Aut neca aut necare – PRS Jackies & Medi

Hon kunde inte låta bli att le och skakade sedan på huvudet.
"Åh jag tror jag gjorde ett stort misstag." Försiktigt gled hennes blick mot hans vänner medan han pratade om mannen som bestraffat henne. Oroat såg han på honom.
"Jag ville tacka dig. Men du ligger nu risigt till för att du försökte hjälpa mig." Hon såg sedan mot sina byxor. Sedan höjde hon blicken och sträckte fram handen.
"Lily Stone, första års elev. Jag vet inte hur jag ska tacka dig."

Vincent såg mot Lily och harklade sig.
"Om du inte misstycker jag lägger mig i miss Stone. Du sa att du cyklade hit? Vart bor du?" Han kunde lika gärna hjälpa Julian att fiska lite information.

”Julian Whitley, andra året”, sa Julian och tog hennes hand.
”Och oroa dig inte för mig. Jag lär få ett rejäl utskällning och ett par kvarsittningar, men Barcroft skulle aldrig våga göra någon riktig skada. Min far skulle kunna få honom avskedad”. Han flinade och vände sig återigen mot sina vänner.
”Det här är Caleb och Vincent”, sa han och nickade mot killarna som stod närmast honom. Därefter pekade han bort mot en kille som redan var påväg längst korridoren. ”Och killen där borta är Henry. Vänta dig inte något glatt välkomnande från honom. Han säger inte mer än han behöver”.

Vincent och Caleb nickade till ett hej och vände sig om för att ge dem plats. det var ju trots allt Julians tur att fixa månadens.

Lily log mjukt och nickade.
"Hej." Hon såg mot Henry och nickade bara. Hon såg på Caleb innan hon såg mot Julian igen.
"Jag bor i Saintshaim. Varför undrar du?" Hon drog till sig handen innan hon såg mot Henry. Vincent såg på henne med stora ögon.
"Men det är ju några timmar bort med tåg. Säg inte att du kommer ta dig hit kommunalt varje dag? För jag antar att du inte bor på skolan?"
Hon såg på honom och nickade.
"Jo det kommer jag att göra. Jag har inga andra val." Hon såg sorgset på honom innan hon log igen.
"Men varför ville du hjälpa mig?" Hon såg in i hans ansikte.
"Jag kommer få så mycket problem." Hon såg förfärad ut innan hon såg sig om.
"Skulle du vilja hjälpa mig förklara för läraren jag skulle haft vad som hände och kanske eskortera mig till min nästa? Jag är nu livrädd..."

”Det såg ut som att du behövde lite hjälp. Och som att du behövde en… vän”, svarade Julian när Lily frågade varför han hade hjälpt henne. Han kunde ju inte säga sanningen - att Henry intalat honom att göra det...
Han log vänligt när hon bad honom förklara för engelskaläraren var hon hållit hus under lektionen och nickade.
”Absolut. Mr Grandfield är en av de bästa lärarna på skolan. Han kommer att förstå varför du inte dök upp.”, sa han uppmuntrande, men rynkade pannan när han tänkte på hur Lily tvingades sitta på ett tåg flera timmar varje dag – något han aldrig kunde föreställa sig själv göra. Julian öppnade munnen för att säga någonting om det, men hann inte yttra några ord innan någon avbröt dem..

”Vi har ett rum över.”, sa en välbekant röst, och Julian vände sig hastigt om, bara för att se Henry stå bakom dem med händerna vilande i sina fickor. När hade han kommit tillbaka? Och erbjöd han verkligen Lily att bo hos dem? Var det verkligen klokt? Vore inte det för riskabelt att ha henne så nära inpå deras liv? De utbytte en snabb blick, och trots att Julian ville protestera förstod han att det var bäst att spela med.
”Ja, som Henry säger. Vi bor i en lägenhet med fem rum. Ett står tomt och du är välkommen att sova där om du någonsin behöver stanna över natten..”, sa han och slängde ännu en blick mot Henry som gav honom en diskret men gillande nick.

Hon såg på honom med vänliga ögon, nickade medan han pratade och öppnade munnen för att svara. men innan hon hann säga något så ryckte hon till.
Ett rum över? Hon såg mot en av dem och såg bara ut som ett fån.
"Menar ni verkligen att jag ska få sova hos er?" Hon harklade sig och nickade.
"Om ni inte misstycker så flyttar jag gärna in. Ni anar inte vilken tid jag måste kliva upp för att ta mig hit." Hon log vänligt innan hon brast ut i skratt.
"Jag blev inte gråhårig i förtid av all stress om ni trodde det." Hon log vänligt.
"!hur mycket ska jag betala?"
Vincent såg mot Caleb innan han log.
"Kan du baka kakor och sådant? Är du bra på hushåll?" Han såg på henne.
"Vad sägs som det är din hyra? Om du och Henry inte misstycker?"

Henry nickade bara till svar när Caleb och Lily sökte hans godkännande, som om han redan sagt för mycket, men något som påminde om ett litet leende dök upp i hans ansikte.

”Caleb, hon är ingen hushållerska. Hon är här för att studera precis som vi”, sa Julian och la armarna bestämt i kors, men hans min avslöjade att han inte var allvarlig.
”Men kakor vore förstås inte helt fel.. Och vad som helst är bättre än chokladtopparna som Vincent bjöd på förra året. Jag får fortfarande rysningar när jag tänker på det”. Han gav sin vän ett retsamt flin, och tittade sedan nyfiket på Lily ljusa hår. Han hade trott att det var färgat, men av hennes ord att döma så var det hennes naturliga färg.
”Jag måste erkänna. Din hårfärg är riktigt häftig. Är det fler i din familj som har samma färg som du?”

"Jag vet det man man kan väl fråga?" Caleb såg på Julian innan han tog Vincents hand.
"Dessutom så fick jag dem av en tjej. Vi lagar ju aldrig mat..."
Han såg sedan mot Henry.
Hur hade han egentligen tänkt nu? Om hon var nu den senaste kandidaten så skulle det bara vara dåligt..

"Åh det är ingen fara. Jag kan städa om ni vill." Hon såg på dem med ett stort leende.
"Jamen självklart kan jag baka till er. Vad sägs som jag lagar middag till fredag? Sedan en stor chokladtårta till efterrätt." Hon såg på dem med ett leende.
"Nja jag fick typ det som kallas Marie Antoinette syndromet." hon pekade på sitt hår.
"En dag var mitt hår vitt." Hon suckade.
"Gissa hur mycket problem det ger mig egentligen."

Henry heter då numera Alistair

————-

I ögonvrån tyckte sig Julian se hur något glimtade till i Alistairs mörka blick - som om hennes ord bekräftade något som han redan visste. Och det var då han förstod att Alistair såg något särskilt hos Lily - något som skiljde henne från alla de andra… Och han kände på sig att något var påväg att förändras…

”Jag säger aldrig nej till chokladtårta.”, svarade Julian, lika glatt som alltid. ”Och jag tycker att håret passar dig. Våga inte färga det till någon vanlig tråkig färg”.
Han slängde ett öga mot klockan som satt upphängd på väggen bredvid dem.
”Vår biologi börjar om tio minuter. Jag visar dig gärna till din nästa lektion så att du inte går fel igen, men då behöver vi gå nu”.

Vincent hade sett det me. Det som hade glimtat till i Alistairs ögon. Om han kunde ha koll på vad Lily gjorde på fritiden så skulle han ha den perfekta personen.
Han drog ett djupt andetag innan han gav henne ett leende och sa med sin mörka röst.
"Men vår kyl och frys är så gott som tomt eftersom vi inte lagar mat. Så efter skolan kan vi ringa någon så åker vi och handlar?" Han såg mot Alistair igen och nickade.
"Julian följer med såklart."

"Då blir det chokladtårta." Hon skrattade med innan hon såg mot Vincent.
"Åh det låter inte alls bra. Jag kan ju ordna lite. Vi får se vad pengarna räcker."
Hon hade nästan glömt tiden men drog upp sitt schema och såg nästan ut att vilja gråta.
"Mr Barcroft..." Var allt hon kunde få fram.

”Åh, oroa dig inte för hur mycket det kostar. Det tar Alistair hand om, eller hur kompis?”, sa Julian med ett flin och gav sin vän en dunk i ryggen, vilket han genast ångrade när han fick en mordisk blick tillbaka.
Alistairs ansikte mjukade dock när såg tillbaka mot Lily igen
”Se det som din välkomstfest, miss Stone. Vi står för allt som behöver köpas hem”, sa han lugnt och såg sig sedan omkring i korridoren som börjat tunnas ut på elever, vilket var ett tecken på att även dem borde börja bege sig mot nästa lektion. Han gjorde en gest mot Vincent och Caleb för att tala om att det var dags att gå och försvann sedan samma väg som han tidigare kommit.

Julian såg efter dem, och grimaserade när Lily berättade vilken lärare som skulle hålla hennes nästa lektion.
”Förhoppningsvis har han lugnat ner sig, men det är nog bäst att du håller dig i bakgrunden och bara pratar när du blivit tilltalad. Mr. Barcroft lever på stenåldern och tror att han kan köra med oss hursomhelst”.