PRS Lupple & Medi

Willow log bara och skrattade.
"Jag får ta ditt ord alltså. Jag ska se mig om i staden i morgon jag lovar." Hon såg över axeln mot Lupe och log svagt. Nickade när hon bads om att gå in.
"Tack igen Dorian. Jag hoppas vi ses igen." Hon log blygt innan hon gick in. Lupe fimpade cigaretten och log.
"Tillbaka till arbetet. Lugn jag ska inte röra henne..... än" Han försvann in och log mot Willow.
"Så du är miss Bloomwood antar jag." Han knappade på datorn och log.
"Ert rum är klart och det är bara att gå upp." Han gav henne en nyckel och log.
"Ring o,m det är något. Jag kommer vara vaken hela kvällen antar jag." Han blinkade med ena ögat och såg Willow gå mot trapporna med sitt bagage.
När hon väl var i sitt rum lade hon sig på sängen och suckade tungt. Huvudet snurrade och hon kände sig yr. Trött sparkade hon av sig skorna och drog sig ner under täcket och somnade snart med lampan på.

Dorian log mot Willow och nickade. "Gör du rätt i." Sa han och följde henne med blicken in genom dörrarna och såg sedan på Lupe. " Du ska aldrig röra henne. Turister är viktiga för vår stad." Morrade han lågt och var nära att gå till attack mot Lupe men kände ganska snart en stark arm runt sina axlar och han hann se Lupe gå in efter Willow innan han blev borttvingad därifrån.

När han väl blev släppt snurrade han runt i en väldig fart och blottade tänderna när han insåg att det var hans familj. "Dorian. Vi skulle mötas." Sa han så kallade far i en starkt klingande röst och klev fram. Denna man var väldigt gammal och värd mer än den lott han fått.
"Jag blev distraherad. Låt mig äta, vi kan diskutera senare." Sa han innan han vände klacken och sprang iväg, mot hotellet och försvann upp på taket med ett hopp. Han visste inte vilket rum hon befanns sig men han skulle säkert höra henne om något skulle ske.

Han tog sakta fram en blodpåse han tagit med sig i farten och började dricka det. Han hade velat dricka från en människa för styrkans skull men han hade ingen tid att hitta någon nu. Detta fick räcka. Det måste räcka.

Lupe hade gått ut igen och han satt nu vid Dorian.
"Hon förstår inte Italienska eller hur? "Han log och såg på honom och lade huvudet på sned.
"Så om du vill ha henne kanh jag ge dig hennes rumsnummer. Annars ringer jag rådet och auktionerar ut henne." Han lutade sig tillbaka och log.
"Jag struntar i om hon är en turist. Hon är värdefull och jag kan få mycket för henne." Han reste sig och såg på Dorian med en kall blick.
"Och hon är inte din bara för du såg henne. de engelska vampyrerna då? Varför har de inte tagit henne?" Han skakade på huvudet.
Willow hade vaknat till och hon satte sig trött upp. Sakta gned hon sig i ansiktet och tog sig ur sängen. Som i en dimma gick hon mot toaletten och gjorde sig iordning och sedan bytte om innan hon släckte och lade sig i sängen igen och hon släppte ut en tung suck och somnade om.

Dorian såg irriterat på Lupe och förstod att Lupe antagligen trodde att Dorian ville ha henne för sig själv. Och han skulle inte kunna förneka att tanken var frestande. Så otroligt frestande nästan mer frestande än någon eller något någonsin varit för honom men han var redan stark.
Han var gammal, han hade en ring. Han hade en familj. Varför skulle han besluta något som skulle få denna människa att ha ett väldigt kort liv? Var det hans beslut att ta? Men alla dessa tankar dolde han noggrant med att fortfarande titta irriterat på Lupe.

"Jag tror inte det, hon valde att direkt prata engelska så antagligen kan hon inte det. " Sa han kort och drack klart påsen och skrattade lågt. Visste han inte vad hon var? Vilka krafter hon bar på? Ville han enbart ha vad då- pengar för henne? Han kunde knappt tro det.
"Jag skulle råda dig till att inte göra något för hastigt. " Sa han lågt och reste sig han med för att inte vara i underläge.

Varför hade dem inte tagit henne? Hade hon inte blivit upptäckt eller var hon skyddad av någon eller några eller var hon helt enkelt redan bortlovad? Kanske ville någon göra upp med rådet genom att inte låta dem få henne? Borde han döda Lupe? Var det så att hon inte var upptäckt av någon annan än honom och Lupe? Kunde det verkligen vara så? Det gick rykten om att dessa människor faktiskt kunde skydda sig, eller maskera sig omedvetet tills en viss tidpunkt. Det fanns så mycket myter om dessa och han visste inte om ens hälften eller ens en var sann.

"Vad är hennes rumsnummer?" Sa han sedan och såg på Lupe med en något nyfiken blick. Vad ville han ha för det? Eller ville han bara ge bort det? Egentligen behövde han inte hennes rumsnummer. Han kunde nästan känna sig till vart hon befann sig. Som om hennes blod, hennes kraft eller vad man kunde kalla det kallade på honom. Men han ansåg att det var klokt att inte berätta för någon. Borde han berätta för sin familj? Varför hade hon just kontaktat honom och varför gav han detta så mycket tanke? Det var väl bara och släppa det. Hon skulle ju dö ändå. Någon gång varför inte låta ödet ha sin gång?

Lupe satt vid Dorians sida och såg mot en bro där några männ gick över och skrattade högt. En vindpust drog i hans blonda hår och han vände sig mot Dorian och log mjukt.
"Hon bor på övervåningen." Han pekade på ett fönster som stod på glänt och log.
"Hon sover redan och det är nog bra." Han skakade på huvudet och reste sig.
"Som sagt jag måste tillbaka igen och sitta och vänta tills någon behöver mig. Sånt är livet." Han gick in och lämnade Dorian ensam.
Väl inne började han skriva på ett mail och läste tyst igenom det och såg sedan mot ingången innan han skickade iväg det. Dorian skulle få det jobbigare än någonsin nu.

Dorian såg på Lupe och hörde hans ord, följde hans finger mot fönstret och vände sedan tillbaka blicken.
Varför hade han gett honom informationen så enkelt?
" Lycka till." Sa han lågt efter honom innan han själv gick mot fönstret men stannade.
Vad hade Lupe i tankarna? Vad ville han åstadkomma? Han svalde irriterat, morrade lågt och hoppade in genom fönstret, ljudlöst och såg henne ligga i sängen. Han log svagt över hur fridfull hon såg ut att vara. Men leendet dog snart ut. Varför hade hon kommit hit? Hon kunde inte veta men hon skulle säkert lida, hennes liv hängde på en tråd. Skör och bräcklig.

Borde han göra slut på det nu på en gång? Han satte sig försiktigt på hennes sängkant, så hon inte skulle vakna och frestelsen var enorm. Borde han skydda henne? Och hur skulle han skydda henne? Han drog sig snabbt men försiktigt bort och började leta runt bland hennes väska. Kanske fanns det någon ledtråd där- visste hon något om sig själv? Han hittade ingenting. Han kramade hårt om handtaget på hennes väska för att behålla kontrollen och det bröts i flera delar i hans hand. Han svor i sitt huvud och rörde sig framåt igen och kände hur tänderna blottades. Ofrivilligt. När hände det senast? Men han drog sig bort när han hörde något närma sig. Vad fan?

Hon vände sig trött i sömnen och släppte ut luft medan hon kurade ihop sig. Det röda håret låg på kudden och hennes bleka hud lyste svagt från månljuset som hade letat sig in genom fönstret-
"hmmm." Willow hade vänt sig igen och knep ihop ögonen men vaknade inte.

Steg hördes utanför och en nyckel sattes in i hennes dörr och vreds om. Lupe kom in och han såg på Dorian och flinade.
"Hon kommer inte vakna." Han pekade på en flaska vatten som låg framme.
"Sömnmedel." Han lade huvudet på sned.
"Åh Dorian vad ska du med henne till egentligen? Varför är du här?"

Han stod som förstenad medan hon vände och vred på sig och när hon började låta var han redo att fly men när nyckeln vreds om så flög han på personen, eller ja fienden som inkräktade på hans revir på hans stund att äta.
Dorian morrade dovt och det tog en stund innan han förstod att det var Lupe.
Han drog sig snabbt bort men ställde sig så han hade uppsikt över både fönstret, henne och dörren. Lupe.
Han höll munnen hårt stängd och försökte få in huggtänderna. Han lyssnade på det han sa och såg vattenflaskan och ryckte åt sig den och luktade på innehållet. Nog var det sömnmedel.

"Vad vill du Lupe?" Fräste han sammanbitet och höll hårt i sänggaveln. Detta var ju pinsamt. Han var nästan 500 år gammal och kunde inte behärska sig.
"Varför är du här?" Sa han mer klart när tänderna äntligen dragit sig tillbaka.
Varför var han här? Det var en fantastiskt bra fråga. Vad skulle han göra? Vad skulle han göra med henne?

"Jag vill veta om du vill ha henne annars tar jag henne till rådet redan ikväll." Han gick till sängen och smekte hennes kind och såg över axeln.
"Din far är med i rådet eller hur? Han vill gärna ha henne." Han log och drog bort täcket från Willows kropp och såg på den smala kroppen.
Försiktigt böjde han sig mot henne och drog in den djupa doften av Willow.
"Din far kommer inte döda henne om du tror det."

Dorian såg på Lupe och kände hur ilskan steg. Varför rörde han vid henne?
"Rör henne inte." Fräste han och såg hur han böjde sig mot henne och på mindre än en sekund drog han bort Lupe från henne och knuffade bak honom en bra bit.
" Alla vill ha henne." Klargjorde han, varför drog Lupe in hans far i detta? Varför var det något som var relevant? Alla visste att Lathan verkligen hade letat efter henne eller ja en människa med denna kraft och länge studerat deras sagda förmågor.

Döda henne? Denna person visste ingenting. Det fanns teorier gjorda av hans far som skulle kunna dra ut kraften från henne utan att döda henne men eftersom ingen visste vad denna kraft var skulle den lika gärna kunna göra det. Det kan ju vara hennes livskraft- vem visste egentligen?
"Lupe, snälla. Var bara tyst." Sa han argt.
"Har du kontaktat min far?" Sa han sedan, hur skulle han annars veta hans fars planer? Han var ju ganska tystlåten om sånt.

Dorian spände blicken i Lupe och kände hur hela hans kropp spändes. Han var redo att slåss. " Varför ska du flytta henne? Hon har det bekvämt här." Sa han sammanbitet.