Draco dormiens

Klart det inte gör något att det är den "gamla", behöver friska upp minnet lite. Ska dock försöka skriva lite mer givande kommentarer än min förra!

Här kommer nästa kapitel! Hoppas att ni ska gilla det, mina älskade vänner. Tack till alla som bevakar! Er Elzyii


Kapitel 2
Ormens boning

Valpens ögon var varmt nötbruna.
Hinnan runt iris bar små spår av gult, och skenet som föll från de dunkla lysrören fick de djupa o-seende ögonen att blänka.
För ett ögonblick såg det ut som om livet kommit tillbaka till det lilla smutsiga byltet. Men valpen förblev stel och orörlig.
Draco svalde och tittade bort. Han tyckte att hundens stora mörka ögon påminde om Ellis. Avery, som hade lagt märke till att Draco verkade illa till mods log vänligt mot pojken. Draco tittade upp på honom och nickade kort. Under den korta stund som de hade haft ögonkontakt hade han fått intrycket av att Avery inte heller trivdes med sällskapet.
Nagini hade precis avslutat sin måltid. Hon lyfte det breda fjälliga huvudet från den mjuka pälsen och snärtade med svansen för att påkalla sin husbondes uppmärksamhet. Voldemort gav henne en blick full av vördnad och svarade henne med ett utdraget väsande. Ormen vajade med den tunga kroppen och sträckte ut sin spetsiga kluvna tungspets och spelade med den. Giftet droppade från de spetsiga huggtänderna och blandade sig med blodet när det med ett melodiskt läte föll ner i valpens uppslitna buk. Dropp, dropp, dropp.
Draco kände hur hans mage drog ihop sig och han knep ihop munnen för att inte kräkas. Averys hand på hans axel gav lite tröst, men inte mycket.
"Nagini.”
Voldemort lockade igen och ormen gled med ett kuttrande ljud över bordet och upp på sin herres axlar.
Han strök henne ömsint längs den fjälliga kroppen medan han började tala.
"Välkomna hit mina vänner."
Ett lågt mumlande hördes runt bordet.
"Jag är mycket tacksam över att få dela den här stunden med er. Faktum är- att jag känner en stor vördnad över att så många kommer hit och ger mig erat fulla förtroende trots åren som gått. Att ett par av er aldrig gav upp hoppet om min existens. Inte ens då i det mörkaste stunder, den kvällen då Harry Potter erövrade titeln som “Pojken som överlevde” glädjer mig. Men...”
Voldemorts ansikte hårdnade och fast hans röst inte var högre än en viskning överröstade den alla andra ljud i rummet.
“Men det fanns också dem som klev åt sidan. De som trodde att jag, Lord Voldemort -den starkaste och mest fruktade trollkarlen genom tiderna- var besegrad av ett spädbarn.”
Voldemort spände sin glödande blick i var och en.
“Det minsta jag kan bejaka er med är att det var oerhört pinsamt. Ni borde...skämmas.”
Ett par av dödsätarna skruvade besvärat på sig. Någon gav till en torr snyftning.
"Herre!" Bellatrix Lestrange, som till sin stora belåtenhet hade blivit tilldelad platsen till vänster om Voldemort, slängde sig fram och fattade hans hand.
"Ni ska veta att ni alltid har haft mitt fulla förtroende! Aldrig att jag tvekat en sekund på er återvändo. Aldrig att jag svikit er..."
Voldemorts vredgade ansiktsdrag slätades ut. Han skrattade.
"Mycket bra, Bellatrix. Jag har alltid haft stora förhoppningar när det gäller dina bedrifter. Du har mitt fulla förtroende."
Bellatrix gav ifrån sig ett tjut av glädje. Hon var så till sig att hon flämtade högt.
På Voldemorts andra sida satt Severus Snape. Ansiktet bar samma färg som stearinljusen som brann längs väggarna och det svarta håret var så flottigt att de lossade ett par strån varje gång Snape rörde vid det. Draco hade gjort flera försök att fånga sin före detta älsklingslärares blick. Men varje gång han försökte avfärdade Snape honom genom att vända sig bort.
"Nå?"
Voldemort såg också på Snape.
"Herre, Fenixorden tänker flytta Harry Potter från hans nuvarande gömställe på lördag vid mörkrets inbrott."
"Lördag...vid mörkrets inbrott", upprepade Voldemort. "Bra, mycket bra. Och den här informationen kommer..."
"Från en mycket säker källa", sa Snape.
"Herre."
Yaxley lutade sig fram och tittade först på Snape och sedan på Voldemort. Allas ansikten vändes mot honom.
"Herre, jag har någonting att påpeka."
"Jasså?" Voldemorts ansikte drog ihop sig lite.
"Och vad skulle det vara, Yaxley?"
"Den där informationen är felaktig, herre."
Yaxley darrade på rösten när han fortsatte:
"Snapes källa har onekligen fel. Enligt Auroren Dawlish ska inte pojken flyttas fören den trettionde, kvällen innan pojken fyller sjutton år."
Snape log. Det var inget vänligt leende.
"Min källa talade om för mig att det finns planer på att lägga ut ett falsk spår- det här måste vara just det. Man har säkert använt en Confundusbesvärjelse för att förvirra Dawlish- det vore inte första gången isånafall. Dawlish är känd för att vara lättlurad."
Yaxley blängde på Snape innan han återigen vände sig mot Voldemort.
"Herre, jag försäkrar er att Dawlish är mycket säker på sin sak. Jag försäkrar att..."
"Det är väl klart att han är säker om han är utsatt för en Confundusbesvärjelse, Yaxley", avbröt Snape.
"Jag försäkrar dig, Yaxley, att Aurorernas huvudkontor inte längre kommer att spela någon roll i beskyddandet av Harry Potter. Fenixorden vet att vi har infiltrerat Ministeriet."
"Herre", fortsatte Yaxley utan att låtsas om att han hört Snape.
"Dawlish tror att en hel grupp av Aurorer kommer att användas för att förflytta pojken."
Voldemort satte upp en stor vit hand och Yaxley tystnade tvärt. Efter en lång blick på Yaxley vände Voldemort blicken åt Snape, vars ansikte fortfarande var utan en enda antydan av känsla.
"Var tänkte det gömma pojken nästa gång?"
"Hemma hos en medlem av fenixorden", sa Snape. "Enligt min källa..."

Hans röst dog bort ur Dracos huvud. Han orkade inte anstränga sig för att försöka förstå vad de talade om längre. Det enda han hade begripit var att Potter skulle dö.
Och kanske inte bara Potter. Han lyfte blicken från sina händer och mötte Jessica Ravens kyliga blå ögon. De var lika tomma som Snapes bortsett från att de bar en glimt av Bellatrixs galenskap. Att hon och Avery var syskon var lika chockerande som att höra Goyle rabbla multiplikationstabellen baklänges. Avery hade varit den enda som visat något annat än förakt mot Draco sen kvällen i Astronomitornet.
Den kvällen Draco lämnade Elli för alltid. Det var fyra månader sen. Sommarlovet hade snart ebbat ut och hon skulle tillsammans med de andra i Dracos årskurs bege sig tillbaka till skolan för att gå sitt sjunde och sista år. Men det skulle bli ett annorlunda skolår.
Det här gången skulle inte Draco följa med.
Men han var inte den enda som inte skulle komma tillbaka till Hogwarts den här hösten. Den nya lagen om registrering av mugglarfödda skulle göra det svårt för smutskallarna att återvända till skolan. Draco gladde sig lite åt Grangers min när hon fick reda på att hon inte fick ta någon examen. Hans skadeglädje dog med ens ut.
Draco hade precis fyllt sjutton. Han hade firat sin födelsedag i samma trista rum där han hade tillbringat de senaste månaderna. Han hade nästan känt sig som Potter, vilket var en mycket otrevlig känsla. Lucius hade inte låtsas om att hans son blivit myndig. Faktiskt hade han inte låtsats om att Draco fanns överhuvudtaget.
Han hade fortsatt att se på Draco med den där nedvärderande blicken som han hade använt sig av sen kvällen då han fick reda på att Draco misslyckats med sitt uppdrag.
Det hade varit den värsta födelsedagen i Dracos liv. Men han hade satt på sig masken och spelat obrydd.
Inte heller när Bellatrix flinande nypt honom i kinderna och fnissat att han började bli riktigt stor hade han gjort en min.
Plötsligt upptäckte Draco till sin fasa att Voldemort hade tystnat. Han hade vänt sitt ormliknande ansikte mot taket där det snurrade runt en stor skugga. Draco blinkade ett par gånger. Det var en kvinna. Hennes ögon var slutna och bröstkorgen hävdes in och ut som om hon var försjunken i djup sömn. När gestaltens ansikte roterade åt hans håll flämtade han till. Den medvetslösa kvinnan var Charity Burbage, en utav de Hogwartslärare som Draco sett på med förakt, näst intill avsky, under sina sex år där. Som om Voldemort läst hans tankar sa han med ett leende på de bleka läpparna:
”Professor Burbage lärde häxor och trollkarlars barn allt om mugglare...att det inte är så olika oss...”
En av dödsätarna spottade på golvet och Bellatrix låtsades kräkas i sin tomma bägare.
Voldemort skrockade och riktade trollstaven mot kvinnan som långsamt snurrade runt ovanför deras huvuden och snärtade snabbt till med den. Charity kom till liv med ett jämrande och började kämpa mot osynliga band som höll henne bunden.
”Severus! Hjälp mig!” bönade hon med knastrig skräckslagen röst.
”Javisst”, sa Snape då hon långsamt gled bort igen.
Dödsätarna skrattade förtjust.
Draco svalde och tittade ner i knäet. Han klarade inte av att se fången i ögonen.
Men han kunde inte undgå att känna hennes blickar när hon gled förbi honom igen. Kanske undrade hon vad han gjorde bland de här människorna. Kanske hade Dumbledore berättat det för henne innan han dog.
”Severus...Jag ber dig...Snälla du...” Professor Burbage hade börjat snyfta.
Draco kunde höra hur hon kämpade mot det som höll henne bunden medan hon bönade sin forntida kollega om hjälp.
”Severus, vad är det som står på?”
”Tyst”, sa Voldemort och Burbages vädjande röst tystnade i en liten snyftning.
” Charity Burbage, som inte nöjde sig med att fördärva och förorena sinnena hos unga och lättpåverkade häxor och trollkarlar i vad hon kallar – utbildningssyfte ska också ha gått ut i media och vanärat sitt eget släkte genom att ha förklarat likheterna mellan mugglare och oss andra. Dessutom”, sa Voldemort och snärtade trollstaven mot Burbages ansikte, ”är hon gift med en smutskalle vid namn Theodore Burbage.”
Voldemort böjde sig fram mot kvinnan. Han var så lång att han utan problem kunde röra vid hennes ansikte trots att han satt ner. ”Jag har hört att ni har två oäktingar till barn tillsammans du och Theodore, stämmer det?”
Professor Burbage bleknade och ett illavarslande leende spred sig över Voldemorts kritvita ansikte.
”Du skulle väl inte tacka nej till att få sätta tänderna i dem som lite extra lön för mödan, Fenrir? ” Sa Voldemort vänd till varulven som blottade tänderna i ett grin.
”Inte det minsta, herre. Jag älskar barn.”
Grårygg slickade sig om läpparna.
”Om man i sanningens andakt kan kalla det för barn...Smutsigt vanärat blod rinner i deras ådror. Men jag tror inte att vår vän Fenrir här är så noga med vad det smakar.”
”Nej!” tjöt Burbage och gjorde ett försök att komma åt sitt trollspö som svävade en halvmeter ovanför hennes huvud.
”Jag ber er snälla, inte Tony och Elisabeth! Snälla rara ni...Severus!”
”Det skulle du tänkt på innan du bestämde dig för att dra skam över våran värld”, sa Voldemort.
”Men jag är inte omöjlig. Voldemort är förlåtande.”
Han gjorde en sväng på sin trollstav och Burbages spö gled fram mot hennes utsträckta armar för att i nästa sekund glida tillbaka igen utom räckhåll för hennes greppande händer.
”Säg mig. Charity, vad vet ni om pojken Potter?”
”Ingenting! Jag svär, han gick inte på mina lektioner...Snälla ni...”
”Du talar bara när jag ställer dig en fråga”, väste Voldemort.
”Mörkrets härskare är förlåtande. Om du ger mig den informationen jag vill ha skonas ett utav dina barn i gentjänst. Eftersom jag känner mig generös idag ska du själv få välja vilket...”
”Nej!” skrev Burbage igen.
”Snälla...inte barnen...Jag gör vad som helst...Snälla ni....”
”Vad vet ni om pojken Potter?”
”Jag har ju talat om det för er! Han var en duktig pojke...En trevlig pojke...Mer än så vet jag inte...Jag talade aldrig med honom!”
”Lögnare”, väste Voldemort.
”Ni befann er tillsammans med Potter på den Läckande kitteln under hans tredje år. Vid den Magiska trekampen under hans fjärde stod ni som en utav arrangörerna. När Potter begav sig iväg till ministeriet för att rädda sin gudfar var det ni som skickade efter förstärkning. Det var under hans femte år. Och förra året var det ingen mindre än du som talade om för Albus Dumbledore om förbindelsen mellan mitt och Potters sinne. Det var du som övertalade Dumbledore att pojken skulle må bra av lektioner i ockumelering. Förnekar du det?”
”Jag...Jag vet inte...” stammade Burbage. Hon hade slutat att kämpa emot sin osynliga angripare.
”Det jag undrar över”, sa Voldemort utan att låtsas om att han hört henne, ”är att du, Charity, påstår att du aldrig pratat med pojken. Och ändå har du funnits i närheten av honom under sex års tid, varav tre av dem under eget initiativ.”
Ingen sa någonting, för det gick inte att ta miste på ursinnet i Voldemorts röst.
För tredje gången hamnade Charity framför Draco som tittade upp och mötte hennes blick. Det rann tårar från ögonen ner i håret på henne. Draco tittade bort.
Burbage öppnade munnen på vid gavel, som om hon ville säga någonting till honom.
Men ett starkt grönt ljus träffade henne i nacken och hon föll med ett brak ner på det blankpolerade bordet.
Draco pressade sig bakåt och stirrade från Professor Burbage till Voldemort som långsamt stoppade trollstaven innanför klädnanden. Draco hade aldrig hört att han uttalade någon förbannelse.
Flera av dödsätarna hade liksom Draco hoppat bakåt i sina stolar. Nu såg de allesammans på Charity Burbages kropp med en blandning av rädsla och avsmak. De visste att det kunde vara deras tur nästa gång. Bellatrix var den som återhämtade sig först. Hon kastade med sitt toviga svarta hår och rullade med ögonen. Sen gav hon upp ett gällt sinnessjukt skrik och föll skrattande ihop över bordet.
Lucius gav sin svägerska en blick av djup avsmak.
“Middag, Nagini”, sa Voldemort mjukt, och den väldiga ormen gled med ett väsande nerför hans axlar och ner på bordet.

Sjukt bra!!

ÄLSKAR'T! Du är helt fantastisk på att skriva min underbara vän. Jag har också en version av det här kapitlet från Jessicas perspektiv(måååånga år sedan) där hon tar över Yaxleys roll. Jag blir alldeles fnittrig men sååå deppig av Dracos tankar kring Ellis bruna ögon. Liksom jag blir fnittrig av att läsa om Avery och Jess. Att de är en naturlig del av detta precis som Elli är en naturlig del av min fic.

Längtar som alltid efter mer! Kommer Draco och Elli någonsin återse varandra? ♥

ÄNTLIGEN kan jag kommentera det här kapitlet - och jag tänker göra det utan att varken titta på min kommentar från förra tvåan eller kika i boken.
Enligt mig är detta det hemskaste kapitlet i alla de sju HP-böckerna - och ett av de bästa också. Du lyckas göra det ännu hemskare - och ännu bättre.

Ta bara inledningen. Hur du låter ljuset spegla sig i valpens ögon så att man förleds att tro att det skulle kunna finnas liv kvar, men ljuset kommer från kusligt dunkla lysrör och hoppet är ute för den lilla varelsen ... Det är nästan outhärdligt att läsa, tack och lov att det bara händer i en påhittad värld.

Det är oändligt synd om Draco som måste sitta där och hålla god min. Averys hand på hans axel tröstar. Jag tror mig veta att det är samma Avery som i Trezzans berättelser. En man med mycket mystik kring sig, men inte nödvändigtvis helt ond. Har fortfarande inte fått riktigt grepp om honom, men det verkar som om han också känner sig tvingad att göra det han gör.

Bellatrix galenskap skildras oerhört bra. Ser alltid fram emot partierna med henne och det är som om hon får själva Voldy att tina upp lite också.

På Voldemorts andra sida satt Severus Snape. Ansiktet bar samma färg som stearinljusen som brann längs väggarna och det svarta håret var så flottigt att de lossade ett par strån varje gång Snape rörde vid det.

Hihi, jag tyckte väl att Trezzans beskrivning av Snape som ett vaxljus med några brända vekar till hår var bekant på något sätt.

Hmmm, intressant med Dawlish. Lite osäker på vad han har för roll; officiellt är han ju på den goda sidan, men ... Tänker bland annat på när han är med och ska ta fast Dumbledore i femte boken. Han är lätt att manipulera kanske, som Snape säger.

Han lyfte blicken från sina händer och mötte Jessica Ravens kyliga blå ögon. De var lika tomma som Snapes bortsett från att de bar en glimt av Bellatrixs galenskap. Att hon och Avery var syskon var lika chockerande som att höra Goyle rabbla multiplikationstabellen baklänges. Avery hade varit den enda som visat något annat än förakt mot Draco sen kvällen i Astronomitornet.

Jessicas ögon är lika tomma som Snapes. Kan det vara en hint om att Jessica också är en oerhört skicklig skådespelerska? Eller tyder glimten av Bellatrix galenskap på det motsatta? Draco tycks inte ha uppfattat några av Jessicas goda sidor. Jag, som är mer bekant med en yngre och mindre härdad Jessica, betraktar den vuxna versionen med spänning och intresse. Kommer det goda i henne att visa sig igen? I likhet med brodern Avery, som Draco verkar känna en viss sympati för. Som om Avery visar den godhet han kan i den situation de befinner sig i.

Han hade nästan känt sig som Potter, vilket var en mycket otrevlig känsla.

Jag, som ser det utifrån, fattar ju precis vad som menas här. Men hur kan Draco veta det? Har han fått någon hint om hur Potter känner sig? Det kan vara mitt minne som är dåligt, eftersom det är ett tag sen jag läste DM.

Inte heller när Bellatrix flinande nypt honom i kinderna och fnissat att han började bli riktigt stor hade han gjort en min.

Alltså Bellatrix. Du beskriver henne så PERFEKT. Så tragikomiskt, hon blir som en frisk fläkt. I love it !!!

Ååååh ... nu kommer det hemska med Charity Burbage. Står nästan inte ut med det, måste intala mig att det inte händer på riktigt.

”Severus, vad är det som står på?”

Det här är nog det värsta av alltihop. Att hon inte tycks veta hur hon kommit dit och varför. Ser bara sin kollega sitta där. Och visst är det outhärdligt att Snape kan förhålla sig iskall. Ja, han har inget val, kan inte hjälpa henne där bland alla Dödsätarna och Voldemort, men att han ändå lyckas hålla masken - det är omöjligt att förstå. Har funderat mycket på hur jag ska förhålla mig till denna scen om jag kommer till sjunde året i min egen story ...

”Mörkrets härskare är förlåtande. Om du ger mig den informationen jag vill ha skonas ett utav dina barn i gentjänst. Eftersom jag känner mig generös idag ska du själv få välja vilket...”

Det här är ju värre än i boken. J***A SADISTVOLDY USCH OCH FY SOM TROR ATT HON SKULLE VÄLJA ETT AV SINA BARN. FY F*N.

Mitt i allt det hemska gör jag ändå reflektionen hur skickligt du vävt in Charitys roll i alla böckerna och hur hon på olika sätt haft kopplingar till Harry.

Och förra året var det ingen mindre än du som talade om för Albus Dumbledore om förbindelsen mellan mitt och Potters sinne. Det var du som övertalade Dumbledore att pojken skulle må bra av lektioner i ockumelering. Förnekar du det?

I böckerna händer ju detta under femte året, men det måste ha att göra med att du vävt ihop femte med sjätte?

Lucius gav sin svägerska en blick av djup avsmak.

Intressant. Undrar vad det beror på. Bara på grund av hennes sätt eller för att han inte heller vill vara där innerst inne? Det är många av Dödsätarna som drivs av fruktan.

Du skriver så fantastiskt, otroligt bra. Det är något med hur du får in känslor så att hela texten glöder. Det är också en enorm utvecklig som skett sedan den allra första DM. Känslorna och beskrivningarna fanns redan då, men nu är allt mycket väl bearbetat också. Blir så inspirerad av dig och Trezzan, hur fantastiskt ni skriver och har vävt ihop era historier. Det är inte helt lätt att länka samman två ff:s men ni har lyckats!
Ser otroligt mycket fram emot fortsättningen!

Tack så jättemycket!! Kul att du läser!

Älskar dig så mitt hjärta <2 Tack!!!!!

DU är så FIN!!!! Tack snälla för att du läser, IGEN, trots att det blir en del upprepningar för dig nu. Jag är så glad att vi lärde känna varandra. Önskar att du funnits här för flera år sedan då jag började skriva, för jag hade verkligen älskat och behövt dina härliga kommentarer då! Nåväl, jag får väl njuta nu istället antar jag. Den som väntar på något gott....

Tack för din fantastiska kommentar, som alltid ger en kalla kårar och så mycket GLÄDJE!!!!! Du är en stor inspiration för mig. Så även Trezzan. Jag, jag fick ju mixtra ihop dem lite eftersom jag först skrev DM utifrån bok fem... Så det blev lite som det blev, men det gör sak samma! Tack snälla för att du fortsätter läsa och kommentera, ska inte göra dig besviken!!'

Nytt kapitel på ingång!

ÅH! NYTT KAPITEL! JAG DÖÖÖÖÖR ♥

JAAAAAAAAA! Kapitel på ingång! Önskar också att jag varit här för flera år sedan och fått uppleva första DM i realtid, men 2013 hade jag varken läst Harry Potter eller visste att fanfiction existerade. Den som väntar på något gott, kan man verkligen säga i mitt fall.

Längtar efter kapitlet!