Med mitt hjärta i dina händer, del 1 (svenska)

Tack så mycket till alla som visat intresse! Hoppas verkligen att ni gillar det första kapitlet



Kapitel 1 - Adrien

1 september 1996

Utanför tåget flimrar världen förbi. Skog, sjö, mer skog, berg. Jag möter min blick i fönstret, studerar stillsamt reflektionen av mitt ansikte. Trots att det varit en relativt solig sommar har jag spenderat största delen av min vakna tid inomhus, studerande in biblioteket eller sittande vid pianot i salongen. Detta har lett till att min hud har samma blekt vita ton som alltid, så olika min bror. Jag kastar ett öga på honom där han sitter i andra ändan av kupén.

Om det inte vore för att vi delar samma kroppsbyggnad och ansiktsdrag skulle man aldrig kunnat gissa att jag och Alexander är syskon. Hans mörka hår är ett rätt stort kontrast mot mitt vitblonda, och medan han ärvt fars djupt blåa ögon har jag fått nöja mig med mors ljust bruna. När jag nu betraktar honom är han mitt i en av sina tusentals berättelser om sina otroliga bravader som Slytherins sökare. Ivrigt gestikulerande har han uppmärksamheten hos alla i kupén. Nästan i alla fall.


“Vad tänker du på?” Bianca betraktar mig genom sina långa ögonfransar. Hennes fylliga, rödmålade läppar är sammanpressade, och hennes panna är lätt rynkad. Hon är naturligt vacker, med det långa, blanka, svarta håret som ramar in hennes dockliknande ansikte. Jag vet flera personer på Hogwarts som skulle ge allt för att ta över min position som hennes pojkvän.

“Inget särskilt”, svarar jag lätt och ger henne ett litet leende, innan jag med ett flin tillägger. “Bara att det ska bli skönt att komma till min egen sovsal, så jag slipper höra Alex skryta om sina bravader.”

“Hey!” utbrister min bror och ger mig en förnärmad blick. “Jag har i alla fall något att skryta om.”

“Som att quidditch skulle vara något viktigt”, fnyser Bianca med sitt berömda syrliga leende på läpparna. “Adrien gör i alla fall märkbar skillnad för Renblodssamfundet, och till skillnad från dig gör han det på det positiva sättet.”

Som om någon viftat med sitt trollspö mörknar Alexanders ansiktsuttryck märkbart. Bianca ser triumferande ut.

“Släpp det, Bi”, uppmanar jag henne hastigt. “Det är inget att prata om längre, Merlin, det var ju snart två år sedan.”

“Det är väl alltid något att prata om!” inflikar Therese med ett skamlöst, flörtigt leende i min riktning. Som vanligt verkar hon tro att ett tillräckligt stort leende kommer få mig att välja henne över Bianca. “Att Alex, sonen till en så högt uppsatt ledare inom samfundet, hade ihop det med en smutsskal…”

“Jag sa släpp det!” avbryter jag, och Theresa sjunker ihop under min skarpa blick. En obekväm tystnad faller över oss i några minuter innan Alex reser sig.

“Jag tänker leta efter Isabelle, följer någon med?”


Brian och Callum ställer sig också upp, och tillsammans går de ut ur kupén. Efter några sekunders funderande reser sig även Therese och skyndar efter dem. Det lämnar mig och Bianca ensamma kvar. Hon suckar belåtet och lutar huvudet mot min axel.

“Skönt att hon stack”, ler hon och ger mig en snabb puss på kinden innan hon byter ämne. “Men du vet… Du borde kanske inte försvara Alex så aktivt. Han har gjort tillräckligt för er familjs rykte, tycker jag i alla fall.”

“Mmm…” Jag kolla eftertänksamt på henne medan jag funderar på ett passande svar. “Fast det var ju så länge sedan.”

Hon öppnar munnen som för att argumentera emot, så jag skyndar mig att tala igen.

“Vilket ämne tror du vi kommer behöva jobba hårdast med?”

“Usch, påminn mig inte om trollkonsthistoria.” Hon grimaserar. “Jag fattar fortfarande inte hur du kunde få U.”

Jag skrattar och drar fingrarna genom hennes hår.
“Det är för att jag är så otroligt fantastisk.”


Trots att jag skämtar när jag säger det till henne, är jag otroligt stolt över mina GET-resultat. Med U i alla ämnen har jag nu full möjlighet att välja precis vilka ämnen jag vill, och att skapa en framtid som ministeriearbetare. Den framtid som kommer göra mina föräldrar oerhört stolta, men också kommer ge mig ett otroligt inflytande. Och det kommer inte bara gynna mig, utan även Renblodssamfundet.

“Adrien!” Bianca ropar rakt in i mitt öra och får mig att hoppa till. Hon fnissar. “Du drömmer igen.”

“Jag gör väl det”, skrattar jag förläget. “Förlåt.”

“Det är ingen fara”, säger hon vänligt. Innan hon fortsätter lutar hon sig fram och ger mig en snabb kyss på munnen. “Jag ska leta upp Nathalie och höra om hon tänker studera trolldryckskonst, följer du med?”

“Jag sitter bra här, gå själv du”, svarar jag. Hon nickar innan hon reser sig och lämnar kupén.


Jag ser efter henne, och som vanligt slås jag av vilken tur jag har som har henne som min flickvän. Å andra sidan vet jag att hon känner precis samma sak om mig, jag är ju inte direkt opopulär bland de kvinnliga Hogwartseleverna.

Tåget passerar en krök och utanför fönstret ser jag en stor sjö. Efter att ha sneglat på mitt armbandsur konstaterar jag att det nog tar ett bra tag kvar till ankomst. Med ett djupt, lugnt andetag lutar jag mig tillbaka och fortsätter betrakta den snabbt passerande omvärlden.

---

Så, det var kapitel 1 Ber om ursäkt ifall det finns något stort fel någonstans i mitten, redigerade lite där igår natt... Uppskattar all konstruktiv kritik och dylikt, och framför allt vill jag önska en riktigt god jul till alla er fina mugglisar!! ♥♥

Suuuuuuperbra Och god jul på dig själv ♥♥

God jul! Nice med ett kapitel under julafton! x)
Tycker att kapitlet var riktigt bra! Adrien verkar inte riktigt som någon som hatar mugglarfödda oerhört mycket. Haha, trodde i början av kapitlet att Adrien var typ en sån där bror bakom sin brors skugga, fast det är lite tvärtom även om det knappt märks. Ska bli nice med ett till kapitel på onsdag! Längtar x)

Super!

Visste inte att du skrev sååå bra!♥♥ Längtar efter nästa del.

Trots att det varit en relativt solig sommar har jag spenderat största delen av min vakna tid inomhus, studerande in biblioteket eller sittande vid pianot i salongen. Detta har lett till att min hud har samma blekt vita ton som alltid, så olika min bror. Jag kastar ett öga på honom där han sitter i andra ändan av kupén.

Jättebra beskrivet om bröderna i inledningen, där man genast får veta en del om dem och om kontrasten dem emellan.

Blir väldigt nyfiken på vad Renblodssamfundet är för något. Och vad kan det vara Alex gjort för familjens rykte? Många frågor, precis som det ska vara i början av en bra berättelse Ser fram emot mer.

Hjättebra skrivet! ♥

Här kommer kapitel två, och denna gång är det Sandras perspektiv som gäller. Förmodligen kommer det vara ungefär vartannat kapitel från hennes perspektiv, och vartannat från Adriens. Men nu, till kapitlet


Kapitel 2 - Sandra

1 september 1996

Det gnisslande ljudet under våra fötter indikerar att tåget håller på att stanna. Med en ohejdbar iver lutar jag mig fram mot fönstret för att försöka få en skymt av slottet. Såklart visar det sig att fönstret i fråga är helt felplacerat, och det enda jag ser är mörker. Freya skrattar.

“Vi kan ju gå till vagnarna istället för att undersöka ingenting”, säger hon med ett vänligt skratt “Kom igen!”

Tillsammans går vi ut ur kupén och följer strömmen av elever i alla åldrar och från alla elevhem. Freya babblar på om en bok hon läst under lovet, som handlar om enhörningarnas historia och nuvarande situation i Storbritannien. Det är typiskt Freya, hon älskar magiska djur. Eller, djur över huvud taget är vad hon vill dedikera hela sitt liv till. Vi fortsätter ut på perrongen, medan jag lyssnar till hennes ivriga berättande.

“Och i kapitel fjorton, där stod det jättebra beskrivet om hur vi häxor och trollkarlar kan jobba för enhörningarnas säkerhet och ändå får tillgång till deras man och dylikt! Det var jätteintressant att läsa! Du borde verkligen…” Hon avbryter sig själv med ett litet utrop. “Åh, du, lilla killen med rött hår! Förstaårselever ska åt andra hållet!”

Killen i fråga är knubbig, rödhårig, och iklädd en klädnad utan elevhemsfärger. Han möter skrämt Freyas vänliga leende, innan han snor runt och skyndar åt rätt håll. Freya ser belåten ut. Utöver hennes fascination för magiska vidunder är hennes genomsnällhet hennes främsta kännetecken. Sedan är hon ju fruktansvärt söt också, med blont, axellångt, lockigt hår och glittrande, blå ögon bakom de runda glasögonen hon alltid bär. Bredvid henne känner jag mig alltid lite fulare, alltför lång och gänglig. Jag är längre än de flesta flickor i vår årskurs, och även flera av pojkarna.


Till sist kommer vi fram till vagnarna. Jag ska precis klättra upp i den närmaste när något knuffar till mig i ryggen. Jag tappar fotfästet och dunsar rätt ner på marken. Irriterat tittar jag upp, och vad jag ser gör mig inte direkt förvånad.

“Se dig för, smutsskalle!” Skrattet från gruppen av elever omkring oss ekar då Slytherinpojken, som jag förmodar att knuffade mig, fräser till. Han kan inte vara mer än tretton år, men ändå ser han på mig som om jag vore mindre värd än en smutsig strumpa. Fortfarande hånfullt skrattande klättrar gruppen upp i vagnen. Freya hjälper mig upp och borstar ilsket muttrade av mig. Jag ser efter vagnen.

“Vilka inkompetenta idioter!” fnyser Freya och rätar på sig. “Slår vad om att de alla är övertygade att de kommer bli nästa stora ledare i Renblodssamfundet om de bara är grisiga mot tillräckligt många mugglarfödda!"

Jag grimaserar. Bara tanken på Renblodssamfundet får mig att må illa.
“Släpp det”, suckar jag. “De är inte värda det.”

“Inte just de här kanske”, svarar hon med orolig min. “Men du har väl läst The Prophet? Deras möte i juli lockade nästan 4000 nya medlemmar till dem.”

“Det är inget vi kan göra något åt just nu”, avbryter jag bryskt. Freya verkar inse att jag helst vill byta samtalsämne, och efter att ha krokat ihop våra armar igen fortsätter hon berätta om enhörningar.


Vi hoppar på nästa vagn, och tillsammans med några Ravenclawpojkar, fullt upptagna med att diskutera det senaste inom quidditchvärlden, åker vi mot skolan. Ju närmare vi kommer, desto svårare får jag att inte visa min iver över att äntligen vara framme. Under loven är Freya och The Prophet så gott som de enda kopplingarna jag har till den magiska världen, och nu ska jag äntligen få komma till Hogwarts igen. Jag ska snart få sova i min sovsal, studera magi…

Plötsligt petar Freya till mig i sidan, och väcker mig ur mina tankar.
“Godmorgon, Freya till Sandra. Kan du höra mig?” fnissar hon. “Vi är nästan framme nu!”

Jag flämtar till och kollar upp. Framför oss tornar Hogwarts skola upp sig, det som vanligt majestätiska och hisnande vackra slottet. En varm känsla sprider sig inom mig och jag känner hur ansiktet spricker upp i ett gigantiskt leende. Äntligen.

---

Sådär! Hoppas ni gillar det ♥

Du skriver hur bra som helst och får verkligen in mycket på relativt få rader utan att det känns kort. Det är en konst! Blir mer nyfiken än någonsin på vad det där Renblodssamfundet är - känner liksom hotet som närmar sig, trots den förväntansfulla stämningen i kapitlet. Freya verkar helskön, en riktigt bra vän, så det bådar gott. Ser fram emot mer!

Hjättebra kapitel! ♥