Häxan med vagnen

Ooooooohhhh!!

Jag tänkte skriva en lika cringe kommentar som jag brukade göra när jag var 11, typ "omrrrrr du är så bäst du måste bli en författare på riktigt ahhh ge ut en bok!!!111!111" men sen så insåg jag att det här är oironiskt jättebra, så en sån kommentar skulle kännas lite förolämpande x)

Sluta vara bättre än mig.
(Men lägg upp nästa kapitel för alltså det här blev spännande på riktigt.)

Jag kan verkligen tänka mig hur det är för henne, att vänta och hoppas bli som alla de andra i omgivningen, och åter kommer den där sorgsna känslan. Det finns en kyla från hennes omgivning, från hennes familj. Visst kramas de och är lyckliga och lättade när hennes magi äntligen visat sig, men dessförinnan - irritation.

Men det finns också något tryggt och stabilt inom henne, som säkert hjälper henne genom det svåra. Förmågan att kämpa vidare, att se det positiva i en portion gröt, till exempel.

Språket är otroligt fint berättat, såg bara en enda liten sak:

Igår kväll

lade

jag uppe som vanligt.

Jag är rätt säker på att det ska vara

låg

Tack för läsningen, ser verkligen fram emot fortsättningen. Hoppas hon träffar vänner som tycker om henne för den hon är, med eller utan magi ♥

*bevakar*
Du skriver jättebra!! Superbra ju, vill bara läsa mer nu.♥♥♥♥

Men taaack!
Tack så mycket för bra konstruktiv kritik, det ska jag ta med mig!
Tack så jättemycket!

Nu kommer kapitel 3! Jag hoppas att det ska uppskattas.

Kapitel 3 1 september 1820
Mor drar på mig en stor, klumpig kappa som hon knäpper hårt om min kropp. Kragen når ändå upp till näsan på mig och tyget kliar obekvämt mot huden.
“Varför måste jag ha på mig den här nu?” frågar jag besvärat. “Det är ju sommar och soligt utomhus.”
“Du kommer vilja ha skydd mot blåsten när du sitter på kvasten, flicka lilla.”
Hennes ord får mig att stelna till av rädsla. Ingen hade nämnt för mig att vi ska färdas via luften.
“Hur hade du annars tänkt dig att du ska kunna ta dig till Hogwarts?” skrattar hon och ger mig en snabb klapp på ryggen innan hon går ut ur rummet. Det är en sådan där klapp som jag känner så väl igen, som hon brukar ge mig för att visa att det är slutdiskuterat och att hon inte vill höra mer av mina klagomål.

För några minuter sedan var jag fullkomligt överlycklig och exalterad över att äntligen få börja på trolldomsskolan som en riktig häxa, men nu önskar jag nästan att det där brevet aldrig hade anlänt. Jag fullkomligt avskyr höjder, och får svindel bara genom att ställa mig på kökspallen för att nå upp till översta hyllan i skafferiet. Aldrig har jag ens övervägt att sätta mig på en flygande kvastkäpp, det vore fullkomligt dåraktigt. Jag känner hur mitt hjärta slår allt snabbare. En tår rinner nedför min kind och fuktar ned kragen. Snälla, låt mig få slippa.

Ottaline står redo vid ytterdörren med sin nyinköpta Silverpil i högsta hugg. Hon blev utvald till Ravenclaws sökare redan under sitt andra skolår och har sedan dess bringat ära till elevhemmet vid varenda quidditchmatch, så för henne är det en självklarhet att färdas till skolan till kvast. Jag önskar att jag hade hennes mod.
“Du får låna min kvast”, säger mor med ett försök till leende, uppenbarligen i hopp om att äran ska få mig att bortse från min höjdrädsla och vilja flyga ändå. “Den saknar förstås moderniteter som kuddförtrollning, men i övrigt är den alldeles prima.”

Vid det laget känner jag hur benen förvandlas till överkokt kål och vill vika sig under mig. Rummet börjar gunga som på ett fartyg i en virvlande storm. Jag kan bara föreställa mig hur likblek jag måste se ut i ansiktet. Jag slänger en blick på kvasten mor håller fram mot mig och skakar förfärat på huvudet. Jag klarar det inte.
“Men kära nå’n, Ottaline har då flugit till skolan vartenda år. Seså, ta dig samman och sätt dig på kvasten nu. Det är inte så svårt.”

Jag mumlar något ohörbart till svar och kastar mig om i ett försök att fly från situationen, men mor tar ett hårt grepp om min jackärm och tvingar mig bestämt tillbaka. Hon menar allvar. Jag känner hur paniken stiger i halsen.

“Om det ska vara på det viset får vi tydligen ta till andra metoder. Ottaline, hämta korgen.”
Min syster ser en aning förvirrat på mor, som om hon undrar ifall hon menar allvar. När hon inser att hon inte kommer få några ytterligare förklaringar lämnar hon rummet. Ett par minuter senare återvänder hon med en stor flätad picknickkorg i handen. Jag har ingen aning om vad korgen är tänkt till, och av Ottalines min att döma är hon precis lika ovetande som jag.
“Spänn fast korgen på kvasten då, så att ni kommer iväg någon gång”, uppmanar mor med en sammanbiten min.
Ottaline ser fortfarande lika förvirrad ut, men gör som hon blir tillsagd. Jag står bara tryckt mot väggen, fasande för vad som kan tänkas komma härnäst.

Innan jag vet ordet av tar mor ett järngrepp om min midja och lyfter upp mig i luften. Jag blir alltför överrumplad för att ha en chans att kämpa emot. Hon trycker ned mig i korgen och snörar fast mig hårt, så att jag varken har rum till att röra armar eller ben. Med ens inser jag vad som är hennes plan. Jag sparkar och slåss allt vad jag kan för att komma loss, men det hjälper inte. Jag vill skrika, men jag är så rädd att mina stämband vägrar samarbeta.

“Men mor, det där är ju rent livsfarligt!” utbrister Ottaline förfärat, som också förstått vad hennes idé är. “Kvasten klarar inte av att bära oss båda, vi kommer att störta!”
“Hur hade du tänkt dig att hon annars skulle komma till skolan?”, säger hon med irritation i rösten och slänger upp båda koffertarna i mitt knä. “Om hon bara hade gaskat upp sig och flugit själv hade vi inte behövt krångla, men nu får vi göra det på det svåra sättet. Rappa på nu, barn. Det skulle se så lagom bra ut om ni blev sena till eran första skoldag!”

Ottaline, som ser nästan lika blek ut i ansiktet som jag, sparkar motvilligt av. Kvasten hoppar till i protest, men lyfter sedan sakta och skakigt upp mot himlen. Korgen dinglar hit och dit och repen som binder mig till Lines kvast hotar att brista i vilken sekund som helst. Jag vågar inte se nedåt.

Åh, det är så synd om henne! Och du beskriver det så fruktansvärt bra! Plötsligt bara förväntas hon kunna flyga på en kvast, utan att ha övat för att känna sig trygg ...

Hoppas de ändå anländer tryggt till Hogwarts. Undrar hur det ska gå, om hon kommer att möta någon att känna samhörighet med.

En fråga, ska det verkligen vara

"Det skulle se så lagom bra ut om ni blev sena till eran

sista

skoldag!”

Det är väl snarare deras första?

Väntar med spänning på fortsättningen!

Men usch vilken elak mamma...Jättebra kapitel i alla fall! ♥ Längtar till nästa del.

Tack så mycket! Ja, självklart ska det vara första och inte sista. Slarvfel.

Tack! Nu kommer det. x)

Det här kapitlet är lite längre än de förra. Föredrar ni långa kapitel eller vill ni hellre ha flera korta?

Kapitel 4 1 september 1820
Jag kniper ihop ögonen och håller ett så pass hårt tag om kanten på korgen att det känns som att mina fingrar ska brytas av. Vinden viner som piskrapp i mitt ansikte och kastar korgen fram och tillbaka. Jag vet inte hur länge vi har åkt; minuter, timmar, år? Det känns som det sistnämnda. Jag vågar knappt ta ett enda andetag under hela resan.

Plötsligt hör jag ett skrapande ljud, och korgen jag sitter i skakar till och stannar upp tvärt. Oförberedd på tvärniten flyger jag framåt och skulle förmodligen kastats med näsan först ner i backen om det inte vore för att snörena som binder fast mina ben hindrar fallet. Försiktigt vågar jag långsamt öppna upp ögonen. Vi är nere på marken igen, gudskelov. Jag sträcker ned handen mot marken och stryker med fingertopparna mot gräset, som för att se om det verkligen är äkta. Att vi båda fortfarande är vid liv är ingenting annat än ett mirakel.

Jag ser mig omkring. Vi har landat i en idyllisk liten by, fylld med små fina värdshus och fik med namn som En Kvast och Madam Puddifoots. Uppför de vackra korsvirkeshusen klättrar murgröna, och byns pratglada invånare promenerar längs med gatan och samtalar med varandra. Men det är någonting som saknas.
“Line”, frågar jag och känner mig en aning dum. “Du har sagt att skolan ligger i ett stort slott. Jag kan då inte se något slott här.”
“Men din imbicill”, svarar hon med ett försök till en överlägsen ton i rösten, medan hon stiger av sin kvastkäpp och börjar lösgöra snarorna som binder fast mina ben. “Vi är i Hogsmeade, det finns då ingen skola här. Du får gå till Hogwarts, det är bara ett par-tre fjärdingsväg åt det hållet.”

Hon pekar ut genom stadsporten, som öppnar sig mot en stenlagd väg vilken jag inte kan se slutet på. Så fort hon har spänt loss sin kvast från korgen sätter hon sig på den igen och gör sig redo för avfärd.
“Men .. Ska jag gå dit helt själv?” frågar jag förvirrat.
“Du kan väl inte tro att jag vill att någon ska se mig i sällskap med en feg ynkling som dig, heller? Folk kommer att stirra. Gå nu.”

Med de orden vänder hon ryggen till och stampar av från marken. Snart är hon försvunnen högt uppe bland molnen. Jag sitter länge helt mållös kvar i korgen, utan att orka bry mig om de blickar som vänds mot mig eller de viskningar som utbyts bakom min rygg. Någonstans inom mig har jag hoppats på att allting hade återgått till hur det var förut, när jag och Line var små. Jag har varit alldeles för naiv, det förstår jag nu. Inte ens ett Hogwartsbrev kan hela en krossad relation. Jag är fortfarande inte tillräckligt bra för min syster.

Med huvudet slokande som på en vissnande blomma styr jag mina tunga steg mot det håll som Line pekat åt. Jag släpar koffertarna efter i mig i korgen utan att bry mig om att det grusiga underlaget sliter sönder dess botten. Även fast jag inte har något armbandsur på mig förstår jag att jag borde öka takten, men det känns mer och mer ansträngande för varje steg jag tar. Helst av allt vill jag att allting ska vara som imorse, då glädjen och spänningen bubblade inom mig och jag inte önskade någonting mer än att vara just där jag är nu, påväg till min första skoldag. Den längtan jag kände för några timmar sedan har spruckit som en såpbubbla. Med släpande steg fortsätter jag i långsam takt mot slottet.

Två fjärdingsväg känns väldigt mycket längre än vanligt när en måste gå och kånka på två överfulla koffertar, men efter en lång stunds släpande kan jag se ett ståtligt slott torna upp sig framför en blank, kolsvart sjö. Det är precis så jättelikt som Line beskrev det, nästan skräckinjagande stort. Åh, Line … Blotta tanken på henne ger mig en orosklump i magen. Jag undrar hur det kommer att vara att möta henne i skolan. Kommer hon ens att låtsas om mig?

Skymningen har redan passerat, och jag ser på hur stjärnljuset vackert sprider sitt glittrande sken över vattenytan. Ingen annan elev finns inom synhåll, vilket bekräftar mina misstankar om hur sen min ankomst är. Men för tillfället försöker jag bara njuta av stillheten där jag går längs med strandkanten, och lyssnar på det lågmälda surret från insekterna som sitter och gömmer sig i vassen. För ett ögonblick glömmer jag bort all press och krav, för att få en stilla stund innan jag blir inkastad i en kalldusch av ångest.

Motvilligt tvingas jag till insikten att jag förr eller senare ändå måste möta min rädsla och stiga in genom den enorma porten som kommer allt närmare. Jag hoppas att ingen ska stå där och vänta på mig, så kanske jag kan skjuta fram tillfället då jag måste delta i ofrivillig social interaktion så långt som möjligt. Tyvärr har jag inte en sådan tur. Precis bredvid porten står sur man i sjabbiga kläder och väntar på mig med korsade armar. Det måste vara Rancorous Carpe, den bittra vaktmästaren som enligt Line tar varje chans att ge någon av eleverna kvarsittning.
“Vart är du påväg, flicka lilla?” grymtar han och ställer sig hotfullt framför mig.
Jag försöker förgäves att smita förbi honom, men han tar bara ett steg åt sidan och blockerar min väg.
“J-jag ska börja på Hogwarts”, viskar jag. Min blick är fäst på fötterna för att jag ska slippa se honom i ögonen.
“Va’ sa’?”
“Jag ska till skolan!” piper jag en aning högre.
“Du är försenad, ska du veta.” Jag kan se ett hopp tändas bakom ögonen på honom vid tanken på att få chansen att bestraffa en elev redan efter första skoldagen. “Professor Everard lär inte låta dig slippa undan det här utan konsekvenser, det ska du ha klart för dig.”

Han ger mig en sista hotfull blick som får mig att vilja krypa ihop i en boll framför tröskeln, men öppnar sedan motvilligt porten åt mig. Det skramlar av alla de tiotals, kanske hundratals lås, kugghjul och metallskenor som flyttar på sig då dörren skjuts upp. Det här slottet beskyddas sannerligen av kraftfulla säkerhetsåtgärder, och jag betvivlar inte att det även finns en hel del magi som förhindrar att någon ska kunna ta sig in innanför dess murar.

Jag tassar efter Carpe uppför en marmortrappa i entréhallen och försöker att göra så lite ljud som möjligt. Jag har ingen aning om vart det är meningen att jag ska befinna mig, och slottet är alldeles för stort för att jag ska ha tid med att irra runt på egen hand - speciellt med tanke på att jag tror att jag precis såg en av trapporna ovanför mig flytta på sig. Jag får helt enkelt hoppas på att den mystiske vaktmästaren leder mig till rätt plats, och inte in i någon form av drakfålla. Mitt hjärta slår frivolter av nervositet.

En bit bort ser jag ljus strömma ut från ett par vidöppna ekportar, tillsammans med en våg av applåder och visslande. Det måste vara någon slags fest som pågår. Jag smyger fram och kikar in genom dörröppningen. Den pampigt dekorerade salen är helt fullproppad av elever, varav en av de yngsta sitter placerad längst fram i rummet med en maläten, ful gammal hatt på huvudet. Jag inser att det inte kommer bli lika lätt att smita in obemärkt som jag har hoppats på. Carpe ger mig en ordentlig knuff framåt med knytnäven så att jag tappar balansen och mer eller mindre snubblar in i salen. Varenda ansikte i rummet vänds åt mitt håll.

Att läsa dina texter är som att öppna en gammal sagobok fylld av vackra, spännande, något mörktonade bilder. Så målande är språket. Njutning på hög nivå.

Jag tycker att texten passar mycket bra i presens så som du skriver och då kan det kanske vara läge att även låta denna mening vara i den tidsformen:

“Line”,
frågade
jag och kände mig en aning dum.

kan ändras till
frågar

Undrar hur hennes första kväll blir? Ser fram emot nästa kapitel, kort eller långt har ingen betydelse. Jag gillar när det är variation - en del kapitel passar som korta och andra som långa.

Tack så mycket! Ja, det är meningen att det ska vara skrivet i presens. Liten miss av mig.

Nästa kapitel är rätt mycket längre än det övriga. Det går ju inte att sluta skriva när jag väl har börjat.

Kapitel 5 1 september 1820
“Vad bra att du kom till slut.”
Rösten kommer från en mycket blek och smal man i randiga byxor längst fram i rummet med ett försök till ett uppmuntrande leende fastklistrat på sitt avlånga ansikte.

“Ophelia Gambol, är det korrekt?” frågar han.
Jag lyckas hosta fram någonting som med mycket vilja skulle kunna tolkas som ett ja, och hör fnissningar sprida sig i rummet.
“Jamen kom då upp hit, unga dam, så ska du få bli sorterad.”

Mannen ser uppmanande på mig och gestikulerar mot en träpall som står placerad mitt framför alla andra elever att beskåda. Jag har ingen aning om vad som menas med att bli sorterad, men det låter inte som en aktivitet jag gärna skulle spendera en ledig söndag med att delta i. Tyvärr har jag inte direkt något annat val än att trotsa min magkänsla och stelt styra stegen åt det håll jag blivit tillsagd. Det känns som om vägen dit är minst en mil lång, fastän det i själva verket är som allra högst trettio alnar. Ångesten stiger i halsen och jag känner en svettdroppe rinna från pannan. Min syn blir suddig och rummet börjar gunga som i en sjöhytt, och det känns som att jag ska falla omkull. Blickarna bränner som glödhet kol i ryggen på mig och gör varenda sekund olidlig.

På något vänster lyckas jag ändå ta mig upp fram och sätta mig skakande ner på pallen. Jag blickar ut över salen, och ser hundratals elever vid fyra olika långbord som nyfiket studerar varenda rörelse jag gör. Jag har aldrig tyckt om att stå i centrum eller dra alltför mycket uppmärksamhet till mig. Det enda jag önskar är att det här fruktansvärda ögonblicket ska vara över så fort som möjligt.

Jag rycker till när jag känner hur mannen placerar en hatt på mitt huvud, precis på samma sätt som gjorts med personen innan mig. Den glider ned över ögonen på mig och döljer mitt synfält, men jag bryr mig inte om att lyfta upp den. Om jag inte behöver se publiken är det lättare att låtsas som att de inte finns där.
“Jag ser en stark ambition …”

En djup, raspig röst ekar genom mitt huvud, och jag slår händerna över öronen av chock. Mina försök att blockera ljudet är meningslösa, ty det finns inom mig. Jag tror först att jag måste ha blivit galen eller värre, men sedan inser jag att det är hatten som talar med mig. Den insikten gör mig inte mycket lugnare.
“Jag ser en vilja att visa sig duglig …”

Ett särskilt ansikte dyker genast upp i mitt medvetande. Ottaline. Visst är det sant, det som sorteringshatten säger. Jag skulle utan att tveka offra både armar och ben för att min syster ska tycka att jag är bra nog.
“Din syster minns jag väl. Henne placerade jag i Ravenclaw, inte sant? Det tror jag dock inte är ett alternativ för dig. Någonting säger mig att du inte är mycket av en bokmal.”
Jag svalde nervöst.

“I Gryffindor och Hufflepuff skulle du nog trivas, men jag tvivlar på att det varken är våghalsighet eller lojalitet som kommer att leda dig framåt i livet.”
“Du har någonting annat inom dig. Din strävan och målmedvetenhet är mycket sällsynt. Jag kan inte minnas när jag såg någonting liknande hos en elev förut, och tro mig; dina tankar är sannerligen inte de första jag besökt i mina dagar. Det måste nog bli …”

“Slytherin!”
Några få, måttligt entusiastiska applåder hörs från långbordet längst till vänster. Jag antar att det alltså måste vara mitt elevhem. Jag glider ned från stolen och stapplar bort mot bordet, lättad över att den offentliga förödmjukelsen äntligen är över. Jag fortsätter ända bort till den nedersta huvudänden av bordet, så att jag kan undvika den största massan av personer jag inte känner. Inte förrän jag sätter mig ned vågar jag börja andas igen.

En åldrad man med snövit behåring på sitt rynkiga ansikte reser sig upp från lärarbordet och harklar till i ett försök att kalla till sig uppmärksamhet. Han lyckas inte särskilt väl. Jag gissar att han måste vara Professor Everard, skolans rektor. Enligt vad jag hört från Lines historier är han inte mycket mer än en marionett som gärna stryker medhårs på Trolldomsministeriet för att inte hamna i kläm. Ett uppsluppet prat fyller hela rummet, och det dröjer ett rätt bra tag innan rektorn till sist anser att det är tillräckligt tyst och börjar tala med sin långsamma, monotona röst. Det är ett mycket utdraget och långtråkigt tal, och jag snappar upp ytterst lite av det han säger. Mina tankar vandrar iväg till mer intressanta saker, som att räkna hur många stjärnskott jag kan se fara förbi på natthimlen ovanför mig och att fundera på exakt hur många hinkar med grodslem som krävts för att åstadkomma den kletiga, bakslickade frisyr som bärs av en elev några stolar bort från mig.

Till slut verkar rektorn ändå fått slut på meningslösa meningar att yttra, och sätter sig ned igen. I samma sekund dukas en fantastisk festmåltid fram framför oss, med fler rätter än jag någonsin skulle kunna drömma om. Pajer, rykande soppor, små fyllda degknyten, puddingar av alla de slag, ungsgrillad fläskfilé och skotska ägg är bara några av det oräkneliga antal spektakulära rätter som fyller bordet. Vanligtvis skulle jag ha huggit in med stor aptit, för ätande är en av de få saker jag faktiskt har stor talang för. Men även om nervositeten lugnat ned sig en aning har jag fortfarande en stark känsla i magen som säger att eventuell mat jag äter riskerar att komma upp igen samma väg. Jag knaprar långsamt på några pumpapastejer, och väljer att observera och lyssna på de andra elevernas diskussioner istället för att delta.

Efter en lång stunds firande och många glas pumpajuice förklaras festen avslutad. Med magen fullproppad med pumpapastejer reser jag mig upp tillsammans med resten av Slytherineleverna och följer efter en högrest kille i sista årskursen som, om jag uppfattat rätt, är en av skolans prefekter.
“Förstaårselever, kom med mig!” ropar han med djup och stark röst, som om han är väldigt medveten om sin betydelsefulla roll. “Jag ska visa er vägen till uppehållsrummet.”

Det är skönt att kunna smälta in i ledet och försvinna bland alla andra. Jag är inte mer förvirrad eller nervös än någon annan här, och det är en trygghet att slippa vara ensam med min osäkerhet. Det känns förstås inte som en speciellt bra start på min skoltid att mer eller mindre trilla in i Stora Salen mitt under sorteringsceremonin, men förhoppningsvis kommer de andra att glömma min pinsamma entré förr eller senare. Jag är fortfarande en aning skakig i kroppen, men det förväntansfulla pirret jag kände tidigare idag börjar så smått komma tillbaka. Nu när det värsta är över kan jag se framåt, och jag kan inte låta bli att vara nyfiken på hur mitt hem för de närmaste sju åren kan komma att se ut.

Prefekten leder oss nedför en slingrade stentrappa och det blir allt mer dunkelt omkring oss för varje steg vi tar. De kala väggarna lyser med avsaknad av de pampiga dekorationer som pryder den Stora Salen. Det skulle kunna beskrivas som kallt, rått och obehagligt, men jag föredrar att istället se det som lugnt, tryggt och avskalat.
“Här är fängelsehålorna”, berättar prefekten, och fortsätter att leda oss allt djupare in i slottet. Korridorerna går så kors och tvärs att jag tvivlar på att jag någonsin kommer att lära mig hitta. Det känns som att mitt huvud ska sprängas i ansträngningen att memorera alla detaljer.

“Lösenordet byts varannan vecka”, informerar prefekten oss och stannar upp. “Basilisktand”.
I samma sekund som han yttrat ordet börjar stenarna i väggen att skaka och vibrera, och flyttar sig åt sidan för att avslöja en hemlig ingång. En svärm av “oooo” och “aaah” hörs i ledet, och prefekten slänger en blick bakåt som säger allt om hur löjliga han tycker att mugglarfödda förstaårselever är. För honom är förstås magi en självklarhet.

Vi stiger in genom öppningen och möts av en sal med samma enkla, grova stenväggar som utanför och stora, eleganta fönster som släpper in ett grönaktigt ljus. Jag går fram mot ett av fönstren, och ser en fisk simma förbi utanför. Jag kan inte tro mina ögon. Uppehållsrummet måste alltså vara beläget under sjön. Det är som om det vore byggt endast för mig. Mitt i rummet står en enorm, omsorgsfullt utsmyckad eldstad, som tillsammans med de tända stearinljusen och de gröna lamporna i taket sprider sitt ljus i det annars mörka uppehållsrummet. Runt eldstaden står det bekväma svarta lädersoffor och praktfulla gobelänger hänger längs med väggarna. Ljudet från vågorna som slår mot ytterväggarna och vattnet som skummar hörs i hela rummet, och det går att känna en svag doft av sjögräs. Det är ett mycket trevligt ställe, om en bortser från dödskallarna som ligger placerade längs med väggarna som en form av utsmyckning. Jag antar att jag helt enkelt får försöka vänja mig vid dekorationerna.

Jag känner en hand placeras på min axel, och vänder mig om förskräckt. Framför mig står en flicka med glänsande svart hår och stora, chokladbruna hundvalpsögon.
“Ska du inte följa med ner till sovsalarna?” säger hon vänligt.

Medan jag varit upptagen med att studera vattenlivet utanför fönstret har uppehållsrummet tömts på elever, helt utan att jag har lagt märke till det. Det är så typiskt mig att fastna i min egen värld och glömma bort vad som händer runt omkring. Jag känner hur mina kinder närmar sig samma färg som det blodiga motivet på gobelängen bakom mig.

“Eh, jo, ja, det ska jag”, hostar jag fram och följer efter hennes slängande hästsvans nedför ytterligare en stentrappa. Jag förväntar mig att hon ska skratta åt mig, men hon gör inga försök till att utnyttja mitt utsatta läge. Ingen av oss säger ett enda ord till, och det passar mig perfekt.

Sovsalarna är gömda bakom kraftiga ekdörrar ett par trappor ned från uppehållsrummet. Jag får veta att vi är fyra Slytherinflickor i min årskurs, som alltså sover i samma sovsal. Som tur är kan jag inte se några dödskallar inne i sängkammaren, vilket jag är mycket tacksam för. Någon måtta på mardrömmarna får det ändå vara. De andra flickorna sitter uppe och småpratar med varandra, men jag går och lägger mig direkt. Jag har haft så pass mycket äventyr för en och samma dag att det räcker och blir över. Jag drar av ett smaragdgrönt överkast och kryper ned i den säng som är bredvid flickan med det mörka håret. Mina ögon sluts i samma ögonblick som mitt huvud landar på dunkudden och jag glider in i en djup sömn.

Som vanligt oerhört bra beskrivet. Hon verkar också nöjd med placeringen i Slytherin. Jag, som alltid sneglat nyfiket på detta elevhem, uppskattar verkligen beskrivningen av hur det är att hamna där. Uppehållsrummet, till exempel, som verkar ligga under vattnet ...

Kika om du vill på tempus:
Jag svalde nervöst.

Nu verkar det vända till det bättre för Ophelia - ser fram emot fortsättningen!