Era värsta rädslor/fobier

Jag har en fobi för att spy. För tillfället märks det inte i vardagen och har inte gjort på ett tag, men om fobin blir triggad kan jag bli helt fucked up. För några år sen fick jag spysjukan och blev så traumatiserad att jag inte kunde äta eller sova normalt på över ett halvår. Jag kunde börja darra våldsamt av rädsla för att spy om jag mådde illa, vilket jag gjorde extremt ofta då pga magproblem. Som tur är så är jag inte en person som spyr av rädsla, men det kändes ofta som att jag skulle det och det räckte för att ge mig panik. På natten var jag extremt rädd för att sova om jag mådde illa eftersom jag spydde på natten när jag sov över hos min kompis. Och när min kompis sov över hos mig fick jag ofta sova med min morsa istället för att jag blev ännu mer triggered av översovningar.
Det var inte första vågen av min fobi, men den värsta, och jag hoppas det var den sista. Har inte spytt sen dess och hoppas typ att jag aldrig gör det igen.

(Sorry för textväggen, det blev typ ett skriv av dig-inlägg xD)

Min största rädsla att är att någon i min familj ska dö! Jag har aldrig varit med om ett dödsfall (alla mina farföräldrar och morföräldrar lever fortfarande), och vet därför inte hur jag kommer reagera den dagen det kommer hända! Jag står min familj väldigt, väldigt nära och vet inte vad jag skulle göra utan dem!

Att spy, döden och att köra bil

Döden, att spy och blodprov...

Jag har alltid varit ganska rädd för det mesta. Det enda som jag skulle klassa som fobi är dock min hypokondri. De som inte är hypokondriker anar inte hur jobbigt det är att vara säkra på att man har sjukdomar som man inte har. Jag har ofta svårt att somna eftersom jag ofta blir rädd för att jag ska få en hjärtattack i sömnen eller en panikattack. Som tur var så har jag aldrig varit med om en hjärtattack men jag har flertalet gånger trott att jag fått det när det istället varit en panikattack.

En rädsla som de senaste åren förbättrats enormt är min flygrädsla. Tidigare kunde jag bara tänka ifall du var nu vi skulle störta eller om det är någon minut kvar och fick därav panik. Jag kunde inte koncentrera på nått annat och flygresor blev därav extremt utmattade. Som tur var är det mycket bättre nu och jag kan nu slappna av när vi är uppe i luften men har fortfarande svårt att vara helt avslappnad före flyget, när vi lyfter och när vi landar.

Jag har också alltid varit rädd för att skada mig och bland mina värsta mardrömmar är att vara med om en operation. Detta har gjort att jag helst inte åker bergodalbanor eller försöker göra trix med cykeln.

Filmer eller serier med mycket action eller liknande är inte heller något jag gillar.

Tror jag fick med de värsta av mina rädslor men är dessutom rädd för fler saker...

Jag är rädd för att förlora mina dju, klarar mig inte utan dem.

Jag är rädd för att förbli singel för evigt, att aldrig i mitt liv få uppleva besvarad kärlek. Känns ok att vara singel i stunden, jag är hellre singel än i en halvdan relation. Jag ser fördelar med att vara singel och jag utnyttjar dem och mår bra i stunden. Men det är en stor tomhet i mig att aldrig få ha upplevt lycklig romantisk kärlek, att kärlek för mig bara varit förknippat med smärta och att jag behövt avsluta vänskapsrelationer för att jag älskar för mycket. Blir rädd för tanken att jag är dömd till det för all framtid. Har övervägt tanken på nån sorts lobotomi-liknande operation för att bli kvitt förmågan att ens bry mig om romantisk-sexuell kärlek.

Är också rädd för att krig ska komma hit, att invandrarfientliga makter ska ta över, nazister, att rättigheter kopplat till hbtq och kvinnor mm ska tas bort (typ förbjuda abort, förbjuda samkönat ältenskap, införa tvångssterilisering igen osv). Går och tänker på detta mycket. När myndigheter skickar ut broschyrer hur man ska preppa spär det på rädslan. Varför skickar de ut sånt om det inte är altuellt?

Det är nåt med spindlar som får mig att rysa!
Är STOR djurälskare i övrigt.......

Att förlora någon jag älskar (ganska basic men kommer inte på något annat), även höjder skrämmer mig lite

Brukar beskriva mig själv som en Nihilistisk Thanatofob.

Jag ser alltså inte direkt meningen med att leva men jag är rädd för att dö mer än allt. Tror det faktiskt har räddat livet på mig flera gånger, men det är nog också det enda någonsin som gett mig vad man skulle kalla "ångest".