Länken (fjärde året, påhittad karaktär + Snape)

Oj vad glad jag blir, Jade Potter ! Tack så mycket! Jag läser gärna dina om du vill, bara att tagga mig!

Här kommer ett nytt kapitel ...


Kapitel 5 - Existens

Harry har räddat livet på hans syster. Orden dröjde sig kvar hos mig, följde mig genom de grå novemberdagarna, följde mig i mina trygga och riskfria rutiner. När jag sneglade bort mot den låsta avdelningen av växthuset, när jag rodnande mumlade fram en hälsning till Snape innan jag tog mig an berget av smutsiga trolldrycksflaskor, när jag satt i biblioteket så långt ifrån den slutna avdelningen som det var möjligt - var jag än befann mig kom den meningen för mig igen.

Jag visste att Harry riskerat sitt liv otaliga gånger, för det godas sak och för människor som stod honom nära. Genom Leonardus kände jag till hans historia och hans berömdhet i trollkarlsvärlden. Hogwarts var hans första sanna hem där han funnit riktiga vänner. Vänner som Hermione, som nu stod på hans sida då de flesta andra tycktes vända sig ifrån honom. Säkert hade han räddat hennes liv också, flera gånger i de äventyr de genomgått tillsammans, och det var därför hon inte vek från hans sida nu.

Och det kom för mig att modet att riskera sitt liv var avgörande. Det var det som gjorde att man kunde få sanna vänner. Det var det enda som slutgiltigt kunde sätta stopp för ensamheten.




En dag, mitt under en trolldryckslektion med förstaårseleverna, fick jag syn på en liten fräknig, rödhårig flicka på raden längst fram. Hon var den enda som var ensam på sitt bord, medan alla andra var flera stycken. Koncentrerat och med tungan i mungipan mätte hon upp sina ingredienser, rörde om och väntade tålmodigt på den rätta tidpunkten att fortsätta. Snape gick förbi henne, och när han såg ner i hennes kittel höjde han gillande på ögonbrynen, vilket bara det var något ytterst ovanligt.

Plötsligt lade jag märke till att de två pojkarna på bordet bakom hånlog försmädligt. De tycktes vänta på något. När Snape svepte längre ner i salen, kastade den ene pojken något i flickans kittel. Drycken skvätte upp i hennes ansikte, hon skrek till och illaluktande ångor vällde fram. Jag såg hur Snape vände sig om längre bort i salen och långsamt närmade sig den sorgliga scenen. Pojkarna märkte honom inte. Flickan stirrade på dem med en min av ursinnig förtvivlan.
– Varför måste ni göra sådär? utbrast hon. Vad har jag gjort er?
– Tja, det är mer det faktum att du existerar, om du förstår vad vi menar, flinade den ene pojken och blinkade till den andre. – Det där du fick i ansiktet gör dig väl knappast fulare än du redan är ... Eleverna runt omkring antingen skrattade osäkert eller var tysta. Ingen kom till flickans försvar.

Jag kände ursinnet stiga inom mig, men innan jag hann göra något var Snape framme vid pojkarna. Han gav dem en blick så förintande att jag förvånades över att de inte försvann i tomma luften.

– Apropå saker som existerar, sa han med silkeslen röst, så existerar inte längre de femtio poäng Ravenclaw tillägnade sig häromdagen. Något som däremot existerar är den strafftjänstgöring som ni båda ska göra på lördag.

Han vände sin iskalla blick mot klassen:
- Ni kan börja plocka undan era saker. Lektionen är slut.

Jag jublade inombords, men många elever började dovt mumla om de förlorade poängen, och en del blängde orättvist nog på flickan. Snabbt som vinden rafsade hon ihop sina saker och rusade ut ur rummet. Jag såg på professor Snape. Han hade gått fram till ett av de få små fönstren och stirrade ut över den dimmiga sjön, med alldeles kolsvarta ögon.

Det var då det slog mig: Han vet. Han känner igen hennes smärta. Den som har ett sådant mörker i sina ögon vet hur det är att behandlas illa, endast på grund av sin existens.

Woooow vad bra jag vill ha meeeeeer!! Jag kanske kan fördriva tiden med min egna fanfic, vill du läsa den senare? Taggar dig i så fall

Jaaa, visst vill jag läsa din fanfic Pride Potter ! Älskar att läsa fanfics. Bara att tagga mig så jag hittar den!

Här kommer mer av min:

Kapitel 6 - Den första uppgiften

Jag skulle ha försvarat henne. Nu var detta meningen som förföljde mig. Harry skulle ha försvarat henne om han varit där. Tack och lov att Snape agerade så snabbt som han gjorde. Man måste handla, kasta sig ut, inte tveka som jag. Jag skulle ha försvarat henne.

Om och om igen såg jag scenen framför mig, hur ensam hon varit, hur ingen i klassen kommit till hennes försvar. Hur skulle man kunna hjälpa henne? Kunde jag göra något för henne nu? Hon hade sju långa år framför sig på Hogwarts. Kunde Snape kanske göra något? Han hade verkligen markerat mot pojkarna, vilket jag tyckte var helt rätt i stunden - men vad hade den långsiktiga effekten egentligen blivit? Jag mindes hur svarta hans ögon varit precis efter händelsen. Anade han en hopplös situation?

Det minsta jag kunde göra var i alla fall att ta reda på vem den här flickan var. Eleverna kallades miss eller mister plus sitt efternamn under lektionerna, men vad hette hon i förnamn? I entréhallen fann jag en stor klassbok med rörliga bilder, och där fann jag henne titta på mig med beslutsam och sammanbiten min över namnet Elvira Faded.

Nästa lektionstillfälle återfann jag den defensiva blicken bakom sin kittel, bara några meter från mig, återigen ensam på första raden. Under närmare två timmar arbetade hon intensivt i ångorna, och den här gången blev hon visserligen inte utsatt för något, men hon hade heller ingen att prata med.

När den sista eleven slängt väskan över axeln och lämnat salen, reste jag mig upp från min plats bakom arbetsbänken och harklade mig försiktigt.
– Sir?
– Ja? Snape lät förvånad, ovan vid att höra min röst.
– Tror ni inte att det vore en bra idé att låta Elvira arbeta tillsammans med miss McDougall?
Snape såg en aning förbryllad ut, men sa kort: - På de här lektionerna arbetar alla elever individuellt, med var sin kittel. Det är viktigt för bedömningen.
– Jag vet, men jag menar bara att miss McDougall kunde arbeta vid samma bord som Elvira. Vad tror ni om det?
– Varför? Nu fanns ett stråk av högdragenhet i hans djupa röst, och han började åter syssla med att plocka ihop lektionsmaterialet.
– Elvira verkar ensam, sa jag enkelt.
Då vände han sig mot mig och gav mig en svart blick som kändes ända ner i knäna.
– Det finns värre öden än ensamhet, sa han. Ni ser väl att flickan arbetar hårt och inte ger upp? Varför ska hon slösa bort sin tid och begåvning genom att sälja sin själ till de andra medelmåttorna?

För ögonblicket hittade jag inget svar. Han vände om, svepte ut ur rummet och lämnade mig kvar med mitt smärtsamma bultande i bröstet.




Allteftersom dagarna gick kunde inte ens jag inte undgå att märka att hela skolan sjöd av upphetsning i takt med att första uppgiften i den magiska trekampen närmade sig. Dess svallvågor nådde till och med fram till biblioteket, ända in i mitt hörn.

Hermione och Harry hade varit där flera gånger, ivrigt sysselsatta med sina teoriböcker. Vi hade sagt några ord till varandra ibland, nickat och hälsat. Nu hade de dock inte så stort behov av några latinlexikon utan var först helt inriktade på trollformelläran och så småningom på böcker om drakar. De bläddrade febrilt igenom dessa färgrikt illustrerade volymer med allt större desperation.

Även Elvira var ibland i biblioteket. Man såg inte mycket mer av henne än ett rött hårburr som stack upp bakom någon tjock bok om trolldrycker eller örtlära. Hon verkade aldrig se upp från sidorna förutom då hon med skärskådande blick tuggade på sin penna och funderade över något problem.

Jag hade mina funderingar på att försöka sammanföra Elvira med Hermione och Harry. De var snälla, rättrådiga personer som aldrig skulle behandla en förstaårselev illa på något sätt. Visserligen var de många år äldre, men Elviras uppenbara begåvning och studieflit kanske kunde skapa en länk mellan henne och Hermione? Jag kunde inte tänka mig en mer perfekt fadder för en yngre elev. Ännu var jag dock sorgligt tom på idéer om hur sammanförandet kunde gå till, och dagarna innan första uppgiften såg jag inte till Hermione och Harry i biblioteket längre. De tycktes ha övergått till andra förberedelser.



Vid lunchtid på den stora dagen hade man kunnat ta på spänningen i luften, och den märktes minst lika tydligt vid lärarbordet. Harrys elevhemsföreståndarinna McGonagall var kritvit i ansiktet, och plötsligt reste hon sig, skyndade fram till honom och tog honom med ut ur salen. Eleverna följde dem med blicken. Hur klarade en grabb på fjorton år av den här pressen? Harry har räddat livet på hans syster. Räddat livet. Haft livet som insats. Otaliga gånger. Blev det någonsin lättare? Vande man sig på något sätt? Det var inte säkert. Jag mindes det sorgsna i hans ögon.

På vägen ner till platsen där allt skulle hända höll jag mig tätt intill lärarna. Det låg något i luften, en känsla av närvaro, en energi vars motsvarighet jag aldrig tidigare känt. När vi var på plats på läktaren blev det plötsligt klart varifrån energin kom.

En silverblå, minst femton meter hög drake befann sig innanför inhägnaden. Den vaktade ett bo med ägg och utstötte kraftiga, hotfulla ljud. Instinktivt tyckte jag synd om den. Var det värt att göra såhär mot en varelse på grund av någon prestigefylld tävling? Det verkade som om Hagrid, den store skäggige skogvaktaren på Hogwarts, höll med mig. Han gned bekymrat sina enorma händer mot varandra och sa:
- Kan de inte låta detta gå undan nu? Hon är ju stressad, stackaren!

När den förste tävlande, Cedric, kom in i inhägnaden ändrade dock mitt medlidande riktning. Den vanligtvis stilige pojken såg totalt liten och obetydlig ut när drakhonan närmade sig. Han verkade dock inte bragt ur fattningen, utan drog sin trollstav och med ens hade han förvandlat en sten på marken till en hund. Medan draken vältrade sig mot hunden styrde Cedric mot äggen som lyste borta i boet.

Sedan var det på något sätt som om känslorna stängdes av. Hjärtat fastnade liksom konstant i halsgropen och alltsammans blev som att se de halsbrytande numren på en cirkus: den overkliga skickligheten rakt framför en, på synlig avstånd.

Under jublande bifall fick Cedric tag i ägget, och det fick även Fleur Delacour och Viktor Krum, efter att ha kastat olika typer av besvärjelser över drakarna de mötte. För att inte tala om den flera år yngre Harry som tycktes klara det lättast av dem alla. Han ropade: - Accio Åskviggen! och vips kom hans kvast flygande. När han flög på den gick allt så snabbt att man knappt hann förstå vad som hände.
– Du store tid, vad den pojken kan flyga! skrek kommentatorn. Det dröjde inte länge förrän han på något vis fått draken att lämna boet och blixtsnabbt kunde dyka och hämta det gyllene ägget. Allt hade gått mycket snabbt.
– Potter blev sårad! hörde jag McGonagall säga till Snape, som såg blek men samlad ut.
– Lugn, Minerva. Det verkade inte värre än att Poppy kan läka det, svarade han sakligt, men jag såg att han uppmärksamt följde Harry med blicken genom folkhavet. Nu började alla elever på läktaren resa sig och snubblade ivrigt fram för att få prata med tävlingsdeltagarna. Det var som om allt buller kom långt bortifrån.

Sakta började jag ta mig ut mellan alla människor. Det gick långsamt, tiden flöt iväg, poängen delades ut, Harry låg på första plats tillsammans med Krum ... Harry och Ron stod tillsammans igen … Omgiven av kamrater såg han pojkaktigt glad och segerrusig ut. Det var han värd. De var alla värda att fira och glädjas, dessa människor med sina otroliga krafter men, framförallt, med sitt osannolika mod. Harry har räddat livet på hans syster. Detta var en värld där man måste vara beredd att ofta balansera på den avgörande gränsen. Gränsen mellan liv och död.

Det här kapitlet var så bra I love

Som vanligt är det ett superbra kapitel! Fortsätter du så här bra kan du väl skicka ett exemplar av din första bok till mig(uggla först)?♥

Jag kan inte beskriva hur glad jag blir! Det betyder jättemycket för mig att ni läser! ♥ Att ge ut en bok är en avlägsen dröm, men ändå en dröm



Kapitel 7 - Illuminering

Följande veckor kändes betydligt lättare, trots ett mörkt och vått decemberväder utanför slottsmurarna. Harrys namn susade omkring överallt, bland såväl lärare som elever, och ibland skymtade jag honom omgiven av vänner, med Ron och Hermione troget vid sin sida.

Tanken på Harrys mod fick mig till och med att äntligen våga ta steget och ansöka om att få sjunga i kören. Musik var nästan lika nödvändigt för mig som att andas, men utövandet brukade innebära att uppmärksamhet drogs till mig, och detta var verkligen på gott och ont.
– Inte illa, sa den lille runde trollkarlen som hade hand om prövningen, inte illa alls … Han tog händerna från tangentbordet och knäppte dem förväntansfullt i knäet.
– Ni har en vackert vibrerande ljus alt, miss. Kan ni kanske tänka er att sjunga för oss alla vid julbalen? Åh, jag ska inte pressa er, ni kan tänka på saken, sa han när han såg min smått förskräckta min.

Även i kören viskades det om Harry och det på ett ganska förväntansfullt sätt. Många flickor verkade uppenbart intresserade av vem han skulle bjuda på den omtalade julbalen. Den första uppgiften hade verkligen förändrat hans status en hel del. Vad man än kunde säga om denna första uppgift, hade den i alla fall fått även mig att inse en sak: Om Harry vågade möta en drake, vågade jag försöka göra något för Elvira.



En tidig grå eftermiddag med regnblandad snö och hårda vindar som hördes ända ner i fängelsehålorna, där trolldryckslektionerna hölls, reste jag mig åter bakom min arbetsbänk, med betydligt mer beslutsamhet den här gången. Snape var i andra änden av salen. Det var olidligt kallt och det kändes skönt att komma närmare ångorna från dryckerna. Jag började gå mot Elviras rykande kittel och kikade nyfiket ner i den.
– Går det bra? Vad gör du just nu? frågade jag och log tveksamt mot henne.
– En krympningsdryck, svarade Elvira allvarligt. Hennes ansikte syntes suddigt genom ångorna och såg lite barnsligt ut i all sin koncentration. – Titta!

Hon drog fram sin trollstav och riktade den ner mot drycken. Ett kraftigt ljussken började sprida sig från den. Sedan hände allt mycket snabbt. Jag vet inte vad som kom först, smällen eller den hårda armen som låstes i ett grepp runt mig och drog mig från ångorna.

Det var omöjligt att se någonting. Armens grepp om mig lossnade snabbt, jag kände det tjocka tyget från en mantel och kände en svag, kryddaktig parfymdoft. Så hördes tätt bakom mig en välbekant, djup röst.
– Alla gör sig beredda att avsluta! Häll upp era drycker på flaskor och plocka ihop era saker! Miss Faded lyckades bra med sin illuminering medan ni andra har långt kvar dit och får ett nytt försök nästa vecka.

När jag vände mig om stod han stilla med ansiktet som hugget i sten.
– Gå tillbaka till ert arbete, sa han kort. Jag lydde, mer nyfiken än rädd, och började diska måtten som eleverna travade upp på bänken. Ljudet av rinnande vatten blandades med elevernas röster på väg ut. Jag hörde de två pojkarna muttra och härma Snapes tonfall “Miss Faded lyckades bra med sin illuminering, blaaa, blaaa, blaaa ...” Till sist slog dörren igen.

Då föll en mörk skugga över mina händer, som blivit nariga efter allt diskande. Jag såg undrande upp.
– Gör aldrig om det där, sa Snape. Jag trodde ni hade era uttryckliga order från Dumbledore om säkerheten under lektionerna? Inser ni inte att ni är mycket mer sårbar för de här substanserna än vad eleverna är? Bara att andas in ångan på nära håll kan ge en effekt på er, och det är mycket svårare att utföra en motbesvärjelse på en icke magisk person. Det är en tillräckligt stor säkerhetsrisk redan att ni befinner er här.

Sorgen slog ut som en het ros i bröstet. Med en enorm kraftansträngning tvingade jag mig själv att titta upp, beredd att möta den kalla svarta blicken. När jag gjorde det såg jag till min förvåning att det fanns ett stråk av oro där.
– Förlåt, sir, sa jag. Det … det var verkligen inte min mening att äventyra säkerheten. Jag ville bara så gärna prata med Elvira. Jag svär på att aldrig göra om det.
– Om ni vill prata med miss Faded finns andra tillfällen att göra det. Som ni ser klarar hon sig bra under lektionerna. Hon är klassens bästa elev, kanske så småningom också skolans, om hon fortsätter sin utveckling i samma takt.
– Det tror jag också. Förlåt mig igen, sir. Jag menar det verkligen. Och tack för att ni hjälpte mig.

För det var det han hade gjort. Han var inte särskilt trevlig, och inte den här uppläxningen heller, men han hade funnits där för mig, trots risken att eleverna skulle ha sett och förstått något. Det var tur i oturen att vi varit omgivna av ångor. Räddningen hade varit sekundsnabb.

Jag ville återgälda den, hur det nu skulle gå till. På något sätt måste han få veta det. Att någon ville honom väl.

Så bra!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Tack så mycket, Ginerva2003! Det är så spännande att du läser.

Jag lägger upp ett kapitel till, ett julkapitel mitt i sommaren, bad timing, haha





Kapitel 8 - Julbestyr

Inte ens mina fantasier kunde drömma ihop något vackrare än julen på Hogwarts. Den saknade verkligen motstycke med de levande julgransdekorationerna, osmältbara istapparna och sjungande rustningarna. Nu lade sig dessutom snön över landskapet och yrde igen över slottets fönster.

– I år slår de på stort med julpyntet, skrattade Hagrid när han kom släpande med ännu en julgran från förbjudna skogen. De vill imponera på våra utländska gäster. Han blinkade okynnigt åt mig och jag skrattade, där jag stod i snön tillsammans med Elvira och Hermione. Det pirrade i mig av glädje.

Jag hade till slut gett upp hoppet om någon sorts slumpmässigt sammanträffande, sökt upp Hermione i biblioteket och berättat om Elviras situation. Hon hade blivit intresserad och helt sonika föreslagit Elvira att de skulle börja studera tillsammans i biblioteket. De båda var i stort sett de enda eleverna på hela skolan som ägnade sig åt skolarbetet just nu. Alla andra - åtminstone de från fjärde årskursen - hade enbart tankarna på det nära förestående lovet och julbalen.

Vi försökte hjälpa Hagrid att släpa in den stora granen, men när han slängde upp den högre på axeln förlorade vi fotfästet och hängde mest och dinglade i grenarna. Tjutande av skratt gav vi upp och föll tillbaka i snön, där vi blev liggande och flämtade tills vi var iskalla. Då borstade vi av oss snön och skyndade oss in till stora salen och dess varma brasor.

Hagrid hade slagit sig ner framför en av de öppna spisarna och pustade ut. Stora istappar hängde i skägget.
– Förbaskat griniga älvor i skogen idag, muttrade han. Ni förstår, bland älvorna finns de alla sorter. Några av dem e snälla som små gullvippor, ungefär som lilla fröken där - han blinkade åt mig igen och jag försökte blänga argt tillbaka - medan andra som ser mest lika vänlia ut e av de virket att de va me på Ni-vet-vems sida när de begav sig. Å de va några av den sorten som försökte börja bråka me mej när ja högg ner granen här.
– Jag är släkt med älvor på långt håll, sa Elvira. Det är därifrån jag har mitt namn. Men jag vet inte om de var snälla eller elaka.
– Hagrid, du tycker ju att även drakar och skrabbor är snälla och gulliga, sa Hermione.
– De kan va med dem som me de flesta levande, sa Hagrid. Att de e lite både och. Men en sak e säker å de e att nu när de ska bli julbal, e de många varelser av alla slag som drar sej närmare slottet. Jul, ljus å festligheter - speciellt under julnatten - har allti lockat ut saker å ting från mörkret.
– Hur gör ni med säkerheten runt slottet då? undrade Hermione. Och hur går det för våra utländska gäster på ängen och på skeppet i sjön?
– De har starka ledare å skyddsförtrollningar runt sig, sa Hagrid tryggt. Men på juldagarna måste vi ändå va försiktiga. Glöm inte de, särskilt du å pojkarna, Hermione, du vet va ja menar.

Vad tycker ni om huvudpersonerna så långt? Hur tycker ni att de är?

Så bra

Wooow! Superbra ju! Fortsätter att bevaka tråden. När den här är slut(önskar att den inte tog slut... Men allt vackert har ett slut) borde du skriva en till ff. Då kan du väl tagga mig?