Draco memoraid (DM)

Fattar nt att jag nt läst DM förut, wooow asså!! så bra♥

Jag läste din förra version av dm och tyckte den var fantastisk, nu läser jag denna och tycker den är ännu mer fantastisk ♥ ♥ ♥

Skit bra som alltid c:

Era kommentarer gör mig helt överväldigad. Tack så otroligt mycket hörrni ♥ Om ni vill, och om nån kommenterar så att det går, lägger jag upp det andra på torsdag! ALL KÄRLEK ♥


Men ååh älskade underbara du. Vad glad jag är över att du finns kvar här. Du är en sann källa till glädje, min vän ♥ Tack, tack, tack!!!


Tack snälla du!! Ska läsa din också, inte hunnit ännu men till helgen.. då! ♥


Tack hjärtat. Mycket är din förtjänst, och det vet du ♥


Åhh en ny bevakare, glad jag blir!! TACK SKA DU HA ♥333


Tack snälla snälla snälla du. Jag blev superglad över din kommentar där, och fantastiskt att du vill läsa den här också!!


Tack gullunge ♥

Men fyy, ja tror ja e kär ♥♥

Längtar!

Men gulliga du! Glad att du gillar den ♥


Hoppas du gillar det ♥

Kapitel 2

Middagen den kvällen blev bland det värsta jag upplevt. Maten var det inget fel på. Det var garanterat den mest påkostade middag jag hade ätit. Familjen Malfoys husalfer vimsade hela tiden runt bordet, redo att stå till tjänst så fort någon så mycket som harklade sig.

Lydigt hade jag kommit ner till matsalen prick klockan sju.
En husalf med vit hätta och enorma bruna ögon hade erbjudit mig en stol medan en annan serverade mig att dricka. Lucius hade välkomnat mig till bordet med sitt falska leende, och hade sedan återgått till att tala lågmält med Mr Grain som hela tiden envetet passat upp honom med flera olika sorters drinkar. Draco var på extra dåligt humör. Bryskt befallde han en utav husalferna att servera honom mer potatis, och när det inte skedde tillräckligt fort var han snabb att peka med sin trollstav på den stackars alfen som skräckslaget skyndade iväg till spisen.
”Så… vad tycker du om Hogwarts då?” frågade jag Draco i ett försök att vara artig.
Draco ryckte på axlarna. ”Min pappa hade hellre velat att jag gick på Durmstrang.” 
Han lade försiktigt in en liten bit kyckling och tuggade misstänktsamt innan han gjorde en grimas och spottade ut den igen.
”Där har de i alla fall ordentliga lärare.. Pappa!” 
Lucius vände sig irriterat mot sin son.
”Vad är det nu då, Draco?”
”Min mat är kall…”
Jag stödde hakan i handen och lät Dracos gnällande försvinna bortåt.
Tänk om det han sagt ändå var sant? Då hade min enda förväntan inför den här resan krympt ihop till ingenting. Jag kände en stöt i magen och bestämde mig för att inte fråga Draco något mer gällande Hogwarts. Så snart som Lucius tillät det, tackade jag tyst för maten och smet upp på rummet igen. Shanti satt på min säng och såg misstroget på kycklingbenen som jag stjälpte ner framför henne. ”Det var det enda jag kunde ta.” Jag suckade och såg på medans hon knaprade i sig dem. Då slog det mig plötsligt att Draco inte verkade ha berättat något för sin pappa om att jag lät Shanti vara utanför buren.
Jag slängde mig på sängen bredvid Shanti och strök henne ömsint över fjädrarna.  I ungefär fem minuter fann hon sig i mitt kelande, sen fick hon nog och tog sin tillflykt högst upp på garderoben. Där satt hon sedan och iakttog mig en stund, innan hon stoppade huvudet under vingen för att ta sig en middagslur. Jag fick lov att erkänna att det var ett trevligt rum. Vita tapeter och mörkt marmorgolv med små symboler inristade i marmorn. En säng som inte var alltför obekväm, ett litet träsnidat skrivbord och en stor garderob i samma mörka nyans som skrivbordet. Rummet var dock det enda jag gillade med Malfoy Manor, men jag såg inte fram emot att tillbringa resterande delen av sommarlovet här uppe. Jag kände något blött och varmt rinna nerför kinden, och när jag strök med handen spred det ut sig över fingrarna. Utan att jag ens märkt det hade tårarna kommit.
Jag slöt ögonen. Framför mig såg jag mamma. En mamma som var frisk,stark och glad.
En mamma som jag haft förut, men som inte längre existerade hos mig.
Och Miranda…lilla söta goa Miranda. Miranda med sitt långa blonda hår i en fläta.
Min älskade lillasyster. Alice, min närmaste vän sen barnsben. Alice som jag gjort så mycket tillsammans med. Kompisen som man kunde berätta allt för.
Varför? Jag snyftade till och greppade tag om kudden och tryckte den emot mig.
Varför mamma, varför just min mamma? Jag vill inte vara här…
Jag pressade den hårt mot ansiktet och snyftade till igen.
Snälla…Låt mig få komma hem igen.
Låt allt bli som vanligt.. Jag lovar, kära gud… Att om…
Jag knep ihop ögonen allt vad jag kunde, pressade kudden hårt mot ansiktet…
Om allt bara som vanligt… Lovar jag att aldrig önska mer i hela mitt liv.
Skrammel! Duns duns. Ljudet av fötter som kilade över golvet.
Fortfarande förblindad av tårar kastade jag mig upp och grep i luften efter min trollstav, innan jag kom på att den fortfarande fanns i fickan på min kappa.
Sakta, sakta ifall ljudet skulle upprepa sig igen reste jag mig upp, samtidigt som jag torkade ansiktet med baksidan av handen. Hade jag inte stängt dörren? En kall kåre letade sig nedför ryggraden och jag stirrade på dörren som nu stod på glänt. Jag kikade ut genom springan och fann hallen utanför skrämmande mörk och tyst.
Inte ett ljud hördes förutom skramlandet från rören som gav ifrån sig ett märkligt väsande ljud. Nästan som en orms. Med en rysning stängde jag dörren och gled ner på sängen igen. 
Vad det än hade varit, var det borta nu.

När jag vaknade var det fortfarande mörkt ute.
Förvirrat kravlade jag mig upp i sittande ställning utan att komma ihåg att jag ens hade somnat.
Rummet låg i ett halvdunkel, och himlen utanför fönstret skvallrade om att timmen var väldigt tidig.
Jag försökte kväva en gäspning samtidigt som jag sträckte på mig, vilket resulterade i en hostattack som fick Shanti att irriterat öppna ena ögat där hon fortfarande satt uppflugen på garderoben.
Halsen var torr av törst, att försöka somna om skulle vara omöjligt.
”Det kan inte vara någon vaken nu”, sa jag högt till mig själv. ”Måste bara ha lite vatten…” Jag kände mig urfånig som pratade högt för mig själv, men närvaron av någons röst, trots att det bara var min egen, gjorde mig trygg. Försiktigt gläntade jag på dörren och stelnade genast till när den gav ifrån sig ett gnissel. Det här huset fick mig att känna mig skyldig på något vis.
”Eleonora Jacobsson, skärp dig!” viskade jag halvhögt när jag smög ut i korridoren.
”Jag ska bara hämta ett glas vatten, det är allt…”
Kniiiirrrrr. Trappan knarrade trots att jag knappt nuddade trappstegen. Knarrrrknoar.
Jag tvärstannade. Nu var jag nästan nere, bara två trappsteg till.
”Så!” viskade jag triumferande till mig själv när jag landade mjukt på den röda heltäckningsmattan.
Nu när faran var över, kunde jag inte låta bli att se mig nyfiket omkring.
Hallen lystes upp av skenet från månen utanför och kastade spöklika skuggor på alla porträtten med dess innehavare som nu lugnt slumrade inuti sina ramar. Jag gick fram och studerade den stora ormen på väggen. Gapet var öppet och gifttänderna blottade. De röda diamanterna till ögon fick den att se ondskefull ut. Månljuset fick dem att glimma som riktiga pupiller och det såg nästan ut som om ormen följde mig med blicken.
”Usch.” Jag backade, vände mig om och var i nästa sekund nära att skrika rakt ut.
Det stod en mörk siluett vid slutet av trappan.
Den bara stod där och såg på mig, lätt skimrande i det starka ljuset utifrån.
Jag bet tag i handen som jag satt för munnen för att inte skrika. Varelsen rörde sig försiktigt en bit framåt mot mig, till hälften dold i skuggorna som om den ännu inte hade bestämt sig för om den ville bli sedd eller inte.
Den sträckte fram någonting, som skulle kunnat vara en hand medans den utstötte något slags mumlande läte…
”Gillar du att smyga omkring på nätterna?”
Reaktionen var omedelbar.
Jag kastade mig tvärt åt sidan, snurrade runt och grep efter trollstaven, återigen utan att minnas att den fortfarande låg kvar uppe på rummet.
Draco, som tydligen trodde att jag faktiskt tänkte förhäxa honom (vilket jag garanterat hade gjort också, om jag bara haft min stav) hoppade skrämt bakåt, snubblade över sin mantel och blev liggande i trappan. Vi stirrade på varandra ett par sekunder, innan jag kom på hur löjligt det måste se ut att stå med handen framsträckt och skyndade mig att snabbt sänkte den.
Tydligen tänkte Draco i samma banor, för han kravlade sig hastigt upp på fötter och gav mig en ilsken blick.
”Förlåt. Det var inte meningen, jag skulle bara…”
”Vad håller du på med? Snokar runt va!” Han tog några hotfulla steg mot mig, samtidigt som han kastade en orolig blick över axeln.
”Nej! Jag skulle bara… hämta ett glas vatten”
” I hallen?” 
Jag suckade, insåg att det var kört och tittade på Draco, som fortfarande blängde förargat på mig.
Jag kunde inte låta bli att le, även fast jag kände hur benen fortfarande skakade efter konfrontationen och mötet med saken uppe vid trappan. 
Han såg precis ut som en tjurig barnunge som just blivit berövad sin favoritleksak.
”Jag tyckte jag såg…strunt samma.” Jag hade ingen lust att ge Draco ännu en anledning till att förnedra mig.
”Våra släkter klenoder va!” Hans röst var triumferande.
”När jag talar om för pappa att du tänkte stjäla dem…”
”Var inte dummare än du ser ut!” Fräste jag. ”Varför i hela friden skulle jag vilja stjäla massa saker som verkar vara så fulla av svartmagi att det skulle passa betydligt bättre in i en svartkost affär än i ett vardagsrum? Hälften av er inredning verkar komma därifrån. ”
” Rätt Jacobsson”, sa Draco nöjt och sträckte på sig. ”Det här är äkta svartkonst föremål.”
”Ja, och det är ju något att skryta med”, svarade jag kyligt.
Snabbt började jag gå uppför trappan med både skräcken och ilskan brottades inuti.
Han hade låtit så nöjd när han sa det, som om det var något fint.
Något man skulle vara stolt över. Hur hade mamma kunnat skicka hit mig?
Jag hade bott här i exakt trettiofyra timmar, och planerade redan att rymma.
Min pappa hade varit auror, och min mamma tvingade mig att bo hos en familj som nästan helt säkert, åtminstone om man skulle tro Malissa, var dödsätare och hade hela huset fullt med svart magi. Deras son var bortskämd och uppblåst, och Lucius såg alltid ut som om han luktat på en tunna drakspillning varje gång jag var i närheten. Jag kunde knappt bärga mig tills jag fick träffa Narcissa.

Det blev redan två dagar därefter, visade det sig. En äldre husalf som jag inte sett tidigare hämtade mig strax före lunchdags. Jag var trött då jag legat vaken större delen av natten och gått igenom händelsen från natten innan. Draco hade ignorerat mig hela den dagen vilket hade känts som en stor befrielse. Han verkade fortfarande inte ha talat om för sin pappa om Shantis fria vistelse på mitt rum och jag kände en motvillig tacksamhet gentemot honom.
Jag kastade en förströdd blick ut genom fönstret medan jag stoppade tillbaka Att strula med troll i kofferten. Det var första gången som jag såg Malfoy Manor i dagsljus. Trädgården var stor och väldigt vacker. Det fanns flera sorters blommor i de välansade rabatterna och både där och i häckarna runt om herrgården trängdes det mängder av fjärilar. Jag kunde svära på att dem använt sig av en fastlåsnings besvärjelse, för fjärilarna rörde sig mycket långsamt.
I mitten av alltihopa fanns en ståtlig porlande fontän med stenstatyer föreställande tre trollkarlar. Alla tre såg väldigt respektingivande ut, med långt hår och trollstavarna lyfta upp mot skyn. Det fanns en skrift inristad på en liten mässingsskylt, men hur jag än kisade kunde jag inte se vad det stod från fönstret. Med ett hoande svischade Shanti ner på min axel.
”Gumman” Jag strök henne över den lilla näbben.
”Det är nog bäst att du stannar här.” Jag lyfte ner henne och satte henne på sängen.
”Jag är inte säker på att Narcissa gillar Ugglor, förstår du.” 


”En sådan ära...”
Kvinnan framför mig gav mig ett stelt leende medan hon räckte fram en benig hand som klingade av alla de guldarmband hon bar. Hennes naglar var långa och blodröda och hon bar en vacker smaragdgrön klänning som var broderad med diamanter i olika nyanser.
Håret var långt och vitblont som resten av familjens, och ansiktet litet och spetsigt med rena fina drag. Hade hon inte haft de kalla ögonen som verkade företräda hela familjen Malfoy, så hade hon varit riktigt vacker.
”Välkommen Eleonora, till vår familj.”
Hon fortsatte att le och förde till min fasa sin beniga hand mot min kind och strök den lätt.
”Du är så lik henne.” Hennes blick flyttade sig över mitt ansikte.
”Samma mörka hår och ögon, men hans näsa ser jag. Men jag ser att du också tyckts ärvt en del från min förtjusande syster.”, sa hon och leendet fick ett bistert uttryck när hon granskade mig uppifrån och ner. Sedan vände hon sig om och log mot sin son som stod och lutade sig mot väggen bakom henne. ”Jag antar att du redan blivit bekant med min son, Draco.” Hon gjorde samma gest mot Draco som Lucius gjort för att uppmana honom att komma närmare.
Inte heller nu rörde han sig, han fortsatte stå lutad mot väggen och betraktade mig med samma blick hos någon som såg på ett ovanligt tråkigt djur.
”Och min man” Hon gjorde en gest mot Lucius, som tog ett steg fram och nickade avmätt.
”Vi ska nog bli goda vänner, vi också.” Hon log ett leende som jag inte besvarade, jag kunde bara känna att varje gång jag såg på den här kvinnan vällde en stark ovilja upp inom mig och plötsligt kunde jag förstå varför Malissa hade brutit all kontakt med sin yngsta syster.

Awesome!

bra!!!!!

Ännu ett magiskt kapitel, det blir bättre och bättre. Bra skrivet som vanligt!♥

Och tack ännu en gång för att ha behållit kapitlet långt.