Apokalypsnovell

taaaack! ♥

superbra!

well, next part is here ^^ tack för kommentarerna än en gång!
-------------------------------------------------------------------------------------------------
Del 3.

Jag vaknar skrikande upp ur mardrömmen. Jag flyger upp ur min ställning och undrar för en sekund vart jag är. Sedan minns jag att jag är trygg i Duvboet.
Jag lugnar ner mig med en böna, även om jag fortfarande är mätt efter den stora måltiden i gårkväll. Bönan är fortfarande krispig och ärtorna mjuka, så jag äter en till.
Nattens mardröm hade handlat om exakt samma sak som den brukade. Ögonblicket då Majjís försvann. När De tog henne från mig.
Och för första gången någonsin undrar jag varför De tog henne. Jag har alltid tänkt att De bara vill utplåna oss, men de kanske har någon anledning?
Jag tänker på Majjís förklaring.
”Trollkarlarnas enda mål är att förgöra oss. Vi kom till Tellus och tog över den än en gång, precis när De hade byggt upp en armé. Kareen berättade för mig att precis när vi kom till Tellus fanns de där, men de var så få. Vi tvingade ner dem till de djupaste hålorna, och sedan dess har de varit utrotade. Sedan var Tellus vårt igen, och vi började bygga och odla marken så gott det gick utan koldioxid. Vi hade ju såklart med oss frön från Mars som tålde att det inte fanns koldioxid. Det var ju faktiskt vi som gjorde så att Tellus började leva igen.
Sedan en natt under sommaren försvann Hon. Efter det såg ingen henne. Det gick år utan att någon saknade Henne, och sedan kom De tillbaka i ledning av Henne. Sedan dess har deras enda mål varit att förinta oss människor en gång för alla.”
Jag ryser omedvetet. Majjís hade säkert haft rätt om Dem. Majjís, min kloka syster. Vad har De gjort med henne?

Nu har regnet börjat falla, men jag är fortfarande kvar i Duvboet. Jag har inte längre någon överlevnadslust. Jag kommer ju ändå aldrig att klara mig som den sista människan på Tellus, De kommer ju att hitta mig förr eller senare.
Det enda jag vill ha är Majjís. Hon hade säkert kunnat överleva, så smart som hon var. Hon hade alltid haft positiva tankar om allting, tvärt emot mig. Hon mindes säkert hur man åt en lubhé. Hon visste säkert hur man kunde använda djuren till något bra. Hon visste ju allting!
Jag reser mig upp och klättrar ut, men hejdar mig. Jag vänder om och sätter på mig bältet. I det finns allt jag har. Kniv, tändstål, dödliljan, ett långt tunt rep av skinn och fotot på mamma, pappa, Majjís och så en liten knölig sak i mammas famn.
Jag.
När jag tagit på mig bältet klättrar jag ner och börjar gå runt, runt i gläntan. Regnet droppar från luggen, ner i pannan och samlas på min nästipp, där det så småningom faller ner på mina bara, sönderrivna fötter.
När jag gått i minst en timme så fastnar jag helt plötsligt i ett törne. Jag rycker ilsket i min tröja och lyckas på köpet riva sönder den. Ett långt rakt jack går från nedersta linningen och upp halvvägs till armhålan.
Jag sätter mig ner på marken och gråter. Jag är helt ensam i världen. Inga fler människor finns kvar, varken på Tellus eller på Mars. Alla är döda utom jag. Det är som att jag först nu förstår vikten av att ha förlorat min syster, min familj och allt annat umgänge. Det gör ont.
Jag önskar att jag var en av dem som hade dött. Varför kunde inte Majjís ha fått överleva?
Det är första gången jag gråter sedan De plundrade och hade sönder Viseln. Det hade bara bott niohundra personer där, och ändå hade De bara dödat alla utom ungefär tio. Bland dem hade jag och Majjís överlevt.
Majjís hade varit helt förkrossad efter det. Hon sa att hon hade varit i vägen för folk som försvarade sig och att hon var skyldig till allt för att hon hade eldat efter att man fick. Dessutom sa hon att det var hon som hade dödat Kudo.
Jag tyckte så fruktansvärt synd om henne. Hon mindes Den Stora Flykten bättre än någon annan. Varenda liten detalj plågade henne, och jag mindes varje natt när hon vaknade skrikande av mardrömmar.
Majjís var en så god människa, och så skulle de röva bort just henne. Varför tog de inte mig?
Mitt bland alla tankar får jag plötsligt syn på något inne i snåren jag nyss fastnade i. Jag reser mig upp och sträcker försiktigt in armen i törnet. Jag får tag i det med några små rispor på armen och drar ut det.
Jag betraktar det med stora ögon. Det är en ofärgad tygbit, grovt vävd av mynnelfibrer. Den är likadan som tyget jag har i min tröja. Skillnaden är bara att tygbiten är mörkt rödfärgad i kanten, och jag känner direkt igen nyansen.
Blod.
Jag lyfter tygbiten från handen och gnuggar den lite försiktigt mot min arm.
När jag tar bort den hittar jag röda spår på min arm.
Blodet är färskt.
----------------------------------------------------------------------------------------------
nu är halva uppe! det är kanske lite svårt att förstå handlingen, men det är meningen. det kommer en förklaring i ett senare kapitel, men ni får vänta
förresten. jag har som sagt hur många berättelser som helst på lager efter flera års skrivning. jag kan självklart lägga upp fler ifall någon skulle vara sugen på att läsa någon som skulle vilja det?

Jättebra!!!!!!!!!!!!

Bra jobbat!

Ja, nästa kapitel kommer här! Det fanns inget intresse av några fler av mina berättelser, eller? It's ok!
---------------------------------------------------------------------------------------------
Del 4.

Jag sitter uppe i Duvboet, fortfarande i chocktillstånd. Jag håller fortfarande den våta tygbiten i handen.
Färskt blod är lika med kort tid sedan man skar sig. Det måste ju betyda att någon fortfarande finns kvar. Någon med ett sår och en trasig klädnad.
Jag vet att jag inte kan räkna med något, det har jag lärt mig under den senaste månaden. Ändå känner jag hur hoppet sväller i mig.
Någon lever! Någon mer än jag existerar!
Jag föreställer mig hur jag hittar denna någon som visar sig vara Majjís. Vi omfamnar varandra och gråter, och sedan kommer mamma och pappa från Mars och berättar att allt bara var ett stort skämt. Sedan bygger vi upp ett helt samhälle på Tellus och utrotar alla Trollkarlar, sedan kommer det att vara fred för alltid, jag och Majjís skiljs aldrig åt igen och båda två blir tvåhundra år gamla. Vi dör så klart också på samma sekund så att ingen behöver vara ledsen för den andre. Grattis!
Jag måste lugna ner mig. Lyckan och hoppet pumpar genom kroppen och jag får bara lust att dansa. Jag kommer att överleva!
Jag stoppar tygbiten i ett ledigt fack i bältet. Det är redan skymning och jag har inte fått i mig någonting förutom två bönor på hela dagen. Ändå är jag inte sugen på att äta fler bönor, jag vill bara sticka från Duvboet och hitta denna någon, sedan börja samarbeta med henne eller honom. För att överleva.
Just nu satsar jag alla mina krafter på att överleva. Det är väl egentligen det bästa jag kan göra.
Men ändå vill jag hellre ta tillbaka Majjís än att lyckas starta ett nytt samhälle. Det låter konstigt, men Majjís var mitt allt. Hon var nästan det enda som betydde något. När hon sedan blev bortförd…
Jag gråter igen. Jag vill bara träffa Majjís, sedan kan jag dö. Bara jag hittar Majjís.
Jag måste skärpa upp mig. Jag överlever inte på att sitta och böla i ett träd mitt inne i urskogen.
Jag reser mig upp. Jag vet om att jag inte kan gå iväg och leta efter tygbitens ägare nu eftersom det redan är skymning och regnet har slutat, men jag kan i alla fall göra mig redo.
Jag klättrar ner och drar kniven ur bältet. Helst vill jag inte döda, men om jag ska få ihop en ryggsäck så måste jag ha något vattentätt och starkt material. Skinn är det bästa jag kommer på, så jag sätter mig i ett snår av bönväxter och väntar. De få djur som har lyckats överleva kommer alltid ut på kvällen. Inte på dagen när jägare från båda sidorna är ute.
Jag sitter tyst i snåret i minst två timmar. Jag är nära att ge upp, men plötsligt prasslar det till i det höga gräset i gläntan och jag får syn på en ceppo.
Jag brukar inte se ceppor så ofta eftersom de är väldigt skygga, men de är så vackra. En ceppo är ett långsmalt ganska litet djur med fyra korta ben. Öronen är långa och hängiga och ögonen är ofta blanka, likaså nosen. Pälsen har en rosa- och blåskimrande nyans.
Ceppon sätter sig på en plats, vänder ryggen mot mig och börjar mumsa i sig gräs. Det låter gulligt, och jag vill helst inte döda den. Men jag vet att jag måste.
Ett långt språng och ett hugg är allt som behövs för att döda den. Jag sätter mig på knä framför kroppen och börjar flå den. Om Majjís hade varit här hade hon gråtit störtfloder. Men jag klarar av det, jag har gjort det så ofta nu för tiden men för köttets skull.
När jag är klar ber jag för ceppons ande, sedan har jag ett vackert stycke skinn att knyta ihop till en enkel ryggsäck.
Jag ser knappt vad jag gör, så jag klättrar upp i Duvboet och tänder en liten eld på den platta ytan. Med hjälp av barken jag tog igår får jag ihop en liten brasa som inte sprider sig.
Jag plockar fram det smala repet av skinn och den blodiga kniven ur bältet. Jag torkar av kniven på en ledig yta och sedan börjar jag jobba.
Först bränner jag bort allt äckligt från insidan av huden. Den tål mycket, så det går jättebra att få den torr och slät, även om den blir svart. Sedan gör jag gör hål i en ring i kanten på huden och trär repet i sicksack genom hålen. När jag har gått hela varvet runt har jag två överblivna ändar av repet. Med hjälp av dem drar jag enkelt ihop skinnet så att det blir en rymlig påse. Jag mäter sedan ut vart ändarna ska fästas så att de blir axelremmar och gör två hål där jag tycker att det blir lagom storlek. Jag öppnar påsen igen och trär igenom de långa ändarna genom hålen jag nyss gjorde, knyter en hård knut och sedan är det klart.
Jag testar att ha den fina ryggsäcken på mig. Den är helt perfekt, rymlig och bekväm. Dessutom snygg, tänker jag. Den kommer att få vara med om mycket äventyr. Det tog ungefär en timme att göra den, så det är nästan vid midnatt som jag blir klar.
Jag bestämmer mig för att sticka nästa morgon, precis i gryningen innan regnet har kommit. Det blir perfekt.
Personen som äger tygbiten kan inte ha hunnit långt.
------------------------------------------------------------------------------------------
Nu händer det grejer! Vad tror ni kommer att hända? Fantisera gärna fritt, det skulle vara roligt att se!

Bääääääst!!!!!!

Japp, nu har vi kommit mer an halvvägs! Time for the adventure!
---------------------------------------------------------------------------------------------
Del 5.

Jag vaknar av en mardröm som vanligt. Det är fortfarande mörkt ute, men om jag tittar noga ser jag hur solen gör en minimal aprikosfärgad strimma vid horisonten. Jag kliver genast upp och börjar packa ihop. Det är så mycket lättare än det var med bara bältet, i ryggsäcken får även bönorna plats. Det blir deras ställe eftersom jag inte kan ha dem i bältet som allt annat.
Det är sorgligt att behöva lämna Duvboet. Jag kommer nog aldrig att hitta en säkrare sovplats än den. Det är ett excellent träd, både på att leverera frukt och att ge sovplats till flyktingar.
När allt är i ordning och det är omöjligt att se att jag har varit här – det enda spåret jag inte kan rubba är det svartnade träet där jag har eldat för att göra i ordning cepposkinnet – så klättrar jag ner och öppnar mina sinnen efter spår. Jag börjar gå mot söder, har för mig att Majjís pratade om att en stor sjö fanns där. Jag vet exakt hur man känner sig på flykt, man letar alltid efter vatten. Det är inte alls smart, Trollkarlarna kan hitta en hur lätt som helst då eftersom det ofta är öppna slätter runt sjöar. Jag sökte också vatten ett tag, men nu har jag lärt mig vart andra vattenkällor finns. Till exempel i träden och i växter.
Snart har solen gått upp och jag känner hur de första regndropparna börjar falla. Strax är det spöregn. Jag är för första gången glad över regnet. Jag tror inte riktigt jag har tänkt på hur varmt det egentligen har blivit sedan Hon flippade ur vädret på Tellus. Regnet kyler ner allt och gör så att man är perfekt varm. Underbart!
Jag visslar lite när jag går. Mitt humör är på topp, jag kanske har en chans att överleva trots allt!
Eller så visar det sig att det är en idiot som typ bara är intresserad av alla nya växter på Tellus och har glömt bort att överleva över huvud taget. Jag kommer säkert bli tvungen att ge all min mat till honom eller henne för att han eller hon inte kan själv.
Humöret sjunker med ens och jag stannar. Tänk om det faktiskt är någon idiot som hatar mig och som hellre vill dö? Jag minns i Viseln där det fanns ett gäng idioter som stal ur förrådet av mat, ”råkade” hälla ut kokvattnet med maten i och hur de drog småbarn som mig i öronen.
Även på Mars fanns det idioter som ville sabba rymdskeppen som visade sig bli vår räddning. Om de hade gått sönder hade mänskligheten gått under för gott.
Jag blir plötsligt osäker. Kanske skulle jag bara gå tillbaka till Duvboet och fundera igenom saken? Jag kanske inte skulle ha hastat så mycket?
Det är precis när jag vänder mig om som jag ser den. Den ligger i en buske, om jag inte hade vänt om hade jag inte sett den.
Det är en blålila frukt, stor som min knytnäve och den ser mjuk och pösig ut. Jag går de få meterna fram till den och böjer mig ner för att plocka upp den. Jag tar den och lägger den i ryggsäcken, men får syn på en till fem meter längre in i buskaget.
Det är som att doften förgiftar mig. Den luktar så fantastiskt så att jag får lust att slänga alla mina bönor på marken. Jag kryper längre in för att ta den med.
Ju längre in jag kryper, desto fler ser jag. Jag känner hur magen kurrar och skriker efter frukt, så jag kryper vidare i jakt på vitaminer. Frukten är underbart mjuk i handen och jag vill ha mer, mer, mer!
Till sist har jag krupit ut ur snåret. Vid det laget har jag ett tjugotal frukter, fantastiska frukter.
Jag plockar fram en av dem ur ryggsäcken och tar ett stort bett. Inuti är den illgrön och konsistensen är slajmig. Den smakar surare än något annat jag har smakat. Egentligen är den avskyvärd, men jag vill ha mer. Jag blir mer och mer besatt av den, det är som att jag dras till den.
Rätt som det är har jag ätit upp hela ryggsäcken. Den känns så fruktansvärt tom, jag rotar genast efter mer frukt. Det finns inte.
Då börjar jag känna yrseln. Den drar in mig och jag lägger mig ner på marken. Allt snurrar runt, runt och jag kniper ihop ögonen.
Sedan ser jag hur svarta prickar börjar dansa framför ögonen. De växer så pass mycket att de till sist blockerar hela synfältet. Efter det känner jag ingenting mer.
-------------------------------------------------------------------------------------
Wow, cliffhanger! Vad tror ni kommer att hända?
Förresten blev jag nu osäker. Kan man använda "excellent" i svenska? Som sagt vill jag inte ändra, men skulle vara kul att veta om jag har ett stort ordförråd eller om jag bara är en till svengelsk medborgare XD

♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Okej, här kommer ett nytt kapitel! Detta kapitel förklarar lite hur det har varit innan, vem Majjís är och lite mer om historian, helt enkelt.
-------------------------------------------------------------------------------------------
Del 6.

Jag ligger medvetslös mitt inne i djupa skogen. Jag vet inte var jag är, jag vet inte om jag är död eller levande. Jag vet inte någonting.
Det enda jag känner är skräcken från de nya mardrömmarna som kommer. Jag har aldrig kommit ihåg det förut, men i mina drömmar spelas samma scen upp om och om igen.
Det föreställer dagen då Mars gick under.

Jag vaknar av ett fruktansvärt tjut. Jag börjar genast gråta, för jag vet att det är Majjís som skriker. Något är på tok för fel.
Mamma kommer rusande in i rummet. Hennes korpsvarta hår står på ända och kläderna är blöta av svett. Hon flämtar och lyfter upp mig ur spjälsängen och sätter mig på axeln. Jag skriker ännu mer, det gör ju ont!
Mamma springer ut i vardagsrummet. Där står nioåriga Majjís och gråter. Hennes rufsiga askblonda hår visar att hon också har vaknat precis. De stora bruna ögonen är dimmiga av rädsla och tårar.
”Här, jag tar”, stammar hon och tar emot mig. Mamma springer ut genom ytterdörren. Jag lägger armarna runt Majjís hals och gråter mot henne. Jag klappar henne försiktigt i nacken och hon kramar mig hårdare och borrar ner sitt fina ansikte i min nacke. Jag vill verkligen inte att hon ska vara ledsen, min Majjís.
Vi står bara där och gråter. Jag känner hur Majjís blir oroligare och oroligare. Huset skakar och genom den öppna dörren hör jag människoskrik.
Plötsligt lyfter hon upp mig på sina axlar och rusar ut ur huset. Jag tar tag i hennes hår och tittar ut.
Allt är panik. Jag ser hur de vänliga grannarna som brukar bjuda på godis gråter och skriker när deras hus rasar ihop. Jag sträcker mig efter dem för att krama om dem som Majjís gör när jag är ledsen, men jag når inte.
Majjís springer samma väg som hon brukar springa från och till skolan. Där brukar jag alltid vara med och leka eftersom mamma inte kan ta hand om mig, så jag kan vägen.
Jag känner hur Majjís skakar av rädsla. Hon hulkar och jag försöker säga något, men det går inte. Jag gråter istället jag med.
Till sist är vi framme vid skolan, men den finns inte där den skulle finnas. Den har rasat ihop till en stor tegelhög. Majjís skriker till och stannar några sekunder för att bli av med chocken, men sedan springer hon vidare. Det går inte så fort för att hon är trött, men framåt går det.
Jag känner inte igen dessa gator. De är gråa och dystra, liksom isolerade från omvärlden. Stämningen är tryckt, och även om jag varken har sett skylt – som om jag skulle kunna läsa den - eller Majjís berättat det så vet jag att detta är Luvliljegränden. Jag har hört mamma och pappa prata om Luvliljegränden och de verkar inte riktigt gilla området de heller.
Majjís blir tröttare och tröttare. Jag är tung trots att jag bara är tre, jag riktigt känner hur hennes axlar viker sig. Jag vill hoppa av, men hon håller ett starkt grepp runt mina mulliga ben.
Till sist stannar hon upp och lyfter ner mig. Vi befinner oss i utkanten av staden på ett rött, stenigt fält. Hon sätter sig på marken med korsade ben och tar mig i sin famn. Hon har slutat gråta nu, vilket jag är så lycklig för.
Jag kramar om henne ett tag. Sedan vänder jag mig utåt för att räta till blöjan.
Det är då jag fattar varför alla skriker och är rädda. GQ har ett utbrott.
GQ är Mars största vulkan. Mammas mormors mormor forskade på den innan hon dog. Det har Majjís berättat. Hon var med och forskade om GQ och var någon av de som kom på att GQ inte längre var aktiv. Därför vågade man bygga ut Center ännu mer. Det var först en by med tretusen invånare till en storstad med drygt femtio miljoner människor.
Lavan som rinner över kanterna på vulkanen gör ett rött sken över Center. Det bolmar upp enorma mängder svart rök ur den som sticker i ögonen och näsan. Allt ser fruktansvärt ut, precis som i boken Majjís har berättat om. Jag tror att den heter Dino och handlar om hur de stora dinosarna dog på Tellus.
”Var inte rädd”, viskar hon, ”allt kommer att ordna sig. Mamma har ju sagt att om något skulle bli problem så skulle vi mötas på deras arbetsplats. Det blir väl roligt att se skeppen?”
Jag ser på henne. Hon ler ansträngt medan hennes röst darrar och tårarna börjar rinna igen. Jag klappar henne försiktigt på kinden.
”Kom så går vi dit”, säger hon och lyfter upp mig på sina axlar igen. Jag protesterar, men sedan åker jag bara med.
Skeppcentralen ligger inte långt därifrån. Det tar inte ens en kvart för Majjís att gå dit.
Skeppcentralen är en gigantisk hall med stora blåskiftande glasrutor. Där jobbar och i princip lever alla skepputvecklare.
Tusentals människor tränger sig fram mot entrén. Jag slår händerna för öronen. Alla skriker och gråter, försöker tränga sig in i Skeppcentralen för att hoppa på ett skepp.
Plötsligt tränger en panikfylld kvinnoröst ut genom sorlet; den kommer från de stora högtalarna som är uppsatta. Det höga ljudet från människorna tystnar någorlunda.
”Ta det lugnt! Ta det lugnt! Om alla bara slutar upp med att ha panik kommer alla att få plats på ett skepp!” Det låter som om hon säger det för att övertyga sig själv. ”Vi har fått en rapport från Riksdagen om att vi ska återvända till Tellus, där vi en gång kommer ifrån. Skeppen kommer att avgå om en och en halv timme, så det är ingen brådska! År 2024 åkte några stora astronauter till Mars för att ge mänskligheten en andra planet. Och se så bra de har lyckats!”
Sedan brister kvinnan i högtalaren i gråt. Hennes hulkningar hörs i halva Center. Hennes tal hade inte direkt varit nerlugnande. Snarare bara stressande.
Men jag är ändå glad. Vad roligt att få åka till Tellus! Pappas stora dröm har alltid varit att få komma dit. Han har sett gamla fula bilder från 2000-talet på alla vackra berg och all skog. Jag blir glad för pappas skull.
Majjís tar chansen och tränger sig mot entrén. Hon är starkare än man kan tro. Folk börjar såsmåningom att röra sig de med, men då är Majjís och jag redan framme vid entrén. Vi går in genom den lilla snurrdörren som går plågsamt långsamt och kommer in på mammas och pappas arbetsplats.
När vi kommer in drar både jag och hon efter andan.
Skeppcentralen ÄR verkligen gigantisk. Den är så mycket större inuti än den är utanpå. Rutorna som är blåtonade tillsammans med det röda ljuset från GQ utanför gör att allt ser lilaaktigt ut. I taket hänger små fula rymdfarkoster från början av tiden på Mars.
Majjís börjar gå för att inte bli omkullknuffad ifall snurrdörren skulle gå sönder och alla skulle rusa in. Jag tittar mig omkring.
Golvet är gjort av röd Marssten som typ alla golv på Mars är gjorda av. Taket är som sagt gjort av blåtonat glas, likaså väggarna.
Majjís skyndar på. Alla människor utanför börjar sippra in, och när alla kommit in är allt för sent.
När Majjís har sprungit genom hela salen svänger hon till höger. Det finns en stor skylt där det antagligen stod något om ”stora skepp” eller ”färjor”.
Vi kommer in i en ännu större sal där tre gigantiska skepp står parkerade med hundra meters mellanrum. Majjís saktar ner en smula.
”Vilket skepp ska vi ta, gullet?” undrade hon. ”De heter Sjömannen, Brisen och Delfinen. Vilken gillar du mest?”
Jag funderar ett tag, sedan pekar jag på den största längst bort.
”Aha, du vill åka med Sjömannen! Kom så springer vi dit!”
Bakom oss hör man röster. De andra människorna har hittat vägen de med. Majjís börjar springa.
När vi äntligen har kommit fram till den breda stentrappan upp till Sjömannen och kommit upp till sista trappsteget vänder jag mig om och får syn på dem.
”A-jiis! A-jiis! Dä mamma å pappa!” Skriker jag och pekar.
Majjís vänder sig om och ser dem. De står på trappen till Brisen och ska precis kliva på. Majjís skriker på dem tills de får syn på oss. Mamma vinkar och pappa ropar något som inte når fram. Antagligen: ”Ses om några månader på Tellus!”
För så lång tid kommer det att ta. Mamma har pratat om att det tog ett halvår att resa från Tellus till Mars på 2000-talet och att det går ungefär dubbelt så snabbt nu. Alltså tre månader.
Inne på Sjömannen är allt lugnt och stilla. Antagligen väljer de flesta Delfinen som står parkerad närmast ingången till salen.
Majjís släpper ner mig på golvet och tar mig i handen. Hon leder mig med hjälp av skyltarna till en av lyxhytterna för småbarnsfamiljer. Sjömannen är gigantisk – som så mycket annat i Skeppcentrum - och vi går förbi både simhall och balsal och teater.
När vi till sist kommer fram och öppnar dörren till närmsta hytt kastar vi oss på sängen. Det är en stor himmelssäng med sammetslakan och målade bilder i ”himlen”. Majjís suckar lättat.
”Jaha”, säger hon svagt. ”Vi kommer att överleva. Det måste vi göra. Eller vad säger du?”
Jag nickar.
Visst ska vi överleva! Eller?
------------------------------------------------------------------------------------
Yay! Minns hur stolt jag var för att jag kom på denna story för några år sen XD. What do you guys think? ♥