Killed,A hunger games fanfiction (SWE)

jättebra!!!
*bevakar

Låter bra!!!!
* bevakar!
(Hungerspelen är super!!)

Det var inte kort men super!!!!

Tack för alla fina komentarer, hoppas ni gillar nästa kapitel:

Kapitel 1 Resan

''Jag anmäler mig som frivillg!!''

Människorna började skingras för att släppa fram pojken, även fast jag var långt bort så såg jag vem det var, Jacob...

Nej, han får inte, inte för min skull.

Man såg på Siana att hon inte visste vad hon skulle göra, det är aldrig någon som anmäler sig frivilligt här.

''Okej, eh vad bra då antar jag att den ny tävlade från distrikt 11 är, eh vad heter du?'' Hon svettades, fullt medveten om att hon höll på att tappa kontrollen. Jacob var nu framme vid scenen.

''Mitt namn är Jacob Brooke!!'' Han ropade högt så att hela folksamlingen skulle höra.

"Jacob Brooke... är ni två syskon?

Jag nickade och tittade ned i marken, det blev tyst. Stämningen var stel.

"Ja då är det dax för er att skaka hand" Siana log och bakade så vi hamnade längst fram på scenen. Jag tog försiktigt tag i Jacobs hand och skakade den lätt.

"Och då önskar jag er glatt hungerspel!!" Sianas röst ekade över torget när dem förde oss till varsitt rum för att säga farväl till nära och kära.

Rummet var svagt upplyst och det fanns bara en soffa och ett soffbord. Jag väntade i en minut och sedan kom Demitra in. Demitra var min bästa kompis. Hon var två år äldre än mig och hade långt svart hår ned till midjan, hennes hud var en aning mörkfärgad och hon hade chokladbruna ögon.

"Förlåt" mumlade hon.
"Vad menar du?"
"Jag borde anmält mig frivillig, jag borde ha tagit din plats."
"Nej det är okej, jag lovar att komma tillbaka."
"Tror du på det själv?"
"Vad menar du?"
"Det är aldrig tolvåringar som vinner."

Hon tog upp en grej ur sin ficka och gav den till mig, det var en medaljong, berlocken var ett äpple med texten distrikt 11 på. Äpplet stod för vårt distrikt, jordbruk.

''Den ger dig tur'', mumlade hon och log.

En fredsväktatare kom in i rummet och drog tag i Demitras armar.
"Tre minuter har gått.''


''Nej! Jag skrek när Demitra drogs ifrån mig. Hon skrek och drogs bort från rummet.

Dörren flög upp och mammas rödgråtna ansikte syntes, hon kastade sig runt mig. Det var då jag kände att jag kunde släppa allt, jag behövde inte hålla något ting inom mig. Tårarna forsade ned för mina kinder, hjärtat bultade och min näsa blev snorig. Vi sa ingeting, jag bara stod där i hennes armar. Pappa lade en hand på min axel, jag kollade inte upp. Det ända jag skymtade var mina bröder stå runt mig. Alla utom Jacob då. Det var ingen ide att han sa hejdå till mig. För vi skulle ju ändå träffas snart.

Fredsväktarna kom in och drog tag mamma och pappa, mina bröder gick själva ut. Mamma skrek men jag hörde inte, jag hörde ingeting. Allt ljud hade försvunnit. Fredsväktarna tog fram en pistol. Han riktade den mot mammas huvud. Hon gjorde inte mer motstånd och dem ledde ut henne ur rummet.

Efter ett tag ledde dem ut mig till tågstationen, det var proppfullt med människor. Kamerorna klickade runt omkring oss. Paniken växte inom mig och jag började känna mig yr. Dem förde långsamt in mig i vagnen. Jag tog ett djupt andetag. Runt om i rummet stod massor av sötsaker, tårtor.

Super!

Awsome

Super

Jättebra!

OMG BÄST!!!! Läser första boken och kan inte hålla mig borta längre ♥

Sjukt kul att så många gillar denna! Här är nästa kapitel:

Kapitel 3, Förberedelserna

''Aj!'' Jag skrek när dem ännu en gång ryckte bort en vaxremsa från mitt ben. Jag bet ihop munnen och försökte att inte skrika, det hade troligtvis bara förargat dem ännu mer.

''Jag tror vi är klara nu'' sade en tjej med lila lockigt hår uppsatt i två bullar på huvudet med muffinsformar runtom, komplett med ett par långa ögonfransar i samma färg. Hon tog tag i kanten på båren och rullade mig till ett svagt upplyst rum. Det var ett stort sminkbord och en gigantisk garderob. En kvinna kom in i rummet, hennes stil skilde sig från dem andra från huvudstaden. Jo hon såg fortfarande lika konstig men hennes stil var mildare. Hon hade håret uppsatt i en tofs på sidan och hennes naglar var rengbågsfärjade. Hon log när hon såg mig, det var ett falskt leende, för ingen vill ha oss. Vi är ytterdistrikten, man vill alltid komma så långt ned i distrikten som möjligt om man ska jobba med dem.Ett är längst ned och tolv höst upp, ju lägre nummer man har desto bättre är det. Fast om man frågar mig låter det väldigt komplicerat. Varför kan inte bara alla distrikt vara värda lika mycket, varför måste det spela roll om man kommer från 1:an 8:an eller 12:an?

Mina tankar vandrade vidare till när vi satt i den mjuka soffan på tåget. Tv:n var på och visade reprisen av slåttercermonin. Jag uppfattade inte några namn men personers utseende. En lång mörkhårig kille från distrikt 1, en tjej med axelångt mörkbrunt hår från distrikt 7, en kille med trasiga glasögon från distrikt 3 och slutligen en tjej med brun/ljust hår ned till naveln och mörkbruna ögon. Hennes längd och sätt att röra sig påminde om Demitra. Jag antog att dem var samma ålder också.

Jag såg en kille på skärmen han var liten och spinkig. Hans hår var rödbrunt och hans ögon var mörkgröna. Han såg ut att vara i min ålder även fast han inte var så lång. Jag såg att kameran zoomade in på en mamma med ett litet barn i famnen. Det såg ut att vara en flicka och hon kan inte ha varit mer än tre år. Det syntes att hon inte förstod vad som hände. Mamman hade stor mage, hon var troligtvis gravid. Pojken skakade, en liten flicka i ca 14/15 års ålder tog tre fingrar mot sin läpp och höjde sedan dem mot himlen. En fredsväktare tog hennes armar och förde bort henne. Hon skrek. Jag satte händerna för ögonen. Det hördes ett kanonskott, sen blev allt tyst. Jag drog bort händerna. Det var dags för nästa distrikt, distrikt 11. Jag hörde mitt namn ropas upp.

Willow Brooke

Det var filmat uppifrån men jag kunde ändå urskilja Demitras ansikte, hon kollade åt höger mot det ställer som måste ha varit där hennes pappa och bror stod. Jag antog att han skakade på huvudet. Som han alltid gör, han gillar inte att prata så mycket. Jag såg hur jag försiktigt började gå mot scenen.

"Hrm" harklade sig stylisten och jag tyckte till väckandes från mina tankar.

"Jag tror att denna blir perfekt för dig!" Utbrast hon på den löjliga huvudstadsdialekten. Hon höll upp en ljusblå klänning med små gulddetaljer högst upp, längst ned var det ett gräsliknande mönster i ljusgrönt. Jag spärrade upp ögonen, det var en av dem vackraste klänningarna jag hade sett.

*
Efter att jag hade satt på mig klänningen och fått håret uppsatt i ett blått hårband så följde stylisten (som tydligen hette Roselle) mig till ett stort rum med tre soffor och ett bord i. På ena väggen var det ett stort fönster och man skymtade huvudstadens folkrika gator under. Roselle gestikulerade att jag skulle sätta mig bredvid henne i soffan. Jag slog mig ned och tittade undrande på henne. Hon tryckte på en knapp och bordet fylldes genast med mat. Jag spärrade upp ögonen. På bordet var det framdukat en gulaktig pasta och en röd sås som troligtvis var gjord på tomater. Vi tog varsin tallrik och började att äta.

Roselle harklades sig.
"Så, berätta och distrikt 11" sa hon och log ett falskt leende. Jag ryckte på axlarna. Vad fanns det att berätta? En stor by med skyhöga stängsel runt om för att försäkra sig om att ingen rymmer. Lite som ett fängelse.

"Jag har sätt många bilder därifrån förstår du" sa Roselle och log, jag kunde inte avgöra om leendet var falskt eller inte så jag nickade bara förstående.

"Vackra åkrar ni har" sa hon sedan. Jag satt tyst, hon hade alltså inte sett muren som sträcker sig 20 meter upp i luften och inramar vår distrikt.

"Så nu är det snart dags för uppvisningen, bäst vi går ned till dem andra" sa hon och reste sig.