Det allra första Hungerspelet

Verkar jättebra!!!

*tummen upp*

det här gick bra

Låter bra bevakar

Allting verkade äntligen vara över, det var skönt på ett sätt, fruktansvärd på ett annat. Distrikten hade alla ställt sig upp med regeringen, trots att de visste att de skulle skadas, ja kanske dö allihop. Men att vi ändå hade gjort det för den lilla ljuspunkten att få bli fria.
Vilket vi inte blev, nån gång i framtiden kanske en ny revolution startas men så som det ser ut nu kommer aldrig jag få uppleva den, inte när vi är så här svaga.
Vilket kommer att utnyttjas det är något vi är säkra på, ingen vågar bara hur, det kan gärna vara någonting för framtiden.
Den framtiden kom en dag i mars.

Under hela min uppväxt har revolutionen pågått. Egentligen är det först nu jag börjar inse att jag är en person.
Jag är Benett Prosapia, 14 år och bor i distrikt 9, nu mera iallafall, ett av det många distrikten som är meningen ska försörja huvudstaden. De små jävlarna som nu bara kan sitta på sina rövar medans vi måste arbeta ihjäl oss för att få upp en jämnbalans. Men det känns iallafall bättre att veta att vi åtminstone försökt bli av med det förtrycket, än att leva helt på någon annans villkor. Det har aldrig varit något för mig, jag ska vara uppriktig och säga att jag har nog brutit mot en hel del överlevnadsregler för min och Ambes skull. Ambes, eller hennes riktiga namn är Aplexuses, är den enda människan jag verkligen håller av. Jag glömmer aldrig den dagen jag träffa henne, jag vara bara 5 år och höll av någon anledningen på att gråta ögonen ur mig. Då kom Ambe, jag vet inte varför, men hon kramade mig och klappade mig på huvud tills jag sluta gråta. Hon var 1 år yngre än mig och jag minns att jag skämdes över att låta mig verkar ynklig mot någon yngre.
Men Ambe brydde sig inte, hon ville bara hjälpa mig. Så mycket mognare än mig, som hon alltid varit.
Annars är det alltid jag som är tvungen att vara mogen och ta hand om min familj. Jag sade förut att Ampe var det enda personen jag riktigt höll av, och det är helt sant, för min familj är inga jag håller av.
De enda jag har kvar av dem är är min 17 åriga storebror, Disputt, och mamma. Jag hade också en lillasyster, hon skulle vara 10 om hon fortfarande levde. Men hon blev aldrig äldre än 8, död i en gasbombning. Min pappa vet jag inte vem det är, min mamma är mer eller mindre en hora, inte bryr sig hon vad hon får in eller ur sig.
Disputt, som då antagligen är min halvbror, är utan tvekan vad man skulle kalla galen. Det enda han verkar ägna tiden åt är att hoppa omkring, han är helt uppbrukbar i alla sorters jobb. Att han ens levt så hur länge är ett mirakel.

Dödsfaran är över för honom iallafall nu. Eller nästan åtminstone, det här nästan var det som kom en dag i mars.
Dagen då det förkunnades att Hungerspelen skulle ta sin början. Först hölls det en lång föreläsningen av en grå klädd utsänd från huvudstaden. Grått var tydligen den nya modefärgen i huvudstaden för att stödja “allt lidande”. Nog hade vi alla lidit en del, men att kläderna skulle symbolisera det. Det var ju för förtrycket i industrin i sexa, bland annat, som gjorde att det blivit så mycket lidande. Allt de gjort för att tillverka det där kläderna. Allt…
Descendit, som hon från huvudstaden uppenbarligen hette, berättade om ett spel på liv och död, de hade väl också något med det där med lidande under revolutionen. Jag lyssnade ärligt talat inte så noga, det behövdes inte många meningar för att komma fram till att allt mest var svammel som i grund och botten handla om vilken makt huvudstaden har. I det här spelet skulle de vara med 24 deltagare, två från varje distrikt (en flicka och en pojke), alla 12-18 år. Vilka barn de skulle bli bestämdes av en lottdragning. De verkade som att man fick fler lotter ju äldre man var, och Descendit nämnde lite kvävt någonting om att man kunde få fler lotter för mat etc, när det kommit bättre tider och de hade råd att ge ut det vill säga.
Det var ju bra kul att veta.
Hungerspelets lottdragningen, under Slåtterdagen, som skulle ske i maj. Det var ingenting jag såg fram emot, för vem som helst som blev utvald, så hade den personen lidit nog.

---
Då var det dags, Slåtterdagen. Detta skulle anses som en högtidsdag, jag som ba gärna ville strunta i allt fick ägna en stor viljestyrka åt att ens gå tid av egen fri vilja, jag skulle men antagligen blivit släppast dit, och att klä upp sig var bara för mycket.
Jag hade en klänning, som närmast kunde liknas med en trasa, som jag tvingade på mig. Även Disputt hade lyckades ta på sig lite finare kläder än vanligt, eller rättare sagt han verkade ha hittat ett sidenband som han knutit till en liten fluga. Det dög gott, egentligen behövdes inget mera.
Mamma hade på något sätt bestämt sig att sjukskriva sig, det trodde jag inte ens var möjligt, men inte sade jag emot henne.
Och sedan var det bara att gå iväg till de stora torget där lottdragningen skulle hållas. Ambe mötte upp mig och Disputt direkt utanför vårt hus och vi gick tillsammans till torget. Det var nästan 1 timmas promenad, och med Disputt i släpptåg fick man lägga på en extra timma. Han kunde helt plötsligt stanna eller dra fötterna efter sig, helt inne i sin egen lilla värld. Ibland önskar jag nog också jag hade en egen liten värld, att bara kunna fly till och sedan tillbringa min tid där, fast det är bara barnsliga fantasier som jag ska nu försöka sluta prata om. Det uttråkar tillochmed mig själv.

Efter cirka 1,5 timme var vi iallafall framme. Där trängde sig en massor med folk runt en scen där en liten nervös kvinna stod och vickade fram och tillbaka. Man kunde se på håll att den personen var från huvudstaden, hon var betydligt finare uppklädd. Jag betraktade hennes kläder med viss avsky, de var så stora och pompösa att varelsen i dem nästan försvann och så var kläderna gråa. Grått, det skulle symbolisera lidandet som revolutionen skapade åt alla, men ärligt talat kändes det rätt bortkastad med en sådan utstyrsel. Lidande och storslagenhet är en hemsk kombination, de är som att stödja något samtidigt som man diskriminerar det.
Vi ställde oss i utkanten av trängseln och väntade tysta (med undantag av Disputts smånynande) och väntade på att ceremonin skulle börja. Jag måste säga att jag inte kände mig så nervös som man skulle kunna tro, jag hart nära döden många gånger förr. Ambe verkade vara av samma uppfattning, medans Disputt verkade inte ha någon uppfattning alls. Efter 5 minuters väntan (det är ändå imponerande att vi kom i så pass god tid) började kvinnan i grått att tala och folk slutade att trängas och stannade upp för att lyssna.
“Jag är så glad att få vara här i distrikt 9 idag för att få vara med om den allra första slåttern.” pep hon fram. Jag var för långt bort för att kunna se hennes ansikte, men rösten sade mig att de gav ifrån sig små nervösa ryckningar. “Mitt namn är Autum och jag är här från huvudstaden för att ta hand om era allra första deltagare. Vilka som blir deltagare utser vi via en lottdragning. Vi har alla flickors namn från åldrarna 12 till 18 här.” Hon pekade på en slags glascyllinder på högersida om henne (som jag inte lagt märke till tidigare) “Och pojkarnas här.” Hon pekade på en likadan ‘sak’ till vänster om sig.
“Som ni redan vet är den här tävlingen till för att utse den starkaste och påminna oss om vad revolutionen kostade oss. Att tusentals barn tvingades att döda varandra för sin egen överlevnad och att vi inte ska glömma det.”
Sådär stammade Autum på. Jag försökte faktiskt lyssna på det mesta hon sade, men min hjärna lade hela tiden av, den orkade inte med.
Till slut kom själva lottdragningen, Ambe verkade vid det laget redan somnat. Eller så var snarkningarna som hon gav ifrån sig ironiska, det var ärligt talat rätt svårt att bedöma. Jag gav till en liten fnissning och Ambe flög genast upp och satte sig för att stirra på scenen. Autum hade vid det laget gått fram till lotttunnan för flickorna. Hon stoppade ner handen, drog upp en lapp och sade sedan med en så stadigt röst hon kunde:
“Distrikt 9 första deltagre blir: Benett Prospia.”
Jag stirrade på henne. Nog för att jag visste att det kunde blivit jag, hade det ändå inte riktigt gått in. Bland alla dessa lotter var chansen enormt liten chans att det skulle vara jag, men jag fick nu bita ihop, acceptera det här och gå fram. Jag reste mig upp och med mig Ambe, hon gav mig en kram och viskade i mitt öra: “Lycka till. Jag litar inte på att få se dig i livet igen, men jag vet att du kommer göra ditt bästa. Och kom ihåg att, du är den bästa vän jag någonsin haft.”
“Tack detsamma, vän” sade jag vänd mot luften. Jag förmådde mig inte se på Ambe. Det var inte så att jag hade något känslo kval i stil med “åh-det-här-är-den-sista-blicken-jag-kommer-få-ta-på-min-bästa-vän”, utan jag kunde bara inte.
Jag vände mig om och började gå rätt mot scenen. Eftersom jag var i utkanten tog den en bra stund, speciellt eftersom folk skulle komma på att de skulle flytta på sig. Men tillslut så var jag hela vägen framme. Det första som hände när jag gav upp på scenen var att Autum kom fram och skakade hand med mig, det var ett väldigt starkt och stadigt grepp med tanke på hur nervös resten av hennes kroppshållning var.
“Lycka till Benett.”
“Tack” mumlade jag till svar. Autum log ett uppmuntrande leende emot mig och pekade på en stol, som jag genast sjönk ihop på. Det hördes lite halvhjärtade applåder, ingen verkade riktigt bry sig.
Sedan vände sig Autum till pojkarnas tunna och plockade upp en lapp.
“Och den allra första pojke som representerar distrikt 9 är Aurem Admortem”
Jag kunde urskilja en liten rörelse någonstans i mitten. Det var uppenbarligen någon som hade börjat plöja sig fram i folkmassan där, jag kunde dock inte urskilja själva människan utan bara rörelserna runt omkring. När han tillslut kom fram visade sig Aurem vara en pojke på omkring 16 år med en lite mystik tankfull blick. Autum hälsade på honom på samma sätt och erbjöd honom en stol. Han damp inte ner den på samma sätt som jag utan böjde försiktigt ner sig över den med huvudet högburet. Han verkade stirra på något eller någon långt borta.
Nu vände sig Autum till publiken och började prata om hur otroligt mycket hon trodde på oss och att hon hoppades på att distriktet skulle stötta oss. Det var det ingen som varken sade bu eller bä åt det, det var ärligt talat nästan läskigt tyst. Jag önskade mig bara därifrån, den påträngande tystnaden och blickarna alla gav mig fick mig att önska att jag redan var död. Jag vill inte ha denna uppmärksamhet, bara få dö som vilken vanlig människa som helst.

Duperbra

Awsome

Awesome

Så bra!! Du skriver fängslande. En sak, jag tycker att kapitlet var lite för långt, jag hann inte läsa i ett stycke. Men jag vet att andra gillar långa kapitel. Bra jobbat! ♥