Kiss me [LE/JP] [SV]

Jag älskar Jily♥ Alltså det är mer än mitt otp, Jily är liksom perfektion Jag har läst "Have you ever been in love" och skall självklart läsa den här också. Dialogerna är så naturliga, du skriver väldigt, väldigt bra! Har sträckläst allt du härtills har skrivit och detta är just min typ av fanfic Fortsätt att vara lika bra!

Sköldpaddan Trevor: Åh, vad roligt att höra, tack!! ♥ Hoppas du ska gilla den här också. Jag har faktiskt inte gett upp den andra än, men jag kände jag behövde något att växla med =)

4

När Lily vaknade på lördagsmorgonen kom hon först inte ihåg nattens händelser, men de slog henne som en blixt innan hon ens hunnit upp ur sängen. Hon hade egentligen inte haft någon avsikt att verkligen prata med James, men innan någon av dem visste ordet av det hade stämningen varit så laddad att inte ens Haylie hade kunnat lätta upp den om hon försökt. Hon slöt ögonen. Hon såg hans hasselnötsbruna blick för sina inre ögon och kunde inte glömma hur den genomborrat henne.
Lily hade haft rätt. Något var annorlunda med James. Hon visste att han inte längre var en omogen tonåring, men det var inte det som var annorlunda. Det var hur han fick henne att känna; arg, handfallen, upprörd, smickrad, frustrerad, nyfiken, värdefull... Hon tog ett djupt andetag. En sak hade hon i alla fall lärt sig under natten, hon kunde säkert få jobb på Faster Potters hippogriffarm om allt sket sig.
Hon drog bort förhängena och upptäckte till sin förvåning att både Mary och Abigails sängar låg tomma. Lily tittade på sin väckarklocka på sängbordet och blev lite smått deprimerad när hon såg att klockan redan var 11. Hon hade missat frukosten.
En kvart senare gick hon ner i sällskapsrummet efter att ha gjort sig i ordning. Hon hade inte haft någon ork till att anstränga sig, så hon hade bara slängt på sig ett par jeans och en hoodie som hon "lånat" av sitt ex och "glömt" lämna tillbaka.
Det syntes att det var lördag när hon kom ner i uppehållsrummet. Eftersom att ingen av gryffindorarna hade några lektioner var det mest sannolikt att de höll hus här.
Hon såg sig om efter Mary, och eventuellt Haylie, men istället fick hon syn på Black. Och hade hon fått syn på Black skulle hon säkerligen få syn på... Potter. Det kändes som att hjärtat hoppade över ett slag inuti hennes bröst. Där satt han tillsammans med sina vänner, helt omedveten om hur hans blotta närvaro hade påverkat henne. Hon hade känt James i sex år, och aldrig hade han påverkat henne innan...
"Lily, kan du flytta dig lite till vänster, tack?" Lily vände sig om och fann sina bästa vänner sittandes i varsin fåtölj. De såg inte ut att ha varit vakna mycket längre än hon själv. Mary hade sitt ljusbruna hår uppsatt i en slarvig knut och en lös T-shirt där det stod; Om jag är stenen, då är du svärdet, som Haylie och Lily hade köpt åt henne i femtonårspresent inne på Zonkos. Haylie såg dock ut att fortfarande ha sina pyjamasbyxor på sig... "Du skymmer Black." Lily hoppade åt sidan och såg sig om över axeln igen utav ren reflex. Peter såg ut att imitera en gorilla som verkade roa hans vänner.
"Du kommer få ditt hjärta krossat, det vet du va?" Suckade Lily leende.
"Det jag har i åtanke kan man inte få sitt hjärta krossat över." Flinade hon. "Det är inte bara Excalibur som passar i den här stenen."
"Haylie!"

De kom ner till stora salen en kvart efter att den hade öppnat. De var bara ett fåtal som hade lämnat sina bekväma sällskapsrum för att äta lunch. Honnörsbordet längst in i salen stod helt tomt. Det var bara Professor Sprout som hade satt sig hos några elever vid Hufflepuffbordet.
"När gick du och la dig igår, Lils?" Frågade Mary medan hon lassade upp potatisar på tallriken.
"Jag har ingen aning." Sade hon. "Jag somnade i soffan, och vet inte hur länge jag sov innan jag vaknade. Jag var alldeles för trött för att tänka på vad klockan var när jag kom upp för att sova. "
"Ska du träffa John någonting idag då?" Frågade Mary.
"Det hoppas jag i alla fall." Sade Lily. "Han skulle i alla fall inte ha träning idag."
Halvvägs in på lunchen kom John in i stora salen tillsammans med Lionel. Lily hade självsäkert gått över till Ravenclawbordet och blivit bemött av ett brett leende.
"Hej, du." Sade John och inviterade henne till att slå sig ner bredvid. Han gav henne en smackande kyss rätt på munnen.
"Vad ni är hemskt gulliga då." Sade Lionel spydigt.
"Bry dig inte om honom, han är bara avundsjuk." Sade John och blinkade åt sin kamrat.
"Ska ni hitta på något särskilt idag?" Frågade Lily och norpade pommes frits från Johns tallrik.
"Jag ska hjälpa Lionel med en grej runt fyratiden. Jag har dock några timmar ledigt före det som jag hade hoppats få spendera med dig."
"Det vill jag gärna." Log hon. "Om det är okej med dig förstås." Hon såg på Lionel som muttrade något otydligt.
"Det är jättehärligt väder ute." Sade John och pekade upp mot det förtrollande taket som avslöjade att det var klar himmel utanför. "Vi kan väl ta en promenad?"

Det var en kall, vacker höstdag och löven på träden var i sann Gryffindoranda. Lily kände det som om det vore evigheter sedan hon hade andats frisk luft.
De kunde se rök som ringlade ur skorstenen på skogsvaktarens stuga som avtecknade sig som gråa moln på den blå himlen.
"Vad snällt att Lionel lät mig ha dig för mig själv i några timmar." Sade Lily skämtsamt.
"Han vet hur mycket jag gillar dig så."
"Hälsa honom att jag är tacksam." Sade hon och drog jackan tätare om sig. Det var kyligare än hon hade väntat sig även om solen värmde. John som inte verkade undgå något virade sin Ravenclawhalsduk flera varv runt Lily istället.
"Jag vet inte vad jag tänkte när jag inte tog med mig en halsduk." Sade hon med ena handen i sitt hår.
"Den ser bra ut på dig." Sade han och betraktade henne. "Passar bra till ditt röda hår."
"Haha, tack." Svarade hon och tog sedan hans hand i sin. De gick längs med sjön och såg bort mot quidditchplanen där rödgula spelare flög omkring.
"Gryffindor tränar nu." Sade John och pekade bort mot quidditchplanen. "En lördag, det är ambitiöst."
"Vill man vinna så." Sade Lily och knyckte på axlarna.
"Ända sedan Potter blev quidditchkapten har Gryffindor tagit hem segern." Sade han och såg beundrande bort mot planen.
"Du pratar alltid om hur duktig James är, vilket får mig att undra om du någonsin tänker så om dig själv." Sade hon och såg på honom. Att kunna berömma andra var en egenskap Lily värdesatte, men John lyckades göra det på ett sånt sätt att han snarare verkade trycka ner sig själv, vilket hon upptäckte att hon fann oerhört avtändande. "James talar väldigt väl om Ravenclawlaget."
"Gör han?"
"Ja, men vad spelar det för roll?" Frågade Lily. "Det handlar ju om att du tror på er - på dig själv."
"Quidditch är ett sätt för killar att mäta sin..."
"Manlighet?" Föreslog Lily och frustade tyst. John svarade inte utan såg bara forskande på henne. "Killar lägger alldeles för mycket vikt vid quidditch." Suckade hon.
"Nu är du ute på djupt vatten." Flinade han och drog in henne i en varm kyss.

Värmen var slående mot dem när de kom in i slottet. De hade varit ute i över en timme och bara strosat omkring och pratat. Lily var oerhört lättad över att han var så lätt att prata med, och glad över att de jobbiga tystnaderna blev allt färre. Det värkte i hennes frusna fingrar när de började tina upp.
Ännu en gång stod de utanför Gryffindors uppehållsrum. John skulle snart vara tillbaka i Ravenclawtornet eftersom han lovat att hjälpa Lionel.
"Så, jag antar att vi kanske träffas imorgon?" Sade han lite nervöst. Lily nickade lovande.
"Jag antar det." Han lutade sig sedan mot henne och kysste henne. Betydligt längre än förra gången. Och vem visste hur länge den hade varat om inte porträttet av tjocka damen slutligen harklat sig och sade:
"Det är nog någon som vill komma in."
Lily och John såg sig om. Där stod James, nyduschad efter träningen och med kvastkäppen under armen.
"Vi ses imorgon, Lily." Sade John snabbt och lämnade henne sedan ensam kvar med enbart James sällskap.
"Jag ville inte avbryta." Sade han och såg inte det minsta generad ut. "Yllestrumpor." Tjocka damens porträtt svängde åt sidan och avslöjade ingången till Gryffindors uppehållsrum.
"Tack." Sade Lily spänt.
"Ja, det var så lite så." Sade han och drog en hand genom sitt redan ostyriga hår. Lily tog ett djupt, skälvande andetag.
"Jag menar för inatt."
Han stannade upp, och såg på henne med ett outgrundligt ansiktsuttryck. De bruna ögonen såg ut att granska henne noga dock.
"Du hade rätt." Sade hon igen.
"Jag vet att jag hade rätt." Log han mjukt. "Jag var bara förvånad att du visste det." Klumpen som hade blivit större och större i magen släppte nu. Nästa andetag hon tog kändes stärkande, och hon kände sig återigen lugn.
"Jag såg när ni tränade innan." Sade hon och gav hans kvast en menande blick. "En vecka kvar innan matchen, känns det bra?"
"Nerverna brukar inte komma förrän dagen innan, men överlag känns det toppen. Jag har ett starkt lag. Vi är redo." Berättade han taggat.
"Må bästa lag vinna." Log hon.
"Svårt när man dejtar motståndarlaget, eller?" Frågade han retsamt. och gav henne en liten lätt knuff i sidan. Hon gav honom ett fult finger och räckte snabbt ut tungan åt honom. Han kunde inte låta bli att skratta.
Lily gick upp till flickornas sovsal för att passa på att ta en kort powernap eftersom hon sovit ganska dåligt under natten. Hon började känna att hennes ögonlock blev allt tyngre, och eftersom klockan inte ens var fem än, så verkade powernap som ett bra alternativ. Det var dock innan hon hade gått in i sovsalen...
"ABIGAIL!" Vrålade Lily så högt att kanske det hade hört ända bort till Hagrids stuga. Hon andades häftigt och blinkade bort tårarna som hade nått hennes ögon. Inte för att hon var ledsen, men för att hon var trött och förbannad. Förutom att det såg ut som att det hade varit en regnstorm där inne var förhängena utbytta mot Abigails smutstvätt. Hela rummet var genomvått och luktade unket. Allt hon ville var ju bara att sova... Lily försökte återställa rummet, men Abigail hade använt magi hon inte kände igen, och inga av Lilys försök hjälpte.
"100 poängs avdrag från Abigail..." muttrade hon.
Besegrad, trött och grinig gick hon tillbaka ner till uppehållsrummet. Hon undrade om Mary redan upptäckt det och kanske sökt skydd i Ravenclawtornt, eller om de kanske i denna stund berättade allt för McGonagall.
"Var det du som skrek?" James som hade varit uppe och lämnat sin kvast hade kommit ner i uppehållsrummet igen. Han såg orolig ut.
"Ja, det var jag." Sade hon kyligt.
"Du behöver inte tala till mig i den tonen." Svarade han kort.
"Förlåt, jag är bara så-" Sade hon sammanbitet och tog ett djupt andetag. "Du vet Abigail?"
"I vår årskurs? Ja?"
"Hon har bytt ut våra förhängen mot hennes smutsiga underkläder. Allt i sovsalen är fuktigt och blött. Och det stinker." Sade Lily och kände hur gråten satte sig i halsen. "Åh, gud, jag vet inte vad det är med mig. Allt bara är skit och jag vill bara gå och lägga mig." Hon gnuggade sina trötta ögon och trodde hon skulle börja gråta i vilken sekund som helst nu. "Jag hatar henne. Jag har alltid försökt försvara henne, hjälpa henne, prata med henne- vad gör jag för fel? Är det ett brott att försöka vara trevlig? Alltså, nej, jag orkar inte längre. Jag ger upp."
"Jag tycker hon har gjort det klart och tydligt att det är henne det är fel på." Sade James och skrattade till. "Och jag tror jag har en tillfällig lösning på ditt problem, om du vill ha en."
"Killar kan inte komma upp i tjejernas sovsal." Sade hon trött.
"Jag vet." Svarade han henne. Hon såg skeptiskt på honom. "Vill du undersöka mitt alternativ?" Hon hade ingenting att förlora på det, så hon nickade tacksamt. "Kom med här då." Sade han och föste henne genom folkmassan och ut genom uppehållsrummet.
"Är det här ett trick?" Frågade hon.
"Nej, kom med här." Sade han och ledde henne upp till sjunde våningen. Han gick sedan fram och tillbaka några gånger framför en vägg. Han såg ganska dum ut, tyckte Lily och lät sig roas åt scenen. "Så, vi ska in här."
"In var- åh." En dörr hade uppenbarat sig i väggen. Han vred om dörrhandtaget och höll upp dören åt Lily som gick in före honom. Det var ett sovrum. Eller ett vardagsrum. Hon var inte riktigt säker. Precis till höger om henne var en soffgrupp placerad framför en öppen spis som sprakade stämningsfullt. På väggarna fanns bokhyllor fyllda med romaner som Lily älskade, och i vänstra hörnet hörnet stod en stor säng med ljusa förhängen. Alldeles jämte stod en fåtölj.
"Hur känner du till det här?" Frågade hon förbluffat och såg sig om. Hon gick fram till en av bokhyllorna och strök med fingret över bokryggarna. "Det här var precis vad jag behövde. Lugn och ro, och en säng." Tillade hon, och inte ens hon kunde låta bli att tycka att hela situationen var lite rolig nu när hon väl lugnat ner sig. "Jag menade inte att jag hatar henne." Sade hon snabbt och kände sig lite skyldig till hennes plötsliga temperament.
"Det kan kännas så ibland." Sade James förstående.
"Som med dig och Snape, eller?" Frågade Lily innan hon han hejda sig. Den mest laddade tystnad hon någonsin upplevt dittills hade uppstått i rummet. Den sprakande elden upplevdes som höga knallar som sprängdes i hennes öron samtidigt som hon hörde sitt eget blod rusa. Hon såg på James som stod framför henne. Hans vältränade kropp såg spänd ut under den vita t-shirten, och ögonen såg nästan svarta ut. "Jag förstår mig inte på det." Fortsatte hon, och hon kände sig nästan andfådd.
"Lily, jag vill verkligen inte prata om det."
"Men jag vill." Sade hon trotsigt.
"Lily-" Han ställde sig framför henne nu, närmre än de någonsin stått varandra tidigare. Så nära att hon kunde känna hans varma andedräkt mot pannan. Hon stirrade på hans bröstkorg som var i ögonhöjd och försökte komma ihåg vad de pratade om. Hans närhet hade fått henne att tappa fattningen.
"Nej, James, du är skyldig mig en förklaring." Sade hon och lät nästan lite arg. "Snape var min bästa vän, och du gjorde honom till ett stort skämt. Jag vill veta varför. Jag vill veta hur du och dina vänner kunde göra något sånt."
"Lily, om du vill prata om Snape föreslår jag att du pratar med någon annan." svarade han kort.
"Förstår du inte att det handlar om dig?" Frågade hon irriterat. "Från ingenstans är du inte Potter - du är James. Någonting är annorlunda, och det är inte bara att du har mognat. Jag kan bara inte sätta fingret på vad." Hon hade äntligen förstått vad det var som distraherat henne, varför den plötsliga förändringen av James påverkade henne.
"Lily, det finns ingenting jag kan säga som raderar det förflutna." Sade han. "Jag önskar verkligen att det fanns."
"Det handlar om vem du är nu!" Sade hon frustrerat och blev själv förvånad att hon hade höjt rösten.
"Lily, vad är det du inte förstår? Varför är det så viktigt för dig?" Frågade han oförstående. Hans hasselnötsbruna ögon såg forskande på henne, men hon vågade inte möta dem.
"Det är inte så lätt att förklara!"
"Jag är ingen tankeläsare!" Sade han och lät lika frustrerad som Lily kände sig. Hon hade aldrig förr sett honom på det här viset utan sitt obligatoriska leende på läpparna som fick alla flickors hjärtan att smälta. Hon önskade att hon visste vad som pågick i hans huvud...
"James..." Sade hon vädjande. "Snälla."
Han suckade djupt och satte sig ner på armstödet på soffan. Han begravde sitt ansikte i sina stora händer och såg sedan upp i hennes gröna ögon. Han hade aldrig förr sett henne se så vilsen ut.
"Vi är båda uppfostrade till att vara rivaler, och jag tålde inte hur han talade om svartkonster. Jag har ingen som helst förståelse för någon som kan älska något som fläckar ner ens själ, som förstör människor. Och så var jag svartsjuk för att han fick vara med dig." Sade han tungt.
"Det slog dig aldrig att jag hade gått ut med dig om du inte hade hållit på med Snape?" Frågade hon.
"Du hade aldrig gått ut med mig." Sade James. "Jag var ett barn. Jag älskade all uppmärksamhet, och du avskydde mig för det. Du tyckte att jag omogen - och det var jag. Även om jag inte hade hållit på mot Snape, hade jag varit omogen."
"Nu då?"
"Jag bryr mig inte om något av det där längre." Sade han. "Ibland händer saker som får en att ändra riktning."
"Jag vet att Snape inte bara var ett offer." Sade Lily.
"Nej, det var han verkligen inte. Men vi visste däremot att han inte hade en chans mot oss allihopa."
"Hur kunde ni underhållas av det?" Hon kunde inte hjälpa att hon ställde så många frågor, men hon kunde inte finna ro i förändringen av James.
"Lily, vi hatade honom. Han hatade oss. Han var en hemsk person, vi tyckte han förtjänade det."
"Så vad ändrades då?" Frågade hon allvarligt, men var ändå spänd. Hon trodde att det kunde vara svaret hon letat efter.
"Jag kan inte berätta det." Sade han. "Varför är detta så viktigt för dig, Lily?" Frågade han igen, den här gången lugnt. Lily bet sig själv i läppen för att hindra tårarna som hade funnit sin väg tillbaka. Hon tittade ner på James träningsskor medan hon försökte samla sina känslor utan att bryta ihop.
"Förlåt, jag är trött." Ursäktade hon sig och torkade sina ögon. "Jag vet inte vad det är med mig."
"Lily-"
"Nej, det är okej, James. Du kan gå nu."
"Jag vill inte lämna dig så här." Sade James.
"James, gå innan jag - innan jag-" börjar gråta, var det som hon skulle hon säga, men det var försent. James reste sig upp och gick bort till Lily som envist försökte blinka bort tårarna. Han kunde inte hjälpa att le. Hade det inte varit för att hon var så upprörd, hade det varit ganska roligt. Hon blinkade så frekvent att hon såg ut som om hon hade droppat ögonen med Hinkypunks-kiss. Han slog sina stora armar om henne och drog henne tätt intill sig. Tårarna som hon inte kunde hindra vätte ner hans T-shirt och in på hans bara hud. Han borrade in näsan i hennes röda hår som doftade utav hennes äppleschampo och mimade orden jag är här, utan att Lily kunde höra.
Hon var i konflikt med sig själv. En del av henne ville aldrig släppa taget; hon kände sig trygg, tröstad, värdefull. En annan del ville däremot släppa taget, som om han vore en hal orm.
"Jag... jag... kan inte." Sade hon och släppte taget om honom.
"Jag vet att du har John." Sade James och torkade bort tårarna som rann med baksidan av sin hand. "Jag försöker inte-" Hon gav till sig ett skratt, som lät mer som en grymtning när hon grät.
"Det var inte så jag menade." Log hon, men hon slutade inte gråta.
"Lily, vill du försöka förklara för mig?"
De satte sig ner i soffan tillsammans. Lily satte sig i skräddarställning och försökte sätta stopp för tårarna som rann som ur en vattenslang.
"Det här är ju otroligt." Sade hon när fler tårar verkade ha hittat sin väg ut. "Var stänger man av det här?"
"Ta det lugnt, Lily." Sade James och strök henne över ryggen. "Andas."
"Varför är du så snäll mot mig?" Frågade hon och torkade bort tårarna med sin tumme. Hon såg sedan upp i hans ögon som inte längre var svarta. De glittrade igen bakom glasögonen, och såg nästan ut som smält guld där de reflekterade lågorna. Han svarade inte henne, utan fortsatte att stryka henne lugnande över ryggen. "Jag har dåligt samvete." Sade hon plötsligt. "Jag har dåligt samvete över att jag tycker du är trevlig, och jag borde inte tycka det med tanke på allt du har gjort, men plötsligt så gör jag det. Hur kan jag gilla personen som gjorde min vän så mycket ont?"
"Du har, med all rätt, avskytt mig för det jag gjorde mot Snape. Att inte tycka om mig är väl lite ut av din... plikt, mot Snape?"
"Ja, om de förtjänar det." Sade hon. "Men jag vet inte om du gör det."
"Och du tror att du förstår det om jag berättar varför jag ändrades?" Frågade han henne som om han försökte få klargörning i det hela. Hon nickade. "Lily, det här är jag, oavsett hur jag har varit. Du fokuserar på fel saker."
"Jag gör väl det..." Sade hon förvirrat.
"Vi ses kanske vid middagen eller i uppehållsrummet?"
"Okej."
Lily hade varken kunnat sova på sjunde våningen, eller i sovsalen senare den kvällen när McGonagall hade hjälpt dem att återställa den (och gett Abigail en veckas kvarsittning). Hon var så frustrerad. Det handlade inte bara om att James hade mognat till en trevlig, omtänksam person ifrån att ha varit en person hon avskydde. För han var uppenbarligen inte den killen som förödmjukat Severus. Men det var snarare en känsla som var annorlunda. Och hon kunde inte sätta fingret på vad det var, och om han bara för en gångs skull berättade vad som hade ändrats kanske hon skulle förstå känslan hon upplevde. Och kanske skulle det kännas okej. Vågade hon lita på att denna nya, förbättrade version verkligen var James Potter? Eller skulle han plötsligt göra henne besviken?
"Lily, vad är det med dig?" Frågade Haylie vid frukosten. "Har du sovit något alls?"
"Vi kan sminka över det." Viskade Mary. Lily såg upp från sitt ägg på sina vänner som såg oroade ut.
"Nej." Klagade hon och vilade kinden mot handen.
"Har något hänt?"
"Ja, typ, nej." Sade hon förvirrat och suckade. "Ni vet James-"
"Är det här en kuggfråga?"
"Äsch, det var ingenting."

Lily hade aldrig blivit så glad av att se John som den morgonen när han kom ner till frukosten. Ingenting var komplicerat med honom. Det var lätt. Han gav henne inga konstiga känslor som höll henne vaken om nätterna. Hon kysste honom ordentligt och höll honom länge. Det kändes lite bättre då. Det var som om hon städade undan alla andra tankar i ett hörn. Hon städade inte bort dem på riktigt, men för stunden i alla fall.

Oh shit vad snabbt. Uppdatering kommer, perfekt att vakna upp till två underbara kapitel ♥
Bara en liten grej; Hur gör du med styckeindelning? Ibland ser det ut som om du gör på två sätt...

Om jag byter miljö eller scen så brukar jag göra lite mellanrum så att läsaren får andas =) om det är det du menar!

Aha, tack för svaret :3

Jättebra såklart :-)

Jag som hade kommit över min crush på James och så läser jag denna och han är sitt vanliga awesomeiga jag ugh. Så ja, bra kapitel! (Som vanligt)

5
James såg bort mot Ravenclawbordet och kunde ana den röda hårmanen bakom John Davis.
"Tagghorn, titta inte." Uppmanade Remus honom. James såg på Remus istället som satt mitt emot honom. Jämte honom satt Peter med munnen full av flingor.
"Det är lugnt, jag är över henne." Sade han och återvände till sin knappt rörda frukost.
"Var det därför du tog med henne till vid-behov-rummet igår?" Frågade Peter skeptiskt.
"VA?!"
"Schh..." James gav dem varsin mördande blick. "Hur visste du det?"
"Marodörkartan." Svarade han och och ryckte på axlarna. "Jag såg när ni båda två försvann från den."
"Och varför delade du inte med dig av den här informationen till oss, Slingersvans?" Frågade Sirius upprört. "Tänk om han hamnade i fara eller något!"
"Jag är verkligen smickrad över din omsorg för mig, Trampis, men vi vet båda att du inte hade något med det att göra." Sade James med ett busigt leende på sina läppar.
"Vi är marodörer - bröder - vi berättar allt för varandra." Rättade Sirius honom. "Vi har allt med ALLT att göra."
"Jag tror du tar det här brödraskapet på stort allvar, älskling." Sade James till Sirius som himlade med ögonen.
"Så, vill du berätta vad ni gjorde där?" Frågade Sirius allvarligt.
"Tror inte det, va?" Sade James och nickade mot Mary och Haylie som satt inom hörhåll.
"Ms Jones." Sade Sirius och såg lovande bort mot Haylie. "Där har vi en tjej med attityd alltså. Pratade med henne häromdagen i vårt uppehållsrum."
"Städskrubbsmaterial?" Frågade Peter nyfiket. Sirius såg hemlighetsfull ut och skakade långsamt på huvudet.
"Åh, nej. För henne hade man nog kunnat offra McGonagalls klassrum."
"Du vet om att du är ett svin, va?" Sade Remus och tog en klunk av sitt heta te.
"Det är inte mitt fel att alla tjejer är så... klängiga." Sade Sirius till försvar. "Det finns inte en enda på den här skolan som inte vet vad det innebär med att dejta Sirius Black, så varför förväntar de sig alltid mer?"
"De förväntar sig kanske inte att du ska va ett svin?" Flinade James.
"Vad är det här?" Frågade Sirius och såg på sina vänner som om de förrådde honom.
"Dags att växa upp, Tramptass." Sade James och kastade en baconskiva på honom.
"Växa upp." Muttrade Sirius och såg anklagande på baconskivan som fastnat i hans välvårdade hår.

Efter middagen samma dag gick de upp mätta och belåtna till uppehållsrummet.
"Sätt på mig en skär klänning och kalla mig Tjocka damen." Sade Remus lite för högt, för porträttet som vaktade Gryffindors uppehållsrum vägrade släppa in dem.
"Tjocka damen känner inte för att släppa in er." Sade hon förolämpat och snörpte på munnen.
"Kvinnor." Suckade Peter och satte sig på sin rumpa på det kalla stengolvet.
"Förlåt mig." Sade Remus till porträttet. "Jag menade inget illa med vad jag sa."
"Du kallade mig tjock!" Sade hon upprört.
"Men, du heter ju så..." Sade Remus försiktigt. "Vad vill du annars att vi kallar dig?"
"Valerie?" Föreslog Sirius.
"Eller Margaret? Det heter min mormor." Sade Peter.
"Försök lite Peter, va." Sade Sirius. "Det här är en kvinna som förtjänar ett namn som-"
"Ja, ja, okej." Sade hon trött och svängde sedan upp porträttet.
"Tack, Val!"
När de kom in var deras favoritsoffor framför brasan redan upptagna utav... James tog ett djupt andetag. Lily, John, Haylie, Mary och prefekten Boot.
"Kom vi sätter oss här." Sade Sirius och satte sig vid ett av borden istället. Lily satt nedanför John på golvet med huvudet mot hans knän. Hennes röda svall täckte hans lår och smälte ihop med soffan. En mörk känsla vaknade upp inom honom. Svartsjuka hade aldrig gjort någon något gott, tänkte han och slet blicken från dem. John Davis var en bra kille. Han var någon som hon verkligen förtjänade. Han hade aldrig förödmjukat Snape inför hela skolan, eller försökt flyga på ett ben under en quidditchmatch. James kunde inte hjälpa att roas lite av det fruktansvärda minnet. Han hade varit fjorton år, upp-över-öronen förälskad i Lily och hade fått för sig att hon kanske skulle lägga märka till honom om han gjorde något riktigt imponerande. Det hade slagit honom mitt under en quidditchmatch, och plötsligt så stod han på ett ben mitt i luften i ungefär två sekunder innan en dunkare hann träffa honom.
"Jag funderar på att bjuda ut Haylie." Sade Sirius. Bjuda ut var definitionen av tjugo minuter i en städskrubb för Sirius. "Det är ju uppenbart att hon vill ha mig."
"Är det?" Frågade Peter.
"Ja, det är det, Slingersvans." Sade han förolämpat. "Hon är alltid här ju. Det är väl självklart att hon vill ha mig."
"Det kan inte vara för att hennes bästa kompisar är Lily och Mary, då?" Frågade Remus sakligt.
"Okej, det finns en liten poäng i vad du säger", sade Sirius, "men hon är ju alltid här, och hon har alltid så utmanande kläder på sig. Och så är hon smart."
"Smart?"
"Hon är ju en Ravenclaware!" Förklarade Sirius. "Det är lite Romeo och Julia över det. Lite spännande."
"Jag tror inte att-"
"Jag har bestämt mig, Haylie är nästa på listan." Sade Sirius och reste sig upp.
"För att komma från Sirius lät det nästan romantiskt." Sade James roat och iakttog Sirius som var på väg mot henne, men han ångrade sig dock efter bara två meter och kom tillbaka.
"Jag tror jag låter henne komma till mig istället."
James försökte under kvällen låta bli att titta bort på Lily och John. Han försökte istället ägna all sin uppmärksamhet åt att hitta rätt kvast åt Remus som hade bestämt sig för att han behövde ett transportmedel när han slutade Hogwarts.
"Jag ska skaffa en motorcykel." Sade Sirius.
"En motorcykel? Vad är det?" Frågade James.
"Har du ens varit i mugglarvärlden, Taggis?" Frågade Sirius. "Vår granne på Grimmaldiplan hade en. Det är som en cykel, du måste veta vad en cykel är, fast med en motor som gör att den går jättesnabbt. Den låter jättehögt och är jättecool. Okej, jag ser att du inte håller med, James, men jag lovar. Jag ska bevisa det."
De satt inte kvar länge i uppehållsrummet. Dels för att det började bli väldigt fullt, men även för att James inte stod ut med att se Lily och John tillsammans.
"Okej, Tagghorn, vill du berätta nu om vad som hände igår?" Frågade Sirius när de kommit upp i sovsalen. James lade sig raklång i sin säng och stirrade rätt upp i taket.
"Jag vet inte riktigt... Jag vet liksom inte vad som hände egentligen. Ni vet ju att vi pratar med varandra och så nu, trots allt som har hänt. Och igår så... det låter dumt när man säger det, men vi delade ett speciellt ögonblick tillsammans. Inte romantiskt tror jag", skyndade han sig att tillägga, "men speciellt. Och detta var andra gången på två dar."
"Vänta, va?" Sade Sirius. "Sen när började du bli en hemlighetsfull skolflicka? Vad hände för två dar sen, då?"
"Vi hade varit ute med Remus. Det var sent in på natten när vi tre kom tillbaka till Gryffindortornet när jag såg att hon låg och sov i soffan. Du och Peter däckade så fort ni kom upp, så jag passade på att gå ner och väcka henne." Berättade han. "Vi satt kvar och pratade en stund, och det blev ganska intensivt typ. Jag menar, jag vet att jag alltid har gillat henne - inte konstigt när hon är som hon är - men det här som händer nu, det är annorlunda. Vi kopplar verkligen med varandra. Hon hör verkligen vad jag säger, och jag henne. Det känns alltid speciellt när det bara är hon och jag. Igår så hade Abigail förstört deras sovsal så jag tog med henne till vid-behov-rummet så hon kunde få sova. Jag var kvar en stund och pratade lite när vi plötsligt kom in på Snape. Jag vill inte gå in närmare på vad vi sa, men plötsligt så stod jag med armarna om henne. Tröstade henne, och jag ville aldrig släppa taget. Jag vet att hon och jag inte är meningen, att hon har John, men jag kan inte rå för det. Hon har rätt. Någonting är annorlunda, men jag tror inte att det är jag. Jag tror det är hon. Eller vi."

Lily sprang med andan i halsen till lektionen i förvandlingskonst följande morgon. Hon hade försovit sig igen. Sömn verkade inte längre vara något som hon fick särskilt mycket av. Hon slutade springa när hon såg den lilla klungan utanför klassrummet som väntade på Professor McGonagall skulle öppna klassrummet. Bland dem stod Haylie med en ostmacka i handen.
"När du och Mary inte dök upp till frukosten antog jag att ni försovit er." Sade Haylie och räckte henne mackan.
"Du är en ängel." Sade hon andfått och höll sig i sidan.
Snart kom professor McGonagall och öppnade upp för eleverna som alla gick in och satte sig i sina förutbestämda par.
Lily satte sig längst bak bredvid James som hade gått in före henne och valt en bänk. Hon hängde av sig väskan och började sedan äta på ostmackan som Haylie hade förberett till henne.
"Förlåt." Sade Lily grötigt med en stor bit macka i munnen. "Jag är så hungrig."
"Har du fått sova något nu, eller?" Frågade James och tog fram kursmaterialet ur sin skolväska. Han slog upp rätt sida och sköt boken till mitten så att båda kunde se.
"Knappt." Erkände Lily och suckade. "Det är så mycket som händer."
"Jag hörde att Abigail fick ordentlig bestraffning." Sade James.
"Träffade du henne på straffkommenderingen, eller?" Frågade hon. Det hade kommit ut spydigare än hon hade haft för avsikt. Kanske var det för att hon fortfarande var trött och det var tidigt på morgonen...
"Tro det eller ej, jag har bara haft en straffkommendering den här terminen." Sade James och lät lite stolt.
"Vill du att jag ska bli imponerad?" Frågade hon, och kunde inte låta bli att irritera sig lite på att han var så... övermodig.
"Vet du varför jag fick straffkommendering?"
"Du och Black importerade eldwhisky från Hogsmeade?" Gissade hon.
"Du menar när du och dina kompisar snodde en flaska av oss och delade, och du plötsl-"
"Scchh..." Hon satte sin hand över hans mun. "Du är en av de få människor som vet om det där, och det tog mig lång tid att återhämta mig." Sade hon varnande.
"Få du bill inte att folk ska beta att du-" Sade han, fortfarande med Lilys hand över munnen.
"Ms Evans, vad gör du med Potter?" Frågade Professor McGonagall. "Sluta genast upp med det och hämta en padda." Lily släppte genast taget om James och blev, om ens möjligt, ännu rödare efter professorns tillsägning.
"Jag går och hämtar en padda." Sade James leende och reste sig upp. "Jag är snart tillbaka."
"Så varför fick du straffkommendering då?" Frågade Lily när han var tillbaka.
"För att jag såg Filch kyssa Pince bakom en av bokhyllorna i biblioteket." Lily såg häpet på honom och slog sig själv för munnen.
"Du skojar?" Han skakade på huvudet.
"Jag har aldrig sett honom så upprörd." Sade James. "Och jag har aldrig hört någon få skrika så högt i biblioteket innan."
"Jobbar ni två något alls?" Frågade McGonagall och såg tvivlande på paret. Lily och James såg först på varandra, sedan på professor McGonagall. "Det här är er sista varning."

"Kom du i tid, Lily?" Frågade Mary vid lunchen när vännerna äntligen återförenades. Lily nickade.
"Och jag hade brett en smörgås till henne." Sade Haylie stolt.
"Jag saknar att dela lektioner med er!" Sade Mary sorgset. "Jag hade också behövt en macka."
"Om du försover dig imorgonbitti när vi två har mugglarstudier, då lovar jag att bre dig en macka, Mary."
"Du vet att jag kommer utnyttja det, va?" Sade Mary.
"Jag räknar med det." Sade Haylie inte det minsta förvånat.
"Så hur går det att jobba med Potter?" Frågade Mary Lily.
"Ja, vad var det med er två idag? McGonagall fick säga till er två gånger!"
"Vi pratade bara lite. Jag är faktiskt, tro det eller ej, ganska glad över att McGonagall lät mig jobba med Potter. Visst, han har vissa... kvalitéer som jag hade klarat mig utan, men han är faktiskt jättelätt att prata med. Nu när han inte rufsar sig i håret hela tiden har han ju faktiskt tid att säga något vettigt ibland."
"Och för att han är jätteduktig i ämnet?" Tillade Haylie.
"Ja, och så det klart."
"Dagen har kommit." Sade Mary till Haylie.
"Vilken dag?" Lily såg förbryllat på dem båda.
"Dagen du inte längre hatar James Potter."
"Hatar är ett väldigt starkt ord." Sade Lily och kände sig väldigt obekväm.
"Lily, du hatade James." Sade Haylie konstaterande. Ordet lät vasst i hennes öron och skar till obehagligt.
"Okej, ja, det kanske jag gjorde, för att han var en uppblåst idiot, men det är han ju inte längre. Så varför göra en grej av det? Jag tänker inte gå runt och hata en person i all evighet för något den gjorde när den var femton. Det hade varit fel. Människor förändras, det vet ni." Sade Lily i försvar och undvek deras blickar.
"Som Snape?" Frågade Mary försiktigt.
"Ja, som Snape." Sade hon bittert.
"Förlåt, Lily. Vi menar bara att med tanke på hur mycket du hatade honom för det han gjorde mot Snape, tja, så trodde vi nog att du skulle ha svårare att förlåta det bara. Det är jättebra att du har gjort det, storsint, men ja... Vi trodde nog att det skulle ta längre tid."
"Förlåtit honom? Det är inte min sak att förlåta längre. Jag och Severus är inte vänner. Och tror ni att allt det här är lätt för mig? Nej, det är det inte. Jag borde hata honom, för Severus skull, men jag kan inte. Jag kan inte hata någon som inte förtjänar det, och jag blir nästan arg på James för att han inte gör det. Det är komplicerat, och jag har försökt att lista ut allting, men så är det. Ni får helt enkelt leva med att jag inte hatar honom längre." Lily reste sig upp från bordet utan att så mycket som titta på dem, och lämnade dem sedan tysta kvar i stora salen.
Lördagen kom snabbare än vad Lily egentligen hann med. Hon hade fortfarande inte lämnat in Professor Flitwicks uppsats, och hon hade ännu inte bemästrat förvandlingskonsten. Hon hade också varit arg på Mary och Haylie under veckans gång och knappt velat prata med dem. Hon visste att hon kanske överreagerade, men hon kunde inte hjälpa det. Mary och Haylie hade inte verkat ett dugg förstående, de som skulle föreställa hennes bästa vänner. De hade inte varit förstående för Lilys vänskap med Severus heller, de hade nästan hånat den. Det hade varit droppen att lyssna till deras ord vid lunchen på måndagen. Istället hade hon spenderat all tid med John. Han lät henne prata om sina problem, men hon var inte helt säker på att han alltid lyssnade. Han var så nervös inflr quidditchmatchen som skulle äga rum idag, att han hade uppträtt väldigt annorlunda under veckan. James hade hon knappt sett. Mer än på lektionerna, vilka i och för sig var ganska många, men de föll sig inte naturligt att prata under dem.
Lily hade gått ner till frukosten tillsammans med Abigail och Mary. Det stod flera nervösa quidditchspelare i stora salen. Lily kunde endast identifiera dem som hade egna kvastkäppar med sig som quidditchspelare. De andra lånade ur skolans Hogwartsförråd, och skulle hon vara ärlig hade hon inte så bra koll på vilka som spelade i de olika lagen. Haylie mötte upp dem vid ingången och satte sig sedan tillsammans med dem vid Gryffindorbordet.
"Säg inte till John och Lionel att jag hejar på er." Väste hon till Lily och Mary.

"Okej, Lily, vi vill prata med dig." Sade Mary allvarligt på väg ner till planen.
"Prata på." Sade Lily kyligt och stannade inte.
"Vi hatar att bråka med dig, verkligen. Du är vår bästa vän, och du är verkligen en fantastisk människa. Du har större hjärta än någon vi känner och ibland har vi svårt att förstå hur du tänker, för du tänker mycket mer med..."
"Hjärtat." Fyllde Haylie i.
"Som det här med Snape. Jag förstår inte vad du såg i honom. Jag kunde inte se det, men det otroliga var att du kunde det. Du hittar det som lyser i alla människor, till och med i Potter nu - och vi borde ha fattat det. Vi borde förstå att du helt enkelt ser sånt. För det är sån du är, och ja, förlåt."
Lily stannade, och kramade sedan om dem båda samtidigt.
"Jag älskar er, det vet ni, va?"

Vänner alla tre igen, gick de ner till quidditchplanen. Hagrid hade också tagit sig ut ur sin stuga för att heja på James och Sirius. De klev upp tillsammans på Gryffindorläktaren för att understryka vilket elevhem de hejade på. Lily hade lite dåligt samvete, eftersom hon visste hur mycket den här matchen betydde för John...
"Vilka tror ni vinner?"

Yippie, ett nytt kapitel!! Jättebra

Ohhhh heja Gryffindor! Om inte någon ramlar och ingen vinner 0.o
Iallafall älskar kapitlet! Gillar att se lite ur James perspektiv då jag älskar marodörerna.
Bara en fråga, är detta slarvfel eller något jag inte förstod? ""Få du bill inte att folk ska beta att du-" "