En elev med stor betydelse

Hur kan du skriva så himla bra?

Tack ännu en gång för fina ord. Jag blir så glad över att veta att jag faktiskt inte skriver helt värdelöst!
Idag publiceras många kapitel, därför de är så korta och jag har precis fått lov. Kan verkligen inte lova ett sånt här flöde senare, men ju mer respons desto mer motiverad blir jag helt klart! Har bestämt att början på storyn utspelar sig i 1986, alltså är Severus 26 år och det var 5 år sedan Lily dog. Snacka om hur söt han måste varit som 26åring? *-* (har haft crush på Severus i evigheter k?)
Anyways, nästa kapitel:

Kapitel 4, Severus POV
Första dagen på vårterminen.
Severus satt på sitt kontor när knackningen kom. Att en elev kommer under hans öppna kontortimmar var inte väldigt ovanligt, för precis som de andra föreståndarna hade han några timmar om dagen då han satt vid sitt kontor för att elever skulle kunna komma till honom med frågor eller för att söka stöd. Inte för att det senare var direkt vanligt för honom. Att någon kom redan under första skoldagen var inte heller helt ovanligt, det fanns alltid någon frågor om sitt schema eller terminens quidditchmatcher.
Men frågan den unga Kathryn Weaver kom med var kanske inte den vanligaste.
"Jag vill byta elevhem. Sorteringshatten måste ha placerat mig fel, den måste ha gjort ett misstag".
Till skillnad från den sena kvällen innan lovet så var hon nu självsäker, och med en bestämd blick. Det var sällan en elev vågade ha en så pass bestämd blick omkring honom, faktiskt.
Han sneglade upp från sina papper.
"Och vad exakt, Miss Weaver, har fått dig att komma fram till att sorteringshatten har gjort ett...misstag?" frågade Severus med den honungsljuva ton som han oftast använde för att skrämma kaxiga Gryffindorelever.
Flickan ryckte till men behöll sin bestämda blick.
"Med all respekt sir, men jag tror inte ni riktigt kan förstå hur det är att vara ett halvblod i Slytherin. Jag passar inte in här, det här är fel elevhem för mig. Sorteringshatten måste ha missat något..."
"Jag har hört sorteringshattens beskrivning utav vad han anser är en passande Slytherinelev, och jag kan försäkra dig om att även om målmedvetenhet, ambition, intelligens och analyserande var några utav orden, så var inte 'renblodighet' något utav de."
Vad var det han stog och pratade om? Varför sa han inte åt flickan att sorteringshatten inte gjorde några misstag för att sedan kasta ut henne?
Han var påväg att ta tillbaka sina ord när hon talade igen.
"M-men sir. De andra eleverna anser inte att jag h-hör hemma här. På grund av mitt blod. De kommer aldrig acceptera mig!"
"Så du låter andra elever bestämma över dig? Jag trodde mer om dig än så, miss Weaver. Jag överlevde som halvblod i Slytherin, och klagade åtminstånde inte över sorteringshattens val. Så sluta ta upp min tid med dina barnsliga fantasier och gå tillbaka till din sovsal, innan jag ger dig kvarsittning för att vara ute efter utegångsförbud!"
Han hade rest sig upp, utan att märka det, och lutade sig över sitt skrivbord medans han talade, nej röt, åt den unga flickan.
"Förlåt sir, jag ska inte göra om det" miss Weaver sänkte blicken och gick ut ur hans kontor med sänkta axlar. Om hon var chockad över att han kastat ut sig sin blodstatus visade hon inte det.
Han följde hennes rygg med blicken tills dörren hade stängts, och vände sig sedan om för att försvinna in till sina privata rum.
När han slagit sig ner i en utav de slitna sofforna med en bok, andades han ut.
"Bra Severus. Nu kommer flickan inte våga sig tillbaka med sina bekymmer. Inte bry sig. Om man bryr sig, slutar det bara i smärta, kom ihåg det."
Han lät tankarna försvinna in i romanen långt in på natten.

Superbra!!! Severus är ju en av mina favoritkaraktärer så det passar perfekt

Superbra alltså

Bäst!

Superbra!

Hon kan du skriva så bra om det bara är din första ff?

Haha, visserligen har jag aldrig skrivit seriöst förut, men jag har läst väldigt många fantastiskt skriva fanfictions och är väldigt kritisk till olika författare, antar att det ger något?
Också ett kapitel som kändes lite stelt. Jag föredrar att skriva ur Severus POV men man kan inte se allt ur vår kära trolldrycksmästares ögon. Kommer självklart mer interaktioner mellan de två senare, men han är en väldigt envis man med hårt skal
Respons är kärlek ♥

Kapitel 5, Kathryns POV (Med lite Sev på slutet...)
Första dagen på vårterminen, efter mötet med Professor Snape
Kathryn suckade samtidigt som hon långsamt föjde den kalla, mörka korridoren tillbaka till uppehållsrummet. Professor Snape hade sagt exakt vad hennes far hade sagt att han skulle.
"Sorteringshatten gör inga misstag älskling, du hör hemma i Slytherin. Du är precis lika bra som de renblodiga, tro mig, du måste bara få de att inse det"
Självklart kunde inget renblod förstå hur det var, speciellt inte hennes far. Innan han chockade alla genom att gifta sig med en mugglare, så hade han varit en viktig och högt respekterad trollkarl. Han hade aldrig haft samma åsikter om blodstatus som var så vanligt i Slytherin, men han hade ändå passat in.
Och professor Snape kunde inte...vänta. Vad var det han hade sagt?
"Jag överlevde som halvblod i Slytherin..."
Hon frös till mitt i ett steg. Var professor Snape ett halvblod, som hon? Men hur? Han uppför sig precis som ett...snobbigt renblod, som konstant sveper runt som om han äger Hogwarts.
Hon kröp ner i en utav fotöljerna inne i uppehållsrummet, lättad över att finna hela rummet tomt.
"...överlevde..." det lät nästan som att han inte hade haft det helt lätt under skolgången. Och med tanke på hur hon var behandlad på grund av sitt blod, så borde han inte haft det. Men varför respekterade alla Slytherinelever honom? Det var som om ingen ens visste om hans blodstatus. Ju mer hon tänkte på det, desto mer insåg hon hur lite hon visste om sin föreståndare. Hon hade bara tagit givet för givet att han var renblod, men egentligen visste hon...ingenting. Och med tanke på de andra elevernas respekt för honom, visste de inte mycket heller.
Mannen var ett stort mysterium, och Kathryn Weaver älskade mysterium.

Dagen därpå, vid frukost
Kathryn skyndade som vanligt in till frukosten så sent som möjligt, för att slänga i sig sin frukost medans de andra förberedde sig för sina lektioner. Samtidigt som hon plockade till sig två rostade bröd och fyllde sitt glas med pumpajuice, så hörde hon en röst bakom sig.
"Så halvblodet vågade sig tillbaka den här terminen? Förvånansvärt."
Kathryn vred på sig och mötte en flinande Marcus Flint, omgiven utav kamrater.
"Jaså? Annars skulle jag ju inte få se dig klanta till det gång på gång, varför skulle jag någonsin vilja något annat?" Hennes röst var skarp av mer kaxighet än vad hon kände. Det var dumt att bråka med Marcus eller hans gäng utan flyktmöjligheter.
Kathryn sneglade upp och såg att flera lärare satt kvar vid lärarbordet, bland annat professor Snape. Till skillnad från de andra lärarna så ignorerade han inte scenen framför sig, men gav det inte heller någon större uppmärksamhet. Trots det kände hon sig säkrare när hon visste att flera lärare var närvarande.
Det verkade som hennes mobbare också hade insett de, för istället för att slå ner henne fnös han bara och gick därifrån med sina kamrater i släptåg.
Hon andades ut, räknade till 100 och gick sedan ut för att skynda sig till dagens första lektion.

Severus POV
Severus hade precis druckit sin fjärde kopp kaffe när Miss Weaver kom in till frukosten, sist som alltid.
Hon såg...fokuserad ut, målmedveten. Hennes i vanliga fall spända axlar var förvånansvärt avslappnade. Underligt.
Han torkade läpparna med en servett och förberedde sig för att lämna salen när Mr Flint och hans kamrater smög upp bakom flickan. Spänt iakttog han konversationen som bröt ut framför honom, irriterad över att hans kollegor valde att inte ägna det hela ens en blick.
Dock verkade pojkarna förstå att alla lärare faktiskt inte ignorerade händelsen, för snart tågade de ut. När Miss Weaver själv försvann ut, var hennes axlar ännu en gång spända, och stegen kortare. Nervösare.
"Inte för att jag bryr mig, såklart"
Han svepte ut ur salen med klädnaden flaxande omkring sig.

Suuuuuper

Det ger verkligen resultat att du är så kritisk. Fanfictionen är verkligen bra. Hoppas det inte gjorde något att att jag snodde din forumssignatur till min profil sida... Den var bara bra.

Dora_Tonkz Det är bara att använda den hur du vill
Det här kapitlet tog flera försök, men nu har jag kommit fram till ett sätt att forma storyn som jag vill. Hoppas jag. Mycket funderingar, lite händelser, men man måste ju ha en grund någonstans kapitlet efter det här kommer däremot vara riktigt spännande, om det blir som jag hoppas...
Anyways, som vanligt är all respns och kritik uppskattad:

Kapitel 6, Kathryn POV
Efter kvällen i fängelsehålorna där hon insåg hur lite hon visste om Professor Snape, tog Kathryn för vana att studera honom när möjligheter kom. Problemet var dock att mellan trakasseringar från Marcus och hans gäng, pluggande och lektioner så verkade det även som mannen hade ett sjätte sinne för när någon iakttog honom. Hon hade tur om hon lyckades studera honom i en halv minut före han började titta sig omkring, och sen var det nästan omöjligt att undvika ögonkontakt. Och ögonkontakt med Professor Snape var något som skrämde henne mycket mer än Marcus Flint.
Påsken passerade och Kathryn fick ge upp och inse att förutom att lära sig att han hade onaturligt mörka, djup ögon så fanns det inte mycket att lära sig under de få sekunderna hon lyckades stjäla åt sig. Han verkade inte riktigt äta som han borde, hans hud skulle må bra av att se lite sol och han verkade faktiskt duscha oftare än vad eleverna antog om man dömde på hur ofta håret faktiskt inte var flottigt. Men hon visste fortfarande inget om hans förflutna, och hon vågade inte lita på ryktena som cirkulerade, vissa var faktiskt riktigt absurda. Förutom att förväntas vara en vampyr, så hävdade vissa att Professor Snape var en dödsätare! Kathryn må minnas lite från kriget för fem år sedan, men hon förstod mycket väl att Professor Dumbledore aldrig skulle anställa en dödsätare.
Hennes löfte till sig själv om att inte bli ett offer utan att ge igen gick däremot bättre än Professor-Snape-iakttagandet. Många eftermiddagar spenderades i biblioteket, men kanske inte riktigt på de sätt lärarna tänkt sig. Hon ville lära sig försvara sig mot Marcus och hans kamrater, och även om böckerna inte hade någon "anti-mobbningsformel", så gav de möjlighet för många...idéer.
Hon tänkte självklart inte börja med svartkonster, hon visste hur farligt det var. Men ingen kan ju ifrågasätta att hon ville lära sig att försvara sig? Ingen av lärarna brydde sig ju ändå om vad de andra utsatte henne för.
Men även om böckerna hon läste var intressanta, så var det svårt att hitta något konkret, så nu satt den unga Slytherinflickan i ett hörn tillsammans med ett helt gäng tidningsurklipp från krigstiderna. Med det långa raka håret uppsatt i en hästsvans, och den svarta klädnad utbredd under sig bläddrade hon igenom urklipp efter urklipp.
Hon skrev ner alla formler som verkade ha använts -- av båda sidorna -- i självförsvar för att sedan kolla upp vad de faktiskt gjorde, för det verkade tidningarna vara rätt dåliga på att faktiskt skriva ner.
Imperius och cruciatous (svartkonster?), petrificus totalus, expecto patronum (vad är en dementor?), serpensortia (orm?), expelliarmus, incendio, fiendfyre, sectumsempra, ...
"Miss Weaver, biblioteket stänger om fem minuter och jag förväntar mig att du..."
Madam Pince -- den mycket stränga kvinnan som ägnade sitt liv på att vakta skolans böcker -- dök upp bakom en bokhylla.
"...och den här röran är borta innan dess"
Hon tittade ner på flickan från sin gamliknande näsa och svepte med blicken över tidningsurklippen. Hon lät blicken vila ett ögonblick extra vid pergamentet med formler och bläckhornet, antagligen för att bedöma ifall Kathryn hade fläckat ner något.
"Självklart, Madam"
Kathryn skyndade sig med att plocka ihop sina saker och Madam Pince försvann bakom bokhyllorna igen.
Omedveten om att Madam Pince följde henne med en mycket fundersam blick, släntrade Kathryn ut ur biblioteket, nöjd med dagens fynd.