Skuggornas dotter

Här kommer första kapitlet. Förlåt för att det tog så lång tid.
---------------------------------------------------------------------
Kapitel 1

Det var den första skoldagen efter sommarlovet. Jag halvsprang efter min bästis Linn som var snabbare är jag. Jag duckade hastigt när en kråka plötsligt flög över mitt huvud. Jag vände mig om och tittade forskande på kråkan som nu satt på en elledning och stirrade på mig. Det var något speciellt med den, men jag kunde inte komma på vad. Det var något med ögonen. Brukar kråkor stirra så där...?
- Klara! Vi kommer missa bussen!
Jag vaknade genast upp ur mina tankar och sprang efter Linn. Skolan ligger ungefär en timme bort och om vi missade bussen kom det inte en till förrän en timme senare.

Jag satt i klassrummet. Läraren babblade på om matte eller något. Jag tittade mig omkring och konstaterade att ingen av mina vänner verkade lyssna heller. Jag sitter längst bak närmast ett fönster, så det är lätt att drömma sig bort utan att någon märker det. Jag lutade mig tillbaka på stolen och tittade ut genom fönstret. Jag hoppade till och ramlade nästan av stolen. Jag såg mig hastigt om för att se om de hade märkt något, men de hade de inte. Jag vände mig om igen och blinkade. Det var kråkan! Jag kände genast igen den, den stirrade rakt på mig. Hur? Hade den följt efter bussen ända hit? Tankarna snurrade i mitt huvud.

På bussen hem tänkte jag fortfarande på kråkan. Det kändes som att det var ett tecken. Som att något ovanligt skulle hända.
- Klara?
Jag tittade snabbt upp på Linn som satt mitt emot mig.
- Ja?
- Är du okej? Du har varit lite... frånvarande idag.
- Ja, jag mår bra.
- Okej…
Hon såg lite misstänksam ut. Jag ville inte berätta för henne om kråkan. Hon skulle inte tro mig.

När jag kom hem stod pappa i köket och lagade mat. Det var inte så konstigt, han gjorde ju inget annat. Det var min favoriträtt, kyckling.
- Hur var det i skolan idag? sa han och tittade upp.
- Som vanligt, sa jag och tog upp mobil.
Jag började gå mot mitt rum
- Middag om en halvtimme, ropade han efter mig.
- Mmm… sa jag utan att titta upp.
Jag satte mig på sängen och började spela Cut the rope på mobilen. När jag gick och la mig den kvällen hade jag glömt kråkan.

Super!

Åh, spännande!

Jätte bra!

Kapitel 2
Jag låg i min säng och sov. Fullmånen lyste in genom fönstret. Jag vaknade med ett ryck och satte mig långsamt upp. Det var någonting som sa mig att jag måste gå ut. Det var som att jag inte kunde styra min egen kropp. Jag tog på mig mina kläder och gick ut i mörkret. Det var helt tomt och helt tyst. Inte en levande själ syntes till. Då hörde jag en kråka kraxa och förtrollningen bröts. Jag tittade mig förvirrat omkring och tänkte just gå in igen när jag hörde en bestämd röst:
- STANNA.
Jag vände mig hastigt om och blev så förvånad och rädd så att jag stapplade baklänges och ramlade ner på marken. Där stod en kvinna som definitivt inte stått där en sekund tidigare. Hennes hud glänste i månens sken och hennes långa svarta hår föll ner över axlarna. Hennes ögon var kolsvarta och hon var klädd i en lång, svart klänning. Runt omkring henne låg ett dis, en dimma, och allt om henne utstrålade en känsla av magi.
- Vem är du? frågade jag förskräckt medan jag reste mig och borstade bort lite löv.
- Jag heter Umbra, sa kvinnan. Även känd som Skuggornas och Kråkornas härskare.
- Vad gör du här?
- Jag är här för att hämta dig.
Jag blev rädd, men jag sa bara:
- Vad vill du mig?
Det blev tyst en liten stund.
- Du är ett skuggbarn.
- Ett vad?
- Du har speciella förmågor. Magiska krafter, sa Umbra lugnt. Jag vill att du ska följa med mig. Det finns en skola där du kan lära dig att kontrollera dina krafter, och träffa andra som du.
- Va? Men min familj då? Och min skola och mitt hus och mina vänner?
Jag tänkte på Linn. Vad skulle jag göra utan henne? Hon var min bästa vän.
- Du kommer kunna åka hem ibland.
Mitt huvud var proppfullt med frågor, men innan jag hann säga något sa Umbra:
- Du kommer att bli hämtad exakt på den här platsen klockan 17.00 den 11 september. Jag kommer att skicka ett brev till dina föräldrar och förklara allting.
Hon vände sig om och ropade:
- Cornix!
Kråkan som jag hade sett utanför skolan flög nu förbi mig och satte sig på Umbras axel. Innan jag hann fråga henne hade hon knäppt med fingrarna och försvunnit i mörkret.

Läser!

Jättejättebra!!

Tack!!

Bevakar helt klart

Jättebra och väldigt spännande!