You can't always run away [SV]

*Trumvirvlar* Här kommer kapitel fyra!

Kapitel 4
När jag bytt om till skoluniformen, så släpade Isabelle ner mig till cafeterian. Och där väntade Thomas, jippie, nej inte jippie. Den här skolan var bara för mycket, och det var Thomas med.
-Här kommer hon, sa Thomas när han fick syn på oss.
-Vem syftade du på? sa Isabelle.
-Jaha, så vad är det meningen att jag ska göra nu? sa jag.
-Isabelle! ropade någon på andra sidan cafeterian och avbröt mig.
-Jag måste gå, mumlade Isabelle och gick i riktning mot han som ropat, och jag insåg att det var Samuel Ozera, han som ‘träffat’ på rektorns kontor.
-Hungrig? sa Thomas och bröt tystnaden.
-Kan du ge dig på, sa jag och han gick i riktning mot serveringen.

När jag ätit så sa Thomas:
-Jag hörde att du gett dig på Raymond Ivashkov. Det var ingen fråga bara ett konstaterande. Tack, för att du tror på mig kompis, ja, jag slog honom, men en då.
-Ja, det gjorde jag, sa jag långsamt.
-Du kan inte slå alla du har ett problem med, sa han strängt.
-Tack för komplimangen, då kompis, muttrade jag men han hann inte svara innan en annan man satte sig mittemot Thomas. En beskyddare antog jag.
-Har du tid över? sa han, och jag fattade att han inte menade mig. Ignorerad. Igen.
-Jag uppskattar ju verkligen att bli ignorerad, sa jag sarkastist.
-Det är bäst att du vänjer dig, lilla flicka, sa han som nyss kommit. Lilla flicka? nu får det för fan räcka! Jag reste mig upp.
-Nu är det du som lyssnar på mig, jag har inte bett om det här, jag ville aldrig komma till den här skolan, vet du hur mycket jag hade på min andra skolan? Nej det gör du inte! Och jag kommer inte att tolerera att bli behandlad som en liten snorunge! väste jag till honom.
-Och du tror att jag bryr mig, sa han, han trodde uppenbarligen att jag inte visste vad jag pratade om, okej han var antagligen skickligare än mig, men jag skulle nog kunna ge honom en match. Ett tag iallafall.
-Mark, jag avråder dig från att säga så, du kommer hamna i trubbel, sa Thomas.
-Hon har attityd iallafall, muttrade han som hette Mark.

Efter att Thomas och Mark pratat färdigt så drog Thomas med mig till en idrottshall.
-Du börjar om 5 minuter, och som novis, har du praktiska ämnen eller teori i försvar fram till lunch, och efter lunch har du lektioner med Moroi.
-Okej? säger jag tyst och tittar överallt utom på honom.
-Vad?
-Vet hur det här känns? På min gamla skola hade jag allt, men här är jag bara tjejen som alla verkar hata…
-Vad menar du?
-Fattar du inte? Jag har levt som en människa i hela mitt liv, och sen blir jag tvingad att gå här, bara för att min pappa är dum i huvudet, mumlar jag, vars hade all min ilska tagit vägen? Kom igen Lucia, nu kommer han tro att du är svag.
-Du kommer att klara dig fint.
-Eller hur? Vad har jag gjort sen jag kom hit, slagit nån dryg snubbe på käften och muckat med någon annan självgod snubbe.
-Men förutom det har du ju klarat dig fint, sa Thomas och så där förstående ut. Jag kunde inte göra mer än att bara stirra på honom. Sluta Lucia, han är för gammal för dig! Eller? Jo, det är han, bannade jag mig själv.
-Och du har faktiskt levt i den här världen förut, och det skulle säga för en stund sedan, men Mark kom i vägen, fortsatte han.
-Vad menar du?
-Har du några minnen från innan du fyllde 13?
-Nej, det har jag inte, sa jag. Vad menade han? Det här blir bara konstigare och konstigare. Men mamma sa att det var för att jag var med i en olycka? Har hon också ljugit för mig? Fan, min familj är så jävla konstig.
-Det är för att din pappa tog bort dina minnen, när han ‘rövade bort’ dig från skolan, fortsatte han. Fan, hur kunde någon vara så perfekt? Jag menar titta på honom, lång, sexig… vad tänker jag på. Koncentrera dig Lucia! Och så verkade det som att han hade många kontakter här på skolan, och så hade han respekt, något som jag uppenbarligen inte hade. Och sen så var han ju bra på att slåss. Lucia! Nu räcker det!
-Så du menar att jag har varit här förut?
-Ja.
-Beskyddare Burnhope! ta med dig Gray hit nu, lektionen börjar! ropade någon. Och där försvann vår stund tillsammans, fan Lucia, sluta med det där!
-Jag heter Lucia, ropade jag tillbaka.
-Kom bara! ropade samma person som innan och jag och Thomas gick dit, och plötsligt var jag på mycket bättre humör.

Jättebra!!!! (läste för typ veckor sen men glömde kommentera ) Älskar hur hon blir sur på sig själv hela tiden xD

XD här är kapitel 5:

När vi kom fram till den som ropat, så upptäckte jag att det var hon som hjälp Thomas att ta med mig hit. Jag gillade inte henne, men det får jag väl leva med, antar jag. Min första lektion skulle just börja.
-Du är den nya tjejen va? sa en pojke som jag inte visste vem det var.
-Um, ja, vem är du? svarade jag.
-Jag är Mason Wood, och du heter väl Luciana?
-Lucia, rättade jag honom.
-Är det sant att du Ray Ivashkov svimmade när du slog honom? sa killen som stod bredvis Mason.
-Nej, han svimmade inte, och du är?
-Jag är Matt.
-Förkortning av Matthew? retades jag.
-Men du själv då, Luciana?
-Haha, väldigt roligt, sa jag sarkastiskt.
-Ni tre! lyssna nu! ropade Ronalda och alla hoppade till.
-Idag ska vi träna på närkamper, så dela upp er i grupper om två eller tre, fortsatte hon.
-Då är du med oss, Lucia, sa Mason och log retsammt.
-Hoppas ni överlever, skrattade jag. Och sen började vi, först var det jag och Matt mot Mason. Och ni kan ju gissa vilka som vann? Men sen blev det min tur att vara ensam. Föst gjorde Mason ett utfall från vänster och försökte få omkull mig, men istället flyttade jag mig i sista stund när han försökte tackla mig. Och jag måttade en spark mot honom, en träffade inte som jag ville, men det funkade endå. Mason vacklade till lite, och då gjorde Matt sitt första utfall. Han vräkte omkull mig på mattan och höll fast mina handleder, och försökte sätta sig på mig. Men jag tryckte upp mitt knä i magen på honom, och det tvingade honom att flytta på sig. Jag han precis komma upp på fötter när Mason kom bakifrån och tryckte ner mig i mattan igen.
-Ett, två, tre, räknade Mason, släppte han mig och hjälpte mig upp.
-Vi vann, skrattade Matt.
-Mase vann, men jag klarade mig mot dig, retades jag.
-Så nu är det du och jag, Lucia, mot Matt? frågade Mason. Men vi han inte ens börja innan Ronalda sa:
-Nu slutar vi! gå och byt om nu!

Efter lunch hade vi noviser - det vill säga Dhampirer - det vill säga halvvampyrer - lektioner med Moroi - det vill säga levande vampyrer. Min första lektion var historia, jippie, nej inte alls jippie. Det var mycket roligare att slåss, även om jag förlorade mot Mase och Matt, men ändå. Jag fick syn på Isabelle i cafeterian,lämnade killarna och skyndade dit.
-Dissare! ropade Mase efter mig.
-Vad du vad Mase, nu kan du ju koncentrera dig på nånting annat än mig, skrattade jag till svar, och gick till Isabelle och hennes kompisar.
-What’s up? sa jag samtidigt som jag satte mig ner.
-Inte mycket, sa Isabelle.
-Känner du henne? sa en av hennes kompisar.
-Ja, eller typ, jag träffade henne i morse, svarade Isabelle.
-Jag hetter iallafall Rebecca Zeklos och det här är Maddie Dashkov, sa hon som pratade förut.
-Och åter igen har alla coola namn, muttrade jag.
-Nej vi har väl inte coola namn, sa Maddie.
-Gemfört med mitt, jo, jag heter Lucia Gray.
-Lucia är väl coolt? sa Isabelle.
-Men Luciana är inte lika coolt, muttrade jag.
-Vi ska gå till utfodrarna nu, du kan följa med om du vill? sa Rebecca. Utfodrarna. Människor som frivilligt låter Moroi dricka deras blod. Helt vrickat. Jag vet. Men det är väl bättre än att ta blod från oskyldiga, som Strigoi. Men Strigoi dödar sina offer, eller så förvandlar de dem till Strigoi, Okej, nu börjar jag gilla den där utfodrar grejen.
-Visst, det kan jag väl, sa jag.

Superbra!! Du gillar 'jippie, nej inte jippie', eller?

Kapitel 6

Hela poängen med att jag skulle gå på st:Valdimir var att jag skulle bli beskyddare. En beskyddare som skulle beskydda vampyrer från andra vampyrer. Logiskt.
-Kommer du ihåg det jag sa om att din pappa ‘raderat’ dina minnen? sa Thomas efter min extra träning.
-Ja?
-Rektor Lazar har skickat efter honom, för att han ska komma hit till skolan.
-För att träffa mig? svarade jag upphetsat.
-Bland annat, han har en son här på skolan.
-Menar du att jag har en bror?!
-En halvbror, rättade han mig.
-Det ät väl samma sak, muttrade jag. Plötsligt knackade det på dörren till träningslokalen och Thomas gick och öppnade. Och de kom in. Min pappa, och Raymond Ivashkov. De kunde inte mena alvar. Han kunde inte vara min bror. Aldrig.
-Lucia, lyssna nu, började pappa.
-Du vill att jag ska lyssna på den man som tagit mina minnen och ljugit för mig, ja det lär ju hända, sa jag.
-Lyssna bara, sa Thomas.
-Och vems sida är du på?! fräser jag åt Thomas.
-Jag är din pappa, och nu ska du lyssna, sa pappa.
-Jaja, sa jag och höll upp händerna i luften.
-Det här är Ray, sa pappa och la handen på Rays axel.
-Jo, jag vet, det liksom han jag slog på käften när jag kom hit, avbröt jag irriterat.
-Du gjorde vadå?! utbrast pappa.
-Det är inte viktigt, avbröt Ray, och jag tittade förvånat på honom. Okej, det där hade jag inte väntat mig.
-Jag vill ha tillbaka mina minnen,sa jag och satte händerna på höfterna.
-Jag har redan gett tillbaka dem, men det kommer att ta ett tag tills de kommer tillbaka.
-Och vad ska det betyda? men om ni ursäktar nu, så tänker jag gå tillbaka till mitt rum nu, svarade jag och gick mot dörren de nyss kommit in igenom.
-Lucia, vänta, sa pappa.
-Vill du veta en sak?! Jag tänker inte vänta! sa jag och slängde ingen dörren efter mig. Men jag hann inte långt innan någon tog tag i mig bakifån och snurrade runt mig. Men det var inte pappa som tänkte läxa upp mig. Det var inte Thomas heller, det var Ray.
-Vad skulle det där vara bra för? sa han lugnt.
-Um, han har ljugit för mig, och raderat mina minnen, svarade jag irriterat.
-Du vet att han är min pappa med, va?
-Ja, det var ju det som var poängen med det som hände nyss.
-Och du bryr dig inte? sa han lugnt. Hur kunde han vara så lugn?
-Nej, det gör jag inte, och för honom är jag bara ett oäkta barn, fräste jag åt honom.
-Men han bryr sig faktiskt om dig, sa Ray tyst.
-När fick du veta att jag fanns? svarade trotsigt.
-Jag har vetat att du funnits sen jag var 7, svarade han.
-Men jag har inte vetat om dig, eller jag gjorde inte det förens för en stund sedan, och om jag vetat om dig när jag var yngre så har det försvunnit tillsammans med mina andra minnen fram tills jag var 13.
-Jag måste gå nu, sa Ray ursäktande och skyndade iväg.

Vi gick igenom en skog, och det var mörkt. Väldigt mörkt. Sen hände något. Blod. Överallt. Och någon som ropade mitt namn, någon som jag inte visste vem det var. Sen blev det svart. Sen såg jag någon, en Moroi, en flicka som var lika gammal som jag. Med rött hår som nådde ner till axlarna. Hon stod i andra änden av rummet och ropade mitt namn. Hon såg ledsen ut, som att hon visste vem jag var. Och så var pappa där, även om han såg yngre ut. Sen kom hon mot mig. Men jag var inte rädd. Jag kände henne, för hon var min bästa vän. Jag satte mig käpprak upp i sägen.



Jag hoppas att ni gillar kapitlet, för att det är nu äventyret verkligen börjar.

Jättebra!!!!! Hon slog seriöst sin bror på käften... Love this♥ X'DDD

Yeah.... Lucia har ganska mycket temperament, XD

XD

Kapitel 7
Jag skyndade mig till extra träningen med Thomas, som började redan innan själva skolan. Så fort jag kom in genom dörren till tränings lokalen, märkte jag att något var fel. Thomas var inte där. Sen hörde jag någon röra sig och vände mig mot ljudet, och Thomas kom springande mot mig. En överrasknings attack. Smart. Jag tog ett steg åt sidan och drämde till honom över ryggen med min väska precis när han passerade. Men han högg tag i min arm och drog med mig i fallet.
-Snyggt, skrattade han när han ställde sig upp igen.
-Tack… kan jag fråga en sak? svarade jag och satte mig upp.
-Vad gäller det?
-Jag hade en rätt konstig mardröm…
-Vad handlade den om? sa han långsamt.
-Jag vet inte, men det var någon tjej med, hon hade rött hår, och det var som att det hände för länge sen, okej typ 6 eller 7 år sen. Men poängen är att jag tror jag känner henne, men jag vet inte vem hon är… det låter konstigt eller hur? sa jag.
-Det är något du borde få veta, sa Thomas försiktigt.
-Va? Fler hemligheter?
-Men då får du fråga lord Ivashkov eller rektor Lazar, fortsatte Thomas och hjälpte mig upp.
-Men är pappa kvar här då? suckade jag.
-Nej, han är inte kvar här, sa Thomas och jag suckade.
-Ska vi forsätta träna? sa jag efter en stunds tystnad och det ända svar fick jag ett hemlighetsfullt leende.

Jag stod och väntade på att dagens första lektion skulle börja, när Mason kom fram till mig.
-Vad händer Mase? sa jag.
-Jag hörde att du varit med Ray Ivashkov igår.
-Vi pratade bara.
-Du ska inte vara med honom, sa Mason bestämt.
-Och vad har du med det att göra?
-Det spelar ingen roll, du får inte vara med honom! han hade höjt rösten utan att tänka på det.
-Ursäkta, men vad jag vet så var det han som pratade med mig och inte tvärt om, och förövrigt : har du glömt det jag sa om att jag hatade honom? sa jag. Var Mason svartsjuk? Nej. Eller...? Nej, han ville antagligen bara skydda mig.
-Ja, jag vet men… Glöm det, sa han och gick tillbaka till Matt. Vad hade jag gjort nu då? Jag suckade och gick till alla andra som väntade på att lektionen skulle börja.

Vi var på skolområdet. Hon var där, flickan med det röda håret. Vi satt bredvid varandra och pratade.
-Hur mår du, frågade hon osäkert.
-Bra, mumlade jag.
-Säkert?
-Ja, jag mår bra, nu iallafall. Sen kom det någon, vänta här nu… det var Ray.
-Så du mår bra nu? sa han. Det lät inte otrevligt eller så, men han var tydlig med att han inte ville småprata.
-Ja, hon mår bra, sa flickan och reste sig upp och ställde sig i mellan mig och Ray. Nej, det var inte meningen att hon skulle skydda mig, det var meningen att jag skulle skydda henne. Så jag reste mig upp och drog ner henne på bänken igen.
-Det är mig han vill prata med, visskade jag till henne.
-Vad vill du? sa jag till honom. Och eftersom han var Moroi så var han längre än mig.
-Jag vill bara veta hur det är med dig och Dragomir flickan, sa han oskyldigt.

Men där slutade drömmen, eller minnet, eller vad det nu var. För Mason körde armbågen i sidan på mig. Vi satt på mr Johnsons lektion om livvakts teori och personligt skydd.
-Vad? viskade jag till honom.
-Hänger du med eller?
-Ja, eller nej. Kommer du ihåg det om mina minnen, att de skulle komma tillbaka lite eftersom? Nej just det, jag glömde säga det. Whatever, så fick jag nyss tillbaka ett av dem, eller hur man nu säger, viskade jag.
-Miss Gray? skulle du kunna tala om för mig vad som du tycker är viktigare än mina lektioner?
-Inget, sa jag tyst.
-Jag hörde att ni pratade om något, sa mr Johnson.
-Vi pratade om en sak jag sa till henne förut, det är inte hennes fel, sa Mason. Ljög han för min skull? Ja, uppenbarligen.
-Då så, ni båda får stanna kvar efter lektionen, sa mr Johnson.



Hoppas att saker klarnade upp lite nu, och jag hoppas också att LillaBelle skulle vilja läsa, med tanke på att du faktiskt typ finns med i berättelsen.... XD

Gör jag?