När går jag under? (THG)
Forum > Fanfiction > Andra fandoms > När går jag under? (THG)
| Användare | Inlägg |
|---|---|
Borttagen
|
Skrivet av Borttagen: Jag bevakar absolut! Och detta inlägg är mitt 999:onde!!!!! Skrivet av Ella Lovegood: Coolt *bevakar* snälla skriv mer jag döööööööööör Skrivet av Borttagen: Läser! Skrivet av Borttagen: Jättebra!!! Snälla skriv mer! Skrivet av Phosho: Bevakar, såklart! Skrivet av Borttagen: Snälla Nathalie Clearwater skriv mer!!!! Oj! Jag hade verkligen inte förväntat mig det här, tack så mycket alla!! Har kommer ett nytt kapitel. Kapitel 2, Resan När Slåttern äntligen var över kom det en fredsväktare gåendes mot mig och riktade den oroendeväckande stora pistolen hotfullt mot mig och gav mig misstänkta blickar, men jag hade inga planer om att fly. Tvärtom så tänkte jag ge allt när jag ändå var utvald... "Följ mig!", sa fredsväktare skarpt och började haltade gå mot den stora palatsliknande byggnaden. Jag började snabbt följa efter hen medans jag tänkte över hur jag skulle klara mig. Jag kunde definitivt inte hantera vapen, det var strängt förbjudet och de fåtal gånger det hänt hade det lett till offentlig avrättning. Jag vaknade ur mina tankar då fredsväktaren började beordra mig om olika rörelser, det var tydligt att jag absolut inte fick se något som skulle kunna väcka misstankar hos mig. "Stig in!", sa hen när vi kommit fram till en trädörr med mönster inristade. Jag nickade enformigt när fredsväktaren började tala igen. "Och du?", jag nickade, " Lycka till.", avslutade hen och öppnade dörren åt mig där Jade Sykt, kvinnan med grått hår, blåa ögon och en muskulös kropp väntade. Jag var tvungen att bita ihop för att inte be henne om hjälp, be henne om att hjälpa mig att fly från detta helvete som i en nära framtid kommer att bryta ut. "Tappa inte hoppet vad du än gör, tappa aldrig hoppet Sky!", sa hon och drog in mig i en kram, " Vi älskar dig, alla älskar dig.", viskade hon i mitt öra och strök mitt hår och upprepade orden om och om igen. Det kändes inte alls bättre, de trodde på mig. Det sorgliga var att jag inte var född till mördare, det var inte Summer heller... En fredsväktare dök upp och informerade oss om att det var nästas tur, vem kunde det vara? Min nyfikenhet övervann nästan min rädsla. Men innan Jade blev utföst ur rummet sa hon en mening som fick mitt hjärta att värma: "Vi tror på dig!". Sedan hade fredsväktaren knuffat ut henne. Sedan kom en flicka in med sina föräldrar in i rummet: Lily, James och Leona Summer in, gråt färdiga. Innan jag hunnit reagera hade Lily Summer kastat sig i famnen på mig. "Tack, tack, tack....", fortsatte hon medans tårar föll ner på kinderna. Som om inte det var nog så började James Summer prata med mig. Mig! Rika familjer pratar aldrig med barn från barnhemmet. Det är tydligen opassande och ohyfsat. " Sky Rave, vi är dig evigt tacksamma om det finns något jag kan göra åt dig i ditt li-", han tystnade och började långsamt inse sitt misstag, men jag struntade i den bedrövade minen som spred sig på hans läppar. "James, mitt liv är slut. Du och jag vet det. Alla vet, se bara på de från 1 och 2! Jag kommer inte vinna! Jag kommer dö, inget med det!", sa jag ledsamt, " Jag har ingen framtid.", avslutade jag kort. "Åh, vi är så ledsna...", började Leona. "Åh, gå vidare! Ni står inte i skuld till mig, jag anmälde mig som frivillig, ni kunde aldrig hindrat mig!", så jag trött och önskade att de och deras skuldmedvetna ansikten skulle försvinna, som på min beodran kom det in ännu en fredsväktare och föste ut de, betydligt försiktigare än med Jade, men jag hade inte tid med sådana obetydliga små detaljer. "Var vänlig och följ mig.", sa en ung fredsväktare, antagligen en nykomling. Jag nickade kort till svar. Ju närmare utgången vi kom, desto fler och mer beväpnade fredsväktare. Till slut när vi kom fram til utgången mötte vi Oscar Emt med några farligt beväpnade fredsväktare som kom från en motsatt korridor. Hans sju fredsväktare och mina fyra bildade en farlig trupp. När vi äntligen gick igenom de stora portarna kom vi in i en slags underjordisk station där ett första klass tåg väntade. "Upp här mina kära deltagare!", så Regina glatt och gestikulerade med sina händer och pekade på den smala ingången till det rostfria tåget. "Se så, det bits inte!", sa hon roat och log med hela ansiktet. Jag klättrade upp och ignorerade en assistents hjälpande hand. Väl inne i tåget var det nästan som ett hus: det fanns badrum, sovrum, kök, vardagsrum, matrum och kontor. Allt i ett tåg! Jag insåg att i alla fall kunde försöka njuta av mitt liv innan jag dör... Ha kul! Det lät så orimligt: jag är dömd till döden och kommer antagligen behöva mörda, men det ändå jag tänker på är att ha kul med alla dessa främlingar. Ingen som jag verkligen litade på och kände... Men det var antagligen för mycket begärt. Oavsett av att jag var med i hungerspelen var jag fortfarande en obetydlig, fattig och hemlös liten flicka från Distrikt 11. "Sky, jag föreslår att du går till ditt rum och sätter på dig något mer... Passande.", sa en bekant röst bakifrån, Regina Forest. "Visst...", mumlade jag generat. "Tack, gumman! Ditt hår passar verkligen inte med den där tråkiga klänningen du har på dig.", sa hon lättat, " Ditt rum är nummer 37!" Jag nickade och började gå längst med väggen, 1,2,3... 37! Jag stannade och tog av vana av mig skorna innan jag gick in. Det fanns en stor säng, ett fönster med tjockt glas, en lyxig taklampa, vitmålade väggar och en enorm garderob. Längre in i rummet fanns det ett kritvit badrum med dusch, handfat, toalett och ett orättvist lyxigt bubbelbad. Tänk på alla pengar som gått åt till att göra detta badrum som kunde räddat flera oskyldiga människor från att svälta. Jag tog en titt i garderoben, det fanns mycket mer än på barnhemmet, men det ändå som kändes lockande var ett par mjuka byxor och en grön, stor tröja. När jag satt på mig kläderna var jag så nära vacker jag kunde bli i dessa trasor, men de var i alla fall bekväma. Det skulle hållas en middag om tre timmar, så jag hade gott om tid. Istället för att utforska tåget la jag mig på rygg på min säng och stirrade upp i taket, jag lyckades utestänga alla ljud tills det knackade på dörren. Jag gick och öppnade och där stod personen jag minst ville träffa: Oscar. 24 nov, 2015 20:37
Detta inlägg ändrades senast 2015-11-27 kl. 23:35
|
|
Borttagen
|
Super bra!
24 nov, 2015 20:51 |
|
HermioneHäst
Elev 
|
Läser!
24 nov, 2015 20:54 |
|
Borttagen
|
Jättebra!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
25 nov, 2015 15:25 |
|
Borttagen
|
Kapitel, Samtalet
Jag såg på honom ett ögonblick, sedan la jag mig på sängen igen och låtsades inte om honom. Men det var svårt att ignorera hans medlidande blickar. Visst, jag skulle antagligen dö, men det hjälper inte att han ser ledsamt på mig. "Sky, vi måste verkligen prata...", började han försiktigt. "Jag måste inte göra någonting.", svarade jag kort. "Sky, förstår du inte? Det här är allvar...", sa han desperat. "Stick och brinn!", skrek jag surt, "Lämna mig ifred, okej? Jag behöver inte dig!", avslutade jag irriterat. Oscar såg surt på mig. "Visst!", skrek han tillbaka och stormade ut. Genast kom Regina in och snokade antagligen. Om jag inte just tagit ut min ilska på Oscar så skulle jag antagligen skrikit på henne också, men i denna situation så skulle det inte hjälpa mig eller någon annan. "Oj! Vad har hänt med honom?", frågade hon misstänksamt. "Inget... Vi bara...", jag stannade upp, "Pratade." "Hmm, visst... Men jag tänkte meddela att vi äter strax, så...", hon stannade upp och gav en menande blick mot mina kläder. "Jaha...", sa jag och försökte hålla min irriterat borta från min röst, vilket var en utmaning. "Och lycka till!", sa hon glatt. Jag nickade och hon skuttade vidare. Jag kollade ännu en gång i garderoben och såg en röd sammetsklänning som verkade någorlunda bekväm. Så jag drog på mig den och speglade mig. Jag såg hemsk ut. Jag såg inte ut som Sky, utan de där modellerna på TV med falska, påklistrade leenden och kritvita tänder. Antagligen vanlig i en huvustadsinvånare ögon, men i mina ögon tillgjord. Ett schema sittandes på väggen sa att middagen skulle äga rum om 20 minuter. Vi skulle alltså få träffa vår handledare: Rose William, 11:ans vinnare som enligt rykten var en sinnessjuk mördarmaskin. Tanken skrämde mig. Hon var en oskyldig flicka som förvandlades till ett monster, det jag kommer bli om jag överlever. Tiden gick sakta, som om den ville påminna mig om vad jag gett mig in i och att döden stod mig nära. Tillslut stod visaren på sjuan. Jag tog ett djupt, ont andetag och gick ut ur mitt rum. Tåget som verkade så stort förrut kändes så lite, så lite jämfört med den stora världen jag kastat mig in i, världen som jag fångats i av en mening, några enstaka, oskyldiga ord! Det fanns ett stort rum med ett bord fullt med: kött, vin, nötter, sallad, frukt, kryddor, fisk och mycket mer. "Slå dig ner och känn dig som hemma!", sa en främmande röst kändes någorlunda bekant. Rose William. Jag nickade kort och stelt och satte mig i en av de mjuka fåtöljerna. "Ta för er!", sa en röst som jag inte kunde se vem som uttalade orden långsamt men säkert. Inom kort var min tallrik full med kött, nötter och hjortron. "Så, varför anmälde du dig som frivillig?", frågade Rose. "Jag visste.... Jag visste att hon var för oskyldig och ung för att döda.", så jag och försökte låta likgiltig. "Var ni syskon, kusiner eller vad?", frågade hon med mat i munnen full med svamp. "Nej, jag hade sett henne någon gång i skolan svarade jag tyst. Rose nickade oberört. Timmarna gick och tillslut så föreslog Regina att se på repriserna av Slåttern. Från ettan var både flickan och pojken frivillig: Sarah Prive och Ernie Nord, båda kraftiga och överlägsna. Från tvåan de frivilliga Oliver Ali och flickan Robin Sage. Från trean Dean Sig och Saga Leak. Fyran Orion Golvet och Jane Fily, båda med en grönaktig ton i ansiktet. Inget fångade min uppmärksamhet, förutom vi, 11. Lily Summer gick upp och jag anmälde mig som frivillig, Oscar Emt steg upp och vinkade. Det kändes så främmande att se flickan med ett hårt ansikte. I någon annans ögon skulle jag framstå som en okänslig unge som längtade till hungerspelen. När TV: en stängdes av satt vi och planlägga strategier, men utan framsteg. När midnatt kom så meddelade Regina att vi " verkligen, verkligen, verkligen " borde sova. Så, vi drog oss långsamt tillbaka till våra sängar. Jag drog av mig klänningen och satte på mig ett linne och la mig i min säng. Det dröjde inte länge förrän jag drogs in i en orolig sömn. 27 nov, 2015 22:37 |
|
Borttagen
|
Bra!
30 nov, 2015 07:44 |
|
HermioneHäst
Elev
|
Bra, bra, braaa!
30 nov, 2015 19:39 |
|
Ella Lovegood
Elev 
|
Superbra!
SNÄÄÄÄÄÄÄÄÄLLA skriv mer! Stolt Ravenclaware! "Klokhet och vett uti övermått är den finaste gåva mäniskan fått" 30 nov, 2015 22:09 |
|
Borttagen
|
Alltså hjälp! Du skriver ju jätte bra! Hur kan du?!!
1 dec, 2015 04:43 |
|
Borttagen
|
Hej alla läsare!
Först och främst vill jag be om ursäkt för den usla uppdateringen, jag ska lova att försöka bättra mig, och förhoppningsvis lyckas jag få ihop ytterligare kapitel nu få det är jullov. Och jag vill tacka alla som gett värmande kommentarer, de betyder verkligen mycket för mig. Kom ihåg att jag bara bli glad av konstruktiv kritik och önskemål. Älskar er! Kramar från Ivy! ♥ Ella Lovegood HermioneHäst Ciara Phosho Piggelino ___________________________________ Kapitel 4, Huvudstadens gator och torg Jag stod upptryckt mot det enorma trädet med Robin Sage's, från 2:an's händer hårt lindade om min hals. Jag hostade tills en rödbrun vätska for ut ur min munn. Jag snyftade till och försökte samla mig, men väggen av lugn jag byggt trivdes varje gång Robin tog ett hårdare grepp om min hals och hotade med att ta mitt liv. Det var tydligt att hon var ute efter att se mig lida, och fast jag sammanbitet bet ihop, kunde jag inte hindra tårarna. "Nu kan ingen rädda dig, ingen, Rave." väste hon vasst och flinade åt min ansträngningar. Jag kämpade för att ta mig loss, men hon var starkare. Det var tydligt att hon tröttnat på att leka med mig. Robin fingrade på kniven i hennes hand och gjorde en hastig rörelse med kniven. Jag flämtade till och kände hur benen vek sig. När hon tvingade mig att se in i hennes ögon såg jag mig speglad i hennes öga. Mitt på min panna vilade en tvåa inristad. Jag chansade på att det inte var så djupt, men det slog mig att tjejen var galen. Jag började slita i mina armar i ett desperat försök att komma loss, men hon höjde kniven varnande och gav mig en road blick. "Rör dig och du är död!" sa hon och pressade rakbladet mot min strupe och log nu med hela ansikte. "Du är död, Rave." viskade hon blodtörstigt i mitt öra innan hon pressade kniven mot min strupe. Jag skrek av smärta... Jag slog upp ögonen och ryckte till innan tårarna strömmade ner, fast jag försökte hindra de. Jag kom på mig själv med att skrika skräckslaget och högt. Det var en dröm. Bara en dröm. Jag rörde min hand för att försäkra mig om att jag var levande. En suck av lättnad lämnade min mun. Eftersom jag snart insåg att varje centimeter av min kropp var täckt med svett bestämde jag mig att använda duschen för att tvätta bort den klibbiga vätskan och dess lukt. Jag reste mig långsamt upp och gäspade sort. När jag tog ett par prövande steg mot badrummet fick jag anstränga mig för att inte falla ihop. När jag äntligen lyckades få av mig mina kläderna gick jag vingligt in i duschen och tryckte på en knapp som fick vattnet att strömma ner. Framför mig stod råder med tvålar, men jag tog en med fräsch lukt av mint innan jag snabbt gick ut. I garderoben fanns allt från klänningar till jeans. Jag grabbade tag om ett par vita shorts och ett vitt linne linne innan jag satt på de och gick ut till matvagnen. "Godmorgon, hur känns det?" frågade Regina med sin pipiga röst och log oroligt mot mig. "Okej, hurså?" frågade jag kort. "Vi hörde dig skrika. Det är självklart vanligt, men jag har ansvar för att du mår bra." sa hon självklart. "Det var bara en mardröm, inget konstigt." svarade jag och slog mig ner bredvid Rose och tog lite ägg. "Ta mer." sa Rose och såg menande på min tallrik. Jag skakade hastigt på huvudet och gäspade stort. Jag petade på äggen osäkert med min gaffel innan jag tog en tugga och en till tills tallriken. Jag såg belåtet på min renskrapade tallrik innan jag satte mig i en soffa längs fönsterna. Landskapen flög förbi, men efter ett par minuter började tåget sakta ner tills det stannade. "Tåget stannar för att tanka." sa en mekanisk röst. Jag gick snabbt mot utgången och slängde mig mot marken som var under mig. Det frusna gräset kändes skönt mot min panna. "Kan du flytta på dig?" frågade Oscar Emts röst. Jag vände mig och såg upp på hans felfria ansikte innan jag nickade och reste mig. "Förlåt" viskade jag. "För vad?" frågade han lika tyst tillbaka. "Jag borde inte skällt på dig," började jag osäkert, "Det var fel. Jag var bara så arg på alla och... Det var fel att ta ut det på dig." Han nickade godkännande och log. "Det är okej." sa han och satte sig ner bredvid mig, vi utbytte ett leende innan jag stirrade upp mot himlen och följde en flock med fåglar med blicken tills de försvunnit in i dimmorna. Jag hörde hur tågets motor började brumma så vi utbytte en blick innan vi klättrade upp för tåget och försvann in på våra rum. Jag la mig på min mjuka säng och blundade innan jag lät en dimma ta över och föra mig till drömmarnas land. "Vakna! Vi är framme!" skrek Regina i mitt öra. "Vad fa-" började jag innan jag reste mig upp och rusade till fönstret. Utanför fanns det detaljerade lägenhetshus, alla i pastella färger som gav mig huvudvärk och massor av affärer radade längs gatorna. En medelålders dam fångade min blick. Hennes hår var tjock rosa, hyn ljusblå och kläderna rosa och fluffiga. Hon log snabbt och jag tvingade mig att besvara det och le hjärtligt mot henne. Inom kort rullade tåget in på en station i färgen rostfritt. Jag såg fruktat ut på stationen och rös. Den här lyxen skulle jag definitivt inte få uppleva på arenan, så varför inte njuta av den så länge som möjligt? __________________________ Vad tycker ni? Lämna gärna en kommentar nedanför och tagga gärna folk som kanske skulle vilja läsa denna FF! ♥ 23 dec, 2015 22:15 |
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen