Min drömhäst(novell)

Du ger dina karaktärer liv! Du måste bli författare! Alltså OMR! D.U.Ä.R.F.A.N.T.A.S.T.I.S.K. Hennes sorg blir min sorg! Jag älskar ditt vackra skrivande. Du är en begåvad och våga inte säga något annat!!!!
#Piggelinobordefånobelprisiskrivande!!!!

Som Marina Granger sa. DU BORDE FÅ NOBELPRISET!!!!! Jag vet intevad jag ska säga, det finns inte ord DU ÄR HEL ENKELT BÄST!!!!!!

Vi startar en kampanj Alicha!

Ja det gör vi verkligen! låt Piggelino få nobelpriset!

Jag är med!

Piggelino, snart får du ditt nobelpris!

Passa dig J.K Piggelino kommer få priset!

Verkar verkligen superbra, men just nu har jag vääääldigt många ff's att läsa, och jag hinner helt enkelt inte. Men tack för taggningen ändå, och lycka till med denna ff i framtiden ♥

Oj, hjälp! Nu blev jag tårögd! Ni är så snälla! Tack! Tack! Vad ska jag säga? Jag skriver nästa kapitel istället. Jag måste lära mig att beskriva mina känslor i ord! Fast för det så måste man komma på hundratals nya ord! Det är nog i princip omöjligt....

Kapitel 3.

Envist stirrade jag ut genom rutan och såg landskapet susa förbi i takt med att bilen slukade vägen och lämnade den bakom sig.
– Då så! Sa pappa tillslut och svängde in på en sidogata täckt med krus och lättpåverkad som jag var fick jag genast stirra framåt på den skumpiga vägen när bilen började hoppa av dess ojämnhet för att inte överväldigas av åksjukan. När pappa äntligen stannade bilen ägnade jag inte den vackra gården en ända blick förens jag kastat mig ur bilen och flämtade efter den friska luften och inte förens jag lutat mig mot bildörren några minuter och låta illamåendet dra sig undan kunde mina ögon bli enorma av pur förvåning när jag såg de kilometer långa hagarna som sträckte sig ut över det prärie liknande landskapet. I jämförelse med det här såg våra hagar där hemma – som vi tyckte var enorma – ut som en liten inhägnad på tre kvadratmeter! För att inte tala om stallen och efter att ha kommit upp i tio pampiga glänsande byggnader – som det verkade en underdrift att kalla stall – slutade jag räkna.
– Det här är inte direkt som vår lilla ynkliga gård därhemma va? Flinade Rebecka och knuffade mig lätt i sidan. Och upprepade sina ständiga mönster i försöka – få – Andrea – glad – och – låtsas – att – ingenting – är – helgalet – med – henne – för – att – mamma – och – pappa – inte – ska – märka – något– metoden.
– Vår gård är inte ynklig! Det är den här som fötts till jätte! Försvarade jag vår gård.
Rebecka ryckte till och tittade förundrat på mig överrumplad av min nya beslutsamhet som tydligen syntes väl.
– Jaha! Då ska vi leta reda på en människa i den här labyrinten! Skrattade mamma och sökte med blicken efter något levande som inte gick på fyra ben med luddig päls och en mule nerkörd i gräset.
Efter några minuter hittade vi tillslut en person som förklarade vart vi skulle. Jag såg mig farsinerat omkring på paradiset vi gick igenom. Tillslut kom vi fram till en del av gården där stallen var lite mindre och hagarna ungefär lika stora som våra. En stor skylt ovanför stallporten förklarade oss välkomna till, till salu– stallet.
Vi träffade snabbt på en flicka som visade sig vara personen mamma hade varit i kontakt med. Jag såg mig omkring lite. Vi fick tillåtelse att kolla runt i stallet och i hagarna om det var någon häst vi ville provrida. Rebecka hittade tre hästar på en gång och provred sen häst efter häst trots att det var jag som skulle skaffa häst. Jag provred några ponnyer men ingen av dem passade mig. När vi tillslut bestämde oss för att åka hem stannade vi på stallplanen en stund och pratade med flickan som tidigare presenterat sig som Maja. Just när jag tänkte be mamma om att vi skulle åka hördes ett brak. Vi vände oss om och såg en häst komma rusande mot oss.
– Åh nej! Inte nu igen! Spyro! Stönade Maja och rusade in i stallet och kom ut med en grimma. Den vackra ponnyn sprang runt på stallplanen med Maja efter sig. Tillslut fick Maja grimman över huvudet på den och kom mödosamt fram till oss igen med den vita ponnyn kastandes fram och tillbaka.
– Jag ber så hemskt mycket om ursäkt! Han är hopplös! Och stark! Hon gjorde en gäst mot det trasiga staketet.
– Jag förstår inte hur han klarar att spränga ett trästaket! Fortsatte hon. Han är ju bara tre år!
Jag stod som förstenad och kollade på den gudomliga varelsen. Pälsen var grå–vit skimrande och man och svans kolsvarta. Han var den vackraste jag någonsin sett.
– Är han till salu? Frågade jag Maja utan att slita blicken från Spyro.
– Spyro?! Ja, det är klart! Vi har försökt sälja honom i evigheter! Maja såg förvånat på mig och ryckte tag i grimskaftet igen.
– Nej, Andrea. Sa mamma plötsligt. Jag vände mig hastigt om och såg på henne.
– Vad menar du?
– Vad ska du med en tre–årig hingst som inte går att rida förens om flera år och som dessutom är så stark att du aldrig skulle klara av honom!
– Mamma! Hur många starka problemhästar har inte jag klarat av? Jag såg förebrående på henne. Jag vill ha Spyro. BARA Spyro.
– Nej.
– Jo!
– Vi diskuterar inte det Andrea!