Arwena

Kul!

Nästa kapitel kommer förmodligen upp imorgon!

Jättebra! *bevakar*
Längtar tills nästa kapitel

Guuuud va bra! *bevakar*

BEVAKAR! Taggar NoraWood ♥

Jättebra!

När kommer nästa kapitel?

Tack ♥

Förlåt för att det inte kommit något kapitel, anledningen är att jag haft massor av läxor och att jag helt enkelt inte haft tid, men nu är jag klar med kapitlet och det kommer komma upp så fort någon kommenterar

*KOMMENTERAR*

*Kommenteraaaa nuuuu villl haaaaa kapiteeeeel*

Tack för alla fina kommentarer ♥

Här är kapitlet:
Kapitel 2
Jack
Fartvinden drar mitt korta mörka hår bakåt, jag känner det vanliga pirret i magen och när vi är högt, högt uppe så störtdyker vi neråt. Du tröttnar aldrig på detta va? Frågar min awin Elwe mig via tanken. Tyst. Svarar jag men ler samtidigt. Elwe, är den bästa vännen man kan ha, trots att han inte är en människa. Men vad gör det?

När vi är ungefär en meter ovanför den upptrampade marken gör jag en tvär uppåtsväng och kastar kniven som jag har i handen. Jag ser hur den susar genom luften och träffar måltavlan, en rund trätavla med vita cirklar som står på en träpåle 15 meter bort. Den träffar en centimeter ifrån mitten och jag slår frustrerat med knytnäven i luften. Du klarade det inte denna gången heller. Tänker Elwe till mig. Vi flyger irriterade ner till marken, efter en timmes träning är det nu dags för en kort paus. Jag torkar svetten från pannan och stiger av Elwe. Min stränga men rättvisa tränare Nozzia står bakom träräcket som markerar var träningsbanan slutar tillsammans med sin awin och pratar med en lång, blond kille. Pappa anställde Nozzia året jag fyllde 10. Innan dess hade hon varit med i armen, och det märker man på henne. Hennes träningar är inte direkt lugna och avslappnande utan hårda och långa. Bara jag skymtar hennes röda hår och muskulösa armar så får jag träningsvärk i hela kroppen.

När jag kommer närmare ser jag att den blonda killen är min kompis Jonatan.
”Snyggt kast!” säger han.
”Jag missade med en centimeter, det var tjugondegången!” utropar jag frustrerat och fyller på min vattenflaska från den stora brunnen som står bredvid mig.
Han skrattar sitt stora skratt som svar och hoppar upp på träräcket.
”Tror du att det skulle gå bättre för dig om du tävlade mot någon?” frågar han sedan.
”Kanske…” svarar jag och ler.
En sekund senare rusar jag mot Elwe medans Jonatan kallar på sin awin. Flyg fort. Tänker jag till Elwe, och det gör han.

Jag har svårt att tänka mig ett liv utan Elwe och ändå kommer jag ihåg dagen jag först träffade honom som om det var igår. Det var på min femårsdag. På morgonen så klev jag och pappa på ett stort träfartyg som skulle till awinarnas ö som ligger några kilometer ut i vattnet. Varje höst så flyger landets alla vuxna awinar dit och lägger ägg. Och alla landets invånare får sedan på sin femårsdag åka dit och paras ihop med en awin som sedan kommer att leva med dem resten av sina liv, om någon av dem dör så dör även den andra. Solen sken och det kändes i luften att det var vår den dagen för sju år sedan när jag och pappa åkte dit. Pappas stora orangea awin Pilo flög ovanför oss och pappa skrattade åt något som jag hade sagt, hans skratt smittade även av sig på mig som inte hade sett honom skratta så sedan mamma dog ett år tidigare. Några minuter senare hoppade vi av skeppet och gick iland på ön. Vi följde en liten kullerstens väg mot en rund byggnad som nog frånbörjan varit rund men nu fått massor av tillbyggnader den var lika stor som en skola. Vägarna var gjorda i ljustträ och något slags genomskinligt magiskt fält, taket i sin tur såg ut att vara gjort av ihop slingrade växter och blommor, det var något av det vackraste jag hade sett under mitt femåriga liv. Man kunde gå in genom tre stora öppningar, vi valde den i mitten.
Insidan var nästan ännu vackrare än utsidan, solljus silade in genom taket, klängväxter klättrade på väggarna och överallt i luften svävade små bon. I varje bo fanns det ägg i alla regnbågens färger, awinägg. Längst fram i rummet svävade en stenskål, till bräden fylld med vatten bakom vilken det stod en lång man som såg mycket gammal ut, han hade långt vitt skägg men nästan inget hår på huvudet, små blåa ögon som verkade se rakt igenom en och en stor örnnäsa.
”Vad ska jag göra nu?” viskade jag till pappa.
”Gå bara fram till mannen så hjälper han dig.”
Så jag gick fram till mannen.
”Ännu en femåring som ska ha en awin?” frågade han och fortsatte sedan att prata utan att vänta på svar. ”Du ska snart få en men först måste jag fixa allt” han ställde sig med händerna ovanför skålen och blundade koncentrerat, vattnet började glänsa i guld och jag tittade fascinerat ner i det. Sedan öppnade han ögonen och fortsatte att prata ”Du vet väl att de första awinarna uppstod när några drakar från bergen parade sig med jättefåglarna från öst? Resultatet blev awinar, ett par fåglar med fjäll istället för fjädrar, ett par varelser som när de är fullvuxna är lika stora som hästar och kan kommunicera med sin ryttare via tanken. De får även samma magiskas kraft som sin ryttare” jag nickade tyst, allt det där visste jag redan. ”Nu är det klart!” utropade han och lyfte händerna från skålen. ”Det ända du behöver göra är att lägga händerna i vattnet, blunda och slappna av, då kommer strax ett awinägg förflyttas från sitt bo till skålen och sedan kläckas.”
Jag gjorde som han sa och kände hur vattnet började vibrera under mina fingertoppar, sen kände jag hur fingrarna lyftes uppåt och öppnade ögonen. Framför mig fanns ett glödande orange ägg. Jag såg plötsligt hur en liten spricka uppstod och strax blev större och större, sedan tittade ett litet, litet huvud ut. Jag heter Elwe. Sa han till mig via tanken.

Jag väcks ur mina tankar av Jonatans segerjubel och upptäcker att min kniv har landat flera meter ifrån måltavlan.
Då ser jag plötsligt pappa stå nere på marken och titta på mig. Toppen, det är inte ofta pappa kommer och tittar på mina träningar och nu när han väl gör det måste jag såklart skämma ut mig själv totalt. Då ser jag ännu några personer stå på marken, det är Adrian. Min granne som jag varit ovän med så länge jag kan minnas, han som gömde Elwes sadel när vi skulle vara med i en tävling, han som fick pappa att tro att det var jag som spillt färg på pappas finaste mantel, han som klippte av stora tussar av mitt hår när jag låg och sov. Nu står han här tillsammans med sina vänner och hånskrattar åt mig.
”Med sådana där skott kommer du nog med i armen, armen för småbarn” ropar han och flinar.
Det var droppen. Jag märker att även Elwe är arg och vi dyker rakt ner mot Adrian, som ett spjut flyger vi mot honom. Jag önskar att hans nya mantel ska börja brinna att lågor ska slicka den, då skulle han inte flina så länge till. Plötsligt känner jag en styrka som jag aldrig har känt förut genomborra mig, det känns som om jag kan klara allt. Och då, i den stunden flammar två små eldar fram ur mina händer, men jag bränner mig inte på dem. Utan att tänka mig för så kastar jag dem mot Adrian och de träffar hans nya mantel som snabbt fattar eld. Jag blir så förvånad att jag glömmer bort ilskan jag kände nyss, jag som alltid har haft så svårt för att använda min kraft har just frambesvärjt eld.