The 100th Hunger games

AMAZING!!!!

Jättebra!

Nästa kapitel ska Parva Fortemque skriva!

Ok! Längtar!

Okeeej... Här kmr nästa kapitel:

Alex vaknade av en isandande vind. Fönstret hade gått upp igen. Det svajade halvt öppet, halvt stängt. Kalla vindar blåste in över hans rum. En panikkänsla började försiktigt forma sig i hans mage. Idag, var dagen för slåttern. Även om han visste att ungdomarna i distrikt 2, alltid anmäler sig frivilliga, så kunde han inte släppa tanken att han skulle bli vald och behöva tävla, på liv och död i arenan. Han upptäckte att han hyperventilerade och försökte släppa tanken. Han gick fram till spegeldörrarna på garderoben och kollade sig i spegeln. Spegelbilden speglade hans rufsiga hår som stog åt alla håll, såhär på morgonen. Hans bruna ögon smälte ihop med hans svarta hår som låg över ögonen. De långa benen och den perfekta överkroppen. Han var verkligen snygg. Alla mesiga tonårs tjejer gapade efter honom och trodde verkligen att de skulle ha en chans. Men nej. Aldrig någonsin, hade Alex kännt den pirrande känslan som kallades kärlek. Aldrig, i hela hans sextonåriga liv. Han drog handen genom luggen och svepte den bakåt. Med armar, som kändes som bly, och oro djupt inne i magen, öppnade han den stora garderoben. Där fanns över tusen olika sorters klädesplagg. Det kändes som ett hav av ren bortskämdhet. Klumpen i magen blev större, och ännu tyngre att bära när han tänkte på alla små barn som frös ihjäl i distrikt tolv. Tänk vad många liv han skulle rädda om han skänkte bort hälften av alla hans kläder. Han viftade bort tanken och grävde i röran. Han drog upp en kostym, sydd av guld och silver trådar, diamander, smaragder och rubiner som knappar och ett vackert, glänsande vitt tyg. Byxorna var gjorta av samma vita tyg, och med svarta kanter längst ner. Kostymen var enkel, men ändå uppseendeväckande. Alltså perfekt för en dag som denhär. Han gick med tunga steg ner till frukosten, när tanken om att tävla i spelen flimrade förbi igen. Tänk att behöva mörda oskyldiga människor, för att själv överleva. Spelen gjorde en sjuk. Den förändrade en god man, till en mördare utan känslor. Aldrig någonsin att han skulle tävla där. Han var tvungen att lägga all sin styrka på att fortsätta gå. Höger ben före vänster. Vänsterben, sen höger igen. Han gick försiktigt ner för trappan och kollade på de lyxiga mackorna, med äggröra han skulle äta, men han kände sig bara äcklad. Alex familj hade redan gått till slåttern. Hans elvaåringa lillasyster skulle vara med i slåttern för första gånger och de skulle i år, komma lite tidigare. Han tog en tugga av mackan. Den smakade inte som vanligt. Det kändes som att han tuggade på gummi och det smakade bara plastigt och konstgjort. Han slängde en blick på klockan. 10.24. En halvtimme kvar tills slåttern skulle börja. Han gick fram till soptunnan och slängde mackorna. Han kunde ändå inte äta mer. Han drog på sig sin svarta jacka och började långsamt gå till slåttern medans hemska tankar och minnen om tidigare spel åt upp hans hjärna, och han kunde inte släppa dem med tanken.

En vass nål stack in i Alex finger. Det gick snabbt men det gjorde otroligt ont. Han smetade ut blodet på ett papper och en kvinnlig fredsväktare läste av det.
-Alex Aldrin, sa han.
Fredsväktaren nickade och han gick vidare och ställde sig bland de andra sextonåringarna. Hans tankar cirkulerade fortfarande rund hemska minnen och tankar om spelen. Han kunde själv inte styra det.

Efter en stund kom en kvinna i nittonårs åldern, upp på scenen. Alex hade aldrig sett henne förut. Hon måste vara ny. Det var ovanligt att en ny skulle ta distrikt två. Hon log onaturligt stort och Alex kände sig äcklad. Allt med henne var färgglatt och onaturligt. Hon klappade händerna, två gånger framför mikrofonen. Hon harklade sig och började prata.
-Vaaaarmt välkomna till det HUNDRADE hungerspelen! hon betonade hundrade och skrattade sen nervöst.
-I år, fortsatte hon. Så har vi en liten special grej, just för er distrikt! Vi ska nämligen, inte bara ha dubbelt så många deltagare, utan de två andra deltagarna, ska vara några bland våra småttingar. Alltså elvaåringarna!
En flämtning gick genom folkmassan. Ingen tyckte att spelen var så hemska, eftersom att nästan alla deltagarna var arton, men nu, när de var så små som elva, så var det verkligen att gå för långt. Alex tanke vändes till Juliette, hans elvaåriga lillasyster, när kvinnan på scenen började prata igen.
-Dehär, speciella deltagarna, har redan blivit valda, sa hon. Får jag presentera, vår kvinnliga, lilla deltagare, Julitette Aldrin!
Alexs ögon spärrades upp! Det kunde inte vara sant! Inte Julitte! Det kunde det inte vara. Men joo, Juliette, gick upp på scenen med rödgråtna ögon. Alexs hjärna slutade fungera, och han kunde inte tänka klart. Han lyssnade inte så noga på resten av slåttern utan var för chockad för att kunna hänga med. Men när de tillslut kom till de vanliga pojkarna, så riktades hans uppmärksamhet till scenen. Ett okänt namn lästes upp och de frågade efter frivilliga. Hans hand drogs uppåt av en okänd kraft!
-JAG! skrek han. JAG ÄR FRIVILLIG!
Alex tog ett steg frammåt, och hoppade upp och ner. De måste bara välja honom! Kvinnan på scenen pekade på honom.
-Du där, sa hon. Kan du gå upp på scenen tack?
Folkmassan skingrades och han klev upp på scenen. Väl där uppe förstod han. Han skulle vara med i spelen. Alex Aldrins värsta mardröm skulle bli sann!


I hope you like'd it.

Jättebra! Men han som kille kan väl inte byta plats med en kvinnlig deltagare ?

Nää, och det gjorde han väl inte?

OM JAG GILLADE DET?!
JAG ÄLSKADE DET!!
DET VAR ASBRA!

Nämen taaaaack...

Varsegooooo...