The 1D-games

illusion: Wie, tack så mycket! ^.^ I'll do my best!

Så, jag försökte göra lite research om Slåttern och om att anmäla sig som frivillig till spelen, men jag fick inte reda på mer än att det i karriäristdistrikten finns en mer komplicerad process för att komma med som frivillig i spelen än i distrikten utan karriärister. Däremot vet jag inte hur denna process skulle se ut, så jag har valt att göra det onödigt enkelt för mig. ^^

Tack för att ni läser!
---------------

Kapitel 1.3
Liam

En stark känsla vibrerade i luften. Människorna kunde inte stå stilla på sin plats. En iver blandad med hjärtskärande skräck lade sig som ett tjockt täcke över folksamlingen. I distrikt två var det alltid kluvna förhoppningar. Vissa skakade av rädsla för att behöva vara med i Hungerspelen, andra väntade på sin chans att stiga in i rampljuset och bli distriktets nästa hjälte.

Liam Payne var en av de sistnämnda. Han var en fulländad karriärist. Hans bästa chans att vinna Hungerspelen var i år.

Han lät blicken vandra mellan alla människor och försökte få syn på Sophia. Alla ungdomar hade ställt sig i olika inhägnader efter kön och ålder, men trots detta var det svårt att se den artonåriga flickan bland alla de andra. Sophia Smith hade han mött första gången på en klubb i ett berg. Hon var en servitris och arbetade nästan hela kvällarna. Det hade gjort det svårt för honom att prata med henne, men han var så fast redan vid första ögonkastet att han var tvungen att träffa henne. Efter det hade det bara flutit på. Sophia var en trevlig och intressant tjej och Liam trivdes bra i hennes sällskap. Nu ville han se henne en sista gång innan han skulle anmäla sig som frivillig till årets Hungerspel.

Han planerade inte direkt att dö i spelen. Tvärtom så hade han stora planer för att vinna, och segern skulle ge honom ett glamoröst och hedersfullt liv. Det skulle han dela med Sophia, om hon ville det. Det skulle bli perfekt.
-

Alla ljud och all rörelse lade sig plötsligt till rätta. På scenen som blivit uppställd på torget rörde sig en lång, senig man med långa armar och avlångt huvud. Hans hud hade en svag nyans av grått för att hedra det distrikt två gjorde bäst; bryta sten. Med hjälp av linser hade han fått ögonen att lysa i klart grönt. Håret hade färgats ljusbrunt. Det såg annorlunda ut från förra året, mindes Liam. Sist hade han haft lila ögon och knallblont hår. Han kunde inte avgöra om det här var en förbättring. Mannen såg lika undernärd, gammal och senig ut som alltid, fastän han inte kunde vara äldre än fyrtio.

Mannen, vars namn var Ulmein Trahn, blickade ut över distriktets invånare. Hans blick yttrade om makt, en makt han inte ägde. Det enda han hade att göra var att dra lott om vilka som skulle delta i spelen och sedan eskortera dem dit. Detta var det som Liam minst längtade efter att få uppleva, men nu var det denna man som skulle avgöra om han fick vara med i spelen eller inte. Hela hans framtid låg i hans händer.

Trahn pillade lite på en mikrofon och det sprakade till i högtalarna när han fick igång den.

"Välkomna, distrikt två", började han med sin släpiga röst. "Ännu ett år har gått och det är än en gång dags att välja ut två deltagare till Hungerspelen. Må oddsen alltid vara er gynnsamma."

Liam visste att det inte hängde på odds i det här distriktet. Det som avgjorde saken var vilka av de frivilliga som blev utvalda, inte vilka två som fick sina lotter dragna.

Trahn sa inte mer än så, utan började direkt gå bort till de två, genomskinliga kloten där lotterna låg och väntade på sin tur. Det ena klotet hade tjejernas lotter och det andra hade killarnas. Trahn verkade fundera på vilken han skulle ta först. Efter en stund gick han bort till tjejernas och slängde en kort blick ut över ungdomarna i inhägnaderna. Mikrofonen höll han i sin vänstra hand medan han sänkte sin högra ner bland de små lapparna.

Liam förstod inte varför han blev så nervös, dragningen spelade inte direkt någon roll. Ändå hade hans hjärta börjat slå i bröstkorgen på honom. Den tjej som nu skulle tas upp på scen skulle - om han själv blev vald - bli hans kamrat i spelen. En allians mellan distriktets deltagare var inte uppenbart, men oftast blev det så att karriäristerna jobbade tillsammans, speciellt om man kom från samma distrikt.

"Yvonne Charm!"

Namnet ropades ut och som ett eko studsade det mellan alla uppställda människor. Liam hade aldrig hört talas om någon Yvonne Charm förut. Han sträckte på nacken för att se vem det var som rörde sig upp mot scen. Det var en liten, smått mörkhyad tjej med ljusbrunt hår uppsatt i en tuperad tofs. När Liam tittade på hennes ansikte såg hon inte alls rädd ut. Hennes steg var dock stela och det skulle inte förvåna honom om hon var nervös. Men man behövde aldrig frukta att skickas med i spelen om man blev dragen utan att vilja det. Det var alltid någon annan som tog ens plats.

Och det var det den här gången också. När Trahn frågade om det fanns några frivilliga sträckte ett flertal tjejer upp handen för att visa sitt intresse och väcka hans uppmärksamhet. De flesta var i en äldre ålder, sjutton eller arton år, men även en och annan bland de femtonåriga och sextonåriga verkade villiga att vara med. Trahn verkade syna varje flicka en och en och tog god tid på sig att välja ut en spelare. Resultatet blev att Jessika Sea - en lång och slank tjej med blont, rakt hår och fokuserad blick - fick komma upp på scenen. Folk applåderade åt henne, för hennes mod och hennes tur att få vara med. Liam applåderade också, stillsamt för sig själv, och hoppades att det skulle bli han som fick samma respons i år. Jessika ställde sig längre bak på scen med ansiktet vänt mot alla människor medan Yvonne Charm gick bort till sin plats igen.

Nu kände Liam tydligt av hjärtslagen i bröstkorgen. Han tog djupa andetag och försökte fokusera på att hålla sig lugn. Det gick inte väldigt lyckat. Ivern gjorde sig tydlig bland allt kaos och han kände att han knappt kunde stå still.

Trahn gick bort till killarnas klot och verkade gnugga händerna innan han förde ner handen i det. Sakta vecklade han upp lappen han fått tag i och läste upp namnet på det.

"Dylan Vole."

En tystnad lade sig under tiden den fjortonårige pojken försökte ta sig ut från sin plats i folkmassan. Pojken var helt likgiltig där han gick mot scenen och tog stegen upp för den lilla trappan. Han hade säkert hoppats att få vara med, men eftersom det skulle finnas alldeles för många frivilliga skulle han inte få det. Men han skulle få sin chans, när han var lite äldre.

"Några frivilliga som vill ta Dylan Voles plats?" frågade Trahn i mikrofonen.

För ett ögonblick måste Liam helt ha glömt bort sina förväntningar och sina tankar om de kommande veckorna, men när han, efter en sekunds tystnad, förstod att det var nu det gällde sträckte han snabbt upp handen i luften. Han försökte se stark och bestämd ut. Distriktet ville ha tävlare som faktiskt hade chans att vinna. Han var tvungen att se ut som en vinnare redan innan spelen hade börjat.

Han kunde märka att Trahn höll blicken på honom. Han mötte bestämt de gröna ögonen och försökte, trots avståndet, utsöndra mod. Han visste inte vad det var, men något i hans blick verkade bli avgörande för Trahns beslut. I en stel rörelse lyfte mannen sin hand och sträckte fram den mot honom, ett tecken på att han var utvald.

I vanliga fall skulle man behöva genomgå en komplicerad process för att bli den frivillige att delta i hungerspelen, men slåttern hade börjat lite senare än vanligt och man hade inte lika mycket tid som man vanligtvis tilldelades. Det där tecknet från Trahn var tillräckligt för att utse deltagare i år.

Liam kunde inte tro det. Hans hjärta tycktes stanna och än en gång verkade han helt tappa bort vad han skulle göra. När han återkommit till verkligheten igen började han så lugnt han förmådde röra sig ut från sin plats.

Det var med stora, bestämda steg han tog sig fram till scenen. En befriande känsla växte i hans bröstkorg. Han hade aldrig känt sig så fri i hela sitt liv. Han kunde knappt fatta att det var han, och just han, som skulle vara med och kämpa för distrikt tvås ära. Det här var första gången han fick känna på den heder som följde med deltagarna i spelen, och det skulle definitivt inte bli den sista.

Jätte bra! Skriv mer nu!

Eftersom det är officiellt att Louis kommer att bli pappa nu så planerar jag att ändra alla Eleanor Calder till Briana Jungwirth. Det känns nästan brutalt med tanke på att jag har arbetat med denna historia så länge att Eleanor har blivit en lika viktigt karaktär i berättelsen som 1D-medlemmarna, men det måste göras, I guess.

Ville bara meddela att jag har kommit in på en författarlinje på en folkhögskola och börjar studera där på måndag. Jag hoppas att detta kommer att ge mig nya kunskaper och möjligheter för en författarkarriär. :3
---------------

Kapitel 1.4
Harry

"Nästa!"

Harry Styles såg hur kön framför honom minskade i antal. Längst fram stod bordet där de två vitklädda typerna satt och såg till att alla var med. Om man inte var med... Ja, då skulle man inte kunna delta i någonting längre.

Steg för steg tog sig Harry närmare årets slåtter. Människorna från distrikt tre hade börjat fylla inhägnaderna och snart skulle Harry vara en av dem. Han försökte alltid vara likgiltig inför dragningen. Han hade en del extralotter i burken, men än så länge hade han haft turen att inte bli dragen. Det fanns många killar i distrikt tre. Enligt hans egen beräkning var det inte så stor risk att det blev han i år heller. Och om det blev det, då fanns det inget mer att göra åt saken. Han hade redan en taktik. Han hade länge legat vaken om nätterna och tänkt ut en plan på hur han skulle hålla sig vid liv om oturen vände sig mot honom. Det enda hindret var omgivningen. Varje år utspelade det sig i olika miljöer. En gång hade det varit öken, en annan ett vattenklätt landskap. Vad det än skulle bli så skulle det ha sina för- och nackdelar. Om man bara kunde lista ut dem så hade man ett stort försprång.

"Nästa!"

Harry kom fram till bordet där de okända människorna satt. De tittade inte ens på honom, i alla fall inte till en början. När de märkte att han tog tid på sig och stoppade upp kön blängde de surt på honom; en man och en kvinna, antagligen syskon med tanke på de liknande anletsdragen. Båda hade grått, stripigt hår och kalla, blåa ögon. Innan de hunnit säga något sträckte Harry fram handen och placerade fingret på den lilla nål som låg på bordet. Ett litet stick kändes och så tryckte han fingret mot pappret vid sidan om. Ett märke av blod lämnades efter honom och han gick vidare. Det var sättet att checka in till slåttern. När man väl hade kommit in kunde man inte komma ut förrän det var över.

Harry försökte dämpa de plötsliga hjärtslagen i hans bröst då han gick bort mot de andra sextonåriga pojkarna. Han hade märkt att denna nervositet bara var till besvär för honom, men han var även medveten om att det inte gick att stoppa. Det här var ingen lek; det här var allvar. Antingen så klarade man sig, eller så klarade man sig inte.

Han tog ett djupt andetag och ställde sig på sin plats i inhägnaden. Resten av invånarna i distrikt tre var på väg in och snart skulle dragningen börja. Harry fick helt enkelt hålla tummarna och hoppas på det bästa.
-

Scarlett deLore, en kvinna runt trettioårsåldern, rörde sig över scenen. Hon hade ett runt ansikte med fylliga, rosa läppar. De rosa ögonen och den turkosa peruken skar sig mot varandra och skapade en uppmärksamdrivande kontrast.

"Hallå, distrikt tre!" Hon hade fått tag på mikrofonen och log stort mot de tysta människorna nedanför scenen. "Jag hoppas att ni har haft ett bra år. Det är en perfekt dag att påbörja resan till spelen, tycker ni inte?"

Kvinnans onödiga pladder fortsatte en rätt lång stund. Hon verkade vilja dra ut på tiden så mycket som möjligt och pratade glatt och överdrivet i flera minuter. Till sist verkade hon bli allvarlig och började röra sig bort mot det första klotet med lotter.

"Så, som ni vet så vann distrikt fyra förra årets Hungerspel. Ni tänker väl inte låta det hända igen? Nu ska vi se vem av distrikt tres vackra flickor som blir årets deltagare."

Scarlett deLore sträckte ner handen i klotet och rörde om bland lotterna lite innan hon tog tag i en.

"Då ska vi se..." mumlade hon då hon vecklade upp lappen. "Årets kvinnliga deltagare blir..."

En dramatisk paus gör ju det hela så mycket bättre... tänkte Harry irriterat och önskade att det här bara kunde vara över.

"Melody Shek!"

Harry visste inte vad kvinnan hade förväntat sig, men hon verkade inte få den respons hon ville. Inga applåderade, ingen glädje visades alls bland människorna i folkmassan. Harry såg på den asiatiska tjejen när hon rörde sig upp mot scenen. Hon hade rakt, mörkt hår och ett smått hjärtformat ansikte. Hon var kortare än Harry, det såg han, men hon var äldre. Hon hade kommit ut från de sjuttonåriga tjejerna, vilket betydde att hon var ett år äldre än honom.

"Åh, vad spännande" utropade deLore och tog emot flickan när hon stigit upp på scenen.

Hon ledde henne längre bort och placerade henne vid scenens kant. När Harry granskade flickans ansikte kunde han urskilja en säkerhet han inte hade förväntat sig. Melody Shek kanske inte hade förväntat sig att bli dragen, men hon var helt klart beredd på det.

Ingen ville ta hennes plats när deLore frågade om frivilliga. Det var som det brukade vara; blev man dragen så fick man bita ihop och leva med det - den lilla tid man hade kvar.

"Och nu till killarna", fortsatte kvinnan och gav ifrån sig något som tycktes vara ett ivrigt fnittrande. Harry förstod sig inte på henne. Han kände inte samma iver som hon och tyckte definitivt inte att dragningen var något att glädjas eller skratta åt.

En oändlig tystnad lade sig när deLore rörde runt bland killarnas lotter. Harrys blick var fastklistrad på de små lapparna och han slutade nästan att andas av nervositet. Han försökte inte ens kontrollera det längre. Det gjorde nästan ont inom honom. Det hade aldrig varit så här jobbigt under de förgående åren. Det här var mycket värre än något han någonsin känt förut.

"Harry Styles!"

Namnet träffade Harry som ett slag med en hammare. En oförklarlig huvudvärk slog upp i hans panna och en svimfärdig känsla bidrog med ett illamående som bosatte sig långt ner i magen. Han stod som stelfrusen på sin plats. Hade han verkligen hört sitt eget namn? Det kunde inte vara så. Han trodde att han var beredd på att bli dragen, men han hade aldrig riktigt ifrågasatt hur det faktiskt skulle vara - hur det skulle kännas - att slungas in i spelet på liv och död. Nu fick han känna hur det kändes, och han gillade det inte. Han gillade det inte alls.

"Harry Styles?" hördes Scarlet deLores röst någonstans i fjärran. "Är du där?"

Harry kände hur de närmaste pojkarna stirrade på honom. De visste om vem han var, vilket Harry verkligen inte önskade vid det tillfället. Han tvingade sig tillbaka till verkligheten och slängde en blick upp mot scenen, mot den andra deltagaren från distrikt tre. Han kände att han var tvungen att visa samma självsäkerhet som hon, och det skulle han behöva göra under de kommande veckorna. Det var som om hjärtat snörpte ihop sig i bröstkorgen på honom när han tänkte på det. Hur säker han än hade varit under åren, hur mycket han än hade planerat och stålsatt sig inför detta ögonblick ända sedan han var tolv, försvann allt från honom på ett ögonblick. Det som hade tagit fyra år att bygga upp tog mindre än en minut att bryta ner.

Han tvingade sig att börja röra på sig. Det var med stela steg han tog sig framåt, men det behövdes för att hålla sig rakryggad och likgiltig.

"Där är du ju", sa deLore med sin överdrivet ivriga röst.

Harry mötte inte hennes blick. Det förtjänade hon inte. Inte om hon precis hade skickat honom till hans undergång.

Superbra skrivet! Ser verkligen fram emot själva spelen. Ska bli jätekul (eller asså det är inte så att jag ser fram emot att få se dem dödade, men du fattar)

Tack så mycket! Det ser jag också fram emot

Jag skulle bli jätteglad om ni som läser kunde kommentera. Då kommer det även gå snabbare för nästa del att läggas ut. :3 ♥
---------------

Kapitel 1.5
Louis

Distrikt fyra vann förra året. Kan distrikt fyra vinna igen?

Louis lät blicken vandra över all uppståndelse runtomkring honom. Han kunde se Briana och Alexandra bland sjuttonåringarna. Ingen av dem mötte hans blick. De var försjunkna i sina egna tankar. Louis kunde inte klandra dem. Hans hjärta slog i bröstkorgen på ett nästintill smärtsamt sätt. Han visste vad som var på väg att hända och försökte intala sig själv att han var redo för det. Men han visste inte om han var det. Hans vacklande inställning kunde leda till hans död. Anmäla sig till spelet skulle han göra i alla fall; det hade han tränat för i hela sitt liv och han ville inte slänga bort allt för att han var osäker. Han ville inte ta något beslut han skulle få ångra i framtiden. Nej, det var nu han skulle göra det; det var nu han skulle anmäla sig till spelen.

En rörelse uppe på scen fångade allas uppmärksamhet och det uppspelta pratet runtomkring tystnade. Louis vände blicken mot kvinnan som gick där; en ung, vältränad tjugoåring med svart, böljande hår och honungsfärgade ögon. Det var första gången han såg henne, men intrycket hon gav tydde på att hon hade god erfarenhet av träning, strider och slagsmål.

Kvinnan ställde sig mitt på scenen och blickade ut över ungdomarna. Två av dem skulle hon få ta hand om och se efter under de kommande veckorna; en tjej och en kille. Men vilka skulle det bli?

"Mitt namn är Coreen Dale", presenterade hon sig med ett likgiltigt ansiktsuttryck. "Välkomna till årets slåtter."
-

Killarna var först. Det var något nytt för det här året. Det brukade alltid vara tjejerna som drogs först och Louis hade inte stålsatt sig för att behöva anmäla sig som frivillig redan nu. Det var inte så stor skillnad, och han hade redan beslutat sig för att vara med, men den kvävande känslan gjorde sig ändå märkbar i bröstet.

"Årets manliga deltagare från distrikt fyra är..."

Coreen Dale vecklade upp lappen hon fått tag i och läste det en gång för sig själv innan hon tittade upp igen.

"Patrick Haltone!"

Lätta applåder spred sig över folkmassan. Louis klappade i takt med de andra, men utan entusiasm. Han väntade på att Patrick Haltone skulle ta sig fram.

Till hans förvåning var det i hans egen grupp det började röra på sig. Några rader framåt förflyttade sig en kille åt sidan för att ta sig ut till mittengången. Louis hade sett skymten av honom förut, kände igen det bruna håret med de mörkare slingorna, men han hade aldrig sett honom träna med de andra karriäristerna. Han var antagligen inte någon karriärist överhuvudtaget. Hans kropp var inte så muskulös, vilket annars kunde vara ett tecken på om man tränade eller inte, men Louis var inte heller så kraftigt byggd.

När Patrick hade tagit sig upp på scenen - vilket var onödigt med tanke på att han ändå skulle få gå ner om en stund - blickade Coreen Dale än en gång ut över folkmassan.

"Är det någon som är frivillig att ta Patrick Haltones plats?"

För ett ögonblick steg en tung tystnad in. För Louis verkade tiden stanna och han kände hur armen plötsligt blev tung och oflyttbar. Han kunde känna av blickarna från dem som stod närmast honom; ett par vänner från träningen som valt att ge honom chansen att vara med i spelen istället för att själva anmäla sig som frivilliga. Han tvingade sin arm att röra på sig. Han höjde den sakta upp i luften. Dale, som verkade ha blivit aningen otålig - kanske till och med förvånad över att ingen reagerade - mötte genast hans blick.

Louis behövde inget utrop eller tecken för att förstå vad den blicken innebar. Det var han som skulle med. Nu fanns det ingen återvändo.
-

Louis hade tagit sig upp på scen och ersatt den andra jämnåriga deltagaren. Hans känslor hade omvandlats från tvivel till iver. Det var inte så farligt att anmäla sig trots allt. Nu skulle han ha en positiv inställning. Om han inte hade det skulle allt bara gå nedåt.

Det var flickornas tur nu och Dale hade fiskat upp en lapp ur klotet. Louis var nyfiken på vem som skulle bli den kvinnliga deltagaren från distrikt fyra, då denne antagligen skulle bli en allierad till honom.

Dale började veckla upp lappen. Sakta. Onödigt sakta, enligt Louis mening. Han fortsatte att tänka på hur hans möjligheter i spelen såg ut. Hans seger kunde kanske avgöras av den som ropades upp nu. Han skulle visserligen behöva döda henne, men hennes vistelse skulle bli betydelsefull; väldigt betydelsefull.

Dale öppnade munnen. Louis märkte att han höll andan.
Ett namn flög ut från kvinnans läppar. Först tog det några sekunder för Louis att uppfatta det, sen trodde han att han bara hade hört fel, att hans öron uppfattade helt andra bokstäver. Men det hade han inte. Han hade hört rätt, och det han hade hört fick hans hjärta att värka. Namnet tillhörde ingen mindre än en väldigt närstående tjej; Briana Jungwirth.

Kroppen stelnade till av skräck. Chocken sköljde över honom och det kändes som om iskallt vatten rann nedför hans kropp. Briana Jungwirth? Verkligen? Nej, det kunde det inte vara. Hans hjärta slog på högvarv. Blodet rusade upp i hans huvud och gjorde honom svimfärdig. Han måste ha hört fel. Han måste ha hört fel.

Med en väldigt motvillig blick tittade han bort mot människorna framför scenen. Han tittade mot gången mellan flickornas inhägnader, letade efter minsta lilla rörelse, ett tecken på den andra deltagaren; ett tecken på Briana.

Hennes blonda hår avslöjade henne. Med rätt stela steg gick hon fram mot scenen, rakryggad och bestämd, men hennes ögon avslöjade hennes motvillighet.

Louis försökte samla sig. Han tog djupa andetag för att få stopp på sitt skenande hjärta. Han borrade in sina naglar i handflatan för att distrahera sina känslor. Han försökte påminna sig om att det skulle vara en frivillig som skulle anmäla sig i hennes ställe. Briana Jungwirth skulle inte behöva vara med i spelen, någon skulle ta hennes plats.

Dessa tankar studsade runt i hans huvud och fick ett visst fäste. Han kände sig lite lugnare och försökte sig på ett leende då flickan steg upp på scenen. Dock visste han att hans oro lyste igenom och Briana svarade på samma sätt.

"Finns det några frivilliga som vill ta Jungwirths plats?" ekade Coreen Dales röst ur högtalarna.

Det blev tyst. Louis letade med blicken bland flickorna som stod i sina inhägnader, väntade på att någon skulle räcka upp sin hand.

Inget hände.

Louis började få panik; han kände rysningar krypa upp längs ryggraden och kallsvetten forsade över hans panna. Hans andetag började bli ansträngande, han försökte förgäves få ner syre till sina lungor. Han trodde att tiden hade stannat. Någon måste anmäla sig som frivillig. Någon måste det!

Dale släppte efter i sin stela ställning och sänkte blicken. Det var ingen som ville vara med i spelen. Det var ingen som ville ta Brianas plats.

"Jaha", sa kvinnan med en harkling. "Då har vi-"

"Vänta!"

Louis trodde först att det var han själv som hade tappat greppet och brustit ut i ett desperat försök att få stopp på kvinnan, men det var någon annan. Det hade varit en flickas röst. Han vände sig mot folkmassan igen och fick se en rörelse i de sjuttonårigas inhägnad. En hand sträcktes upp i luften, viftade för att göra sig sedd.

"Jag gör det!" ropade flickan ut.

Louis stelnade till.

"Nej..."

Hans röst kom ut i en viskning. Han visste inte om han skulle vara lättad över synen, lättad över att Briana skulle slippa delta i spelen, eller livrädd för tanken att han skulle behöva döda sin egen bästa vän; Alexandra Enocson.

Åh alltså jag älskar denna!! Så fint skrivet också med Louis, hur han känner och så, KLOCKRENT! Du har en trogen bevakare här ^^

(Fast jag hatar Briana, föredrar faktiskt Eleanor hehe)

Jättebra som vanligt! Man blir verkligen insatt som ett icke 1D-fan, dina ord nästlar sig in och gör att man vill läsa mer. ^^

Tack så mycket! :3
Nu har ni fått vänta tillräckligt på nästa del, tycker jag. Hoppas ni gillar det!

Paulina Black: Jag föredrar också Eleanor, i alla fall för den här berättelsen. ^^
---------------

Kapitel 1.6
Niall

Fredsväktarnas blickar visade deras misstycke då Niall och hans bror kom fram till anmälningsbordet. De flesta av distriktets invånare hade redan samlats på det lilla torget och den spända tystnaden tydde på att slåttern var på väg att börja.

De vitklädda vuxna som satt på andra sidan det lilla bordet frågade inte var Niall och Greg hade varit. Istället väntade de otåligt på att de skulle lämna den droppe blod som behövdes till anmälningen. Niall försökte att inte klänga på sin bror för mycket, utan satte ner foten på marken som om han stödde sig på den. Smärtan fick han ignorera. Snabbt tryckte han fingret mot den lilla men obehagliga nålen och markerade sin ankomst genom att placera det blödande fingret på ett papper. En av de okända människorna framför honom viftade med handen åt inhägnaderna så att han skulle gå och inta sin plats.

Allt var precis lika besvärligt som Niall trodde att det skulle bli. Han haltade fram längs med alla grupper av människor och efter varje steg kände han hur det brände till i knäet. Han ignorerade alla blickar han fick på vägen. Han hade inte tid att bry sig om vad andra fick för intryck av honom. De borde i alla fall förstå att han blivit skadad.

Niall ställde sig längst bak i klungan av sjuttonåriga pojkar och kunde äntligen luta över hela vikten till högra benet och befria det vänstra från tyngd. Det hade redan börjat röra sig uppe på scenen. En lång, mager man med långt, vitt hår och lika vit hy ställde sig vid mikrofonen. Niall kände hur nervositeten steg inom honom och var tvungen att hålla andan för att lugna sina känslor under tiden Matthew Fieren presenterade sig.

"Vi börjar som vanligt med flickorna."

Den bleka mannen gick fram till närmaste skål och stoppade oberört ner handen för att fiska upp en lapp. Utan att skapa någon dramatisk paus eller ens visa ett uns av intresse i sina ögon vecklade han upp lappen och läste högt namnet där på.

"Zelfi Ace."

Det blev tyst, så som det alltid blev när någon hade blivit dragen. Niall kände medlidande för flickan trots det att han inte kände henne, hört hennes namn förut eller ens sett hur hon såg ut. Alla i distriktet tyckte synd om den som blev dragen.

Men när Niall såg vem det var som gick fram mot scenen släppte hans tvivel. Den här flickan; en lång, sjuttonårig tjej med mörkt hår som knappt nuddade axlarna, utsöndrade stor säkerhet och mod. Niall slutade inte att känna sorg inför flickans tvång att delta i Hungerspelen, men han förlorade i alla fall inte hoppet. Den som nu stod där uppe på scenen skulle klara sig bättre än vad många andra deltagare från distrikt sju hade gjort under åren.

Som vanligt var det ingen som anmälde sig som frivillig. Matthew Fieren, som knappt hade slängt en blick eller yttrat ett ord till årets kvinnliga deltagare, gick vidare till nästa glasskål och stoppade ner handen utan att säga något till resten av folket som stod och väntade med andan i halsen på nästa namn som skulle ropas ut.

Det var som om Niall försökte se vad som stod på den lilla pappersbiten innan mannen ens börjat veckla upp den. Ännu en oändlig tystnad hade lagt sig över människorna i distrikt sju. Knappt ett andetag hördes i den tunga luften. För en stund verkade klockan sluta slå.

"Niall Horan", hördes Fierens röst i mikrofonen.

Mitt namn. Det var allt Nialls huvud tycktes kunna uppfatta av situationen. Han hade hört sitt namn och blev nästan förbryllad över att just det skulle klinga ut över människorna på torget. Nästan automatiskt började hans ben röra på sig. Smärtan slog upp inom honom när han lutade tyngden mot sitt vänstra ben, vilket väckte honom från sitt fördunklade sinne. Han hade precis blivit uppropad; trots alla odds var det just han som skulle bli tvungen att delta i årets Hungerspel. Han hade inte behövt skriva upp sig på några extralotter. Det fanns inga extra lapp med hans namn i den där glasskålen, men ändå hade han blivit dragen. Det snörpte åt sig i magen på honom, inte bara på grund av den olidliga smärta som brände honom i knäet och vidare uppför ryggen.

Han kände att han hade svårt att gå. Han hade lyckats ta sig ut från gruppen med sjuttonåringar, men det verkade omöjligt för honom att fortsätta. Han tvingade sig själv till det, medveten om allt hemskt som skulle kunna hända om han inte gjorde det. Han haltade fram, släpade nästan sitt vänstra ben efter sig, mådde illa av smärtan och av den röra av ångestfulla tankar som nu virvlade i hans huvud.

Plötsligt kände han hur någon tog tag i hans vänstra arm. Han förmodade direkt att det var en fredsväktare som skulle släpa med honom till scenen och gjorde en ansats att rycka sig loss, men när han höjde blicken såg han hur en sjuttonårig pojke försökte hålla honom uppe. Med försiktiga tag ledde han honom framåt, tills han själv inte kunde följa med längre, då tog nästa pojke emot hans arm och hjälpte honom de nästa kommande stegen. Så fortsatte det, person efter person erbjöd honom sin hjälp och förde honom sakta men säkert framåt. Niall kände hur den lilla hjälpen han fick var tillräcklig för att han skulle orka fortsätta gå. Den tacksamheten som fanns inom honom vid det tillfället var inget han kunde beskriva med ord. Alla blickar han mötte lyste av medlidande och varje hand han tog emot var stadig och stark, just för hans skull.

Ja, Niall hade blivit antagen till årets Hungerspel, men han skulle inte lämna sitt distrikt efter sig. Han skulle bära med sig varje person som hjälpt honom på vägen, hans familj och hans vänner. Han skulle bära med sig sin födelseplats och den vackra naturen. Han skulle bära med sig allt i sitt hjärta, även i döden.

SÅ bra!!!!

Dör inombords :')