Älska mig

Menade vartenda ord
Längtar tills nästa kapitel ♥

Edit: kunde inte låta bli att ge en tummen upp till denna fanfic

2.
Trädtopparnas kronor verkade nästan nudda himlen ovanför dem, där de låg i det gröna gräset. De verkade nästan nå molnen, verkade låta grenarna peta hål i det vita; lät sina vackra, långa grenar skapa små, runt ringar i det vita där uppe. Tätt intill varandra låg de, lät ryggarna möta marken undertill. Höstsolens första strålar mötte vattenytan, skapade en målad bild i det klara vattnet. Fåglarnas sånger hade ännu inte dött ut, hade inte låtit leendena blekas ut från ansiktet på de två ungdomarna i gräset. Jonathan Mannqvist och Emelie Berg såg kära ut från långt håll, som om de levde i ett annat universum, ett universum med en annan sol, med andra blänkande stjärnor.

På andra sidan sjön, där Jonathans och Emelies värld inte existerade, med benen korsade på den smala bryggan, satt en flicka. En flicka med sönderblonderat hår och ögon kladdiga av mascara. En flicka vars kropp var osmakligt mager, osmakligt liten.
Issa Svensson satt i sin tysthet, ögonen fästa på de två vännerna, vars skratt ekade i den klara oktoberluften. Hon hörde dem som ett eko inne i huvudet, isolerade från världen; det var de två nu, de två kämparna mot alla andra, och ingen annan kunde slå dem. Ingen var stark nog att avslå deras vänskap, varken någon med brustet hjärta och inte heller någon med lyckan skinandes i ögonen. Ingen hade en chans mot dem...
Det var egentligen tre år sedan Issas ögon först landat på honom, tre år sedan hon först såg det hon föll för på nära håll. Det var den första gången hennes ögon landat på honom, de rosenröda läpparna, det mjuka ansiktet vars drag inte liknade någon annans, första gången hon sett de bruna ögonen, vars sken inte liknade något annat. Då hade hon inte insett hur fjärilarna fladdrat i hennes mage, inte insett vad de betydde: men nu visste hon. Issa förstod nu att under de få sekunder som gått, redan vid den första anblicken; Jonathan hade stulit hennes hjärta.
Issa Svensson lät blicken vila på de två skrattande ungdomarna, lät smärtan lägga sitt täcke över henne. Hennes blick naglades fast i den lockhåriga flickan, vars fingrar rörde sig i långsam takt över pojkens halvmörka hy.
Issa kände de smärtande, svartsjuka känslorna som kröp in under skinet, som något permanent, något äckligt. Hon förnekade gång på gång den ensamma känslan som bet sig fast i hennes kropp, förnekade att hon ville vara den med fingertopparna dansade över Jonathans hud. Issa förnekade smärtan inom sig, försökte låta bli att tänka på att hon en gång hade legat bredvid Jonathan i gräset, försökte låta bli att tänka på att hon en gång varit den med fingertopparna dansande på hans hud, och alla Jonathans leenden tillgavs henne, för henne. Issa ville inte erkänna det för sig själv, men det förhindrade inte faktan att hon aldrig känt så. Aldrig känt något sådant för någon annan kille, aldrig känt hur saker och ting krossades på samma gång. Aldrig hade Issa trott att kärleken skulle jaga ikapp henne, ge henne denna känslan av maktlöshet.


Issa betraktade sina klasskompisars ansikten, lyssnade in deras skratt, som gång på gång ekade i det kalla klassrummet. Det gjorde så ont, så ont att höra på. I vanliga fall brukade hon joina gemenskapen, hoppa in i ringen i tron om att de var hennes livsnära kamrater som fanns för henne i våt och torrt. Fast just nu, vid detta tillfälle där Issa satt i hörnet på stolen, insåg hon nu att hon var ensam. Alla runt omkring henne, alla personer i detta klassrum, med vitmålade väggar oxch en trasig whiteboard; de var ingenting mer än själar som hon spenderade sin tid med för att hon inte hade funnit någon annan. Dessa kompisar var inga Issa kunde viska sina hemligheter till och veta att de blev bevarade, inga som skulle se henne rakt i ögonen, hålla en kvarblivande hand på hennes axel även när världen föll framför ögonen, inga som skulle ge tröstande ord, löften om att allting skulle bli bra igen.
Rädslan som for fram som ett tåg framför ögonen, oron som hade suttit djupt inrotad i Issa, trodde hon på fullaste allvar skulle ha lämnat henne nu. Rädslan om att bli utelämnad, rädslan för att ingen tyckte om henne eller accepterade henne: den skulle ha försvunnit nu. Men den pendlade långsamt framför ögonen på Issa, för Jonathan och Cindy kändes som om de var i varenda vrå, vart hon än var, vad hon än gjorde.
Issa vred lite på huvudet åt vänster, mot det avskilda hörn bänk där Cindy brukade sitta, oftast pluggande på någonting. Issa mindes hur hon brukade reta Cindy för att vara en riktig plugghäst, medan de fortfarande var bästisar.
Mycket riktigt, satt Cindy på sin vanliga plats i hörnet, med fysikboken uppslagen i knät. Hennes ögon verkade nästan inte röra sig medan de undersökte bokstav efter bokstav, ord för ord, och lät det smälta in i hjärnan. Hon lyfte inte ens upp blicken, verkade inte lägga märke till den blonderade tjejen som betraktade henne, precis lika ensam och utanför. Issa önskade att hon vågade gå fram till Cindy, vågade fråga hur läget var, om hon fick plugga med henne. Fast det kunde hon inte. Det hade varit möjligt för två-tre år sedan; inte nu.
Issa visste egentligen knappt vad som hände mellan henne, Cindy och Jonathan. Plötsligt hade det dykt upp nya saker i hennes liv, nya jobbigheter, nya depressioner. Det var det enda hon visste hade hänt var att de skiljdes isär på något mystiskt sett... Fast sedan kom Issa ihåg det. Bråket. Bråket som började som vilket bråk som helst, som sedan hade utvecklats till gräl. Hon mindes orden, orden som Cindy, hon och Jonathan vrålat ut på varandra, orden som hade gjort så ont, så ont, orden som hade skiljt dem isär. Orden som fortfarande värkte hårt i hjärtat tre år senare efter att de blivit ovänner.
Issa satt där med blicken på Cindy, tänkte på hur konstigt det blivit mellan dem. Men hon förstod samtidigt inte. En så stark, etablerad vänskap som hon, Jonathan och Cindy hade haft, hur de hållit ihop, ställt upp för varandra; hur kunde ett sådant band, en sådan vänskap som de haft bara slitas itu på det viset?
Issas tankar vandrade gång på gång tillbaka till det band hon, Cindy och Jonathan haft. Ju mer hon tänkte, desto mer ont gjorde det. Det gjorde inte bara ont att tänka på att hon aldrig skulle få samma stöd, samma band med någon igen; utan det var mera medparten hon haft i det hela, hur hon agerat som bästa vän. Hon hade inte alls betett sig som man skulle mot en bästa vän.
Issas föräldrar hade separerat ungefär vid samma tidpunkt bråket mellan Cindy, Jonathan och henne startade. De hade bråkat i flera nätter, flera dagar; orden de skrikit gjorde så ont att tänka på. Till slut var det så illa att de begärde skilsmässa; Issa och hennes ett år äldre bror, Mattias, skulle nu få bo hos vardera förälder varannan vecka var det planerat. Den planen hade Issa tyckt verkade bra först, men nu hade den verkligen gått åt pipan.
Mamma hade så småningom träffat en ny karl, Peter Habermann; en rätt kraftig, bredbyggd man med överdrivet mycket mustasch och små, kisande ögon. Han gjorde inte tillvaron mycket bättre hos mamma än det varit hemma innan skilsmässan. Peter höjde rösten åt precis allting, från att ett program på tv:n var dåligt till att Mattias var uppe lite försent, var allmänt lat och lät mamma göra allt jobb och grälade med henne precis jämt.
Hos pappa var det däremot ofta tyst och lite deprimerande; han bodde kvar i hans och mammas förgående hus, var ledsen och tyst jämt, verkade ha tappat glädjen för allt. Mattias och Issa försökte muntra upp honom ibland, men i stort sett var det omöjligt. Det var hjärtskärande att se hur pappa led dag ut och dag in, utan att kan kunna göra något åt det.
Samtidigt som hennes föräldrar separerade, eller tja långt innan faktiskt, hade Issa fått en offerroll i klassen. Det betydde att hon ständigt hamnade utanför och blev anklagad precis för allting. Därför kändes det som rena guldgruvan av glädje när Emelie erbjöd sig att vara hennes bästis och hjälpa henne att bli mer populär i klassen. Det var en dröm som gick i uppfyllelse: för att bli accepterad var det hon ville.
Issa blev, efter alla förändringar Emelie gjort med henne, nu en av de mera populära tjejerna i klassen. Hon fick vara en i gänget, blev inbjuden till fler fester, hängde ut med andra och slapp således bördorna hemma hos både pappa och mamma.
Nackdelen var ju att alla förändringar hos henme hade gjort en stor inverkan på Cindy och Jonathan. De tyckte inte lika mycket om hennes nya kaxiga attityd eller de tuffa kläderna. Så vänskapen blev allt mer oviktig, hon förnekade alla framtida träffar med Cindy och Jonathan. Till slut kom den dagen då hon fick sota för det: det stora bråket som började med klagomål på henne, frågor om vad som hade hänt. Issa var alltså kärnan i det hela, anledningen till att vänskapen bröts.
Efter bråket hade Issa, Cindy och Jonathan gått skilda vägar, bytt umgänge, varken pratat eller rört vid varandra. De uppförde sig som om de växt ifrån varandra, som om de inte brydde sig om varandra mer. De enda gångerna de var tvungna att stötta på varandra var de elaka mot varandra. Speciellt Issa, som gav dem förolämpningar och glåpord. Oftast behandlade de varandra som luft.
Men på insidan, i alla fall i Issas inre sensitiva jag, led hon. Hon led varenda gång hon sa något till dem, led utan deras starka band och vänskap, led utan deras skratt, deras beröringar.
Issa mindes första gången Jonathan, hon och Cindy träffades; alla med problem av utanförskap, ensamhet. Under samtalet blev de måna om vad mycket gemensamt de hade och bandet de fick drog de hårt om sig. Ingenting kunde stoppa dem. De planerade äventyr, stöttade varandra, hejade på varandra. Så var det inte med Emelie, som Issa fortfarande var bästis med. Hon styrde alla med järnhand, som en prinsessa över landet. Alla såg upp till henne. Det var därför Issa var kompis med henne.
Issa hade inte märkt att hon suttit och stirrat på Cindy jättelänge. Någon stod och skakade henne. När Issa vände på sig såg hon att det var Emelie.
"Vad gör du?" frågadr hon med hopbitna tänder. "Vi ska hem till mig nu. Ingen är hemma. Det sa vi ju."
"Javisst ja", sa Issa och packade ihop sina saker. Hon kastade en sista snabb blick på Cindy och fick kramp i hjärtat när hon såg det plågade ansiktsuttrycket, tårarna i ögonen som trängde på och ville ut. Hon vände bort blicken, med synen förföljandes hela vägen hem till Emelie.
Någonstans djupt inom sig, tänkte Issa på Cindy. Hon hade sett hur ont hon hade på insidan, och hon visste hur svårt hela livet varit för Cindy, med alla sjukdomar och dödsfall inom familjen. Någonst skulle det vara Cindy själv som fick känna denna lycka, lyckan av att inte vara ensam och utanför, lyckan av att vara accepterad, istället för Issa. För hon visste alla märken som lämnades på Cindys hud när tak och väggar rasade in.
För även om hon höll ett kallt ansikte, visste Issa att Cindy hade mer ont på insidan än hon någonsin skulle få veta.

Läst allt, sjukt bra

Dock får jag flashbacks till Ronnie Brolins "Älska mig" av prologen O.O

Tack fina du

Hahah vilket sammanträffande

Publicerar det tredje kapitlet innan jag går.

3. Ge mig värme
Det var en kylig, väldigt sval vinterkväll. Som små kristallkronor, som små levande ljus, föll flingorna från himlen, och landade ner, i den vita massan på marken. Den svarthårige pojken, som satt med benen indragna mot kroppen, som satt med händerna lindade om knäna, lutade huvudet mot den svala stenväggen. Jonathan stirrade ut genom fönstret, med känslan av att vara så liten och ensam i en värld som var alltför hård.
Han hörde fotstegen runt omkring sig, hörde alla skratt, allt prat från de glada kusinbarnen, kände vindarna som drog sina sista pustar när de vuxna rusade förbi honom. I världen utanför kroppen pågick livet som vanligt; inuti stod allting still.
Han tyckte sig känna naglar som drogs emot huden, tyckte sig känna tankarna som drog tag i honom. Han trodde aldrig att känslor skulle kännas lika hårda som kastande stenar, stenar som slog hål i hela hans universum.
Jonathan hörde skratten som ekade över gårdsplanen, av resten av släkten som kastade sig i snön, lät friheten svepa över dem. Han betraktade dem, önskade inom sig att få vara som dem för en gångs skull, att vara en av dem som fann lyckat någonstans i det iskalla.
Men deras avvikande ryggar var svar nog för honom, han hade redan som liten fått lära sig att leva med att ingen tyckte om honom; att ingen ville ha någon som helst närkontakt med honom, att ingen brydde sig om honom. Inte mamma, inte farfar, inte någon gillade honom. Det gjorde ont att tänka på.
Jonathan fortsatte att betrakta dem, betraktade de lekande människorna i hans släkt, vars ögon glittrade och vars munnar var uppdragna i äkta leenden, som om de vore oskyldiga.
Ögonen som varit fastklistrade på den lekande släkten, slöt sig nu; han lät sina mörka ögonfransar möta varandra.
Jonathan hoppade ned från fönstret, från sin trygghet, med en tung suck; han släpade sedan sin kropp med hjälp av fötterna ut i kylan. Ibland fick han intrycket att han inte existerade alls, bara existerade; som en människa utan själ; han vågade inte erkänna för sig själv att han inte fungerade utan någon, utan någon som brydde sig. Att han var som regn utan moln, sol utan värme, hjärta utan slag.
"Jontis?"
Då avbröts hans tankar. Bara benämningen av sitt igenkända smeknamn, smeknamnet som ville förstöra honom, fick paniken att välla upp inuti. Det var konstigt att bara en människa, en indvid, kunde ha sådan makt över honom.
"Ska du inte svara när jag pratar med dig?"
Lillans röst, farmors röst, hördes intill örat. Jonathan tyckte sig känna hennes andedräkt mot huden, kände hennes närhet. För att slippa tänka slöt han ögonen, men tankarna försvann inte; de kom bara närmare, drog in honom i något slags mörker.
"Du är ingenting, Jontis, vet du det?" Jonathan hörde den gamla rösten, som en hotande viskning.
"Ingenting."
Skriket blev allt högre inuti. Han visste ju att han inte var någon alls - bara en själlös människa på denna jord, han behövde inte påminnas om allt vetat länge inom sig, behövde inte påminnas om att
ingen brydde sig om honom.
"Se mig i ögonen!"
Bruna ögon mötte svarta, fulla av förakt. Sekunder som tickade, sekunder som omvandlades till timmar, passerade i tystnad. Jonathan ville fly. Fly ifrån sin farmor, som var den person som förstört honom mest, fått honom att känna sig mer hopplös än något annat. Han ville fly, fly till en gladare värld, med andra sjungande fåglar, där han kunde hitta lyckan. Det var som om någon spänt fast honom, i ett universum där han varken ville vara eller tillhörde.
Till slut bröt farmor tystnaden.
"Jag önskar du kunde vara som en normal pojke någon gång... Som alla de andra pojkarna i familjen..."
Farmor vände ryggen åt honom, och gick någon annanstans, lämnade Jonathan kvar. Orden som hon nyss yttrat hade lämnat spår; de brändes innanpå bara huden, som något varmt på högvarv.

Jonathan täckte för huvudet med händerna, lät de smärtande tankarna överflöda honom. I djupet av sitt inre, tyckte han sig höra en viskande röst:
Visst är det absurt, hur ont bara en mening kan göra? Hur den kan tränga in i dig, för att sedan stanna kvar där? Tungan är inte uppbyggd av ben som de andra delarna i kroppen, men ändå är det den som kan såra mest, förstöra allt?
Men glöm inte vännen, att ödet bestämmer; du kan inte skära bort det du avskyr, inte avskärma dig från världen. Alla delar som existerar av dig är det som gör dig till den människan du är.

Det var som om någon krossat Jonathans hjärta, söndersplittrat den som vassa glasbitar. Han försökte desperat laga ihop demz hjärtat, världen - men tiden läkte inga sår och det kändes väl? Allt som ensamheten försakat honom skulle alltid finnas där - men som ett suddigt minne?

Vad fanns det att leva för, egentligen?
Med svart hår och tunna streckläppar, med en smal bräcklig kropp som liksom svajade när han gick, var han inte mycket mer än en vandrande livlös själ, vars saker han älskade hade tagits ifrån honom - vänner, släkt, kärlek och så mycket mer.
Kroppen värkte av alla slag, alla ord som kastats emot honom - hela Jonathans inre värkte efter närhet, värme. Men det skulöe han aldrig få.
Han mindes hur han sökt sig till dem, till de förlorade, till Issa och Cindy - de gamla vännerna som stöttat honom, som fått honom att känna att någon för en gångs skull brydde sig om honom.
Jonathan hörde släktens skrik runt omkring sig, men han hörde dem inte, för hans blick var fokuserad på bilden inuti huvudet: två tjejer som hade lovat att de aldrig skulle lämna honom.
Snön knastrade under fötterna. Jonathan såg dem, såg de två tjejerna stå tätt intill varandra, och pratade om något. Han stannade till, med hjärtat bultande i halsgropen.
Han mindes en gång, en gång för länge sedan, en fråga som Issa ställt: "Tror du någon kommer förstå den vänskap vi har, hur nära vi är?" Hans fingrar hade dansat över hennes rygg, och hans läppar hade inte lämnat något svar. Cindy, Issa och Jonathan hade, ända sedan de mötts första gången, haft hemligheter, hemligheter ingen annan skulle förstå. (Mellan Issa och Jonathan var de lite extra speciella, kanske för att båda var hemligt kära i varandra, men Cindy var ändå inkluderad i så många av dem, hon också).
De kunde kolla varandra i ögonen, se hur den andre tänkte och kände.
Fast allt detta hade brutits...
"Vad begär ni av mig?"
Issa såg på dem. Hennes ögon lyste av irritation när hon såg på dem, såg på de två som alltid funnits för henne.
Men hennes ton innehöll ingen av den bitterhet hon försökte få fram; den var knappt hörbar som en viskning. Till slut hade Jonathan öppnat munnen, och svarat på det ärligaste sätt han kunnat, utan att avslöja något.
"Dig. Bara dig."
Tystnaden efter hans ord, gick nästan att ta på. Irritationen hade försvunnit ur Issas ögon, och ersatts med något annat, något han inte kunde sätta fingret på. Hon gav ifrån sig en djup suck, samtidigt som hon lyfte upp handen till pannan och slöt ögonen. Jonathan och Cindy såg båda på henne, utan att säga ett ord.
Till slut öppnade Issa ögonen, utan att se på någon av dem.
"Snälla ni, bara låt mig vara."
Jonathan var nästan säker på att hon skulle vända ryggen åt dem ett ögonblick, låta dem försvinna ur hennes liv, men det gjorde hon inte.
"Varför inte?"
Det var nästan onödigt av Cindy att ställa en sådan fråga, men själv kunde han komma på något bättre.
"Varför?" upprepade Issa och nu avvek hon inte med blicken. "Ni verkar inte bry er om mig - det enda ni gör är att gå och springa runt tillsammans i tron att ni är småbarn. Det är patetiskt."
Diskussionen hade sedan övergått till gräl och de tre vännerna hade glidit isär. Det gjorde ont bara att tänka på grälet, och de tre före detta vännerna som numera undvek varandra.
Jonathan saknade närheten, och det värsta var, att han aldrig skulle få tillbaka den. Tårarna började rinna nedför kinderna och han sjönk ner på knä i kylan, alldeles ensam och utan värme och kärlek.

Så bra men det var ändå lite sorgligt. Du har verkligen fått till känslorna och karaktärer.

Tack så mycket

Här är nästa kapitel...

4. Is utanpå, tårar inuti
"Det måste vara svårt att räkna när man inte har någon hjärna", viskade Emelie och petade Cindy i ryggen med sin pennspets. Hon kvävde en fnissning då Cindys arga ögon mötte hennes.
Det var matteprov. Pratet och skrattet som brukade fylla klassrummet, hade dött ut. Kvar var endast en tystnad - en tystnad som nästan gick att ta på, en tystnad där man nästan kunde höra en knappnål falla till golvet. Det enda som hördes var ljudet av raspande pennor som flög i snabb fart på papper och - från Cindys, Häxans, sida - långa djupa andetag.
Häxan, såkallad Cindy Jansson, var nog den största idiot Emelie någonsin stött på. Det fanns inte en enda sak som hon inte störde sig på hos henne - allt från det axellånga toviga, svarta håret till hennes tillbakadragna sätt. Hon förstod inte hur någon som Häxan kunde existera på denna jord. Speciellt någon som bara kunde lösa tre mattetal av fyrtio på femtio minuter. Hon var verkligen patetisk.
Till slut ringde det ut. Margot, läraren till 7A, samlade in proven medan resten av klassen rusade ut.
Tyvärr skulle en viss person inte slippa undan.
Hon skulle få sitt straff.

Emelie hade samlat ihop helt gäng - varav alla hade kritiska ögon mot Häxan på ett eller annat vis - för att verkligen visa att hennes beteende var patetiskt, att hon inte förtjänade livet på jorden. Nu skulle de sprudla ut hatet - på tu man hand skulle hon nog inte lyckats med detta. Det visste hon alltför säkert.
Efter en stunds letande, fann de till slut personen de letade efter. Häxan satt för sig sjäv vid cykelstället - i ett försök att gömma sig - med matteboken uppslagen i famnen.
Vad höll hon på med?
"Vad har vi här då?" utbrast Emelie, samtidigt som hela gänget stannade till bakom henne och omringade dem, ifall Häxan skulle försöka fly. "Är det inte Häxan som sitter här, alldeles ensam och rädd?"
Hon svarade inte. Bakom håret som nästan dolde hennes ansikte, gömde sig ett pat mörka ögon. Blicken var fokuserad nere i marken, och den tunna munnen öppnades inte. Kunde hon för guds skull svara?
Emelie drog hennes ansikte uppåt med hårda tag.
"Varför svarar du mig inte?" sa hon med sirapssöt röst. "Är du rädd för att verka ännu mera efterbliven än du redan är? Du vill inte medge att du inte har några vänner, och har aldrig haft? Till och med din älskade bror har inte skrivit till dig på två år."
Brodern hon syftade på var Häxans tre år äldre storebror Markus Jansson. Hon visste att de två hade en väldigt speciell och nära relation; det var allmänt känt på skolan. Fast efter att Markus flyttat till England med morbrodern, hade denne inte hört av sig på två år. Häxan förblev tyst, men nu lyfte hon upp blicken. En slags vrede började borra sig in i de vanligtvis tomma ögonen.
"Fast det är klart", sa Emelie och borrade in sina naglar i Häxans hy, "om man föddes av en stum mamma, smittar det troligen av sig."
Flocken runt omkring dem fnittrade instämmande. Hon nickade nöjt mot Häxan.
"Det spelar ingen roll, Häxan, för även om din mamma var dum, så förblir du dummare än hon. Du föddes som en värdelös prick och så kommer du förbli. Du är medveten om det, va?"
Naglarna borrade in sig, allt djupare in i huden. Fortfarande yttrade Häxan inte ett ljud.
Hon släppte plötsligt greppet om hennes hals. Det fanns tydliga nagelmärken från där hon borrat in dem i huden. Hennes offer rätade på huvudet, som hade dunstat bakåt.
"Svara när jag pratar med dig!" väste Emelie och slog till Häxan. Det var en hård spark. Slaget hade varit så hårt att hennes kropp bangade in i cykelstället. Matteboken låg kvar i leran på marken. Häxan förblev tyst.
Wow, hon är verkligen stark som kan stå emot mig, hann Emelie tänka. Hon borstade sitt blonda, vågiga hår från ansiktet och tog sats.
"Svara då!"
Hennes fot träffade Häxan rätt på smalbenet. Trots det, förblev hon tyst, men nu reste hon sig i alla fall upp.
För guds skull, yttra något ynka litet ord. Yttra ett ord, skrik hur ont du har, gör vad som helst, så gör jag ditt straff mildare. För jag vill egentligen inte göra dig illa.
Det var då chocken kom.
Häxans ben for ut, som av sig självt, och träffade Emelie precis ovanför knät. Det gjorde så ont att det svindlade till i huvudet. Hon vacklade baklänges och stirrade häpet på sitt offer. Aldrig hade hon trott att en så liten tjej, som var feg för allt, kunde sparka så hårt.
"Vad fan gör du?" flämtade hon. "Du är ju tydligen dummare än jag trott."
Tjejernas blickar möttes. Blåa ögon mötte svarta.
Skocken runt omkring dem stod alldeles stilla, i väntan på striden. Trots det, visste Emelie att alla som stod omkring dem nu var på hennes sida, den vinnande sidan. Det var en betryggande men märklig tanke. Ingen stod någonsin på hennes sida hemma.
"Du är rädd för mig, va?" viskade hon.
"Nej, inte alls", svarade Häxan oskyldigt. Äntligen yttrade hon något.
"Det borde du vara", sa Emelie. "Men du fattar tydligen inte ens det."
Du behöver egentligen inte frukta mig. På tu man hand, är jag inte farlig för dig. Men det behöver inte denna skock någon vetskap om. Inte du heller. För du behöver inte veta, att jag egentligen är avundsjuk på dig och vill vara kompis med dig.
"Var försiktig", yttrade någon bakom henne. "Tänk på att hennes farsa är snut."
En onaturlig fnysning kom ur Emelies mun.
"Ingen här skvallrar, eller hur? Det enda som gör så är lilla Häxan. Men det ska vi lära henne att låta bli."
Det var så fånigt - några månader tidigare på ett disko hade Emelie och hennes kompisar planerat att spela Häxans såkallade yngre syster i sexan, Lea, ett spratt. De visste att hon sedan länge varit kär i Erik Boman - de hade ofta synts tillsammans förr - och hade därför beslutat sig för att låtsas att Erik var kär i henne. Sedan skulle han fråga chans på henne på diskot. När hon sedan sa ja, skulle de göra narr av henne. Tydligen hade dock någon informerat Cindy, eller Häxan, om planen och hon förde sedan vidare den till Lea. Sedan sa hon nej när Erik frågade henne.
Emelie var så arg, så arg på Häxan som alltid förstörde allting - utan kontroll, for benet ut än en gång och träffade denna gången knäet. Det var Häxans känsligaste ställe. Denna gången flämtade Häxan till - Emelie hade just träffat det ställe läkaren hade varnat henne att vara försiktig med. Hon lyfte upp kjolen strax ovanför knäet och, till Emelies nöje, skiftade det i en nyans av blålila.
"Vad fan gör du?" utbrast hon. "Vad har jag gjort, för att förtjäna denna jävla smärta?"
Emelie var just på väg att ge igen med ett svar och ett slag i magen - innan vaktmästaren kom på dem.
"Vad gör ni?" brummade han. "Det ringde in för tjugo minuter sedan!"
Kokande av ilska rusade Emelie in i klassrummet, före alla de andra. Chocken lade sig långsamt över henne - hade hon faktiskt slagit Häxan, och hade Häxan slagit henne?
Inför hela skolan?

I skam vandrade Emelie hem, kokande av ilska. Dumma Häxan! Alltid skulle hon förstöra allting.
Mest av allt var hon ledsen. Att Häxan lyckats skämma ut henne, genom att sparka henne, betydde sämre ställning - det sänkte statusen som populär och bäst, vilket betydde inga kompisar. Och utan kompisar, inget liv - det var så Emelie resonerade.
Inte för att hon någonsin haft riktiga vänner. Ända sedan dagis, hade hennes föräldrar skuffat bort alla hennes vänner - för att tydligen var de inte tillräckligt "coola."
Sedan när hon började skolan, var det tydligen viktigt för henne att vara populär och ha massvis med kompisar - dock bara med de rätta, de andra skulle hon reta och mobba. Det var därför hon retade Häxan - eller tja, Cindy. För hon var liksom inte inne i gänget.
Dessutom var Emelie lite hemligt avundsjuk på Cindy - för hon verkade ha det så bra, omgiven av folk som älskade henne, och hon verkade i övriga fall må så bra. Det var också därför hon retade henne. Cindy verkade inte ta åt sig ett dyft av hennes elakheter.
Till slut var hon framme vid sitt hus och stod vid sin mörkblåa dörr, prydd med siffran 27. Hon suckade lite, tog upp nyckeln ur fickan och satte den i nyckelhålet. Nu var det dags att utplåna ännu en kväll med föräldrarna - vars elakheter satte spår i hennes liv.

Jätte bra kapitel! Du får verkligen känslorna att röras om! Åh, goodness, säg inte att du faktiskt har tagit bort din användare för gott! Du skriver helt underbart och det vore så tråkigt om jag aldrig mer kunde uggla med dig eller att läsa klart den här berättelsen.

*Låser på trådskaparens begäran*

Trådskaparen kommer dock att fortsätta skriva på den här berättelsen och hänvisar till denna länk: http://w.tt/1GzRWYb