Sommarlägret (3:e generationen)

Super!!
Hur gamla är de egentligen?

Superbra början! De ska bli så kul att läsa den här! ^^

Jaaaaa! *hoppar upp och ner* Blev så lycklig när jag såg att du skriver ännu en ff . Jag älskar tredje generationen ♡. Är så glad att du skiftar perspektiv i denna precis som du gjorde i en kittel full av kärlek, det blir som strösslet på tårtan .
Och kapitlet var superbra!

Oerhört bta! Är redan fängslad ett problem var dock jag-formen, du blandade ihop det lite med tredje-form men det var inte alltför farligt, tänkte att du kunde få veta det bara! ser framemot fortsättningen!

mer

Läser! Jättebra ff!

FÖRÄDARE! DU SKULLE JU TAGGA MEJ I DIN NYA FF!!
*bevakar i alla fall och önskar att jag visste hur Tess ser ut*

Åh vad roligt att ni tyckte om första kapitlet!

Huvudkaraktärerna av den här historien kommer vara just Tess och James men ni kommer även få följa med i vad som händer de andra. Det kommer däremot inte ske lika öppet utan mer i bakgrunden.

Hur gamla de är kommer berättas i det här kapitlet men det kan vara lite rörigt att förstå, som om ni inte förstår så är det bara att skriva det i en kommentar tillsammans med vad ni tyckte om kapitlet
____________________________________________________
Kapitel 2
Tess
Det första man möts av när man kommer hem är alla skor som ligger huller om buller i hallen. Det andra är ljudet ifrån radion i köket som mamma alltid envisas med att ha på högsta volym. Det tredje är de eldiga diskussionerna mellan mina bröder. Jag är näst yngst i en barnaskara på fem och dessutom den enda tjejen. John-David, som fyllde 24 för en månad sedan, är åtta år äldre än mig och två år yngre än honom är James-Andrew. Marcus-Anthony, som är mellanbarnet och den lugna av oss. John-David och James-Andrew har altid försökt få Marcus-Anthony att förstå att det faktiskt finns ett riktigt liv utanför böckerna, därav de eldiga diskussionerna. Yngst är Christopher-Robin. Han ska börja sitt första år på Hogwarts till hösten. Ett sladdbarn. Jag var 6 år när han föddes och jag blev väldigt arg på mina föräldrar när de berättade att vi skulle få ett syskon. Ett syskon som skulle ta min plats som familjens yngsta. Men det dröjde inte länge innan jag kom över min ilska och nu älskar jag min lillebror precis lika mycket som jag älskar mina storebröder.
- Så, hur går det i skolan Tessa-Louise? frågar Marcus-Anthony.
Han är en utav dem få som envisas med att använda mitt fulla namn. Förutom han så är det mamma och mormor. Att våra föräldrar gav oss dubbelnamn är någonting som vi ständigt har ifrågasatt.
- Kom igen Marcus! Finns det inget annat att fråga henne om? Som Cannock Chase, till exempel, säger James-Andrew och skär i sin sparris.
Marcus himlar med ögonen.
- Okej, visst. Tessa-Louise, kommer det bli roligt att få åka till Cannock Chase?
Jag nickar och tuggar klart kycklingbiten som jag precis stoppade i munnen.
- Det ska bli jätteroligt, säger jag.
- Åh, jag kommer ihåg somrarna vi spenderade där. Det var verkligen ett paradis, säger John-David och dricker lite vatten
- Om du med paradis menar sand överallt, äckligt badvatten och mat som smakar kartong så absolut, Cannock Chase är ett riktigt paradis, muttrar Marcus-Anthony.
Jag himlar med ögonen. John-David ställer ner sitt glas med en hög smäll och pekar på sin lillebror.
- Tvinga mig inte att kasta mig över bordet för att slå dig.
- Kan du inte för en gång skull försöka att inte med en gång hota med att slåss? Man kan ju tro att du inte vet hur du använder ord, säger Marcus.
Hans ord får John-David att ställa sig upp med sådan fart att hans stol ramlar bakåt. Stämningen i matsalen sjunker och alla undrar vi vem som kommer vara nästa person att prata. Det visar sig bli mamma.
- John-David och Marcus-Anthony, nu lägger ni ner med en gång! Rupert, tänker du bara sitta där medan dina söner nästan har ihjäl varandra? frågar hon och spänner sina blåa ögon på pappa, som sitter framför henne, vid matbordets andra kortsida.
- Älskling, varför ska jag göra någonting när det är ditt temperament som de har ärvt? frågar pappa med ett retligt leende på läpparna.
Christopher-Robin fnissar bakom sitt vattenglas och väntar spänt på fortsättningen. Det syns tydligt över hela hans fräkniga lilla ansikte att han tycker det här är jätteroligt. Mamma tittar på honom och rufsar till hans askblonda hår.
- Tyst med dig unge, säger hon leende.
Jag ler. Precis lika fort som bråket börjar försvinner de. James-Andrew ställer sig upp.
- Tack för maten, säger han.
- Ja, tack mamma, det var lika gott som vanligt, säger Marcus-Anthony.
- Har ni inte glömt något nu? frågar mamma och pekar på sin kind.
Mina bröder himlar med ögonen men en efter en går de fram och ger mamma en puss på kinden som tack för maten. Någonting som mamma har bett om efter varenda måltid sedan vi varit små. Mina bröder lämnar matsalen och det dröjer inte länge innan vi hör ett högt tjut och genom fönstret kan vi se hur John och James jagar runt Christopher i vår trädgård. Vi kan också se att Christopher håller i vad som ser ut att vara fjärrkontrollen till teven. Mamma skrockar och ställer sig upp. Att hon kommer fylla femtiofem år nästa år märks inte. Hon har fortfarande kvar sitt blonda hår och de rynkor hon har fått i ansiktet är skrattrynkor. Jag och pappa hjälper mamma duka undan porslinet ifrån bordet men pappa lämnar sedan mig och mamma ensamma för att hjälpa sina söner få tag på fjärrkontrollen eftersom han inte vill missa nyheterna som börjar alldeles strax.
- Tack för hjälpen hjärtat, säger mamma och svänger med sin trollstav.
Disken som vi har ställt på diskbänken börjar sväva och landa i diskhon där de börjar diska sig själva.
- Tack för maten, säger jag och ger henne en puss på kinden.
Hon ler och klappar mig på kinden.
- Jag är glad över att du äntligen åker till Cannock. Det kommer bli bra ska du se.
Jag nickar.
- När åker du? frågar hon.
- Jag åker hem till Rose på söndagkväll också åker vi tidigt på måndagsmorgon efter att vi har hämtat upp James och hans syskon, säger jag.
Mamma öppnar munnen för att säga någonting men en hög krasch följt utav ett högt ”Det var James inte jag” ifrån Christopher avbryter vårt samtal och mamma suckar.
- För er skull så hoppas jag att det där inte var min nya vas! ropar hon och med sin trollstav i högsta hugg går hon till vardagsrummet för att städa upp röran mina bröder ställt till mig.
Jag suckar och följer efter henne. I den ganska stora soffan trängs, förutom mina bröder, John-David och James-Andrew katter, Claude och Tyson. Båda två är av rasen Russian Blue och har blågrå päls och mandelformade gröna ögon. Och otroligt nog så är de bröder. När James-Andrew skulle börja Hogwarts åkte vi till Diagon Alley för att köpa ett djur till honom, precis som vi gjorde med John-David. Det första vi får se när vi kommer in i Det Magiska Menageriet är en exat kopia utav Claude, som John-David valde två år tidigare. Det visade sig att Claudes kopia var hans lillebror ifrån en annan kull och eftersom James-Andrew hade John-David som sin stora förebild vid elva års ålder så visste våra föräldrar att det inte var någon idé att diskutera om saken. Jag lyfter på Tyson, sätter mig ner och lägger honom sedan i mitt knä. Han spinner högt när jag stryker honom över ryggen. Pappa är den enda utav oss som är intresserad utav vad de säger på teven. Mamma, som trollat bort spillrorna av det som gick sönder, plockar fram garnnystan och stickor och börjar sticka. John-David lägger patient med både James-Andrew och Christopher-Robin tittandes över hans axlar. Marcus-Anthony kommer in i vardagsrummet med en tjock bok under armen och sätter sig ner intill mig. Vi säger inget särskilt till varandra. Men vi är i alla fall tillsammans.

James
Hemma hos mormor och morfar är det trångt och varmt. Som tur är så finns det inte längre några småbarn i familjen. Det skulle ha blivit jobbigt.
- George, kastar du hit ett bröd? frågar Percy ifrån ena sidan av långbordet.
Farbror George, som sitter på andra, tar ett bröd ifrån korgen och kastar. Det är med en van hand som farbror Percy fångar den. Det är ingen som reagerar på det dåliga bordskicket. Ingen bryr sig. Jag tar ett stort bett utav kycklingklubban och eftersom jag hamnade på ena kortsidan så har jag utsikt över hela min familj. Morbröder, ingifta mostrar, och kusiner. Fem Potter, en Lupin och resten Weasley. Det är inte alla familjer som skulle klara av att träffas såhär. Det är inte heller alla som klarar av att träffas här. Mina äldre kusiner har haft pojk och flickvänner som har stuckit efter att de träffat familjen. Mina kusiner grät inte över det precis. Klarar du inte av familjen så är du inte rätt person. Familjen ingår så att säga. Tess älskar min familj. En av orsakerna till varför jag är kär i henne. Eftersom hon har fem bröder är hon van att vara tuff och jag kommer aldrig glömma när hon träffade Louis för första gången och han försökte driva med henne och hon istället körde över honom med sin kontring. Louis var mållös resten av kvällen. Mormor svänger med sin trollstav och allas glas fylls automatiskt på. Här får man aldrig vara törstig eller hungrig, det ser mormor till. Morbror Ron sträcker sig fram för att ta sin sjätte kycklingklubba men Hermione slår honom på handen.
- Din mamma har gjort äppelpaj till efterrätt, säger hon.
Ron tittar sig förvånat omkring.
- Vi har snart varit gifta i tjugo år och hon har fortfarande inte lärt sig att jag alltid har plats för efterrätt, säger han och skakar på huvudet.
Alla börjar skratta och Hermione himlar med ögonen. Efter middagen stannar jag kvar i köket och spelar kort med Luis, Teddy, Fred och Albus.
- Vad tråkigt att Charlie inte kunde komma hem, säger Teddy och vänder på ett kort.
- Pappa pratade om att han troligtvis kommer hem ett par veckor nu i sommar, säger Louis.
Teddy plockar upp ett kort och slänger det i anda högen.
- Nej, då missar vi ju honom James, säger Albus och lägger ett kort.
- Varför missar ni honom? Vart ska ni? frågar Fred.
- Vi ska ju till Cannock Chase, svarar jag.
- Juste, det pratade Roxie om. Är det bara ni två?
- Lily, Rose och Hugo också. Vi ska vara ledare. Eller ja, inte Lily och Hugo men vi andra, säger Albus.
- Tess ska med också, säger jag.
- Oooh, säger Louis och Fred i kör.
Jag skrockar.
- Ja, hur går det med Tess? Ni har väl varit tillsammans ett bra tag nu, säger Fred.
- I juli så har vi varit tillsammans i åtta månader och det går bra. Väldigt bra, säger jag och ler.
Victoire kommer in i köket. Hon lägger sin arm runt Teddys axlar och viskar någonting i hans öra. Teddy ler och skjuter ut sin stol.
- Jag lägger mig, säger han och slänger sina kort på bordet.
Han ställer sig upp och med armen runt Victoires midja och går ut ur huset. Vi tittar frågande efter dem.
- Hur går det där egentligen? frågar Fred och knycker med huvudet.
Louis rycker på axlarna.
- Vem vet? Enligt Dominique så var Teddy hemma hos dem i lägenheten förra veckan. Det bråkade om någonting men eftersom de stängde in sig i Victoires rum så hörde hon inte riktigt vad de sa, säger han.
- Vad än pratade om så verkade de ha löst det nu, säger Albus och vänder på sitt sista kort.
- Yes! Jag vann, säger han.
Vi andra suckar. Det är tredje gången han vinner. Louis gäspar och sträcker på sig.
- Farmor måste ha sömnmedel eller någonting i sin mat för man blir alltid lika trött efter att ha ätit här. Ska vi inte sova här i natt Fred? Jag orkar inte åka hem till lägenheten. Den är stökig och vi har inte någon mat. Här har vi både rena sängar och mat i överflöd, säger Louis och lutar sig bakåt med stolen.
Trots att Fred är ett år äldre, om man ska vara exat så skiljer det bara fyra månader, gick de i samma klass eftersom Fred är född i oktober och sedan de var små har de varit oskiljaktiga. Och jag kan mycket väl tänka mig att deras lägenhet är både stökig och tom på mat. Mina kusiner är inte precis de mest ordentliga personer som jag känner.
- Ja, det finns ju gott om rum, säger Fred.
Lily kommer in.
- Mamma säger att vi ska åka hem. Pappa ska på ett tidigt möte i morgon, säger hon.
Jag nickar. I samma ögonblick som vi ställer oss upp öppnas ytterdörren igen och Victoire stormar genom köket. Trots att hon nästan springer förbi oss är det väldigt tydligt att hon gråter. Ett par sekunder efter kommer Teddy in. Han suckar och lutar sig mot dörrkarmen. Vi tittar på honom. Säger ingenting men tittar på honom.
- Är det dags att åka hem? frågar han.
Lily nickar.
- Jag tror att det är bäst att jag väntar här ute så länge, säger Teddy.
- Det låter som en bra idé, harklar jag.
Louis lämnar köket, antagligen för att gå efter sin storasyster. Fred suckar och skakar på huvudet.
- Jag blir galen på det här. Ska de aldrig bestämma sig? frågar han och går efter Luis.
Jag tittar på mina syskon och i samklang ger vi ifrån oss en suck. Vilken röra. Tack gode gud att vi snart åker iväg och slipper dramat. Lägereld, bad, och Tess. Det här kommer bli världens bästa sommar.
____________________________________________________

Hoppas ni gillar! Kommentera och dela gärna med era vänner!

Jättebra!
Log lite åt namnet Christopher Robin, det får mig att tänka på Nalle Puh... ♥
Men stavar man inte Louis och inte Luis?

Christopher-Robin är så gulligt tycker jag! ^^

Och jo, man stavar Louis. Jag tyckte att det var någonting som inte stämde när jag skrev hans namn! Tack så mycket!