Arvingarna

JÄTTEBRA!!!!!!!!
BEVAKAR STENHÅRT!

Aaah fantastiskt ♥ω♥

Åh tack!!!!♥♥

Tack så jättemycket!♥♥

^Vsg!
Jag vet att kapitlet nyss kom ut, men när kommer mer?
Kan knappt vänta!!

Så bra! Jag älskar hur du beskriver allt men liksom detaljer och allt.

Mer mer meeeeer!!

Åh, vad snäll du är!♥ Vet dock inte när det andra kommer ut, men någon gång i helgen eller nästa vecka!

Tack så mycket!♥

Jättebra! Älskar att du tar med så mycket detaljer.

Tack för alla fina kommentarer, eftersom det var en vecka sedan senast, så tänkte jag lägga upp kapitel 1.
-
Kapitel 1:

Jag kände pojkens kolafärgade ögon på mig när jag knöt fast hans händer med ett rep. Jag måste säga att han reagerade väldigt lugnt. Efter jag hade skickat hans ansikte ner i golvet, så gjorde han inget motstånd när jag knöt fast honom. Jag måste erkänna att sånt här inte är ett område som jag är bekant med. Jag vet hur man slåss, ja, men det var bara för att jag och Clover tvingades gå i karate i tre år för att lära oss grunderna i försvar.
"Har du ätit glosoppa till middag eller?" Mumlar jag och brunetten himlar med ögonen. Jag släpper taget om repet och bestämmer mig för att repet är tillräckligt hårt knutet.
"Vem är du ens?" Frågar jag kallt. Okej, jag vet inte riktigt om jag gör något fel, om jag är för kaxig eller något. Åh, det här är varför jag inte umgås med folk.
Killen säger inte ett ord. Hans läppar börjar röra sig, som om han ska säga något, men han verkar avbryta sig själv. Han ler självbelåtet och hans ögon glittrar till. Han vet att han har irriterat mig.
Hans hy är väldigt blek nu när jag tänker efter. Nu när jag står närmre honom kan jag tydligt se hans drag. Hans hy ser inte ut att någonsin ha haft någon finne, och hans läppar är ljust rosa. Han är lång, säkert flera centimeter längre än mig, och hans hår är rufsigt. Det är inte långt, men det är inte kort. Hans hår har en mörk brun ton, men ute i topparna ser man skuggan av chokladbrun.
Men återigen, så är det hans ögon som verkligen får mig att tappa andan. De är så fantastiska, och jag slår vad om att varenda tjej dreglar efter honom. Varför har jag aldrig sett honom i skolan?
Han är väldigt attraktiv, inser jag nu. Men jag slår mentalt till mig själv. Hallå, Amara? Vad hände där? Du har precis slagit ner honom, och du ska föreställa stark, nu är verkligen inte den rätta tidpunkten för att stå och tänka på hur snygg han är.
"Dregla inte på mattan, raring." Säger han tillslut. Hans röst är len som sammet, men ändå stenhård. Han har en tonårspojke-klang i rösten, men ändå låter han mer som en man än som en pojke.
Jag rycker till och dras ut ur min trans. Jag reser mig upp hastigt och borstar av damm, som egentligen inte finns, från mina byxor.
"Varför har jag inte sett dig tidigare?" Frågar jag och kastar en snabb blick ner mot honom. Han sitter i hörnet av mitt rum, lutandes mot mitt element som inte ens är på.
"Det, är en fråga du vill ha svar på va?" Det är en fråga, men när han säger det så låter det mer som ett konstaterande än en fråga.
Jag sätter mig irriterat på huk framför honom. Jag tittar på honom, men undviker hans ögon dock. Jag är rädd att om jag kollar, så kommer jag inte kunna kolla bort. Hans jacka är nästan torr, och under jackan kan jag se en vit t-shirt. Trots att han sitter i vad som måste vara världens mest obekvämaste position, lutandes mot ett trasigt element och blöta skor, så lyckas han se otroligt bra ut.
"Vad hindrar mig från att gå till min far, kungen, och berätta om att en pojke har brutit sig in i prinsessans rum och gömt sig i hennes garderob, för att sedan attackera henne? Jag kan få dig utkastad från staden." Säger jag och lutar huvudet åt vänster lite. Jag blir besviken när han inte reagerar på mitt hot. Han håller tyst, och hans ljusrosa läppar formar ett enda sträck. Då går det upp för mig.
"Du är inte ens härifrån." Viskar jag, "du är en av Pereiras. Du är en av deras spioner."
Jag undrar varför jag aldrig la märke till det röda bandet runt hans muskulösa arm, som avslöjar att han är en av de i klanen på andra sidan.
Han ler belåtet.
"Någon kan lägga ihop två och två. Duktigt." Säger han. "Det tog dig ett tag."
Då stormar jag upp från min sittplats och skjuter upp dörren med en smäll.
"Far!" Skriker jag, och mitt skrik ekar i trappan och i korridoren. Jag springer ner för trapporna och jag hör steg nerifrån.
Min faders figur tornar plötsligt upp sig framför mig. Han har fortfarande på sig middagskläderna och i det silvriga skägget kan jag skymta några kvarblivna knäckebrödssmulor.
"Det är en inkräktare i mitt rum." Säger jag, och jag blir själv förvånad att min röst låter lugn. Min far dock, hans färg försvinner från hans runda ansikte, och han springer förvånansvärt snabbt upp för de mörka trapporna. Jag stirrar efter honom i någon sekund, innan jag börjar springa upp jag med.
Min far tar ett knarrande steg över tröskeln till mitt rum. Ungefär en halv sekund flyger jag upp vid hans sida, och när jag ser det känner jag hur min haka bokstavligen åker ner till golvet.
Det är tomt i mitt rum. Vid elementet ligger avskurna repbitar, och det röda bandet hänger över elementets kant.
"Jag svär, han var här." Säger jag med darrande röst. I mitt huvud rabblar jag alla möjliga fula ord mot mig själv. Hur kunde jag vara så dum och inte kolla hans fickor? Varför trodde jag att han skulle komma hit obeväpnad? Han hade säkert någon kniv i bakfickan eller något.
"Jag tror dig." Säger min far. "Men just nu finns det inte särskilt mycket att göra åt det. Kommer du ihåg hur han såg ut?"
Jag skakar bara på huvudet. Om jag börjar prata om hans utseende, kommer jag inte kunna sluta. Han är ren perfektion.
Min fader suckar och går med tunga steg mot dörren och försvinner bland skuggorna i korridoren.
Jag suckar och slår handen för pannan. Jag kastar en blick ut genom fönstret och ser att det har slutat regna. Då slår det mig.
Jag springer snabbt till fönstret som står vidöppet. Jag kastar en blick ner mot vägen ungefär tio meter ner från mig. Ett gul-aktigt ljus lyser upp trottoaren, och en mörk figur går med snabba steg åt gränsen av Dimitrovas del av staden. Jag kisar med ögonen och kan se hur figuren stannar. Figuren vänder sig om och jag känner genast igen ansiktet. Det ansiktet glömmer man inte i första fallet.
Även fast jag är på högsta våningen av ett slott, och han är som en myra för mig kan jag se honom flina. Hans tänder är glänsande vita och jag biter mig argt i läppen.
"Caleb Pereira, förresten!" Hör jag honom skrika, innan han vänder sig om och försvinner i mörkret som kramar staden.
--
Såå, första kapitlet är här! Yeey! Detta vart lite kortare, men är ganska trött nu, så det får bli ett extra långt nästa gång. I nästa kapitel skickas hon iväg till lägret! Jag är så spänd! AAHH.
Så vad tyckte ni om Caleb? Det vart mycket beskrivningar om honom, men har ni SETT Dylan O'Brien, som spelar Caleb i denna berättelse? Om ni inte har det, googla! Och hans ögon...arghhh.
Aja, jag bjuder på en gratisbild av honom, i alla fall!
Dylan är med i The Maze Runner (2014), The Scorch Trials (uppföljare till TMR, kommer ut i september) och filmer som The Internship, The First Time osv. Han är även med på MTV's egna TV-serie Teen Wolf. Kolla in dem!

NÄSTA KAPITEL KOMMER UT SNART, JAG LOVAR!
Tills dess, bye bye!

FANTASTISKT! ♥ och Caleb är typ precis som Jace my love ♥-♥ (du kanske inte vet vem jace är men han är en karaktär från the mortal instruments böckerna ;p)

Jättebra jag älskar det! Du är superbra på att skriva♥