Månsystrar

Bevakar! Det är superbra!♥

Jättebra! ! *bevakar*

Det var så lite så!

Började faktiskt skälv nyligen på en berättelse som liknar den här rätt så mycket.

JÄTTEBRA!!!

BÄST! Såklart man bevakar!!

Vill nån ha ett nytt kapitel?

Jag!

Kapitel 2


Ly låg nu i sin säng och försökte sova. Hon gäspade och drog täcket om sig innan hon föll in i djup sömn.

Nästa morgon vaknade Ly av att den varma julisolen sken in genom fönstret och ner på henne.
Hon kisade mot solen och sträckte på sig. Sedan gick hon upp ur sängen, drog av sig nattlinnet och satte på sig en ljusblå knälång klänning och borstade snabbt igenom sitt lockiga hår.

Lo vaknade också av solen som sken ner på henne mellan trädens lummiga kronor. Hon sträckte på sig och gäspade. Sedan gick hon upp ur sin mjuka mossbädd, men borstade varken håret eller klädde på sig nya kläder. Hon borstade inte håret för att hon helt enkelt inte brydde sig om sådant. Och hon klädde inte på sig något annat för att hon alltid hade på sig samma kläder tills de blev antingen för kalla, för varma, för trasiga eller för smutsiga. Och just nu var hennes kläder alldeles perfekta, enligt henne själv. Så därför bytte hon inte om utan gick direkt ut ur sin lilla koja och ut i den väldiga nyvakna vackra lövskogen.
Hon andades in den fuktiga skogsdoften och gick en liten promenad på sina starka bara fötter.
När hon hade gått en bra bit glesnade skogen och ett stort vitt slott reste sig framför henne. Hon hade sett slottet många gånger innan men hon hade aldrig gått in där. Hon trodde att hon nog inte passade in bland allt fint slottsfolk. Det hade hon nog väldigt rätt i, men det fanns en på slottet som gärna hade velat träffa henne. Ly. Ly hade inga syskon och inga lekkamrater. Förutom sin lilla snövita pudelvalp Lova, sin lilla ljusgrå kattunge Sonja, sin vackra nattsvarta hingst Natt och sin ljusbruna keliga kanin Stampe. Hon tog väl hand om sina djur och älskade dem med hela sitt hjärta. Men hon saknade ändå en riktigt människovän som hon kunde prata, skratta, leka med och sådant.
Det gjorde Lo med. Fast inte lika mycket som Ly.

När Lo hade stått ett tag och blickat upp mot det väldiga slottet vände hon på klacken, eller snarare hälen, och gick tillbaka in i skogen.
Hon hittade både smultron, vildhallon och så tog hon ett av barkbröden som hon själv hade bakat. Det tänkte hon äta till frukost. Hon tog fram sin träkåsa som hon själv hade täljt, och fyllde den med friskt vatten från den klara porlande bäcken som rann igenom hela skogen.
Sedan satte hon sig på en vält trädstam bredvid bäcken och började äta sina bär. Hallonen var precis mogna och smultronen likaså. Barkbrödet var väl okej. Efter det drack hon upp det kalla friska bäckvattnet i ett svep.

Lys frukost var helt annorlunda. Hennes privata kock hade lagat perfekt stekta pannkakor med jordgubbssylt och grädde, till henne.
Hon åt tre pannkakor och drack ett glas juice. Sedan tackade hon för maten och gick upp till sitt rum. Hon kollade ut genom fönstret och såg en flicka i hennes egen ålder stå vid skogsbrynet bredvid slottet. Flickans långa gyllene hår glänste i solskenet. Ly ville så gärna bli vän med flickan. Hon sprang genast iväg till sin mor och far och frågade om hon fick gå en liten promenad i skogen.
"Jaa, visst", sa hennes mor medan hon kammade sitt långa svarta hår. "Om du är försiktig med dina kläder och inte smutsar ned dem."
"Visst får du ta en promenad i skogen, Ly." sa hennes far med sin djupa stämma och satte på sin nyputsade guldkrona på sitt ljusbruna hår. "Men kom tillbaka innan klockan tolv."
"Vad bra, mor och far", sa Ly glatt. "Jag går nu. Hejdå!"
Hon sprang iväg ut i den stora kungliga hallen, drog på sig sina korta ljusbruna läderstövlar och sprang ut i slottsträdgården. Den blommade för fullt och surrade av humlor och bin.
Hon sprang över vindbryggan som låg nedfälld över vallgraven där vattendrakar med silverhorn och vita svanar med gyllene näbbar simmade omkring.
Hon sprang runt vallgraven och bort till den västra delen av slottet. Där låg den vackra sagoskogen med alla sina stora träd, vilda djur och naturens skönhet.
Hon stod ett tag och blickade förundrat upp på den stora skogen framför henne. Hon kände sig så liten jämfört med skogen.
Hon tog några försiktiga steg in i den. Några fler steg. Ännu fler något säkrare steg. Och sedan sprang hon in i skogen. Hon dansade runt, det var underbart i skogen ju!
Sedan blev hon väldigt andfådd och fick håll i sidan. Hon stannade och vilade mot en ek. Först då märkte hon att hela marken myllrade av liv. Tordyvlar, tusenfotingar, larver, maskar och massa annat.
Hon blev jätterädd och skrek högt. Ly var inte alls van vid sådant. Hon blev så otroligt rädd när hon märkte att några myror kröp på hennes läderstövel att hon började gråta och hon skrek ännu mer.

Lo som var på väg tillbaka till sin koja, hörde plötsligt ett högt skrik. Hon reagerade snabbt och vände om och sprang dit skriket kom ifrån. Slottet.
Hon behövde bara springa en liten bit innan hon såg varifrån skriket kom. En flicka i hennes ålder. Flickan verkade vara väldigt rik som hade råd med sådana kläder. Flickan hade lockigt guldbrunt hår och en ljusblå sidenklänning som nådde till knäna. Hon stod uppe på samma välta trädstam som hon själv hade ätit sin frukost på.
"Vad skriker du för?" frågade Lo så artigt hon kunde.
"Myror...på min skooooo!" skrek hon medan några tårar rann ner för hennes kinder.
Lo fnissade tyst för sig själv. Myror på skon. Larvigt!
"Ska jag ta bort dem?"
"Ja, tack!" sa flickan panikslaget.
Lo plockade försiktigt bort de fem myrorna som kröp omkring på flickans dyra läderstövel.
"Sådär", sa hon.
Flickan torkade sina tårar på ett ovanligt elegant sätt. "Tack så mycket!"
Då möttes deras ögon för första gången. Klick! sa det direkt. De märkte att de var som gjorde för varandra. Inte på kärleksvis, utan på vänskapsvis. Och något mer. De kände att det var som en osynlig tunn tråd emellan dem. Både Lo och Ly hade blå ögon. Ljusblå för att vara mer exakt. Eller nej. Deras ögon var varken ljusblå, mörkblå, isblå, gråblå, blåbärsblå eller himmelsblå. De var månblå.
"Men vem är du då?" frågade Lo efter ett tag.
"Eh, jag är Ly. Prinsessan Ly, alltså. Jag bor i slottet där." Ly pekade med ett smalt pekfinger med en lång silverlackerad nagel på slottet bakom henne.
"Oj! Så du är prinsessa." sa Lo och neg snabbt. Hon tänkte att det kanske var bäst om stod mitt framför prinsessan.
"Ja..." sa Ly tankfullt. "Men vem är du?"
"Ja, jag är Lo. Jag bor här i skogen." sa hon och snurrade en gyllene hårlock runt fingret.
"Bor du i skogen?" frågade Ly lite skeptiskt.
"Ja", sa Lo, "det gör jag."
"Är det hemskt?" frågade hon, även fast hon redan visste svaret. Det är klart det är hemskt att bo i skogen.
"Nej", svarade Lo. "Det är underbart!" Hon log ett vackert soligt leende som visade alla hennes gräddvita tänder.
"Jaså..." Ly trodde inte sina öron. "Jaha."

________
Hoppas att ni gillade det!!!

Sååååååååååå, bra!!!!! Du skriver fantastiskt!

Tack så mycket!! ♥
Förresten så skulle jag mer än gärna vilja läsa din berättelse som du skrev om lite längre upp i tråden. Om det finns möjlighet så skulle jag bli otroligt överlycklig om du kunde skicka något kapitel (helst hela ((så långt du har kommit alltså ))) med uggla till mig!