Du kan rädda mig (THG)

DETTA ÄGER SKRIV MER

Tack (HAR INGEN JÄ*** TUMME KVAR)

Wow! Superduperbra!

Helt enkelt supermegamugglisawesome!

Gaaaah, SÅ BRA. Längtar efter mer! Du skriver som en Gud. *.*

Kan inte annat än att hålla med de superdupersmarta personerna som ovan! Man lever sig in så mycket i det du skriver!
Höhö, nu vill jag skriva på min THG-ff...xD

Gud vad bra!
"Bevakar"

Jättebra! Jag läser!

Längtar efter mer ^^

Awsome! Bevakar!

HELT SUPERDUPERAWESOMEMEGAMUGGLISBÄST!

Bevakar självklart, du skriver helt otroligt, det är en väldigt intressant handling, allt äger. ♥

(OKEJ LITE KORT KAPITEL NU. HOPPAS DET ÄR OKEJ )

KAPITEL 3
”Så, jag heter Tanja och jag ska bara leta reda på min assistent Casper”, säger hon.
Hon försvinner ut genom en dörr.
”Förlåt”, viskar Linus.
”För vad?” Frågar jag.
”Jag… jag vet inte. Du visste att det var du”, säger han.
”Ja, hur kan du veta det?” Frågar jag.
”Mor, hon pratade med Coin igår hon såg dig utanför”, säger han.
”Okej”, säger jag.
”Här är han!” Nästan sjunger Tanja och drar in en man som måste vara Casper.
”Grattis”, säger han.
Grattis? Vi åker mot vår död!
”Ni har varsitt rum”, säger Tanja. ”Beatrice kom jag visar dig rummet”, säger hon.
Jag följer efter henne till en dörr.
”Här är det!” Säger hon och öppnar dörren.
”Tack”, säger jag.
Rummet är stort som huset jag har i Distrikt 13.
Sängen är riktigt stor och har ett gift-grönt överkast.
Jag går sakta fram till det och känner på det.
Tyget kittlar mig.
Jag går ut i badrummet.
Det finns en toalett, ett badkar och en dusch.
Jag fingrar på badkarets vita kant.
Allt är så stort. Så perfekt. Till skillnad från varför jag är här.
Hungerspelen.
Jag går tillbaks in i sovrummet och sätter mig på sängen.
Jag tar en ut av kuddarna. Jag stirrar på den. Jag tar ett djupt andetag och trycker kudden mot ansiktet och skriker.
Jag ställer mig upp och kastar kudden ifrån mig. Den hamnar på en vas och slår ner den på marken så den går i kras.
Jag letar efter något att sopa upp porslinet med.
Jag hittar en tidning och en handduk.
Jag böjer mig ner och sopar upp porslinet på tidningen när jag blir klar och börjar resa mig upp öppnas dörren. Jag stannar kvar och böjer mig ner över porslinet.
En hand knackar mig på axeln. Jag vänder mig upp och tittar rakt in i en mörkhårig flickas gröna ögon.
”Vad är det?” Frågar jag med gäll röst som låter som att jag nyss gråtit. Det kanske jag har också.
Hon pekar på porslinet som ligger på tidningen.
”Jag råkade ha ner den”, säger jag.
Hon nickar.
Jag förstår att hon är en av dom där stumma slavarna.
Hon tar tidningen.
”Tack”, säger jag.
Jag reser mig sakta upp när hon har gått och kurar ihop mig till en liten boll och stirrar på mina knän.
Jag sitter så här ända tills Tanja kommer och säger att det är mat.
Jag följer sakta efter henne utan att säga ett ord. Jag tittar på hennes metall blåa hår och ser en liten tråd som siter mellan håret och en liten klämma i hennes klänning som säger att hennes ”hår” är en peruk.
Tanja öppnar dörren till en vagn som måste vara mat vagnen.
”Här är det”, sjunger hon.
Jag kikar fram bakom henne och ser massor av mat.
”Det måste vara plast”, mumlar jag.
Men Linus äter av den. Så det MÅSTE vara riktig mat.