~Vindens svaghet~ [Vampire Knight Fanfiction SV]

Jag håller med!!!!

Jättebra! *bevakar*

love it!!! *bevakar*!

Kapitel 3 - Vampyrer? Hmpf.

Jag kunde höra tysta fotsteg av någon som närmade sig mig. Jag fortsatte hålla mina ögon slutna och lyssnade när personen kom närmare och närmare. När personen var någon meter ifrån mig öppnade jag hastigt ögonen och kastade mig mot personen. Personen slog i marken och jag var landade över honom. Jag skrattade och såg ner i ett par blåa ögon. Den blonda vampyren ställde sig upp och log som tidigare idag mot alla fangirls “Aww, du älskar mig så mycket så du kastar dig över mig!” sa han glatt och irriterande. “Åh nej, Fido! Där har du fel… d..” “FIDO?” morrade han. “Ja, har du inte lite likheter med en hund?” frågade jag honom. “JAG ÄR INTE EN HUND” skrek han. “Hmm… kanske är du en ilsken golden retriver, du vet, det passar bra med ditt hår” skrattade jag och pekade på hans blonda hår. Det fick honom rasande och plötsligt kastades jag bak mot ett träd med kraft. “OUCH!” Aidous blåa ögon var nu blodröda och han kollade in i mina ögon med raseri i blicken. “Du doftar… ljuvligt…” mumlade Aidou plötsligt och hans ögon såg omtumlade ut.. SHIT, detta kan inte vara bra! Jag insåg först nu att jag hade ett rivmärke på armen som blödde. Jag försökte slita mig ur hans grepp men han höll upp mina handleder över mitt huvud. “Släpp mig!” morrade jag åt den irriterande vampyren. Jag kunde känna hans varma men ändå svala andedräkt på min hals och jag kunde känna de vassa spetsarna av hans huggtänder. Jag vet att jag i människovärlden hade drömt om detta, att bli biten av en vampyr, men när man väl var här och precis skulle bli biten var det en helt annan upplevelse, inte alls lika eggande. Jag kunde känna hans tunga på min hals “detta bevisar hur lik en hund du är” mumlade jag sarkastiskt och knep ihop ögonen, men plötsligt släpptes greppet om mig. Aidou hade en pistol mot sitt huvud och bakom honom stod… ZERO. ‘Aw shit… blev jag precis räddad av Zero?’ tänkte jag. “Tappade du kontrollen, vampyr? Ni är likadana allihopa…” mumlade Zero. Zero kastade en blick på mig och hans lavendelfärgade ögon smalnade “Det är du!” sa han. Plötsligt insåg han att mina ögon och hår var förändrat “Vad hände med ditt hår och dina ögon?” frågade han fundersamt, men han sänkte inte pistolen han höll mot Aidous huvud. “Oh, jag… färgade mitt hår och i mina ögon har jag använder kontaktlinser!” svarade jag självsäkert. Denna lögnen hade jag använt så många gånger att jag nästan trodde den var sann. Zero fortsatte att blänga misstänksamt på mig i en sekund men kastade sedan tillbaka sin blick till Aidou. Han såg nästan ut som om han höll på att trycka på avtryckaren på sin bloody rose. ‘Vänta, Yuuki är inte här! Aidou får inte dö än, han har en viktig roll i denna berättelsen!’ tänkte jag. Precis innan Zero sköt kastade jag mig mot hans bloody rose och vinklade den uppåt. Zero sköt, men missade Aidou. Aidou flämtade “Det där var läskigt!” sa han förvånat. Jag suckade lättat. Då kom plötsligt personen som jag ogillar mest - KANAME.
“Zero, sänk din bloody rose, den kan vara ganska hotande mot oss” sa den mörkhårige renblodsvampyren lugnt. “Skjut honom Zero!” jublade jag. Alla stirrade på mig “Det var ett skämt! Gud, ingen här kan någonsin förstå sig på skämt…” mumlade jag. Alla ignorerade mig igen “Jag tar hand om Aidou, ta med flickan till Kaiens kontor för att radera hennes minnen” sa Kaname. Jag fnös och plötsligt var Aidou och Kaname borta. “Det var nära” mumlade jag för mig själv och tog ett djupt andetag. “Kom med här!” sa Zero och blängde på mig. Jag gjorde vad jag alltid tänkt göra om jag såg honom, jag nöp honom i kinderna och hans blick förvandlades från skräckinjagande till … dödlig! “Muntra upp dig Zero, du har egentligen ingen anledning att vara såhär… hur ska jag säga detta…. arg på alla och så tjurig” sa jag. “Du vet inte någonting om mig!” fräste han. Jag ryckte på axlarna och började springa mot mitt rum i sol-sovsalarna. Zero försökte springa efter mig, men det såg ut som att någon osynlig kraft hindrade honom.

“konstigt…” mumlade jag när jag kom in i min sovsal. ‘Imorgon kommer jag ha så mycket problem, eftersom mina minnen aldrig blev raderade’ jag la mig på min säng och somnade på en gång av utmattning.

‘De är nära, så nära…’ skuggorna närmade sig mig. Jag kollade upp mot den bländande solen, men jag släppte aldrig blicken ifrån den, som om jag var rädd att förlora den. “Du kan inte gömma dig i ljuset för evigt, Windy” sa rösten i mitt huvud. “Nej, men jag kan gömma ljuset” svarade jag utan någon rädsla. Det bländande ljuset försvann in i skuggorna och jag log samtidigt som jag föll ner i det oändliga mörkret.

Jag släppte ut ett tyst skrik. Jag andades hest och ryckigt och satte mig upp i sängen. ‘De här drömmarna, de skrämmer mig så mycket’. Windy i mina drömmar hade alltid så mycket mod, hon stod upp för sig själv. Jag förstod inte, vad hade hänt med Windy i mina drömmar som gjorde att hon inte hade några rädslor, hon måste ha varit med om en fruktansvärd förlust… Jag undrade verkligen vad drömmarna betydde, om de hade någon betydelse över huvud taget. Jag hörde någon som knackade på min dörr och jag insåg att jag fortfarande hade på mig min uniform från igår. Minnena kom tillbaka till mig av vad som hade hänt “åh, idag kommer inte vara en lätt dag” sa jag till mig själv och öppnade dörren lite på glänt och kikade ut. På andra sidan dörren stod en leende Yuuki “Windy, gör dig i ordning, din första lektion börjar om en timme!” berättade hon. Jag gav Yuuki ett leende “Tack Yuuki, vi ses” jag stängde igen dörren. Det verkade som att hon inte visste om gårdagens händelse, phu!

Allt jag kunde tänka på var blod och mörker när jag stod framför spegeln. Mitt hår och mina ögon ändrade väldigt snabbt färg efter mina känslor. Mitt hår var korpsvart och mörkare än den mörkaste skuggan. Mina ögon var blodröda, men inte lika bländade som vampyrernas ögon. Jag suckade, jag skulle få konstiga blickar idag. Mitt hår och ögon kunde bara förändra sig efter hur jag kände om jag inte la ner extra mycket energi på att förvandla något, men energi hade jag inte speciellt mycket av just nu.

Jag tog lite rouge på mina bleka kinder och lite röd lipgloss på mina läppar “klart!” jag gick ut ur mitt rum och där ute stod Yuuki och väntade på mig. Hon stirrade häpet på mig “Ditt hår och dina ögon Windy…” började hon “Jag färgar mitt hår, och i mina ögon använder jag kontaktlinser” log jag “jag brukar färga mitt hår varje dag faktiskt” fortsatte jag. “Åh.. okej” svarade hon tveksamt. “Kom, lektionen börjar snart” vi sprang från sol-sovsalarna till huvudbyggnaden och på vägen förklarade Yuuki snabbt var saker och ting låg och pekade mot de olika byggnaderna och mot omgivningen. Vi sprang in i klassrummet precis innan klockan ringde. Yuuki satte sig snabbt ner “Idag har vi en ny elev här på vår skola, Miss Amano, kom fram hit är du snäll och berätta lite mer om dig själv” sa läraren. Jag ställde mig framför hela klassen och log ondskefullt “Jag heter Windy Amano, jag är en ny elev som ni hört ifrån Sverige!” Jag tystnade och funderade på vad det fanns att berätta om mig “Vad vill ni veta om mig?” frågade jag. Flera händer räcktes upp i luften. “Ja?” frågade jag en fangirl som jag kände igen från igår. “ÄR INTE DU DEN TJEJEN SOM SA DET DÄR OM IDOL-SENPAI IGÅR?” skrek hon. “Vad pratar du om?” frågade jag och försökte verka förvånad. Hon tystnade och läraren blängde på henne “Sumimasen...” mumlade hon. “Ja?” frågade jag en annan elev, en pojke. Han log mot mig, ett leende som antagligen var menat att vara attraktivt men misslyckades totalt “Så, har du någon pojkvän?” frågade han mig. Jag skrattade högt och hans leende dog ut “Nej, och jag planerar inte på att skaffa någon heller inom den närmaste framtiden!” sa jag. Han såg väldigt besviken ut. “Okej, en sista fråga” sa läraren “Ja?” frågade jag en annan pojke. “Vad för slags män föredrar du?” frågade han. Jag suckade “Vad är det för slags frågor ni ställer egentligen? Jaja, jag tycker om personer som är smarta, men inte för smarta, de ska vara attraktiva och de ska vilja beskydda mig och se mig som värdefull” svarade jag och kastade med mina ögon. “Du kan nu sätta dig bredvid Zero, längst upp i klassrummet” sa läraren “Hai, sensei” svarade jag och gick upp mot Zero. Jag kunde känna allas blickar på mig när jag gick mot Zero. Han blängde på mig men jag satte mig ändå bredvid honom. “Du kommer inte undan den här gången, du ska med till kontoret” fräste han. “Eller?” fräste jag tillbaka. “Det finns inget eller! Du SKA med” “Vad pratar ni om?” frågade Yuuki förvånat och vände sig om. “Aidou försökte bita henne igår! Och efter det sprang hon iväg från mig” svarade han henne med smalnade ögon. Yuuki spärrade upp ögonen “Är du okej Windy?!” frågade hon oroligt. Jag fnös “Jag visste redan allt om vampyrer, ni behöver inte vara oroliga!” skrattade jag. “SCHH” Yuuki satte sin hand framför min mun för att tysta mig. “mmummmpm dmmu km emh” fortsatte jag. Jag fortsatte att mumla men gav till slut upp. Hon släppte sin hand från min mun när jag var tyst “INGEN KAN HÖRA OSS ÄNDÅ” skrek jag högt i klassrummet och alla stirrade på mig “oups…” “MISS AMANO, Inget skrik i klassrummet! Om detta sker en gång till får du kvarsittning! Det spelar ingen roll att du är en ny elev” sa han. “Sumimasen…det ska inte hända igen” mumlade jag. Lektionen fortsatte, men jag började bli lite sömnig. Zero slutade så småningom blänga på mig och la sitt huvud ner på bänken, precis som Yuuki, och somnade. Jag minns att allt blev suddigt och sedan svart när jag gjorde som Zero och Yuuki och la mitt huvud ner på bänken.

Jag stod nere i en djup avgrund. “Hur ska jag ta mig upp?” frågade jag mig själv. Jag var omgiven av skuggor “Det finns ingen väg härifrån, du är fast” sa rösten i mitt huvud och skrattade ondskefullt. Jag slog mina händer för mina öron men jag kunde fortfarande höra skratten. “NOG” skrek jag kraftfullt. Rösten i mitt huvud tystnade “Det finns en väg upp, en väg ej möjlig för dödliga, eller skuggor” fortsatte jag. Mina fötter pressades upp från marken och jag flög i en rusande fart upp mot ljuset, upp ur avgrunden “Jag kommer aldrig ge upp, jag kommer aldrig låta mörkret överta mig” skrek jag.

“ALDRIG” skrek jag och drog hastigt upp mitt huvud från bänken “MISS AMANO, KVARSITTNING” skrek läraren. “ZERO OCH YUUKI SOVER” skrek jag då. “MISS AMANO, NOG! ZERO KIRYUU OCH YUUKI CROSS! KVARSITTNING, DET SPELAR INGEN ROLL ATT NI ÄR PREFEKTER, NI SKA FÖREGÅ MED GOTT EXEMPEL” Jag log ondskefullt. Jag visste att Zero skulle skippa kvarsittningen ändå, men kanske kunde detta ge mig tillräckligt med tid att rymma ifrån prefekterna och gömma mig i mitt rum - tills natten. Jag hade planerat att ställa till det lite igen med nattklassen. Jag log för mig själv och skrattade högt. “Vad är så roligt Miss Amano, är det något du vill dela med klassen” jag tystnade plötsligt “Nej tack, semimasen, sensei” mumlade jag.

Lektionen tog slut. Yuuki och Zero sov fortfarande på sina bänkar. Här är min chans! Jag började smyga mot dörren men plötsligt var en hand på min handled.
“NEJ! ZERO!” Skrek jag. Jag drog tillbaka min handled från hans grepp
“DU KAN ALDRIG FÅNGA MIG! JAG TÄNKER ALDRIG GÅ TILL REKTORN, ALDRIG” skrek jag och sprang iväg från den silverhåriga vampyren så fort jag kunde.
“HAHA, det där var ju lätt” skrattade jag och sprang emot min sovsal.

På vägen till min sovsal började jag springa snabbare, jag hade känslan av att någon bevakade mig och jag vände därför hastigt riktning, men sprang in i någonting hårt och kallt. Jag kollade upp för att be om ursäkt till personen jag sprungit in i.
“Semima….” började jag men sedan såg jag vem det var, det var… KANAME KURAN. Han gav mig ett litet leende “Åh… det var bara du” sa jag och log. Han kollade på mig förvirrat, han var väl inte van vid att bli tilltalad på ett nedvärderande sätt.
“Så, Kaname, jag är ledsen, men jag måste tyvärr gå nu…” sa jag och började backa små steg, det kändes konstigt att stå så nära renblodsvampyren, jag gillade inte hans aura. Jag förstod inte hur Yuuki kunde lita på Kaname, han använde folk som schackpjäser!
“Du har inte presenterat dig, vad heter du?” frågade han.
“Windy Amano” svarade jag kort och började gå iväg. Plötsligt tog hans hand tag om min handled, varför tar alla här på Cross Akademi alltid tag om min handled?
“Windy... Du vet, rektor Kaien bad mig att radera dina minnen om jag såg dig. Förresten, ditt hår och dina ögon har förändrats” sa han och rörde vid en slinga av mitt hår. Jag kastade undan mitt huvud. “Du har ingen rätt att radera mina minnen!”.
“Detta är inte en fråga om vad som är rätt, och även om det vore det så har jag all rätt i världen att radera dina minnen!” svarade han.“Du kan inte göra det, eftersom jag redan visste allt om vad ni var innan jag ens kom hit!” fräste jag. “Gjorde du?” frågade han förvånat. “Du vet, nu måste jag ta dig till Kaiens kontor, vare sig du vill eller inte, om du vet allt om oss kan du vara ett hot” sa han. “Åh, kom igen…” mumlade jag. “Ett hot mot skolan eller mot Yuuki?” frågade jag och gav honom ett snett leende. Han gav mig en dödlig blick “Du skulle aldrig våga skada Yuuki, om du värdesätter ditt liv” sa han lugnt, men han hade ett raseri i blicken. Han började dra mig mot rektorns byggnad “Du vet, du kan släppa mig! Jag kommer ändå knappast ha någon chans att springa ifrån en renblods-vampyr som dig... och du behöver inte oroa dig, jag har inga som helst avsikter att skada din älskade Yuuki” mumlade jag. Han släppte min hand men fortsatte att gå bredvid mig och bevaka mig misstänksamt samtidigt som vi gick mot kontoret.

sååå bra!! längtar tills nästa del!!!!

När kommer det mer Wilma.?

Mer!!!!!!!!