Låttexter och Dikter ^^!!

Kul tråd! Älskar skriva dikter och låttexter! Jag hsr tusen på samma gång men ingen är riktig färdig...hehe

En gång i fjärran, mörka land,
ringen skapades i brand,
att alltid tjäna förstens hand,
i forna mörkrets tid.

Han styrde fruktandsvärt och grymt,
allt av den forna glans han skymt,
och glädjen bort från folken rymt,
onde fursten skapar strid.

Men några går mot fursten opp,
ej arméer utav alver blott,
människorna ger sin lott,
att rädda världens liv.

Ringen har fruktandsvärd makt,
herren svänger den i takt,
att döda ger den ondskans prakt,
vinsten går den vid.

Isildur griper faderns svärd,
och hugger med all kraftens färd,
för stunden räddar våran värld,
han vinner ondskans krig.

Men ack, vi männskor föres lätt,
bort från det svåra på alla sätt,
ringen tar Isildurs rätt,
och säger "Smärta, lid."

Och det var slut på segerns stund,
Isildur grips av dödens lund,
och ringen tappas bort i gruml,
i ondskans mörka tid.

Först när den har fått makten hem,
och dödat alla folkens vän,
den är på herrens hand igen,
först då, får ringen frid.

Liten Sagan om ringen dikt som jag skrev ihop!

(Som jag nu märkte sög!
//Hanna flera månader senare.)

Det är alla hjärtans dag, så jag skriver en liten dikt om kärleken.


Glöm aldrig kärleken
Den lever i dig
Tro på den, låt den verka
Den lever i dig

Sök kärleken
Den finns runtom dig
Ta emot den från andra
Den finns runtom dig

Visa kärlek
Ge den till andra människor
Visa kärlek
Ge vidare den till andra

Älska kärleken
Annars kan du glömma bort den
Älska kärleken
Och sprid budskapet om den

Glöm aldrig kärleken
Glöm aldrig att älska
Älska andra människor
Men glöm inte bort att också älska dig själv

Har skrivit en de senaste dagarna. Min första ordentliga, ganska nöjd ändå!

Hur jag vandra, gå och gå
Över drömmens berg och rand
Under stocken, ner i en å
Över stranden med finaste sand

Mången gång min väg är svår
Trots det jag aldrig lägger ner
Trots det varje natt jag går
För i kanten jag alltid dagen ser

Och när jag vaknat upp från min lur
Jag till mitt sinne känner mig lätt
För trots att vägen var svår på min tur
Jag alltid framåt blickat och sett

Och för varje gång jag har fortsatt att gå
Varje gång jag har korsat berg och flod
Jag något nytt har börjat få
Kärlek, vänskap och mod

Skrev en dikt helt från ingenstans idag. Jag som verkligen inte gillar dikter i vanliga fall...

Det fanns en gång en grabb
Han var så fasligt snabb

Men skulle han inte hinna
Ville han helst bara försvinna

Klockan rang
Tiden sprang

De andra barnen hånlog
Det var då pojken dog

Grå, ruttna, genomskinliga
så föddes vi, så ska vi dö
vi är alla lika förstörda på insidan
vi har förmultnat det som var kvar av vårt pissdåliga samhälle
vi är på väg neråt
pessimisterna kommer att dra med sig alla
snart är de små gnistorna av färg lika grå som allt annat
detta är väl knappast att leva?
vi lurar oss till att allt är perfekt
allt är bra
men vi är så förstörda, urtvättade


jag kallar denna "tankar som stör vardagen"

Ensam

Minnen bleknar medans tårar droppar.
De envisas med att jag ska inse att det är sant.
Hon hatar mig.

Jag vill blunda, krypa ihop till ingenting.
Utan henne är jag ingenting.

Minnen av hon och mig bleknar sakta,
När jag som mest vill hålla dom kvar.

Jag ser henne inom mig.
Svidandes i hjärnan. Brännandes i skallen och fastnaglade på näthinnan.

En svag skugga av hon och mig försvinner likt mig.

Den enda dikten jag någonsin har skrivit, var tvungen i en kurs i skolan. Bra ändå, annars hade jag nog aldrig provat! Enjoy!

Jag har två dikter:

Den förtrollade:
Löven dinglar som juveler -
små droppformade rubiner, pärlor, topaser, ametister, smaragder & granater och en matta av ädelstenar som täcker marken i skogen.
Bäcken porlar fram likt en flod av kristallklara, djupa & havsblå safirer,
och en åker av vassa smaragder väjer för den kalla kristallen i from av en vinande vind.
Med alven som gömmer sig mellan trädens bärnstensfärgade grenar & kentauren som med sina skarpa ametistögon studerar ädelstenarna i den korpsvarta natten.
Med fenixen som sjunger sin klagosång över alltings skönhet i ingenting,
och ingentings skönhet till allting.

Och den andra...

Scissors, blades and knifes:
He didn't need scissors, blades or a knife
Just one single thought could destroy his whole life
His parents don't care
They are his worst nightmare
Everynight his eyes is like a flood
He cries til his head thud
When he walks into the school
Everyone's watching him like his a ghoul
His personality is the most beautiful
But it's not that that useful
Cos' none's ever talk to him
Such a sin
But there was that new girl in school
He thought she was so cool
She were wearing long sleeves all the time
He noticed once at lunchtime
A few days later he went and ask
"Why are you wearing long sleeves? Is it to task?"
She shaked her head and smiled
"No, little child"
He looked confused
"Then, what is it? Is it abuse?"
Her smile left again
"Kind of. It's my way to handle my pain"