Lämna mig inte.

*bevakar* Ska läsa nu, låter jättebra!

Tack för alla fina kommentarer ♥
Här kommer ett nytt kapitel, dagen till ära!

Kapitel 2

”Men hur tyckte du att uppgift 3 var i matematikläxan?” Hon försöker verkligen skapa en konversation. En sådan vi alltid hade när vi satt på buss 13 mot skolan. Men det kändes inte bra, stämningen var inte densamma och jag kan fortfarande relatera till varför hon skär sig själv av alla anledningar?
”Jo, den var väl ganska jobbig.” Säger jag bara och rycker lätt på axlarna. Bussen är full av skolelever på vår skola. Det är hög ljudvolym och jag får nästan bara huvudvärk över att röra lite på huvudet. Allt känns så konstigt. Att sitta bredvid Linnea idag känns inte på samma sätt som för bara några veckor sedan.

Efter något som kändes som en ovanligt lång och tråkig resa ville jag mest bara springa av bussen. Bara komma bort därifrån, från alla jobbiga känslor.
”Ellen!!” Ropar Linnea. Hon hade som vanligt stannat och pratat med några i parallellklassen, typ Malvin och hans kompisar. Detta är första gången jag någonsin suckar åt Linnea. Jag orkar inte mer, detta är första terminen i nian. Något vi har sett fram emot såsåså länge, som jag nu bara önska inte fanns. Ingenting av det, alla dessa känslor har bara förstört allt.

Men jag går ändå bredvid henne till dagens första lektion, inte favoritämnet direkt men det är väl helt okej. Dock älskar Linnea musik så jag går nästan bara på lektionerna för hennes skull. Jag vet att Linnea ångrar vad hon gjort, att hon vill ha det gamla oss tillbaka. Och jag håller med. Men det är så svårt. Att bara dölja alla dessa konstiga känslor jag har, och bara vara med henne igen. Jag har en skuld på mina axlar att jag ens åkte till Kreta att jag ens lämnade Linnea. Om jag inte hade gjort det hade hon väll inte påbörjat ett självskadebeteende? Eller? Det känns nästan som om jag inte känner henne längre och utan henne kan jag ändå inte överleva.

”Godmorgon!” Börjar vår musiklärare lektionen, jag har inte brytt mig så mycket om att lära känna honom så mycket, jag kan inte ens hans namn. Men han är en ganska kraftig karl runt endast trettiofem. Han har mörkt krulligt hår och pigga bruna ögon. Inget speciellt.
”Godmorgon Bill!” Svarar några, där fick jag svaret. Han heter Bill. Han är oftast för över entusiastisk för att jag ska kunna bry mig.

Dagen fortsätter ungefär detsamma, fast jag börjar försöka prata mer och umgås normalt med Linnea.
”Hänger du med mig hem idag eller?” Frågar hon mig vid dagens slut och lutar sig mot sitt skåp. Hennes blonda hår är idag livlöst och ögonen översminkade, inte så som hon brukar se ut, och det märker jag först nu?
”Ehh, va?” Jag hade inte lyssnat och jag skäms för det.
”Hänger du med mig hem idag?” Säger hon igen och skrattar sådär underbart som bara hon kan.
”Ehhh, visst!” Svarar jag utan att tänka mig för egentligen. Det är så jobbigt att jag alltid gör så. ”Fast vi kanske kan vara hos mig? I mammas gamla lägenhet?” Lägger jag snabbt till. Mammas gamla lägenhet. Där hängde vi varje dag nästan hela sjuan. Mamma skulle sälja lägenheten när hon och pappa skulle flytta därifrån när jag var tre. Men hon sparade den och jag har så mycket minnen där att jag nästan gråter bara över att gå dit. Men Linnea nickar glatt och snart sitter vi på bussen mot lägenheten.

AN: Detta kapitlet var kanske ingen höjdare från min sida, men jag hoppas ni gillade det ändå! Kommentera gärna kritik så jag kan göra det bättre.
Puss och kram ♥

Sorry ingen kritik den här gången heller

Awesome! Du skriver jättebra! Lite komiskt att hon inte komm ihåg vad läraren hette:p
Puss och kram:c♥

Senpai Du Skriver ju för jäkla bra det finns ingen kritik ju E>

Jättebra! *bevakar* När kmr nästa kapitel Emma Granger?

Bevakar!

Jättebra!

Kapitel 3

Vi satt där, i mammas gamla lägenhet. Den var smutsigare än vanligt och mina gamla tekoppar och gamla papper låg utspridda över köksbordet. Mina låttexter, något jag efter ett tag tröttnat på. Något som dött ut. Jag skyndar mig snabbt in och försöker få bort alla tekoppar. Linnea är snart bredvid mig och hjälper till.


”Du, Ellen?” Frågar hon när vi håller på med de sista kopparna. Jag grymtar lite lätt till svar. ”Måste du vara sur på mig? Jag är hemskt ledsen för att jag gjorde det jag gjorde och jag ångrar det väldigt mycket. Förlåtförlåtförlåt!!” Hon skakar av rädsla och snart rinner tårar ner för hennes kinder. Jag står som paralyserad med koppen i handen.
”Linnea....” Börjar jag, fast jag egentligen inte vet vad jag ska göra. Jag vill inte vara sur på henne. Hon är min bästa vän, den jag älskar mest av alla. Men en del av mig kan inte säga förlåt så lätt. ”Det är inte så lätt. Hur tror du det känns för mig? Jag märker när du inte mår bra och det är bättre om du pratar med mig istället för att skada dig själv?” Jag vänder bort blicken mot skåpen igen och sätter in koppen jag har i handen.
”Vad skulle jag göra då? Du var på Kreta. Jag var helt ensam när jag behövde dig som mest...” Jag himlar med ögonen innan jag vänder mig om och möter hennes blick.
”Betyder det att du måste skada dig själv Linnea! Detta är inte okej, jag är din bästa vän och du väntade i flera veckor på att berätta för mig. Linnea. Jag älskar dig men jag förstår inte?” Avbryter jag henne. Något jag nästan aldrig gör. Hon blir stum och viker undan blicken. ”Titta på mig.” Säger jag uttråkat.
”Men Ellen, förlåt säger jag ju..” Börjar Linnea igen.
”Men fattar du inte!? Det räcker inte denna gången. Detta händer så mycket nu. Du var nyss den enda som kunde få mig skratta när jag bara ville gråta, den enda som fick mig må bra. Men nu? Jag vet inte om jag känner dig Linnea och vi var borta från varandra en vecka? Du måste väl klara av det?” Jag höjer rösten och slänger igen skåpet när jag försvinner in i soffan. Jag sätter mig suckande ner och hör Linnea hulka inifrån köket.

Efter en halvtimma kommer Linnea ut till mig med rödgråtna ögon. Jag vill bara krama om henne, säga att allt kommer bli bra. Men det är precis det hon tror jag kommer göra.
”Ellen?” Frågar hon tyst och torkar bort ännu en tår.
”Ja?” Svarar jag utan att titta på henne. Jag klarar inte av att göra det, det är för hemskt redan som det är.
”Kan inte du bara förstå mig? Jag ville inte dig något illa och du avbryter mig inte nu. Jag mådde skit i somras. Allt jag ville vara med dig Ellen.” Hon utmanar mig, jag bara höjer ögonbrynet.
”Och när jag kommer hem umgicks du hellre med ditt ex?” Det är skrattretande helt ärligt. Linnea är underbar på alla sätt och vis men jag är för snäll mot henne. Hon har kört över mig så länge.
”Men kom igen, du vet att jag önskade att det var du och jag då.” Säger hon bara till svars, mitt ögonbryn åker upp igen.
”Därför sket du i att svara på mina sms? Därför dissade du mig i telefon varje gång jag ringde. Och när han lämnade dig räckte jag till?” Röt jag till med tårar i ögonen. ”Förstår hur jag känner nu eller?” Skrek jag innan jag hulkade ihop i soffan. Jag tittar lite smått på henne. Hon är chockad, hon vet inte vad hon ska säga eller göra.


AN: Förlåt för extremt sent kapitel, min dator var trasig men är lagad nu. Hoppas ni ändå gillade kapitlet och tack ännu en gång för alla fina kommentarer. Puss och Kram ♥

Riktigt bra! Helt okej att det tog ett tag. Gillar att det är karaktär er som känns verkliga och går att relatera till