Novell ~ Flykten

Det var till novelltävlingen. Så det var inte direkt någon "uppgift", men jag visste inte vad jag skulle kalla det så...
Ska bara tillägga att jag VANN tävlingen och fick nobellpriset!

Grattis! Det gjorde jag också faktiskt. Min handlade typ om en som begick självmord, det måste vara artonårsgräns på den. Minst

Grattis själv!^^
Haha, slutar alla noveller med att huvudpersonen dör? Om du lägger upp den, tagga mig!c:

agneStina, skulle jag kunna lägga upp den här?

SNÄLLA Minerva, SLUTA! Spamma inte den här tråden, och inte i någon annan heller! Jag ber dig, skriv bra och roliga kommentarer istället, mugglis kommer även att bli mycket roligare för dig då!

Roger davies: Sure! Jag kan lägga in den i första inlägget om du vill? Ska bli roligt att läsa!

Ok, agneStina, här kommer den.


Rating: PG13. Dramatiskt i slutet.

Jag trycktes upp hårdare mot tegelväggen och stenarna skavde mot ryggen. Ytterligare en smocka träffade mitt ansikte och jag kände hur blodet rann ner
i halsen.
-Nu är du väl inte så kaxig längre, sa Johan, och han såg riktigt blodtörstig ut.
-Och kom ihåg, du berättar inte för någon, för du vill inte veta vad som kan hända då, sa Johans kompis som jag inte kom ihåg namnet på.
-Kom ihåg, imorgon ska jag ha det.
-Men jag har ingen aning om var jag ska få tag på cannabis! sa jag uppgivet.
-Till imorgon ska du veta det i alla fall, annars blir det synd om dig. De släppte mig och jag halkade ner.
-Imorgon, sa Johan och spottade på mig. Jag torkade äcklat bort hans saliv.

Jag reste mig till sist och cyklade långsamt hem. När jag öppnade dörren hörde jag ett rop. Det var mamma.
-Hej! hojtade hon. Vad sent du kommer! Har det hänt något?
-Nej ingenting, tappade bara ut väskan. Jag sprang fort upp på övervåningen för att mamma inte skulle se mitt näsblod.
-Lisa, har det hänt något?
-Nej, suckade jag irriterat, och låste dörren till toaletten. Att mamma aldrig gav upp!

När jag såg mig i spegeln märkte jag att jag såg förfärlig ut. Det var tur att mamma inte såg mig. Jag satte på kranen och satte ansiktet under den. Det kalla vattnet strilade över ansiktet och jag tog handen och gnuggade bort allt synligt blod.

När jag reste mig igen såg jag mycket bättre ut och jag torkade mig med min handduk.
-Lisa, det är mat! ropade mamma.
-Jag kommer!
-Är du säker på att det inte har hänt något? sade mamma när jag kommit in i köket.
-Ja, svarade jag irriterat. Var är pappa?
-Han var tvungen att jobba över, det hade varit en väldigt stor olycka så de har väl fullt upp på akuten.
-Jaha, sade jag.

Det blev spagetti med köttfärssås. Mamma var väl inte direkt världsbäst på att laga mat, men jag åt med god aptit. Samtidigt kunde jag inte sluta tänka på var man skulle få tag på det. Det måste ju vara omöjligt!
-Mamma, var tror du att knarkare får tag på sitt knark, sade jag och försökte låta så oskyldig som möjligt.
-Ingen aning, du ska väl inte ha det?
-Nej, det var inte så jag menade.
-Ingen aning som sagt, men på Internet brukar man ju hitta det mesta. Jag suckade. Så mycket hade jag räknat ut.
-Du ska väl inte ha det du?
-Nej, har jag sagt.
-Säker?
-Tack för maten, sade jag med en suck.
-Är du redan färdig? Du har ju inte ätit upp?
-Jag är inte hungrig, och så har jag ett prov imorgon.
-Jaha, sa mamma och ryckte på axlarna. Lycka till!

Egentligen var båda sakerna lögner. Jag hade inget prov, och jag var hungrig, men man måste lära sig att prioritera.

Efter en stunds sökande på Internet hade jag hittat en sida med marijuana. Jag hade tänkt att beställa, när jag såg att leveranstiden var runt tre dagar. Jag suckade och fortsatte.

Det var samma visa överallt. “Three days.” “Four days.” Two days.” “Three days.”

Jag insåg att det inte fanns någon annan utväg. Johan och hans kompisar hade gjort en hel del kriminellt här och där och jag visste att de inte skulle dra sig för någonting.

Jag väntade tills mamma hade somnat och smög ner i köket. Knivstället stod till höger om diskbänken. Jag tog ur den största kniven då jag insåg att jag måste förklara. Penna och papper låg redan på bordet och jag skrev ett brev om Johan och hans gängs utdragna plågande av mig som hade pågått i flera år. Jag skrev också hur läget låg till och förklarade att jag inte hade någon annan utväg. Det sista ordet fick bli “Förlåt”.

Jag hade ingen aning om hur man gjorde, men kniven såg vass ut så jag antog att det bara var att hugga. Min hand darrade när jag böjde mig fram över diskbänken och gjorde det.

Konstigt nog kände jag inte någon särskilt stor smärta i nacken. Blodet forsade ner och prickar började dansa. Jag högg en gång till då jag märkte att någon kom in i köket. Pappa!

Han såg förskrämt på mig och rusade fram till mig.
-Lisa! ropade han och såg på mig.

Då blev allt svart.

Herregud, vad bra skrivet!♥ Fick en riktigt obehalig känsla I nacken mot slutet, haha. Du skriver så att man riktigt kan leva sig in I berättelsen, super!c:

Det har jag faktiskt aldrig fått när jag har läst den här. Fast det beror kanske bara på att det är jag som har skrivit den

Pappa trodde att jag hade självmordstankar när han läste den här. Jag förtydligade att jag inte hade det när jag lämnade in till Magda

Vackert skrivet! Du skriver så målande, och jag gillar att man inte vet vad/vem "fienden", eller huvudpersonen för den delen, är. Det gör att hela berättelsen får en lite mystisk känsla som du får fram på ett häftigt sätt!