Oblivion [SV]

*Bevakar*
Låter bra, men vad betyder "Oblivion"? Känns som om jag hört det förr, men kan inte placera det.

Det betyder "glömska" typ. Det är engelska.

Jaha. *rodnar för att hon inte visste vad det betydde*

Bevakar

Ny läsare!!! *bevakar*

Det är också ett spel i Elder Scrolls serien. ^_^ Det fjärde, det som kom precis innan Skyrim.

Längtar till 1:a kapitlet.

alltså omg vad glad jag blir att det är så många som redan vill läsa hahahhaa!!

Det här kapitlet är dock verkligen inte det bästa då typ ingenting händer, nästa kapitel (som kommer imorgon eller övermorgon) är betydligt mycket mer händelserikare hahhah

men tack för att ni läser ilysm omf

Kapitel 1

”Så allt jag behöver göra är att springa mot väggen och hoppas på att jag inte får en hjärnskakning?”
”Typ så, ja.” Jag suckade djupt åt min ett år äldre bror som började ta sats, innan han hastigt ställde sig upp rakt igen.
”Är du helt säker – ”
”Gabriel, bara gör det någon gång!” Utbrast jag otåligt och han vände sig tveksamt mot väggen igen och började efter några sekunders betänketid springa rakt mot väggen, och istället för att springa rakt in i teglet försvann han.
”Huh, det funkade. Jag hoppades nästan på att vi hade kommit fel och att han skulle krascha in i väggen, men oh well, antar att livet inte alltid blir som planerat.” sa jag till min morbror Jim som stod bredvid mig och himlade med ögonen åt min kommentar.
”Bara spring någon gång.”
”Okej, okej.” sa jag innan jag tog ett hårdare tag om min bagagekärra, och började springa mot stenväggen, som kom allt närmre och närmre tills jag var någon helt annanstans. Jag öppnade ögonen som jag hade stängt medan jag sprang den sista biten, och det första jag såg när jag öppnade ögonen var mitt röd-orangea hår som hade flugit framför ögonen på mig när jag sprang. Jag suckade djupt medan jag drog bort håret från mitt ansikte. Jag tittade snabbt upp när Gabriels röst framför mig utbrast,
”Du borde verkligen klippa ditt hår, är det inte jättejobbigt att ha det sådär långt?” Jag tänkte svara honom med någon sarkastisk kommentar, men innan jag hann göra det fästes min blick på det stora, mörkröda ångloket som var några tiotals metrar ifrån oss. På en skylt ovanför stod det Hogwartsexpressen, kl. 11.
Perrongen var knappt halvfull med människor, men det var inte så konstigt då vi var där fyrtio minuter tidigt, eftersom Jim var den största tidspessimisten i tidernas historia. På tal om Jim kom han några sekunder senare kraschande in på perrongen (egentligen mer som kraschande in i mig).
”Oh, förlåt Wi, tappade balansen lite.” sa han samtidigt som han tog upp sin högra hand för att ta bort lite av hans mörka hår från ögonen. Jim var ganska ung, bara 29 år, men han betedde sig betydligt mycket mognare än mamma, som var 39. Jim var dock inte så sträng, bara väldigt seriös från och till, men kunde också vara skämtsam och glad när han ville. Jag gillade det hos honom, på något sätt såg jag honom inte alls som min morbror, utan mer som en bror. En väldigt seriös bror.

Efter ungefär tjugo minuter av massa tips och andra saker som jag verkligen inte skulle ha någon nytta av från Jim så kunde jag äntligen gå på tåget. Perrongen hade snabbt fyllts på med mer och mer människor och nu var det nästan helt fulltpackat av personer i alla åldrar. Efter några minuters letande efter en tom kupé hittade jag en i ungefär mitten av tåget. Jag ställde in min koffert i ett hörn av kupén och satte mig ner med en suck. Jag tittade ut genom fönstret och såg Jim och Gabriel i ett hörn av perrongen, Gabriel blev kvarhållen av Jim för att prata om gud vet vad, men som jag uppfattade det så pratade de om någonting ganska så seriöst; fastän jag tittade ut genom ett smutsigt tågfönster tjugo meter ifrån där de stod så såg jag att de viskade till varandra och såg lite sådär extra seriösa ut.

Lite mindre än fem minuter gick innan Jim och Gabriel sa hejdå till varandra och Gabriel klumpigt försökte tränga sig fram genom folkmassan med sin bagagekärra för att komma fram till tåget. Jag skakade på huvudet åt honom och bestämde mig för att inte ens försöka gå ut ur tåget för att hjälpa honom – han var smart, han skulle komma på något. Förresten så hade jag fått tag på en ledig kupé, och jag ville verkligen inte att den skulle tas ifrån mig.

Efter fem minuter rycker jag förvånat till av att en vissla tjöt, och det tog några sekunder innan jag kunde lugna ner mig själv och förstå att det bara var en vissla som signalerade att tåget snart skulle gå. Jag suckade för mig själv – för säkert tionde gånger på tjugo minuter – och drog – inte så smidigt – fram min koffert till mitten av kupén. Jag öppnade den och tog ut en bok som min mamma hade gett mig i födelsedagspresent, den var en bok gjord av en gammal rektor på Durmstrang, som i boken berättade om sin tuffa uppväxt. Den var dockvälodgt långtråkig, och bara tanken av att författaren hade varit min lärare gjorde mig obekväm, men jag hade ingenting bättre för mig så varför inte försöka komma igenom några kapitel. Jag tog upp boken och stängde sedan igen kofferten och ställde tillbaks den på platsen den hade stått innan.
____________

uhm

Läser gärna!!!
Jättebra!

Awesome kapitel ^-^