Poseidons dotter

Tack för kommentarerna!! Jag blir så glad! Här kommer nästa kapitel, fast jag skriver två!!
Kapitel 6
Antonia? frågade en bekant röst bakom mig. Jag vände mig om och sa nervöst:
ehm...hej
Just det du kanske vill veta mitt namn, sa hon.
Ja, det vill jag, sa jag nervöst.
-Jag heter Annabeth, sa hon vänligt. Men, vad gör Lukas här? frågade hon lite bekymrat.
-Stör, svarade jag snabbt.
-Varför satt han ner? frågade en kille bredvid Annabeth.
-Alltså, jag tror jag går till stugan, sa jag avledande.
-Alltså, det känns som om ni döljer något. Gör ni det? frågade Annabeth väldigt roat.
-Jag går till stugan nu, sa jag och sprang därifrån.Jag vet allvarligt talat inte riktigt hur jag sprang, jag bara...sprang. Jag stod helt plötsligt i skogen. Jag kände mig tung och sjönk ner bakom ett väldigt stort träd och bara stirrade ner i marken. Jag har fortfarande ingen bra anledning till varför.
----
Kapitel 7
Efter en halv evighet mörknade det. Då reste jag mig långsamt och gick till stugan och slängde mig på sängen.
-Ja det var verkligen...började någon men all fick syn på mig. Jag orkade inte ens titta på dom.
-Var är Andrea?
-Andrea!
Vad är det som...? började lägerledaren. Hon sprang fram och kände på min panna. Hon drog blixtsnabbt undan den.
-Du är ju som ett element, sa hon oroligt. Någon hjälp mig bära henne till sjukstugan!
-Jag kan, erbjöd sig en kille som var något år äldre än mig. Dom båda hjälpte mig upp och till sjukstugan.
-Vad hände? frågade Andrea oroligt.
-Jag vet inte riktigt, svarade jag och kände en fruktansvärd huvudvärk.
------
Hopas ni gillade det!! Jag lägger möjligtvis upp ett kapitel(eller två)imorgon. Hoppas ni gillade och det blir snart mer spännande, jag lovar!! Nu ska jag sova, god natt eller god morgon!!

Alltså Gud vad du är duktig på att skriva! Och jättespännande berättelse!! Bevakar!

JÄTTEbra!! Spännande

Gud vad gulliga ni är!! Jag börjar typ gråta, vad glad jag är!! Bara för att ni är så söta får ni nästa kapitel här!!
----
Kapitel 8
Jag vaknade alldeles kallsvettig då jag vaknade mitt i natten. Jag kände hur det skakade i marken och jag mådde ganska dåligt. En sjuksköterska stirrade på mig ett ögonblick sedan tryckte hon ner mig i sängen, det glimmade ovanför mig. Sjuksköterskan glodde på mig och hon glodde länge. Jag tittade upp och såg den där treudden.
"Så det betyder...?" frågade jag och kollade på henne. Hon nickade bara och sprang därifrån. Sedan kom hon tillbaka med en man med hästbak. Det blev ett långt samtal med Keiron, alltså kentauren. Jag somnade om efter någon halvtimme efter det att han hade gått.
När jag vaknade igen stod det fyra personer runt min säng. Det var Juliett, Annabeth, Keiron och min...nye bror Percy.
"Godmorgon" sa jag tveksamt.
"Godmorgon...Antonia" svarade Keiron och betraktade mig på ett sätt som gjorde så att jag vred mig besvärat i sängen. Juliett betraktade både mig och Percy som om hon försökte få ihop nått pussel.
"Ja, det stämmer nog" konstaterade hon tillslut.
"Vad stämmer nog?" frågade jag eftertänksamt.
"Att ni är syskon" svarade hon .
"Men det kan inte stämma" sa Percy."Hon är omöjligt min syster, det går inte."
"Men det är precis som om vi trodde att Nico inte hade några syskon men Lukas kom ju, så det kan ju stämma"
"Men" började Keiron och kände på min panna."Måste Antonia vila nu" Och jag var väldigt tacksam över att få bli lämnad. Jag somnade nästan genast.
----
Hoppas ni gillade det! Pappa vill ha datorn nu så ni får kommentera om ni vill ha mer så får ni kommentera och så kommer det upp i eftermiddag. Återigen, hoppas ni gillar det!!

Jag vill jättegärna läsa mer!

Åhh, hon är syster till Percy!! Längtar jättemycket efter mer! ♥

Vad snälla ni är!! Det är roligt att någon vill läsa den här, eller några
----
Kapitel 9
Jag vaknade upp någon gång på eftermiddagen.
"Så du vaknade nu" sa Lukas som stod vid min säng. Jag hoppade till lite.
"Vilket creep du är" sa jag skämtsamt."Hur länge har du varit här?"
"Fem minuter ungefär" svarade han oberört."Mår du bättre?"
"Ja" svarade jag och satte mig upp i sängen."Men vad gör du här?"
"Jag hälsar på min lillebror, han har varit medvetslös i en vecka typ" svarade han lite ledset."Jag kommer och kollar hur han mår mår varje dag, fast han har inte vaknat än."
"Naww, vilken sötnos till bror an kan vara" sa jag och petade på lätt på hans näsa."Men jag tror att du borde gå innan någon upptäcker..." Men han avbröt mig:
"Ja jag går nu" Han gick lite ledsamt därifrån och jag kände mig lite elak. Men Juliett kom bara fem minuter efter han gått.
"Hur må du?" frågade hon ganska muntert.
"Bättre" svarade jag och granskade henne, hon såg glad ut.
----
Vad säger ni, ett till kapitel? hmm...ett till kapitel!
----
Kapitel 10
"Tror du du kan gå här ifrån imorgon?"frågade hon med en ton av nyfikenhet.
"Kanske...Hurså?" svarade jag tvekande
"Jo, alltså Percy ville typ...ehh"började Juliett och tänkte."Att han och du skulle pratas vid, eller något i den stilen"
"Varför just imorgon?" frågade jag och Juliett tänkte ännu mer.
"Ehum...han och...Annabeth" började Juliett och lät lite ledsen när hon sa Annabeth, gillade Juliett Percy? Nänä,eller? "Skulle fäktas idag, tydligen" fortsatte hon och suckade.
"Hej, mår du bättre?" frågade Annabeth.
"Nja, inte enligt dom." sa jag och övervägde att fortsätta när Percy och en sjuksköterska kom in genom draperiet.
"...och hon är ändå min syster så..." sa Percy och sedan såg han att rummet var fullt.
"Hon är som ett element, till skillnad från dig som är nästan lite för kall hela tiden" sa sjuksköterskan lite irriterat.
"Men hon verkar väldigt frisk" försökte Annabeth och efter mycket om och men så fick jag gå och lämna min väska i min ny stuga.
----
Hoppas ni gillar det! Nu får det räcka för idag, jag vill ju inte skämma bort er. Imorgon kommer det ett förmodligen ett nytt kapitel men vi får se, jag får läxor imorgon och v kanske ha ett prov på onsdag så vi får se. Men hejdå!!

Vill inte pressa dej eller så, men jag längtar sååå till nästa kapitel!

Braa kapitel!!!