Plantera fyra blommor så överlever en [Hungerspelen]

Bevakar absolut!

Åhh. folk som dör.


Maja gillar.

2.

Silver Saltcoasts, D4.

Silver hatar Slåttern. Varje år är det lika varmt och hennes klänning klibbar fast sig mot hennes kropp så att hon och det blekrosa tyget blir ett. Skorna hon har på sig är egentligen för små men hon vet inte hur hon kan få tag på nya. Hon håller sin syster i handen som i sin tur håller deras far i handen.

“Vet ni vad jag älskar med havet?” frågar Kelly på sitt glada, läspande sätt och när hon går med studsande steg studsar hennes mörka hästsvans i takt. Hon håller alltid på så, listar glatt upp saker hon älskar eller tycker om.

Silver är just på väg att säga att hon inte har en aning om varför Kelly älskar allt hon gör och vad de har med det att göra, men istället svarar hennes far som alltid med den där småbarnsrösten: “Nej, vadå Kellsan?” Och sen drar han till med nån gissning som får Kelly att fnittra, själv får Silver hålla sig för att inte stöna. Men idag kommer lillasysterns fnittring ut som djupa hostningar och de blir tvungna att stanna.

Kelly är sjuk. Silver minns inte riktigt när det började men med åren har det bara blivit värre och värre och hennes tolvåriga syster betér sig fortfarande som en nioåring. Doktor Baxwoll sa att det tydde på en ovanlig och destomer farlig sjukdom. Efter att de förlorade sin mor har Silver och hennes far turats om att ta hand om henne medan den andre tog hand om fisket på egen hand.

“Det är inte rättvist”, säger deras far när Kellys hosta har lugnat sig och de kan fortsätta gå, den här gången med Kelly på faderns rygg.

“Vadå?” frågar Silver, men hennes far ger henne en menande blick och Silver undrar om det finns värre människor än dem.


Atlas Scymgeour, D12.

“Atlas, kom och hjälp mig här.”

Artonåringen tittar upp från vattentunnan och torkar sitt ansikte med ärmen. I den krokiga dörröppningen med natten bakom honom står hans far med en gammal kvinnas arm runt sina axlar, Atlas känner genast igen henne som grannen, tant Terra. När Atlas far överlämnar den gamla damen åt honom känner han lukten av spya och svett. Hon kan knappt stå på sina egna ben och i en kort sekund landar hennes trötta ögon på Atlas innan de fladdrar till och stängs.

Han skyndar sig bort till bordet med den sköra damen i sina armar och placerar henne försiktigt på träskivan. Det är inte första gången det ligger patienter på deras köksbord.

“Tant Terra!” Ivy sticker in sitt huvud i rummet. Hon står i sina nattkläder och hennes mörka hår är trassligt. “Nu igen?” frågar hon och Atlas nickar. “Vad kan göra för att hjälpa?”

Deras far har sitt arbets-ansiktsuttryck på, det som inte lämpar sig för känslor. Han lägger upp diverse material på skänken och lutar sig ner för att lysna på Terras hjärtslag.

Det är Atlas som delar ut kommandot till sin elvaåriga lillasyster. “Hämta örtasken och väck mor. Och, Ivy”, fortsätter Atlas, “det är värre än förra gången så skynda dig.” Han känner det på lukten och ser det på sin fars brådskande rörelser.

Den lilla flickan lämnar rummet med ett sammanbitet ansiktsuttryck. Atlas vet att hon tänker på Thalia, tant Terras dotter som inte blev mer än tretton år. Förra året förlorade hon henne till Spelen och stackars tant Terra blev helt knäckt.

“Kom här, Atlas”, säger fadern och kastar en bomullshandduk till sin son som Atlas nätt och jämt fångar. Han har doppat den i vattentunnan så den är fuktig och kall. “Hennes feber har stigit. Jag vill att du ser till att hennes panna hålls sval tills din mor kommer, sen vill jag att du assisterar mig.”

I det dova skenet av ljusen runtom i rummet glänser skalpellen i hans hand till. I dörröppningen står Dahlia och Lavender, Atlas småbarnssystrar och bakom dem kommer deras mor. Systrarna ser rädda ut och Atlas vill trösta dem och säga att de inte behöver oroa sig. De kommer inte hamna i Hungerspelen. Deras föräldrar kommer aldrig bli som tant Terra och de kommer alltid ha Atlas.

Men som varje mardröm slutar det aldrig med det lyckliga slutet.


Welcome, welcome, new readers. And happy Hunger games! Nu har ni fått möta de fyra huvudkaraktärerna. Vem är er favorit av de fyra?

Superbra! Älskar både Atlas och Silver!

You have a new reader

Super! Tror att jag gillar Silver mest

Bravo! Jag tycker nog bäst om Honórius. Han verkar som en mördare… xD

Hmm, jag gillar nog också Honórius mest.

Den sista delen av det här kapitlet kommer vara lite "barnfördbjudet" kanske, härav ratingen 13. Bara så ni är beredda på det.


3.

Silver Saltcoasts, D4.

Kelly hostar förskräckligt när deras far öppnar dörren till rummet i Rättens hus och Silver hatar henne för det. Hon vill fråga varför det dröjde, varför de inte var de första personerna som kom för att säga adjö. Men hennes fars bedrövade ansiktsuttryck får hennes hals att snörjas igen.

Hans buskiga ögonbryn bildar djupa rynkor i hans panna när han sorgset stänger dörren bakom sig. Silver har inte sett honom så förstörd sen deras mor gick bort.

Kelly springer fram till sin syster och kramar henne omkring midjan, med huvudet begravt i hennes mage. Hon är så liten. Så himla liten.

“Silver”, säger han och öppnar munnen. Sen stänger han den igen. Öppnar. Stänger.

“Vad är det, far?” Silver håller en hand omkring Kelly och med den andra sträcker hon sig efter sin fars ansikte. Hon måste torka bort tårarna från hans kinder.

“Det är Kelly”, säger han. “Doktor Baxwoll fann oss på vägen hit. Hon är sjuk, Silver. Hon är döende.”

Det är som om Silvers hand möter en brinnande vägg mitt i rummet. Hon drar tillbaka den snabbt som om hon bränt sig och det är något som sticker till i bröstet på henne. Hennes fars ögon ser på henne som om han vet precis vad hon ska fråga och precis vad hon tänkter. “Hur lång tid har hon kvar?”

“En månad. Kanske mer, kanske mindre.”

Det finns inget att chans att ta tillbaka det nu. Silver gråter och hon skäms så mycket för det. Hennes far håller om henne och i mitten av kramen står Kelly.

“Vet du vad jag älskar mest med dig, Silver?” undrar hon plötsligt.

Skyldig som en hund skakar Silver på huvudet.

“Att du är min syster.”


Bonus Rollo, D8.

Rummet Bonus förs in i är litet och med alla dyrbarheter där inne vågar hon knappt röra sig. Lampor i skimrande material, tyger i varma färger och i fokus står en vanlig trästol med rejäla armstöd, fast vadderad. Som om någon sytt fast en kudde på den.

Tillslut sätter hon sig ner på stolen och väntar. Drar med fingrarna över det mjuka, nästan lite stubbiga tyget. Räknar sekunderna innan fredsväktarna inser att ingen kommer för att säga adjö till Bonus. Men så klickar ett ljud till och handtaget drars ner. Förvånat och destomer nyfiket tittar Bonus upp. När hon ser alldeles för bekanta flinet på sin kusins ansikte krossas alla förhoppningar som byggts upp.

Han går sakta emot henne med händerna i fickorna som om han har all tid i världen på sig. Hans blick är fixerad på hennes ansikte och det gör henne illa till mods, så hon ser bort och funderar på om hon kan be en fredsväktare att slänga ut honom därifrån.

“Far vill veta var du har lagt hans hatt”, säger Quentin.

Bonus väntar på att han ska fortsätta, sen fnyser hon. Men det är som en blandning av en fnysning och ett skratt. Det hela är så absurt. “Jag har inte rört hans hatt. Var det därför du kom?”

“Varför trodde du jag kom?” Han sjunker ner på huk på golvet framför hennes fötter och vilar sina händer på hennes lår som för att stödja sig. Hans fingrar är varma mot hennes bara hud. “Jag måste ju säga farväl till min favoritkusin.”

Bonus sväljer hårt och hoppas att fredsväktarna kan komma in och säga att tiden är slut. Men dörren förblir stängd och Quentin förblir som han alltid har varit.

“De frågade mor om hon ville träffa dig, men hon skrattade fredsväktaren rätt i ansiktet.” Quentin rör sina tummar i cirkelformade rörelser längre in under kjolkanten.

“Lägg av Quentin”, säger Bonus. Hon sitter på helspänn och vågar inte röra sig.

Den äldre killen struntar i hennes ord och lutar sig upp mot henne. När hon känner hans andedräkt mot hennes öra tror hon att hon ska spy. “Mor kommer inte sakna dig”, viskar han och när han pratar snuddar hans läppar mot hennes öra, “men jag kommer sakna dig, Bonus.”

Just då öppnas dörren igen och en fredsväktare ropar att tiden är slut. Quentin stannar kvar i positionen i några sekunder längre än vad Bonus klarar av så när han tillslut reser sig upp ser hon hans ryggtavla lämna rummet genom en ridå av tårar.

“Lycka till i Hungerspelen”, hör hon honom säga innan dörren stängs.

Hur många gånger hade hon inte önskat sig därifrån? Ifrån sin kusin och sin moster och morbror. Ifrån Distrikt åtta. Det är är alltså hur hennes böner ska besvaras. Hennes moster hade aldrig lärt henne att man skulle vara försiktig med vad man önskade sig.



Jag har lite idétorka på namn för tillfället, så jag tänkte ni skulle få döpa tre spelare. Kom med förslag så väljer jag ut något. ^^

Killen från Distrikt 2:
Killen från Distrikt 3:
Tjejen från Distrikt 12:

Tack för att ni läser, det betyder mycket! C:

Superbra skrivet! Längtar till nästa kapitel!!!

Suger på namn typ ehehe

Super!

Kan inte komma på något bra namn just nu.