Äntligen klar. Hoppas ni gillar kapitel två och jag hoppas att det inte kommer ta för lång tid för kapitel tre att komma ut.
Spoiler:
Tryck här för att visa!Kapitel 2
Cassie pov
”Knack, knack, knack”, Cassie tittade upp. Hon la ifrån sig boken på ett litet bord bredvid fåtöljen. Hon ställde sig försiktigt upp och gick fram till den mörka dörren. Hon sträckte sin darrande hand mot dörrhandtaget. Hon hade inte varit så nervös sedan första dagen i skolan. Hon tittade ner på hantaget och öppnade försiktigt dörren. Dörren svängde upp i ett litet knarr och hon såg tre par fötter på andra sidan. Hon höjde sin blick och fick se de tre killar som hälsat på henne i sjukstugan. Anthony gick fram till henne och bugade sig djupt. De andra gjorde samma sak. Anthony bar en blodröd skjorta och ett par svarta skinnbyxor. Vid hans sida hängde en skida med ett skaft av ett svärd uppstickande. Den var guldprydd med en röd rubin på skaftknappen. Hans svarta hår var rufsigt och hans mörkbruna ögon glänste. Han reste på sig och höjde armen mot henne.
”Skulle jag möjligen få äran att eskortera dig till middagen min sköna?” frågade han prydligt.
”Eh…” sa hon förvirrat men tog honom i armen som hon sett på filmer prinsessor göra. Hon följde med honom ut och Oscar och Jonathan följde efter. De kom fram till trappan och gick ner för den. Cassie kunde höra et mumlanden som av massa människor på en fest.
”Jag trodde ni sa att det bara skulle vara en middag”, sa Cassie och kollade upp på Anthony.”Det är bara en middag”, svarade han och log mot henne. ”En middag för hela kungariket. Alla vill ju träffa den försvunna prinsessan.” Cassie bara stirrade på honom och sa inget mer. Hon försökte ta ett djupt andetag när det kommit ner för trapporna men hon hade glömt att hon hade korsett på sig och stoppade andningen.
”Är något på tog, min prinsessa?” frågade Oscar som sett hennes konstiga beteende.
”Nejdå, ingenting alls”, svarade Cassie och skakade hastigt på huvudet. Hon ville inte verka fånig framför de. De var trots allt prinsar.
”Den här vägen mina kungligheter”, sa en man som stod bredvid trappan. Han var ganska lång med kort ljust hår. Han bar en brun tröja gjord av skinn och en svart mantel gjord av ett tyg Cassie inte kände igen. Han hade ett brunt tjockt bälte av läder runt midjan. Det stack upp ett svärd ur en svärdskida som hängde vid sidan av bältet. Han hade mörkbruna pösiga byxor runt benen och bruna boots. Han ledde de mot mumlet och stannade de utanför en stor öppning och Cassie kunde se hundratals människor.
”Stanna här ett ögonblick, kungligheter”, sa mannen och gick in i salen och försvann. Set tog ett tag men snart var han tillbaka med en tiara i handen.
”En prinsessa måste ju ha en tiara”, sa han och tittade på Cassie. ”Tillåt mig.” Han drog försiktigt bort hårbandet som Agata satt dit. Han la det i sin ficka och satte tiaran på Cassies huvud. Cassie tittade på honom och han log mot henne.
”Hrmh!” sa en mörk röst inifrån rummet. Alla tystade och tittade framåt på någon Cassie inte kunde se. ”Låt mig presentera den försvunna prinsessan. Prinsessan Cassandra Pendragon av Camelot och min son kronprinsen Anthony Grace av Alithien. Anthony började gå framåt och Cassie fick snabbt gå ifatt honom. Alla blickar var vända mot de och hon kände sig utstirrad. Men plötsligt började alla jubla och applådera. Men Cassie började känna sig yr. Hon såg suddigt och hon föll omkull. Hon kände Anthonys armar som fångade upp henne och hon började skrika. En plötslig smärta i magen hade brutit ut. Folket slutade applådera och drog sig för andan. Cassie kunde höra saker som ”… vad är det som händer…” och ”… vem kan ha gjort något så förskräckligt…?” Hon slöt sina ögonlock och svimmade.
”Cassie! Cassie!” Anthony skrek och ruskade om Cassie. Men Cassie låg medvetslös kvar på golvet. ”Någon, hämta hjälp.” Oscar sprang fram till de och puttade undan honom och bar upp Cassie till sin famn.
”Jag tar henne till sjukstugan och Agata”, sa han snabbt innan han rusade ut från rummet. Han sprang fort ner för trapporna och genom korridoren mot den stora statyn av lejonet och björnen. Han tog till höger och sprang fram till dörren vid slutet av korridoren. Han bankade hårt på dörren och en gammal röst svarade:
”Kommer, Kommer!” Snabba steg hördes inifrån rummet och dörren öppnades.
”Men kära hjärtanes. Vad har hänt?”
”Jag berättar allt sen men nu måste du ta hand om henne!” Oscars röst var darrig och han trängde sig förbi Agata och la ner henne på den närmsta sängen. Agata stängde dörren och gick snabbt fram till Cassie och la sin hand på hennes panna.
”Hon är iskall.” Hon flyttade ner handen och la hennes bröstkorg. ”Hon andas knappt.” Hon kollade förskräckt upp på Oscar. ”Ge mig kniven som ligger på bänken.” Hon pekade mot bänken lite längre bort i rummet. ”Fort!” Oscar tog tre snabba steg till bänken och plockade upp en kniv med ett vasst blad och gick snabbt tillbaka till henne med den i handen.
”Vad ska du med den till?” Agata svarade inte utan skar upp först klänningen och sedan korsetten. Sedan la hon en filt som legat vid sidan av sängen över Cassies överkropp och drog bort korsetten. Cassie öppnade direkt ögonen med ett djup andetag.
”Vad hände?” frågade hon undrade och kollade runt i rummet. Hennes blick fastnade på Oscar. Hon såg djupt in i hans mörkbruna ögon. Hon hade inte tänkt på det tidigare men han hade så fina ögon. Oscar såg tillbaka långt in i hennes grönblå ögon och allt runt omkring de försvann. Men stunden försvann snabbt när Oscar sänkte blick och kollade ner mot golvet. Cassie vände bort blicken och kollade på Agata som kom med en klänning av blått sidentyg. Den var lång som den första men utan snörning. Hon kom också med en vit bh med små rosetter på.
”Vad var det som hände”, frågade hon oförstående när Agata kom fram till sängen hon låg i. ”Säg inte att jag svimma igen.”
”Det gjorde du men den här gången var det inte av att någon sköt dig”, svarade Oscar och Cassie vände snabbt sin blick mot hans håll igen. Hans blick var fortfarande fast på golvet.
”Va?” sa Cassie oförstående. ”Vem har skjutit mig?”
”Du skulle fått reda på allt under middagen”, svarade hon. ”Men eftersom du svimmade innan du kommit fram till kungen så…”
”Så vad?” Cassies röst var vass. ”Det var ju liksom inte mitt fel att jag svimma. Eller?”
”Det säger jag inte heller”, svarade Oscar lugnande. ”Jag menade bara att vi inte hann berätta det vi skulle innan du svimma.” Oscar vände upp blicken och såg på henne med en menade blick.
Cassie vände bort blicken och hörde steg i korridoren. Dörren öppnades och Anthony och Jonathankom in. Oscar vände blicken mot de och sänkte sitt huvud i en liten bugning. Anthony gick direkt fram till Cassie och satte sig på en stol som stod bredvid sängen.
”Hur mår du?”, frågade han och mötte Cassie blick.
”Det är väl bra antar jag.”
”Jag blev så orolig.” Han strök bort håret från hennes panna.
”Varför kom ni inte förens nu?”
”Vi behövde förklara vad som hänt för alla gäster och skicka hem de igen.” Han kollade snabbt ner på sina händer men snabbt upp på hennes ansikte igen. ”Många av dem blev sura av att de kommit hit i onödan.”
”Förlåt.” Cassie tittade bort, ner på sina fötter. ”Allt det här är mitt fel. Bara för att jag inte kan bära en sådan där korsett.”
”Det var inte ditt fel.” Han log mot henne. ”Vänta nu här lite.” Leendet försvann igen och Anthonys blick lämnade Cassies ansikte och fastnade på Agata. Han ställde sig hastigt upp. ”Jag la aldrig fram en korsett på hennes rum.” Han tog ett steg fram mot Agata ”Vi hade kommit överens att hon inte skulle ha det.”
”Men det låg en överst i högen av kläderna när vi kom in i rummet”, sa Agata försvarande. ”Så jag trodde prinsen hade ändrat sitt beslut.”
”Inga men”, svarade Anthony argt. ”Om inte jag la in den vem gjorde det då om inte du?”
”Ursäkta mig, men kan jag få säga något?” frågade Cassie försiktigt. Allas blickar fastnade på henne. Hon kunde känna att kinderna blev rosenröda.
”Självklart får du det.” svarade Anthony och log mot hennes håll.
”Det var inte Agatas fel”, sa hon lågt och stirrade på Anthony. ”Hon kan inte ha lagt in den hon var med mig hela tiden.” Anthonys leende försvann för ett ögonblick men kom snabbt tillbaka.
”Såklart att hon var”, svarade han med en liten darrning i rösten. ”Jag ser till att vakterna tar hand om det här och hittar personen som försökte döda dig.” Han vände sig om. ”Och juste din moster är här och vill se dig.” Han vände huvudet mot Agata. ”Sätt på henne kläder och visa henne till matsalen. Oscar följ med mig. Jonathan stanna här och se till att allt går rätt till.” Oscar vände upp blicken mot Anthony och kollade surt på honom. Jonathan nickade mot sin bror och gick bort mot stolen bredvid sängen och satte sig ner med benen i kors. Anthony gick ut ur rummet med Oscar tätt efter. Dörren stängdes efter de och Anthony vände blicken mot honom.
”Vad tror du att du håller på med?” Hans röst var menande.
”Va? Vad menar du? Han kollade upp på honom och stannade upp.
”Det är solklart att du flörtar med henne.” Han stannade också.
”Jag fattar inte vad du pratar om.” Oscar började gå igen. Anthony tog tag i Oscars ärm och stannade honom mitt i ett steg.
”Det första du gjorde när hon vaknade var att ge henne en kyss på handen.” Oscar vände sig om och stirrade på Anthony utan att säga ett ord. ”Du måste sluta med det hon kommer aldrig vilja ha en oviktig person som du.” Oscar öppnade munnen som om han skulle säga något men stängde den snabbt efteråt. Det var rätt det han sa. En prinsessa skulle aldrig vilja ha en så oviktig person som han. Han vände sig igen och kollade ner i marken. Anthony njöt av ögonblicket och släppte taget om Oscars skjorta. Det var svårt att kränka Oscar men om han hittade hans svaga punkt var det ganska enkelt ändå. Han gick sin väg och Oscar stod kvar som förstelnad. Han gick upp för trapporna och in i biblioteket där en mörk skugga satt och väntade på något.
”Hur mår hon?” Rösten var mörk och nästan elak.
”Hon mår bra far”, svarade Anthony. ”Men vi hade kommit över ränns att inte döda henne nu. Vi hade bestämt att jag skulle gifta mig med henne först så vi kan ta över Camelot.”
”Jag tänkte över saken och kom fram till att det här var bästa sättet…” Steg hördes i trappen. ”Vi får fortsätta det här samtalet ikväll. Gå nu och ta emot din blivande fru.” Anthony log nöjt för sig själv och gick mot trapporna.
Matsalen låg bredvid balsalen på vänster sida. Det var en stor sal med ett långt bord längst bort i rummet. Framför stod lite mindre bord och i mitten stod ett runt bord med sex stolar runt. Bordet var fullproppat med mat som kött, kyckling, potatis, frukt och grönsaker och alla sorters olika drickor som vin och öl och något som liknade saft. Runt bordet satt tre personer. Oscar, en ung kvinna med svart, snyggt uppsatt hår och en lite äldre kvinna med lite ljusare hår uppsatt i en hård knut. Båda hade klänningar på sig och de pratade ivrigt med varandra. Men när Cassie, Anthony och Jonathan kom in salen slutade de direkt och ställde sig upp. Kvinnan med ljust hår stirrade på Cassie när hon kom in i salen. Cassie tittade bara på Oscar som fortfarande satt ner men han kollade bara ner på sin tallrik. Den svart hår kom fram till de och tog hennes hand.
”Det är en ära att äntligen få träffa dig Cassandra Pendragon,”
”Kalla mig bara Cassie är du snäll,”
”Såklart, jag är Nadja, drottning över Alithien.” Cassie blev helt paff.
”Ehh… Det är en ära att få träffa dig”, Hon neg.
”Det är inget behov av bugningar här”, hon klappade Cassie på axeln. ”Vi blir ju familj snart.” Oscar tittade direkt upp. Cassie stirrade på henne med en konstig blick. Oscar reste sig snabbt upp och gick snabbt ifrån bordet och ut ur rummet. Man kunde höra ett ”uff” och ett snabbt ”förlåt farbror”. Cassie vände sig om och såg upp på en storvuxen man med bläck svart hår och lika svart skägg. Han bar en ringbrynja, skinnbyxor och en lång blodröd mantel med en krage av päls. Han hade på sig ett par svarta stövlar och vid hans vänstra sida hängde en skida med en svärdsknapp av renaste guld och hantag gjort i renaste silver. Han log ett tillgjort, snett leende mot Cassie. Hans blick vände sig mot Oscar och hans leende försvann. Mannen sa något lågt åt honom som Cassie inte kunde uppfatta. Oscar stirrade på sin farbror och gick sin väg. Cassie tittade efter honom då han försvann uppför trapporna. Mannen fångade hennes blick och hon kände som en kall känsla inom sig. Som all glädje försvann. Hans ögon var mörkbruna, nästan svarta. Han gick fram till Cassie tog upp hennes hand och kysste den.
”Äntligen”, sa han och ett stort leende bröt fram. ”Jag förstår att du måste ha massor med frågor om vem du är och jag hoppas att vi skulle kunna besvara på de alla innan kvällen tar slut.” Han släppte handen och gick och satte sig på en stol bredvid Nadja. Han kysste henne på kinden. Kungen. Det där måste vara kungen. Nabal. Det var i alla fall det som stod på tavlan på övervåningen. Cassie kunde känna en hand på hennes axel som föste henne framåt. Hon började långsamt gå framåt. Anthony drog ut en stol mittemot kungen. Han visade ner henne och hon satte sig lydigt ner. Han själv satte sig bredvid henne på höger sida och Jonathan på hennes vänstra. Det tog ett tag innan någon sa något. Men till slut tog mannen med svarta ögon ordet.
”Jag skulle vilja utbringa en skål åt vår kära Cassandra Pendragon som vi fick äran att träffa och dela bord med idag.” Hans röst hände kvar i luften. Sedan ställde alla sig upp och tog upp sina glas och ett högt ”skål” ekade i rummet. Cassie kunde inte låta bli att le och hon kände ett rodnande växa upp i hennes ansikte. De satte sig ner igen och mannen fortsatte tala.
”Jag skulle vilja presentera mig.” Han sträckte på sig. ”Jag är Nabal kung över kungariket Alithien. Det här är men fru Nadja av Mythland.” Han visade med handen mot Nadja som nickade mot Cassie. ”Du har redan mött mina söner och det där är Vivica, din moster.” Den äldre kvinnan tittade upp och log stort mot henne.
”Det är så kul att se dig igen min lilla älskling. Senaste gången jag såg dig var du bara en liten bebis.” Hennes leende försvann. ”Jag blev så ledsen när dina föräldrar, kung Ludwig och drottning Evineh, gick bort.” Hon tittade ner på tallriken. ”Men det har du säkert hört massor om.”
”Va? Nej.” Cassie tittade på henne undrande. ”Varför tror du det?”
”Har inte Lena och Kristian berättat något om dina riktiga föräldrar?” Hon tittade förvånat upp på Cassie. ”Jag sa ju åt de och berätta allt när du fyllde 15.”
”Hon är inte femton än, Viveca. Hon är fortfarande 14.” Nabals röst var gäll och mörk. ”Anfallet kom tidigare än planerat!”
”Vilket anfall?” Cassies röst blev orolig.
Landet Onyrien, landet av drakar, det tredje och sista riket (som vi vet om) har alltid hatat landet Camelot och planerade ett anfall mot Camelot för ungefär 14 år sedan nu”, svarade Anthony. ”Det var meningen att utrota hela Pendragon släktet. De trodde de lyckats tills de fick reda på att drottningen fött en liten bebis dagen innan anfallet. Drottningen befallde då en av sina vakter åka till Terra och ge dig till en familj som inte visste någonting om dig och dina riktiga föräldrar. Drottningen skrev ett brev till familjen och förklarade allting. Resten vet du.”
”Men hur kunde de veta var jag var och att jag fortfarande levde?”
”Det är det ingen vet.” Antony rakt in i Cassies ögon. ”Men jag lovar att vi ska ta reda på hur och straffa de som gjort det.”
”Nu tycker jag det räcker med frågor för i dag”, Viveca talade med en hög röst. ”Jag slår vad om att min systerdotter är vrålhungrig.” Cassie slet sin blick från Anthonys och kände hur magen kurrade till av hunger. Hon hade inte ätit på nästan ett helt dygn. Alla började hugga in på maten och Cassie gjorde likadant. Hon tog för sig kyckling, potatis och grönsaker. Hällde upp det som liknade saft i sin bägare som stod framför henne och högg in.
Efter en ganska lång middag var alla riktigt mätta och belåtna. Anthony reste på sig och tog Cassies hand och drog upp henne.
”Får vi ursäkta oss?”
”Självklart.”
Cassie följde efter honom upp till hennes rum. Han öppnade dörren och stängde den efter henne.
”Så vad tycker du?”
”Vad menar du?”
”Vad tycker du om hela prinsess grejen?”
”Jag vet inte riktigt. Hela mitt liv har jag levt enkelt och under bara en dag förändras allt. Det kommer nog blev bli svårt att vänja sig.”
”Ja det är klart.” Han tog ett steg närmare henne. ”Jag har en present till dig.” Han stack ner handen i sin ficka och drog upp ett litet halsband som liknade en ängelvinge av silver. ”Allas namn här i Norcoast har sin egen betydelse. Dit betyder fallen ängel. Jag lät mig gör den här eftersom alla som betyder något har sitt ”märke” på något smycke eller liknade och bär med sig det överallt.”
”Åh, den är så vacker.” Hon tittade in i hans ögon och sedan såg hon ner på halsbandet. ”Tack så mycket.” Hon tog upp det med handen och granskade det. Sedan räckte hon det till honom. ”Vill du?”
”Det skulle vara en ära.” Han tog upp det och när deras händer mötes var det som att allt försvann. Det var bara de två i hela världen. Cassie vände sig om och tog upp håret. Anthonys händer arbetade försiktigt tills halsbandet föll ner på plats. Cassie vände sig långsamt om men var så fokuserad på hals bandet att hon snubblade på sina egna fötter och föll rakt ner i Anthonys armar som lätt fångade upp henne. Hon tog tag runt hans hals och hon började direkt rodna.
”Oj, förlåt.” Hon tittade direkt ner i marken. ”Jag är så klumpig.”
”Det är ingen fara.” Han tog sin fria hand om hennes haka och riktade hennes huvud mot hans. De såg på varandra en halv sekund innan han drog upp henne igen och drog henne nära sig. Hon kunde känna hans harmoniska andetag mot hennes bröst och hon tittade upp på honom. Han tittade ner på henne. De stirrade in i varandras ögon och hon la hennes armar runt hans hals. Det tog inte lång tid innan de var inne i en kyss. Hans läppar var mjuka och hon kände hans hand genom sitt hår. Hon höjde handen och kände hans mjuka och lena hår mot sin hand. Hans hjärta dunkade hårt mot hennes och han lyfte upp henne från golvet och hon klamrade sig fast med benen runt hans midja. Hon kände en stickande känsla i såret på magen men brydde sig inte om den. Hans ansikte sjönk ner från hennes mun och ner på hennes hals. Han började kyssa halsen passionerat och hon smeka hans mjuka hår.
Knack, knack, knack.” Han släppte ner henne på golvet och hon gick mot dörren. Anthony ställde sig bakom henne. Hon öppnade dörren och Agatas glada ansikte visade sig.
”Oj, förlåt ers högheter, jag trodde prinsessan Cassie var ensam här inne och var redo att gå och lägga sig. Klockan är nästan tolv på natten och Cassie måste få sin sömn om hennes förskräckliga sår någonsin ska läka.”
”Det är lugnt, Anthony skulle just gå.”
”Ja, självfallet.” Han kysste henne i nacken och gick sedan förbi Agata. Agata gick in i rummet och bort mot garderoben. Hon tog fram ett långt vitt linne. Cassie gick fram till henne och Agata hjälpte henne av med kläderna och sedan på med linnet. Sedan lämnade hon henne. Cassie kände hur ögonlocken började bli tunga och hon gick och la sig i den nybäddade sängen. Efter ungefär en minut sov hon och drömmarnas värld tog över.
Ps:
Skrivet av Caty Delacour: Du har väl inte glömt bort det här? Vill du fortfarande ha förslag?
Förlåt såg inte att du skrivit. Nej jag har inte glömt bort det här. Och ja jag vill jätte jätte gärna ha förslag!!
Mugglarportalen