Ett mirakels Mirakel

wow :o

Det var ett djupt kapitel, kan man säga. Jag älskar verkligen hur du skriver och samtidigt undrar hur du kommer på alla repliker, scener och tankar. Ditt skrivande är unikt och otroligt moget, så jag kommer inte bli förvånad när jag ser ditt namn på en bok inom en kort framtid.

Nu, lite frågor: Hon heter Anastasia?, eller hur? Hur gammal är hon?
Vad fick dig att skriva denna berättelse? Vilken inspiration? Är ditt mål att publicera den här historien?

Du är så talangfull och jag ser verkligen upp till ditt skrivande.

Jag hoppas att något nytt kapitel kommer snart, vill veta hur den här berättelsen utvecklar sig till! ♥

Molly Evans, utan dig så skulle jag aldrig någonsin kunna fortsätta mina historier x3
Så, för att besvara några frågor då:
Japp. Anastasia. 15 år.
Jag satt i Turkiet utan internet och var uttråkad, bläddrade bland alla saker som jag hade om Wicca och hade precis läst Perks of being a wallflower och Förr eller senare exploderar jag efter varandra, så det var omöjligt att inte bli inspirerad x) så, jag öppnade ett dokument och startade berättelsen ^^ och sedan tog den över mitt liv lite, och, ja, är mitt stora projekt som jag vill publicera ^-^ Sedan får man hoppas att förlagen tycker om den

Well... Jag har verkligen velat kunna lägga ut ett kapitel i en evighet, och nu kan jag det. Så, detta kapitel är tillägnat dig, Molly Evans!! (Första gången jag någonsin tillägnar något ett kapitel, var stolt ♥)

***

Kapitel 2 Del 1 Tänk att bli ihågkommen genom ens doft och inte utseende…?

När pappa hade talat med mamma angående hunden så verkade hon skämmas över att ha låtit mig vänta i sju år för att sedan glömma bort sitt löfte. Jag hörde även henne anklaga sig själv för att vara en dålig mor då hon inte visste att jag fortfarande hade kvar intresset för hundar. Jag antar att det aldrig försvann då hoppet och löftet om en hund hade kommit till mig när jag fortfarande var ung, och det följde väl med under livets utveckling, till och med när jag glömde bort löftet och mitt eget intresse för hundar.

Så, mamma steg upp extra tidigt nästa morgon, på söndagsmorgonen, gjorde frukost och tvingade oss alla att äta ordentligt då hundhärbärget hon kände till, och som en av hennes gamla vänner ägde, låg en bit utanför staden. Under frukosten fick mina äldre syskon reda på att vi skulle få en hund och Emily blev riktigt glad över det medan Jackson verkade mer… tvivelsam är nog det ord jag söker. Mamma ignorerade honom som så många gånger tidigare efter att hon kommit på honom med att röka – en av många anledningar till att jag tog upp rökning under nattens gång med pappa även om han inte skrikit förolämpande saker till mamma eller pappa – och frågade mig ifall jag har någon specifik hundras i tankarna.

”En beagle”, svarade jag då henne ärligt. ”Gärna en hona också. Det skulle vara trevligt ifall vi åtminstone kunde ha en kull med ungar.” Då var det mammas tur att se tveksam ut.
”Jag vet inte, Annie…”
”Bara en kull?” bad jag henne med stora ögon och visste mycket väl att jag spelade på hennes samvetande men jag ville gärna ha små valpar omkring mig en dag som skulle dyka upp från ingenstans på ens kudde mitt i natten, utan att man skulle kunna förstå hur den överhuvudtaget lyckades komma upp.

”En kull kan väl inte skada, Sanna?” undrade pappa och såg på mamma. ”Vi har tillräckligt mycket pengar och det kommer ändå bli så tomt när Jackson flyttar hemifrån snart.”
Mamma mörknade här och såg på min storebror. ”Jag vet inte ens om vi ska låta honom flytta härifrån”, började hon. Jackson stirrade tillbaka.

”Mamma, det var min tredje cigarett i livet! Jag har redan slutat! Och, vare sig med din tillåtelse eller inte har jag rättigheten att flytta när jag än vill med tanke på att jag redan fyllt arton. Det skulle bara kännas bättre ifall jag har din välsignelse när jag lämnar det rum som har varit mitt för arton år.”
”Våga inte”, började mamma, ”det där rummet kommer alltid vara ditt.” Mammas sätt att be om förlåtelse då Jackson precis som jag spelade på hennes samvetande – på ett fult vis, dock.
”Det ska jag påminna dig om när du möblerar om det till ett träningsrum eller liknande”, flinade han. Jackson sätt att acceptera hennes ursäkt.

”Så, en kull med valpar…?” sköt jag in och mamma som verkade något lättare om hjärtat – trots att Jackson ljög, han måste ha rökt minst ett till cigarettpaket sedan mamma kom på honom, men jag tror han försöker sluta för hennes skull – nickade leende och uppmanade oss att äta snabbare ifall vi ville hinna göra andra saker under dagens gång.
”Vem ska gå ut med den då?” undrade Emily. ”Räkna inte med mig på den fronten, jag har för många prov nu innan jullovet och allt det här med betygen”, sade hon och ingen i familjen sade emot det då vi alla visste att ifall någon i familjen skulle bli något så var det hon, eller jag, ifall jag höll måttet.

Jackson och jag svarade i mun på varandra.
Jag: ”Jag går ut med dem. Det är ju inte som om jag har ett riktigt socialt liv ändå så. Jag skulle behöva komma ut lite oftare.” Jag ryckte på axlarna. Mamma verkade förkrossad vid mina ord.
Jackson: ”Det är lugnt. Ifall jag med min ärthjärna klarade dem så lär du klara av dem också”, flinade han då han ett år tidigare själv hade gjort proven och klarade dem med ett nätt och jämt C i medelresultat.
Pappa: ”Okej, kom igen nu! Vi har inte all tid i världen på oss nu när snön är minst tjugo centimeter.”

***

Så, kommentera gärna vad ni tyckte och tänkte om den ^-^ Som ni kanske märkte så styckade jag upp texten då man endast tappar bort sig i längre texter här på mugglis. Vilket jag även ska göra på första kapitlet. Det var första gången jag styckade upp en kapitel i hela mitt liv, så, ni får ursäkta att det ser fruktansvärt konstigt ut x) Ville bara att det skulle bli lättare att läsa!

Jättebra kapitel! ♥ Ska bli roligt att se vilken hund de ska adoptera!

Underbart skrivet! ♥

Aia, detta kapitel är till dig (a)

Så, tänkte uppdatera denna igen! Hoppas ni gillar det!

***

Kapitel 2 Del 2

Vi beslöt oss för att kalla henne Artemis, en liten valp med bruna och svarta fläckar på den vita pälsen och en jättesöt, svart fläck över höger öga, då den gamla gudinnan var jaktens gudinna och beagles är kända för att vara bra i jakt. Det var väl jag som namngav henne ifall jag ska vara ärlig. Mamma ville ha något som ”Sally”, pappa sade att vi barn kunde välja, Emily brydde sig inte utan gav mig bara sin senaste utlästa pocketbok och viskade ”välj något annat än Sally annars får du inte veta hur det går för Susannah och Jesse”, hotade hon med och Jackson verkade helt förtvivlad och för borta i huvudet, enkelt sagt, för att kunna bry sig. Jag tror hans cigarettsug blev för kraftigt, men samtidigt kunde han inte dra fram en framför mamma, eller i hennes närhet, eller överhuvudtaget då han skulle stinka rök. Jag tror verkligen på att han försöker sluta det gör jag, men jag tror dock inte han vet att det är omöjligt att bara sluta så där från ingenstans. Jag har dock beslutat mig för att hjälpa honom.

I vilket fall som helst insåg mamma att jag skulle spendera tid med den lilla valpen mest och ifall jag kallade henne Artemis så skulle hon lyssna till det och inte mammas ”Sally”.

Artemis satt i mitt knä hela hemfärden efter att ha tillbringat hela förmiddagen och halva eftermiddagen hos mammas gamla kompis och jag lyckades övertala mamma till att låta mig ha henne i famnen då hon redan sov och skulle behöva vänja sig vid oss och ett bra vis var att låta Artemis sova i mitt knä så att hon åtminstone kände igen mig. Mamma svalde det med hull och hår, jag tror hon fortfarande hade dåligt samvete för att ha låtit mig vänta i sju år och några månader för mycket, dock har jag ingen aning om ifall det var sant eller inte. Jag insåg att jag behöver läsa på om hundar ifall jag inte skulle råka döda henne av misstag.

På hemvägen köpte vi alla nödvändiga saker, både till hemmet och till Artemis. Efter det stannade vi också vid en liten skobutik med rimliga priser där vi köpte årets nya vinterskor då förra årets var riktigt utslitna på grund av bland de hårdaste vintrarna på många år, vi hade även haft en riktigt varm sommar då, vilket fick mig att undra ifall det vi upplevde var La Niñas effekt trots att naturfenomenen i vanliga fall inte når oss. Jag hade dock hört talas om meganiños också… I vilket fall som helst fick alla i familjen nya vinterskor. Trots att priserna för var sko var rimlig så grimaserade pappa fortfarande när han betalade och muttrade något om att ”det är som om jag ber om att bli rånad, kastar bara iväg pengar som om de växter på träd” vilket fick butiksägaren att skratta till när han tog pengarna och gav tillbaka växeln.

Så fort vi klev in i bilen insåg vi att Artemis var vaken för att hon skall lågt, gnydde mest och hoppade ut ur bilen så fort jag öppnade dörren. Jag skrek till och tappade min påse med mina skor och började springa efter henne, men allt hon gjorde var att skynda fram till närmaste lyktstolpe och kissa. Jag stirrade misstroget på henne. Hon må vara ett mirakel, men, vid gudarna, ingen sade att hon var ett under till hund! Trisha – mammas vän från Oklahoma med tydlig accent – hade sagt att Artemis var den mest uppfostrade av alla beaglar men jag trodde inte att hon skulle vara kapabel till att förstå att man inte kissar i bilar vid en ålder av två månader. Jag trodde det var omöjligt att vara så intelligent. Artemis tittade konstigt på mig där jag stod och betraktade varelsen som skulle bo med oss från och med den stunden vi köpte henne och jag kunde inte riktigt förstå hur lyckligt lottad jag var. Till slut var det Artemis som nästan fnös och struntade i mig, började halvt springa bort till vår jeep igen. Jag hann ikapp henne precis vid dörren och hon verkade väldigt missnöjd över faktumet att hon inte var tillräckligt stor för att kunna komma in i bilen själv. Så jag bar upp henne utan att hon protesterade och satte mig.

”Bra att du undrade vart skorna tog vägen, förresten, Anastasia”, sade pappa där han satt längst fram i bilen på höger sida.
”Oj!” utbrast jag och började se mig omkring i ren förvirring.
”Jag lade in alla skor i bakluckan”, halvt suckade, halvt skrattade mamma och vred om nyckeln på bilen efter att ha checkat ifall vi alla hade våra bälten fastspända eller inte. Den protesterade lätt på grund av kylan men mamma gav sig inte utan vred om nyckeln igen och den här gången gav bilen upp och medgav sig besegrad.

”Kan vi lyssna på musik?” frågade Jackson när vi varit tysta i en halvtimme. Jag hade inte ens märkt hur lång tid det hade tagit utan satt bara med Artemis i knät och försökte förstå hur hon kom att lita på mig så fort. När Emily försökte röra vid henne så morrade hon lågt till och Emily sträckte ut tungan åt henne. Artemis hade bara krupit ihop ännu mer i mitt knä och fått mig att skratta.
”Visst, några förslag?” frågade mamma när hon räckte mobilen åt pappa som förmodligen låste upp den och öppnade Spotify appen då mamma trots allt var föraren och hennes fulla uppmärksamhet ska vara riktad mot vägen. Pappa kopplade in hennes vita iPhone och såg på oss med uppmanande blick.

”Nickelback?” sade jag i frågande ton. Jackson såg förvirrat på mig och Emily verkade inte tro sina öron. Mamma och pappa såg ut som frågetecken.
”Du skämtar med mig!” utbrast Emily och blinkade. Artemis ryckte till vid hennes starka tonfall.
”När fick du bra musiksmak?” frågade Jackson. Han verkade nästan chockad.
”Var det där en förolämpning, Jack?” frågade jag med smalnade ögon.
”Nej, nej!” utbrast han i självförsvar. ”Se det som en komplimang istället.”

”Det var fortfarande en förolämpning ifall du är så chockerad”, påpekade jag. Emily skrattade högt och mamma ryckte på axlarna åt pappas förvirrade blick medan han snabbt skrev in namnet och tryckte på sök.
”Vilken låt då?” undrade han.
”Lullaby?” sade jag i frågande tonfall.
”En bra start. Vi vill ju inte skrämma stackaren till döds”, svarade Jackson och syftade på Artemis. Snart började Lullaby fylla bilen med en behaglig atmosfär. Artemis lyfte på huvudet från att ha legat fridfullt i mitt knä med öronen på helspänn. Hon verkade helt förvirrad tills en minut in i låten då hon dolde huvudet under tassarna och försökte smita ner mellan mina fötter och gömma sig. Jag blev skrämd först och skulle be pappa stänga av låten när jag insåg att hon inte alls var rädd utan bara tyckte att ljudet var förskräckligt främmande och förskräckligt i allmänhet skulle jag gissa på. Men, efter ytterligare en minut började hon skälla som för att sjunga med i låten. Pappa pausade då låten för att se vad som var problemet, Artemis tystnade på direkten. Pappa satte på låten igen och Artemis skall började åter fylla bilen tillsammans med de ljuvliga tonerna från ett av mitt favoritbands bästa låtar.

Efter Lullaby frågade pappa efter nästa låt vilket Jackson sade ”Blow me away med Breaking Benjamin – endast, inte med hon på V”, och pappa grimaserade vid bandets namn men protesterade inte utan letade upp låten Jackson ville ha.
Artemis började genast skälla, men den här gången ville hon vara stjärnan och försökte överrösta Breaking Benjamin. Jackson blängde på henne men hon lade inte ens märke till honom.

Efter Blow me away undrade mamma varför vi inte bara kunde sätta på radion.
Jackson, jag och Emily svarade samtidigt. ”Nej.”
”Varför inte?” krävde mamma att få veta.
Vi såg på varandra och jag visste att vi alla tänkte på samma sak, ifall vi satte på radion så skulle definitivt en viss brittisk pojkgrupp komma upp bland låtarna. Så jag svarade i Emily och Jacksons ställe. ”För, mamma, det finns dagar då skvaller om vem Taylor Swifts senaste pojkvän är och vilken låt hon har tillägnat honom är acceptabelt. Till och med One Direction är acceptabelt på sådana dagar även om man har lust att slå huvudet i väggen och täcka för öronen så att hjärnan inte blöder ut, men, sedan finns det dagar som dessa. Då världen helt enkelt skulle gå under ifall man inte spelar något med värde som inte får en att vilja skära bort öronen av sig. Jag förstår att vissa älskar den skvallriga världen men, vi tre är inte en av dem.”

”Vi fyra”, korrigerade pappa mig.
”Bra sagt”, sade Jackson.
”Instämmer”, sade Emily.
Mamma suckade tungt, svängde åt höger och retarderade lite då den tillåtna hastigheten ändrades. Pappa frågade efter nästa låt medan han kastade ett tillfredsställt leende mot mamma.

”Mad world”, sade Emily precis innan jag hann säga ”What you wanted med OneRepublic”. Dock så insisterade min syster på att det skulle vara Gary Jules som sjöng den och inte ”De där Tears for någonting”, trots att ”den där Tears for någonting” var personerna man skulle tacka för låtens existens. Men, då vi var barnen och vi skulle välja musiken blev det Gary Jules version av Mad world.

Vi satt alla tysta, till och med Artemis, medan vi lyssnade på låten. Jag tror vi alla försökte hitta något att säga när den var slut men vi förblev bara tysta. (Ifall du inte har hört den så borde du lyssna på den, för den är något extra som får en att ifrågasätta vilken riktning mänskligheten har tagit. Men, lyssna på Tears for fears version också då man inte endast kan lyssna på covers. Vi får inte glömma bort alla originallåtar bland alla covers. Sedan får du gärna lyssna på Garys version också ifall du vill, som jag själv fann mycket mer… djup och bättre för att vara ärlig än den originalversionen från 1983.)

”Kan vi lyssna på mina låtar nu?” undrade mamma efter ett tag.
”Nej”, svarade vi barn.
”Mina då?” frågade pappa.
”Kanske”, svarade Jackson för oss. ”Vilka vill du lyssna på?”
”Michael Jackson?” frågade pappa.
”Nej. Jag svär, pappa, jag tror fortfarande att du valde mitt namn efter honom, och ifall du inte erkänner innan min död så ska jag se till att skrämma skiten ur dig så att du får en hjärtinfarkt!”

”Jag borde sluta nämna Michael Jackson”, muttrade pappa lågt och vi alla skrattade till förutom pappa och Jackson. Jackson har hatat Michael Jackson sedan han först hörde talas om honom – anklagade den döde mannen för att ha stulit hans namn trots att han föddes långt innan Jackson.

”Låt oss lyssna på fler band, ifall pojkband som One Direction gills som band i vissa sammanhang så måste vi lyssna på riktiga band medan det fortfarande finns några”, sade jag. ”Nickelback, Breaking Benjamin, Green Day, OneRepublic eller Coldplay. Eller liknande riktiga band där de som spelar instrumenten inte är personer man aldrig har hört namnet på.”

Mamma suckade, pappa himlade med ögonen, Emily log nöjt och Jackson nickade medan han låtsades som ingenting trots att han hade händerna hårt knutna i knät för att dölja hur de skakade på grund av suget.
”Mamma?” frågade jag och överröstade Breaking Benjamin.
”Ja?”
”Skulle du kunna köra in någonstans, jag behöver verkligen sträcka på benen.”
”Kan du inte vänta…?” frågade hon fast jag avbröt henne innan resten av meningen kom.
”Nej.”

Hon suckade men fem minuter senare körde hon in i en liten skogsväg och innan jag ens hann öppna min dörr kastade sig Jackson ut och gick en bit bort från bilen. Jag följe efter honom efter att ha lämnat Artemis i bilen så att hon och Emily skulle kunna lära känna varandra, även om jag inte trodde på att de skulle vara bästa vänner när jag återvände.

När jag kom fram till min bror var det första jag gjorde att diskret slå till honom hårt på armen trots att jag inte tror på att våld löser något.
”Aj!” nästan tjöt han.
”Det förtjänade du!” blängde jag ilsket på honom.
”Hur då?” ville han gärna veta medan han försökte dölja hur han skakade genom att stoppa ner händerna i fickorna.

Jag nickade mot hans händer. ”Det där är inte hälsosamt. Du kan inte sluta bara så där, speciellt inte med tanke på att du fortfarande är så ung och började röka. Du kommer skada dig själv mer på det här viset än ifall du faktiskt röker dina cigaretter.”

Han såg kallt på mig. ”Jag har redan slutat.”
”Och det tror jag ju verkligen på. Det var ju exakt därför jag bad mamma köra in någonstans, bara så att jag kunde njuta av kylan”, sade jag sarkastiskt men jag antar att jag inte var särskilt övertygande då min blick letade sig till de snötäckta tallarna. Jag fick en så stor lust att gå genom hela skogen, genomforska den medan jag försökte få en skymt av djuren som hade orsaken de antingen små eller stora spåren i snön som definitivt inte var orsakade av en människa. Jag hann precis börja tänka på natten innan och hur mina tankar hade varit extra vaksamma för att kunna fånga upp alla hemligheter universum viskade i en så låg ton att ingen, hur vaksamt man än lyssnade, lyckades fånga upp dem, för då skulle de väl ändå inte vara universums hemligheter?

”Gjorde du det för min skull?” frågade han lätt och verkade inte tro på sina öron. Han böjde sig lätt ner och tog upp lite snö i handen och lät den smälta mellan fingrarna. Varför vet jag dock inte. Kanske hjälper det mot röksuget eller inte. Eller så behövde han hålla något mellan händerna för att hindra dem från att skaka för mycket.
”Ingen annan verkade ju märka att du uppenbarligen inte har lyckats sluta röka.”

”Jag håller på. Jag har lyckats dra ner på cigaretterna per dag. Men, det är svårt. Jag har inget hjälpmedel heller. Jag vågar inte riskera att mamma hittar dem i huset.”
”Men cigaretterna vågar du?”
”Det är en annan sak. Där har jag inget val. Jag har blivit för beroende. Och ifall hon hittar dem kan jag säga att de är gamla som jag har glömt slänga.”
”Du är en idiot.”
”Jag vet.”
Jag suckade. ”Jag skulle säga åt dig att röka en cigarett men det är trots allt mamma som kör…” muttrade jag.

”Du är förvånansvärt smart för din ålder.”
”För att jag inser att min korkade bror inte lyckades sluta med en drog?”
”… Ungefär så, ja.”
”Det är inte jag som är smart, det är mamma som är för blåögd och för mammig för att hon ska inse att hennes enda son faktiskt kan ljuga medan han ser henne rakt i ögonen.”
”Var det där nödvändigt?” frågade han medan skammen hördes på hans röst.
”Ja. Nu kanske du tänker en extra gång innan du testar på andra droger när du flyttar hemifrån. Har det lättat?” frågade jag sedan, aningen mer orolig.

”Det är bättre än för tio minuter sedan”, suckade han.
”Mamma?” ropade jag och fångade mammas gröna ögon med blicken där hon stod lutad mot bilen och andades in den kalla, rena luften – så ren den kunde bli i en förgiftad värld. ”Är det okej om Jackson och jag tar en promenad?”
”Tio minuter, det är allt ni har på er”, ropade hon tillbaka.
”Va?” frågade Jackson förvånat.
”Kan du röka en cigarett utan att det stinker om dig?”
”Jag har blivit så illa som tvungen att lära mig det, ja.”
”Bra. Kom här. Jag har extrastarka halstabletter i fickan. Mintsmak.”
”Va?”

”Jag uppmuntrar dig inte att röka, kom ihåg det, men du kommer mentalt skada dig själv ifall du fortsätter. Jag visste att du ljög vid frukosten så jag såg till att stoppa ner halstabletter i fickan ifall en sådan här situation dök upp.”
”Du är förjäkligt smart”, sade han och började gå framåt på stigen.
”Det kallas att vara praktisk.”
”Kalla det vad du än vill, men jag älskar dig, det vet du va?”
”Jag räddade just ditt skinn, idiot, du måste älska mig”, påpekade jag.

Vi stannade till när vi kommit så långt bort att mamma inte skulle se oss, men för säkerhetsskull så gick Jackson in bland tallarna och tog fram sina cigaretter och sin tändare. Han satte cigaretten mellan läpparna och skulle precis tända den när han stannade upp i sin rörelse och såg på mig.

”Jag är så ledsen”, sade han.
”För vad?” frågade jag.
”För att jag är en så dålig bror. Och förebild.”
Jag skrattade högt. ”Du? Förebild? Snälla du, jag är inte så korkad att jag ser på min storebror som min förebild.”
”Åh, perfekt. Jag är en värre storebror än jag trodde jag var”, sade han och tände cigaretten efter att ha sett efter vilket håll vinden blåste.
Jag vet inte ifall han gjorde något mer efter eller innan för att förhindra cigarettröken att sätta sig på kläderna, dock så började jag känna oron krypa sig på. Mamma skulle förmodligen känna rökdoften ändå, för det är en sådan person hon var

Jag suckade och insåg att jag skulle kunna ljuga bort det ifall hon undrade. Istället så tittade jag upp mot den molntäckta himlen och kände vintervinden smeka min hud och få mig att rysa till. Tanken på kylan får mig att tänka på skillnaderna mellan personer, mellan barn och vuxna, för, det är nog det jag kommer förknippa kyla och snö med hädanefter, efter att ha betraktat snöfallet så länge och tänkt på så mycket. Alla har de hjärtan som slår och lungor som fylls av syre varje gång de andas, alla har de sina rädslor och de dem håller kär. Trots det kan jag aldrig riktigt förstå mig på hur olika personerna i sig är. Hur olika deras liv kan vara trots att de bor på samma planet. Kanske samma land, kanske samma kvarter. En familj har knappt råd med maten på deras bord, ifall de ens har någon mat eller något bord, i den andra familjen har just pappan blivit befordrad och de diskuterar ifall de ska köpa sig en till bil eller inte så att det blir lättare att skjutsa barnen till skolan och samtidigt hinna till jobbet. Kanske hade båda familjefäderna känt varandra sedan de var små, gått i samma skola, utbildat sig till samma yrke, gått på samma jobbintervju. Den ena fick dock jobbet och inte den andra. För, är det inte så livet är? Filmen du senast såg, vem var det som hade huvudrollen i den? Kan du tänka dig hur många andra som gick och provspelade för den där rollen? Jag själv kunde inte släppa hela den här grejen med Jennifer Lawrence när hon blev känd genom The Hunger Games. Jag satt hela dagarna och tänkte på vilka andra som provspelade för den där rollen, hur många som gav upp hoppet om att kunna bli skådespelare efter det. Hur många som inte lyckades fullfölja sitt livs drömmar tack vare att de satte sina drömmar i någon annans händer, och denna någon annan föredrog någon annan.

Det påminner mig om en vän till mig som gick bort i cancer förra året med drömmar om att bli författare. (Hennes begravning var sorgligare än den borde ha varit för mig. Mest berodde det på att ingen talade om hennes texter eller sade vilken bra författarinna hon var under hela begravningen. Mest för att hon knappt talade om för någon att hon skrev, och bland de som fick veta att hon skrev var det färre som faktiskt fick läsa hennes texter.) Katie skrev bland det bästa jag någonsin läst. Hon skrev allt möjligt, vad hon än hade lust för. Skräck, fantasy, romantik, om vardagen… Allt du egentligen kan tänka dig som publiceras som ”riktiga” böcker (inga matreceptböcker och liknande med andra ord) och vad hon än skrev så älskade man det. Ibland var det enkelt skrivet och ibland var det avancerat skrivet, vad hon än tyckte var bäst för historien, och du älskade det för att hennes kärlek till sina texter och skrivandet speglades i vartenda ord. Hon skickade in flertal av sina böcker till förlag och hoppades på ett positivt svar. 18 gånger. Det var så många gånger hon lyckades skicka in innan hon dog och alla var de ”nej, tack”. Hon sade flera gånger till mig att ”Jag vet hur mycket pengar de får, och hur länge sedan det egentligen var de publicerade en ny författare. De borde ha råd för mig, det borde man väl ändå, Anastasia? Och om jag inte lyckas så bra som författare behöver de inte trycka fler av mina böcker, och ifall jag lyckas bra har de inte förlorat något annat än pengar på tidigare författare som inte lyckades så bra, författare som har skrivit i åratal och de missade sin chans med mig bara för att de tackade nej så många gånger.”

Då hade jag påpekat för henne att alla andra författare som inte lyckats få sina historier publicerade ännu förmodligen tänkte likadant och att förlagen förmodligen högt sannolikt hade gett några författare dess livs chans och att vissa hade lyckats och att vissa misslyckats, och att de får in så många manus hela dagen att de inte har råd att ge så många chansen. Och att några i manusgruppen förmodligen hade PMS när de läste hennes manus för att ingen med en riktigt, fungerande hjärna skulle tacka nej till hennes böcker. Hon hade skrattat lätt först och sedan suckat. ”Ifall inte J.K. Rowling sade något i stil med ’Hah, bitches! I won! Haha! Suck it!’ och dansade omkring i huset när hon insåg att herrejävlar, hon hade skrivit bland tidernas bästa bästsäljande böcker så kommer jag bli rejält besviken. Jag skulle vilja ha sett ansiktena på dem på de andra förlagen som hade sagt nej till henne.” Jag hade skrattat väldigt länge vid den kommentaren och hon hade också fallit in i mitt skratt, sedan började Katie tala om fortsättningen på alla sina historier som jag hade lyssnat på med stora ögon.

En liten del av mig hade alltid älskat att ha en författare till bästa vän vars historier var gudomliga och att jag fick delta i världarna hon byggde upp, hjälpa henne när hon hade skrivkramp eller för ont för att själv kunna skriva ner orden på datorn. Den lilla delen hade älskat att få vara delaktig i universums mindre viskningar i form av människor och deras fantasier. Men, en större del svor åt alla förlag som inte hade accepterat henne för att ifall hennes historier lyckades göra mig så glad hade världen också rättigheten att få känna samma lycka och göra författarinnan lika lycklig, speciellt när hon inte hade hela livet framför sig. Jag hade i smyg visat en av Katies texter till Emily, pappa och mamma. Emilys kommentar hade blivit att förlagen var ett par jävla idioter som just hade missat sitt livs chans. Pappa frågade ifall jag tänkte skicka texten till ett förlag och göra familjen rik. Jag hade skrattat åt honom och sagt att det inte var min text utan en väns till mig, ”Aja… Jag antar att vi klarar oss utan pengarna också. Hoppas hon lyckas för det skulle verkligen vara roligt att ha bekantskap med den här författaren, vissa tankar är riktigt djupa”, hade han slagit sig fast vid.

Mamma hade frågat hur jag fick tag i texten och hur gammal kvinnan var så att hon kunde ringa och beklaga att hennes fjortonåriga dotter hade stört henne medan hon skrev sina böcker och att jag inte skulle kontakta denna kvinna igen och stjäla hennes tid så att förlagen blev arg på henne på grund av förseningen jag skulle orsaka. Mamma hade också sagt ”Anastasia, du kan inte kontakta personer så där. Författarskap är också ett riktigt jobb, vad andra än tycker, och det kräver tid att skriva en bok och sedan korrigera den för att den ska bli så bra som möjligt”. Jag tror det var bland det bästa hon någonsin sagt till mig för jag hade skrattat och kramat om henne och förklarat för henne att det var Katies texter och att hon skulle bli överlycklig när jag talade om för henne vad hon hade sagt. Förvåningen i hennes ansikte var obetalbar och jag tror inte att jag någonsin kommer kunna se en sådan riktig, ren, chockerad förvåning igen. Katie hade bleknat först när jag förkunnade att jag visat en av hennes texter till alla i min familj som hade en högre IQ än Jackson.

Sedan såg jag på medan hennes ögon blev större och blanka av glädjetårar medan ett stort leende spred sig på hennes läppar ju mer jag berättade om vad min familj hade tyckt om hennes text. När jag hade hunnit halvvägs genom mammas reaktion höll hon på att skratta högt medan tårarna rann nerför hennes kinder och vi hade för en stund glömt bort att hon var på sjukhus med en dödlig sjukdom och att hon förmodligen aldrig skulle få höra något liknande igen. ”Tack, Ana. Nu kan jag dö som en lycklig författare och person… Du ska se att jag ska vaka över dig och ge dig något riktigt bra efter min död. Jag kommer hemsöka dig, mig flyr du inte undan så lätt”, hade blivit hennes sista ord till mig då hon fyra dagar senare hade dött. Jag tror att hon med flit inte hade talat om att hon hade blivit mycket värre och att hon endast hade dagar då. Jag tror att hon ville ha åtminstone en vän som fortfarande behandlade henne som den ”tuffa, jäkla helvetes brud” som hon egentligen var, som hon så ofta kallade sig själv.

Det visar bara att mänskligheten är som snöflingor. Alla likadana ifall man betraktar dem på avstånd, men, när man väl tittar efter noga så ser man att ingen ser ut som någon annan. Att alla är de olika. Alla är de mirakel skapade av universums omfamning.

”Tack så mycket för att du är ett bättre syskon och barn än jag är”, sade Jackson och fick mig åter igen minnas att jag var mitt ute i ingenstans tillsammans med min bror. Han lät cigaretten falla och trampade på den för att släcka den av gammal vana.
”Kan du lova mig en sak?” frågade jag och kastade honom två minttabletter. Hans idrottsreflexer grep in och han fångade de båda med en hand. Utan att protestera mot antalet så vecklade han ut dem från plasten som skyddade dem och stoppade in dem i munnen.

”Visst, varför inte?” frågade han och jag såg rakt på honom där han stod framför mig efter att ha klivit fram från träden och spände mina ögon extra länge i honom.
”Lova mig att sluta röka så snabbt du kan. Jag vill inte förlora en till person jag håller kär till cancern”, sade jag och min röst lät mörkare än jag trodde och ville att den skulle ha gjort. Hans bruna ögon såg rakt in i mina nästan kolsvarta. Han blinkade lätt. Jag släppte inte honom med blicken för en sekund, inte ens för att blinka.
Till slut svor han. ”Fan ta dig, Anastasia”, muttrade han och kastade en blick på cigaretten som hade smält snön på dess färd ända ner till marken. ”… Jag har inte varit mycket till bror, huh?”
”Sanningen eller det du vill höra?”

”Fan också. Jag måste vara en patetisk skithög ifall du ens erbjuder något annat än sanningen. Exakt hur mycket tycker du synd om mig?”
”Mycket med tanke på att du har fallit för något som du inte kan kontrollera, som har börjat kontrollera dig och din kropp. Först lungorna. Helt svarta efter alla cigaretter och sedan kommer cancern ifall du har otur och jag svär på att jag aldrig kommer hälsa på dig ifall du blir inskriven på sjukhus. Jag vägrar återvända dit för att hälsa på en till cancerpatient. Det är inget man ska behöva göra i hela sitt liv, och om man måste så ska det fan i mig inte återupprepas.” Jag hade börjat gråta utan att riktigt vara medveten om det. Jag grät inte på Katies begravning (en sak jag ännu inte riktigt har kunnat förlåta mig själv för) då jag inte stod ut att se på alla främlingar som hade samlats ”för hennes skull” trots att hon aldrig hade nämnt dem. Jag såg dock hennes riktiga vänner, och det var i våra ögon som smärtan syntes i – klasskamrater från skolan, hennes föräldrar och syskon, och resten av oss som aldrig skulle ha träffats ifall det inte vore för henne, hennes lilla fangrupp som förtrollades varje gång vi fick chansen att läsa något nytt av henne, eller höra henne läsa för oss medan vi avbröt mitt i och gav våra tankar om saker och ting som hon blev innerligt tacksam för.

”… Nu det andra.” Jackson verkade mentalt förbereda sig för min andra tömning av tankar och känslor.
”Du har varit en urusel bror och son på sistone. Umgås alldeles för mycket med dina vänner, kommer försent hem och får mamma att oroa sig ihjäl när du inte dyker upp till kvällsmaten som du hade lovat – och mamma och pappa har uppfostrat oss bättre än att bryta våra löften – och när du väl dyker upp mitt i natten trodde jag i början att det var en inbrottstjuv! Och du är helt genomdränkt i doften av alkohol. Vet du vad det värsta är? Jag har blivit så van att jag inte ens är rädd för inbrottstjuvar längre, för jag vet att det är du som kommer, skrattande om att ni hade krångel med kondomen och att tjejen slocknade innan du fick på dig den. Jag vet inte vem som har dragit in dig i allt det här men jag önskar att du hade hållit dig borta från den här personen precis som du har gjort i alla dessa år innan du började sista året”, sade jag och torkade ilsket bort tårarna medan fragment av liknande konversationer i Katies böcker dök upp mitt huvud.

”… Helvete”, var det enda Jackson kunde säga.
”Vem vet? Enligt Paganismen, religionen som mer eller mindre alla andra härstammar ifrån, finns det inget likt helvetet. Det var de tre andra ledande religionerna som ’uppfann’ det när religionerna blev helt mandyrkande och man givetvis var tvungen att uppfinna en djävul. Folk verkade inte ha haft några problem med att det inte fanns någon djävul innan eller att folk, oavsett kön, behandlades likadant.”
”Är det verkligen det som har hänt?” frågade han mig och jag visste att han inte talade om religioner.
Jag nickade. ”Så… Lägg bara av med vad du än har dragit in dig själv i det senaste året. Speciellt ifall det är något olagligt.”

Jackson förblev tyst och det var då jag förstod att han har testat andra sorters droger också – olagliga.
”Så, din nya vän är en langare? Perfekt, Jack! Vill du veta exakt hur mycket du har förändrats sedan du började umgås med den langaren? För ett eller två år sedan så brukade du alltid säga god natt till allihop i huset, vare sig du trodde att vi sov eller inte så hade du som vana att önska oss en god natt… Jag minns till och med att jag inte kunde somna innan jag hört det när jag var mindre!” utbrast jag frustrerat men inte alltför starkt utifall mamma skulle höra. Sedan blev jag orolig. ”Du har väl inte blivit beroende av något mer än cigaretter och alkohol?”

Han skakade på huvudet. ”Inte ens alkoholen, bara cigaretterna. Jag kan inte förneka att jag har testat några olagliga saker, men, efter två olika sorter förstod till och med en idiot som jag att det var alldeles för starka saker och ifall jag skulle bli beroende av dem också så skulle mitt liv bli helt förstört. Så jag har hållit mig undan från olagliga saker och ting sedan februari.”
Jag blev mer lättad och stolt än jag trodde att jag skulle bli. ”Bra. Kom nu, ärthjärna, mamma undrar säkert var vi är”, sade jag och kastade honom ytterligare tre halstabletter.
Han nickade och höll tyst medan vi gick tillbaka till den svarta jeepen. Mamma satt inne i bilen tillsammans med pappa. Emily var ute och sprang omkring med Artemis, skrattande medan valpen försvann bland drivorna av snöhögar.

”Ana? Jag lovar. Jag lovar att bli en bättre bror…” sade Jackson lågt medan han gick förbi mig och satte sig i bilen efter att ha stoppat in en halstablett i munnen. Jag kunde inte låta bli att le vid hans ord medan jag såg Artemis försöka välta Emily i snön och hur hon frustrerat skällde till när det slutade med att hon åter igen försvann i snön. Emily lyfte upp henne och borstade bort snön ifrån henne med sina yllevantar på händerna när hon såg mig komma. Förgäves då Artemis hoppade ur hennes famn och skyndande sig fram till mig så fort hon fick vittring på mig. Jag skrattade till och tog upp henne i famnen, log mot Emily och gick bort mot bilen.

Emily tvingade ut Jackson ur bilen så att hon den här gången kunde sätta sig i mitten och när de bytte plats såg jag honom tugga på halstabletten likt en idiot och stoppa i en ny i munnen. Sedan spenderade jag och Emily hela hemfärden med att kela med den aningen för spralliga Artemis medan vi då och då utropade låtar vi verkligen ville lyssna på när pappa som satt framför mig frågade efter nästa, till allas förvåning kunde mamma till och med texten till vissa och sjöng med tillsammans med Artemis. Emily sade till och med att hon tyckte att mitt val av namn verkade passa den vilda själen vi hade mellan oss.

Den natten var första gången på väldigt länge jag hörde Jackson knacka på min dörr och viska ”God natt, Anastasia” tillräckligt högt för att jag skulle höra utan att vänta på ett svar. Efter det somnade jag med ett litet leende på läpparna till ljudet av Artemis andetag i mörkret där hon låg i sin korg medan snön åter igen föll utanför fönstret till ljudet av älvornas skratt som endast universum kunde höra.

***

Till alla 1D fans där ute - ta det inte personligt! Tänk på att Anastasia endast är en karaktär, och att även karaktärer har sina personligheter. Så... mina karaktärer råkade bara inte gilla dem. (Ni kan inte låtsas som om ni inte vet att alla inte älskar dem.)
Jag tycker personligen att de är helt okej, även om jag inte lyssnar på dem

Sedan, tack så mycket för att ni läste! Styckeindelningen är konstig, I know. Jag försöker bara göra det lättare för er att läsa, som sagt ^^'
Har ni några funderingar, frågor, kommenterar så lämna de bara! Välkomnar det mesta! Och konstruktiv kritik är alltid trevligt. Var inte oroliga för att jag skulle bli sårad.
Och tja... ursäkta för ett kanske flummigt kapitel o.o'

Selma...
Du vet att jag brukar säga att jag inte riktigt finner ord till att beskriva det du skriver men jag tror jag fann ett. Extraordinärt.

Ser fram emot nästa del/kapitel/whatever.


♥

Jag läste alla kapitel igen och måste bara få säga att du skriver helt fantastiskt! Det går inte att sluta läsa, jag är fast... Har du helt slutat skriva på den här berättelsen eller kommer det mer någon gång? ♥

Enda anledningen till att jag inte fortsatte lägga upp kapitel var att Aia verkade vara den enda som var intresserad Så länge det finns läsare så finns det författare som skriver ^^
De som verkade det minsta lilla intresserade lämnade inga kommenterar, och då vet man inte som författare ifall folk läser eller inte, så jag lade den på is för ett tag ^^

Men, här kommer nästa kapitel! *glad över din kommentar*

***

Kapitel 3 Del 1 Katies löfte och Anas Mirakel

Alla är vi värda åtminstone ett Mirakel med stort M i livet. Ens Mirakel kan vara allt från en själsfrände till en viss blomma, antar jag. Det är svårt att säga vad ens Mirakel kan vara när det beror så mycket på personen. Fast, en sak kommer de alltid att ha gemensamt; de bringar stor glädje och lycka i ens liv även om detta Mirakel kan vara orsaken till ens död ibland. (Exempelvis: Ett lyckligt par sitter i en bil på väg någonstans, kanske till bion eller en romsk middag, och sedan så krockar bilen. Ifall dessa två inte hade mött varandra så skulle de båda ha varit vid liv i den stunden. Om man inte tror på att alla kommer dö på ett viss datum och att oavsett vad man än gör så kommer man dö på det datumet, då blir den hela Mirakel saken onödig i det här sammanhanget…)

Personligen trodde jag att Artemis var mitt Mirakel, sedan hennes första stund i vår familj har hon inte bringat något annat än lycka. Hon var även valpen jag ville ha som på något vis dök upp på min kudde på morgonen som den underhund hon var.

Jag stirrade misstroget på henne, försökte förstå vad som var som fick valpen framför mig att hoppa upp och ner och se på mig med stora ögon. Jag kastade en blick på klockan. Klockan var fyra på morgonen.

”Åh… Du behöver kissa”, sade jag bara och stönade, gömde ansiktet under kudden. Hon började skälla lågt och jag flög nästan upp så att hon slutade skälla. Ifall Artemis skulle väcka mamma klockan fyra på morgonen skulle mamma garanterat försöka lämna tillbaka henne.

”Okej, Artemis, jag kommer”, försäkrade jag henne och satte mig upp, kastade bort täcket. Artemis kastade sig genast på platsen där jag hade legat och kurade ihop sig i värmen. Jag stirrade på valpen som hade tagit min plats och suckade medan mina fötter släpade sig bort till garderoben.

Jag stirrade på dess innehåll och försökte klura ut vad man har på sig under vintern då alla mina kläder framför mig var tjocka hösttröjor som inte skulle få plats under min vinterjacka. Jag grimaserade lätt när jag tog på mig ett par varma svarta, Adidas mjukisbyxor och en någorlunda tjock, brun polotröja på överkroppen. Sedan tog jag på mig min vinterjacka sedan förra året som jag hade klämt in i garderoben igår natt då en liten del av mig förmodligen tänkte på att jag skulle behöva gå ut med Artemis (eller så var jag så trött efter vår nattpromenad att jag råkade lägga jackan på fel ställe, jag är osäker på hur stor del mitt undermedvetna hade med det här att göra).

Sedan gick jag och öppnade min rumsdörr och väntade på Artemis med blicken som fortfarande myste i resterna av min kroppsvärme.

”Artemis?” Hon kom fram under mitt täckte, tittade nyfiket på mig och hoppade glatt, men aningen klumpigt, ner på golvet när hon såg den öppna dörren. Hon rusade ut genom dörren innan jag ens hann reagera ordentligt och jag utbrast halvt om halvt ”vänta!” när jag insåg att jag inte hade på mig min mössa ännu. Jag snappade åt mig min mössa där den låg på skrivbordsstolen.

Sedan sprang jag efter Artemis där hon väntade vid ytterdörren som om hon hade memorerat att den var den magiska portalen mellan utevärlden som var full av snö och den varma världen med saker man kan klättra på och försöka hoppa på folk ifrån. Jag skrattade svagt och tog kopplet från hatthyllan vi hade bestämt oss att vi skulle lägga den på efter att ha satt på mig mina nya vinterskor. Sedan tog jag påsarna som jag skulle samla Artemis bajs i även om tanken fortfarande gjorde mig aningen obekväm.

Jag böjde mig ner för att försöka sätta på kopplet på henne men hon vägrade tills jag började klia henne bakom örat och få ned hennes gard så att jag hann sätta på henne det. Hon fräste, morrade och försökte bita sönder kopplet tills jag öppnade dörren och hon stirrade förvirrat som för att avgöra ifall hon förstod rätt: ”Ifall jag har på mig den här konstiga saken så får jag gå ut?”

”Ja, Artemis. Exakt så. Det är så den här världen fungerar”, log jag mot henne och gick ut i halvmörkret med Artemis och låste dörren efter mig.

***

Woah, i nästa del så kommer äntligen Vincent in!
Hoppas ni tyckte om detta kapitel! Kommentera gärna, och tja... det kanske var lite kort, men men ^^' Nästa del är längre! ^^
Mycket, mycket längre... *Svälj*

Jättebra! Jag vill verkligen läsa nästa kapitel nu…  ♥

Vad roligt att du fortsätter att skriva på den! *glad över att du blev glad och att kapitlet var jättebra*

Nej men du är verkligen jätteduktig, alla kapitel har varit underbara!