De Lärdas slut (divergent fanfic)

Jippie

Den här ska nog vara i andra fandoms. themarauder?

Flyttade tråden, om det är okej!! =) annars får ni skicka en uggla.

Jaha :0 Sorry. Min kompis sa att den kunde vara här. Tack att du flyttade på den themarauder

Det är lugnt! =) det kunde den säkert vara, men här får den en lite större publik! Så fler personer kan hitta den o läsa den.

Glömde att säga att du skriver grymt!

Tack så sjukt mycket för alla fina kommentarerna Här kommer nästa del:
_____________________________________
Kapitel 2

Längst bort i korridoren hör vi ett rop och reflexmässigt börjar vi springa igen. Jag ser ett fönster framför oss.
"Vad finns bakom det där fönstret?" säger jag och saktar in farten litegrann.
"Våran väldigt lilla trädgård."
Gräs brukar vara ganska mjukt den här årstiden, vilket betyder att man skulle kunna hoppa ner i det och sedan skulle vi kunna rymma från De Lärdas förläggning. Men det beror även på vilket våning vi just nu befinner oss på.
En vakt slog ner mig igår och det sista jag minns är att jag var på entrévåningen. Men cellerna borde finnas på högre våningar och då är det stor risk att vi bryter något om vi hoppar. Men det finns ingen annan utväg.
"Hoppa!" skriker jag.
"Genom fönstret?" Caleb tittar förvånat på mig.
Jag hinner inte svara. Jag tar sats och faller ner från fönstret. Vi måste vara högst på tredje våningen, men det är ändå svårt att inte bryta något här.
Vinden blåser igenom mitt blonda hår och jag landar på fötterna av en bra instinkt. Caleb där emot faller ner och kraschar med knäna först. Han ryter men håller tillbaka tårarna. Jag hjälper honom upp och springer ut ur De Lärdas förläggning.
Caleb har redan hoppat på tåg i farten några gånger och verkar därför ganska van den här gången. Men han haltar efter smällen mot knäet och gör det därför inte lika smidigt som mig.
Inne i tåget planerar vi hur Caleb ska stoppa simuleringen.
"Jag måste komma in på närmsta datorn och förstöra simuleringen. Det är bara att knappa in Jeanines kod och jag var lyckligtvis den ända som fick reda på den" Han ler brett.
Är det lyckligt att vara agent hos Jeanine? Nej. Men det verkade Caleb tycka.
Framme vid De Tappras högkvarter väntar Uriah vid ingången. Jag kastar mig in i hans famn.
"Bra att du lämnade den där Four." säger Caleb blängande till mig och går in i Gropen.
Tobias och jag hade bråkats så mycket så till slut lämnade jag honom med tårar rinnandes ner för kinderna. Jag älskade honom men hade gått vidare till Uriah, den snälle och den som nästan aldrig ljög för mig, i jämförelse med Tobias.
Uriah och jag går in i högkvarteret, hand i hand.
"Du ser orolig ut." Han kysser mig på kinden.
Jag ler försiktigt. Han måste få veta allt jag sagt till Jeanine. Om att jag ska få bort De Lärda själv.
Under middagen sitter jag bredvid Uriah, Caleb och Tori. Det är knäpptyst vid bordet. Det ända jag kan tänka på är allt jag lovat Jeanine.
"Är det inte lite väl tyst här?" frågar Tori.
"Jo..." börjar Caleb.
Uriah avbryter honom med ett slag med knytnäven i bordet.
"Tris. Vad är det med dig?"
Jag spärrar upp ögonen.
"Vadå?" säger jag.
"För det första har du haft den där minen sedan du kom hem från De Lärdas förläggning. Den där minen som betyder att du har något fuffens på gång." Uriah stryket håret bak och rynkar ena ögonbrynet. Han är till och med snygg när han är arg.
"Det är inget fuffens på gång." fräser jag.
"Du ljuger. Du har den där minen. Tris jag känner dig. För det andra kollar du mot Four hela tiden. Glöm honom nu!"
Detta låter verkligen inte som den vanlige Uriah.
"Man kan inte glömma folk! Det är inte schysst. Jag är inte dum. Jag skulle aldrig vara otrogen." Jag ställer mig upp och går raka vägen ut ur matsalen.
Uriah känner mig verkligen om han ser i mitt ansikte att jag döljer något.


Nästa kapitel kommer nog imorgon...
Hoppas ni gillade det här kapitlet.

Skitbra

Tack tack

Längtar skit mycket till nästa kapitel