Erik, min Erik [SV]

*dör*
Sååå gripande♥ Bevakar om jag skulle DÖ på kuppen!!

Ja, och nu FÅR du ju mer också! Jaa! Vad snäll du är ♥ Jag är glad över att jag har lyckats!

"Du kan inte rösta på fler inlägg idag!"
Vad gulligt! Evig tacksamhet! (fast jag känner igen den där repliken)

---

Nytt kapitel to yeah!



Kapitel 2.
Fur Elise, smutsskallar och trubbel

Nästa dag visste mamma och pappa om det. De visste att Erik var död. De hade stängt in sig och sa inte ett ord. De var väl ledsna.
Minna tyckte inte om det. Hon ville inte ha en enda anledning till värre stämning hemma än vad det redan var.
Hon hade inte berättat om brevet hon hade fått dagen innan. Det skulle bara skapa mer oro.
Hon hade till sist bestämt sig för att tro på det där med Hogwarts. Problemet var att hon inte visste var man skulle hitta sakerna hon behövde, hon visste inte var det låg och hon hade inte den blekaste aning om vem Hagrid var.
I alla fall, just nu satt hon vid pianot och spelade Fur Elise tvåhändigt. Hon älskade den melodin, den speglade så många känslor, tankar och funderingar på samma gång. Hennes tankar och funderingar.
När hon precis gick över till tonen giss hörde hon hur något brakade från ytterdörren. Hon for upp från pianopallen, och sprang bort dit för att se vad som hände.
Hon svimmade nästan av förskräckelsen. Där stod en gigantisk man, säkert tre meter lång, med ett yvigt skägg och en hund i koppel.
”D-d-du, j-jag menar, n-ni…” stammade Minna skräckslaget.
”Å, du ska inte va rädd för mej”, skrockade mannen. ”Ja e Rubeus Hagrid, nyckelväktare på Hogwarts å ja ska ta me’ dej till skolan.”
”Så … det är sant”, sa Minna imponerat, ”det där med … magi?”
”Javisst, självklart!” utbrast Hagrid. ”Va annars skulle brevet kommit ifrån, tänkte du?”
Minna svarade inte. Hon nickade bara.
Hon hade en miljon saker hon ville fråga honom. Men hon ställde bara en. En enda fråga, som hade bränt i hennes hals ända sedan hon fick brevet.
”Hagrid”, började hon, ”är magi mäktigare … än döden?”
Hagrid såg ut att rycka till. Han tittade förvånat på Minna, men svarade sedan:
”Ibland e det så.”
Det var inte ett svar som Minna tänkt sig, men det räckte mycket väl. Det fanns alltså en liten, liten chans att hon kunde föra tillbaka, ja, Erik.
”Men va e dina föräldrar?” frågade Hagrid, och tittade sig omkring.
”Jag tror inte de är i stånd till att tala med någon”, suckade Minna, ”speciellt inte …”
Det hade varit oförskämt at fortsätta. Hon hade tänkt säga ”en gigantisk man som säger att magi finns”, och det hade ju varit rent av elakt.
”En främling”, avslutade hon.
Hagrid såg ut att förstå. Han sa åt Minna att försöka tala med de istället, och hon protesterade inte.
Problemet var att det var låst i rummet.
Minna fick plötsligt upp en bild i huvudet. Hur hon och Erik, precis i det där rummet, hade legat och gosat. De hade skrattat. Skrattat ett klingande, högt skratt som ekade mellan väggarna.
Tårarna började välla ut ur Minnas blå ögon. Tur att Hagrid var därnere, annars skulle hon skämmas riktigt ordentligt. Eriks glada ansikte klibbade fast sig på hennes näthinna, och hon bara grät och grät. Inte så att det hördes, det var alldeles tyst. Hon hörde Erik skratta. Hans skratt som alltid lyst upp hennes liv när allt var som mörkast. När någon hade sagt något elakt kunde Erik muntra upp henne. När mamma hade bråkat med henne var Erik där och ville trösta.
Hur skulle hon kunna leva utan honom?
”E du klar nu?” frågade Hagrid när nere. ”Eh … miss …”
”Minna”, ropade Minna tillbaka, ”kalla mej Minna. Och dem … eh … sa att det var okej.”
”Dåså!” sa Hagrid glatt. ”Kommer du?”
”Ge mej en minut bara”, tvekade Minna.
Hon hämtade först en post-itlapp och skrev att hon skulle vara borta några timmar i dag. Sedan gick hon upp till Eriks gamla spjälsäng.
Där låg hans Ned. Ned var ett gosedjur Minna hade gjort åt honom, och han tyckte mycket om det. Minna tog upp det lilla tygmonstret. Ena ögat var trasigt – Eriks förtjänst – och munnen log ett stort leende.
Minna gjorde något hon inte borde görs. Hon smusslade ner Ned i fickan, och sprang ner till Hagrid.

”Då ska vi se här”, mumlade Hagrid, ”ja, här e de’!”
En liten, liten byggnad som Minna aldrig lagt märke till tidigare låg lite längre ner på gatan. En skylt stack ut ovanför dörren där det stod ”Den Läckande Kitteln”. Hon blev förvånad över att hon aldrig lagt märke till den tidigare.
”Eh, Hagrid”, sa hon, ”hur kan de … som inte har magiska krafter … missa den där butiken?”
”Åh, ja vet faktiskt inte.” Hagrid rykte på axlarna. ”Men nu ska vi ta å gå in.”
Han öppnade dörren till butiken, och först då såg Minna att det inte var någon butik. Det var en pub, uppenbarligen för häxor och trollkarlar. En man satt och rökte cigarr och rörde om i sin kopp med lillfingret ovanför den en liten bit. Hon blev riktigt imponerad av trollkonsten, och längtade efter att få se mer.
”Åh, god dag Hagrid!” utbrast en man i disken.
Han var puckelryggad och flintskallig. Minna tyckte att han var otroligt ful, men sa inget. Han var ju åtminstone inte värre än den där kvinnan en bit bort med en tunga som såg ut som en padda.
”Det vanliga, eller?” frågade mannen Hagrid.
”Nej tack, Tom”, avstod Hagrid, ”ja har andra ärenden i da’.”
”Åh, en mugglarfödd.” Tom nickade mot en förbluffad Minna. ”Ja, lycka till då, tjejen.”
Minna neg snabbt, med ytterligare en miljon frågor som susade runt i huvudet.
Hagrid och Minna gick ut bakom huset (eller skjulet eller vad man nu vill kalla det) till en tegelvägg. Den var inte speciellt hög; Minna hade nog kunnat klättra över hur lätt som helst. Men något sa henne att det inte var meningen att klättra över här.
”Hm…” hummade Hagrid. ”Där e den!”
Han slog med ett rosa paraply han höll i mot en viss tegelsten, och då började stenarna flytta på sig. Minna blev alldeles snurrig i huvudet av att titta på dem.
De verkade bygga något. Först såg det ut som en cirkel bara, sedan när de hade hållit på en stund bildade de en port.
Minna var så imponerad att hon för en liten, liten stund glömde bort sorgen för Erik. Bakom den där porten var nog det vackraste hon någonsin hade sett.
Överallt gick det häxor och trollkarlar och pratade, eller så gick de in och ut från affärer. Det fanns barn som sprang runt och letade efter sina föräldrar, det fanns tonåringar som bar runt på böcker de troligen skulle ha på Hogwarts och det fanns försäljare som försökte locka till sig kunder.
En kvinna med en bebis i famnen lockade Minnas ögon. Hon vaggade bebisen, som grät högt.
”Så, lille gubben, det blir bra”, hyschade hon.
Minna kom plötsligt ihåg när hon var nio år, och Erik hade slagit sig på munnen, och hur hon hade sagt exakt samma ord till honom. Då hade han tystnat, och börjat skratta. Han hade pekat på hennes hår, och velat att hon också skulle ramla.
En tår glänste till i Minnas öga, men Hagrid märkte det inte.
”Va ska vi få ta’ på först?” frågade Hagrid.
”Vi kan väl börja med böckerna”, sa Minna, och ryckte på axlarna.
”Då bli’re Flourish och Blotts då.” Hagrid lät munter, han tyckte tydligen om det stället.
När de kom in i butiken var det första Minna såg en pojke med blont, slickat hår, grå ögon och kritvit hy. Han tittade rakt på henne, med en min av både nyfikenhet och avsky, innan han tittade på Hagrid.
”Och vad gör du här, halvblod?” fräste han åt Hagrid. Minna brusade upp. Hur kan man vara så oförskämd?
”Ja får va här lika mycke’ som du, Malfoy”, fräste Hagrid tillbaka, ”det e mugglarfödda Minna här som …”
Malfoy tittade på Minna igen. Hans blick var inte längre nyfiken, den var bara fylld med avsky.
”Så”, nickade han, ”du är en smutsskalle. Smutsskallar är så hemska tycker jag.”
Minna hade ingen aning om vad smutsskalle betydde, men uppenbarligen något elakt.
Hagrid hade tagit listan för att leta fram böckerna (han hade berättat att nya elever alltid fick en summa pengar varje år), så Minna var själv kvar med Malfoy.
”Expelliarmus!” ropade Malfoy, och riktade sim trollstav mot hennes mage.
Hon flög bakåt som en raket, och landade i en av bokhyllorna. Böcker flög ner, vissa av de landade på hennes huvud. Det gjorde riktigt ont.
Hela butiken tystnade. Butiksägaren kom rusande fram emot de.
”Du!” ropade han när han fick syn på Minna. ”Städa genast upp det du ställt till med! Och du är skyldig mej 20 galleoner för alla trasiga böcker!”
Och han stormade bort från henne och Malfoy.
Typiskt att det skulle börja såhär, tänkte Minna, och började städa.

MOAHAHAHAAA

Für Elise♥ Får jag fråga vilken hand där giss var med? Vänster efter A, E, A *paus* E, E och sen kommer den lilla tonen giss?

Och ett amazing kapitel!

Men kan du inte bara lite snäll mot stackars Minna..
Stackarn.


Superbra och griiipandeee!!

Jag kommer dö om jag inte får mer!!! *gråter*

Haha, japp, det stämmer. Vänster hand, efter E och E! Bra att du gillade det!

Ja, om igen säger jag det, det är sååååå synd om henne :'( Nja, gripande vet jag inte... Men glad att du gillade det!

Nänänä, inte gråta! *försöker lugna dig hysteriskt* Det kommer mer snart, lovar! *lugnar, lugnar, lugnar...*

Men ta och sluta klaga på dig själv Paulina Black, du äger ju!

Nee, du äger som läsare! (ugglar dig om en sak snart)

EDIT: Jag och HP_Maja är nu hardcore-shippers! VI SHIPPAR HANNA! (Hagrid+Minna)

Riktigt bra ^^
Så himla härligt att du beskriver allt så himla bra! Man kan liksom se det framför sig när man läser!

(Men, en fråga, avund, menar du inte avsky? För avund känner man för någon som har något man vill ha eller liknande, typ som att vara svartsjuk? Jag bara undra )

SUUUUUUPERBRA!!!!!

DU SKRIVER SÅ GRIPANDE!

Fortsätt skriv såhär bra!♥♥

Älskar den!♥♥♥