Vinnaren [THG]

Tack för alla kommentarer! Vet inte om detta blev så bra, men aja.

~Kapitel 2~
Jag vaknade och såg mig omkring. Solen var inte uppe än.
Jag hade inte hunnit smälta de många ansiktena i skyn. Där syntes bland annat den stora killen som fick den där kniven i ryggen och en liten sjuårig kille från distrikt tolv. Jag tänkte på de tretton liv som regimen bara offrat åt döden. Och fler skulle det bli. Tio till skulle dö innan det här var över. Till och med Ezile. Jag undrade hur de kunde vara så hjärtlösa.
Igårkväll hade jag och Ezile valt sovplats i en grotta, vars mynning täcktes av ett par buskar. Jag visste inte vad det var för sort, hade väl i lyssnat tillräckligt vid naturcentralen, men Ezile sa att det var Häggmispelbär. Fyllda med energi och vitaminer sa hon och log stort med händerna i sidorna. Så vi hade plockat en fjärdedel av alla bären i buskarna och Ezile hade fixat så att busken såg nästan helt orörd ut. Hon var ändå ganska bra att ha med sig. Hon var duktig på det mesta. Förutom jakt. Och strid. Jag satte mig upp och förstod att Ezile fortfarande sov. Då var det min tur att imponera. Jag log och tog med mig ett spjut ut för att jaga. Det var ofattbart hur hon kunnat skaffa så mycket saker från ymmighetshornet utan att bokstavligt talat krossas i blodbadet. Jag plockade mig en näve bär och fyllde en läderpåse jag fäst vid mitt bälte. Jag hoppades att Ezile inte skulle bli orolig över att jag var borta, men någon var tvungen att skaffa fram en hållbar källa med mat. Några tomma vattenflaskor fick också plats i mitt bälte och min tunga skulle torka utan några liter vatten. Den hade redan lite liknande konsistens som sandpapper. Jag satte igång att springa ut i skogen, utan någon tanke på att kolla bakåt efter vägen tillbaka till grottan.
Jag bestämde mig för att prioritera vatten före mat, så jag började leta. Efter kanske trettio minuter var solen uppe. Jag hörde ett porlande. Efter någon minuts buskhoppning hittade jag fram till ett vattenfall. Jag log. Nu återstod bara den stora frågan. Var det drickbart? Jag var tvungen att chansa. Jag fyllde händerna med kristallklart vatten och höjde det till munnen. Det var nu eller aldrig. Jag doppade tungan. Det smakade friskt och gott. Ezile skulle älska det. Jag drack så mycket jag kunde få i mig och fyllde sedan alla flaskorna fulla med vatten. Nu var det bara maten kvar.
Plötsligt hörde jag ett ljud av ett djur på flykt. Tacksam över att jag fötts med så bra hörsel smög jag fram mellan träden mot våran springande mat. Jag såg kaninen skutta över ett stenblock. Det konstiga var att den gjorde det som om en björn, eller varg jagade den. Då började min hjärna bygga upp en idé. Jag skulle inte bara ha med mig en kanin hem, utan ett stort rovdjur också. Jag satte mig ner bakom en sten redo med spjutet.
Det träffade. Jag log. Detta skulle nästan räcka för att livnära mig och Ezile i hela resten av hungerspelen. Jag fick ta i allt vad jag kunde för att få upp den halvstora varghonan över axlarna och först då gick det upp för mig att jag var vilse. Jag såg ett träd som verkade bekant, så jag började gå åt det hållet, men efter några hundra meter såg jag mig om och insåg att alla träd var precis likadana.

På andra sidan arenan satt en tjugoårig kvinna på en äng. Hon grät. Tårarna glimrade i solskenet. Varför hade just hon blivit dragen till årets hungerspel?
Hennes enda son låg på gatan vid torget i distrikt sju. Han "bodde" där numera. Han och hans mamma hade aldrig haft ett riktigt hem, men det här var ändå värst. Sonen, vars namn var Leo, var hemlös och ägde ingenting nu när hans mamma hade blivit tillfångatagen av regeringen. Leo hade blivit sjuk och nu, efter en månad ungefär, hade han inte lång tid kvar. Ett ensamt litet sjukt barn utan mat eller pengar skulle så småningom dö. Det var det hans mamma sagt till fredsväktarna inuti rättens hus, men de lyssnade såklart inte på den stackars kvinnan som bönade och bad. Inte heller Leo hjälpte de.
En man kom gående la en tia i Leos kaffemugg som han hittat i soporna. Leo ansträngde sig till ett svagt tack. Nu hade han råd med en bit bröd om han bara orkat ta sig till bageriet. Han försökte kämpa sig upp på benen, men de ville inte bära honom. Han la sig ner igen. Folket som gick förbi såg på pojken på gatan. Ingen hjälpte. Det var det värsta för Leo. Inte att han snart skulle svälta ihjäl, utan hur många som gick förbi, såg honom, men som inte gjorde någonting. Leos sista blick föll på en av TV-skärmarna på träpodiet. Den visade hur hans vackra mor fick en kniv i magen. Hennes livlösa kropp som bara låg där.
"Jag kommer mamma", viskade han innan hans kropp blev lika livlös.

Ett kanonskott ekade och jag undrade vem mer som dött där jag satt på en sten ute i skogen. Jag funderade på att göra upp en eld för att locka till mig Ezile, men sedan förstod jag att hon aldrig skulle våga komma om hon inte visste att det var just jag. Jag hörde prasslande i buskarna. Någon gömde sig.
"Ezile?" frågade jag och en gestalt rörde sig fram mot mig.
_______________________________________

Hoppas in gillar det



luna lovegood 21



SNÄLLA, KOMMENTERA!!!

Åh, förlåt... Men jag älskar denna! Jag har bara inte orkat skriva en komentar...

Förlåt!!: ( Men denna är azum!!♥

Ny läsare, bevakar.