Ön [Skolarbete]

Jättejättebra!!! Bevakar

Meer!! :3

Tack för alla superfina komentarer ♥


Minnen


När jag vaknade visste jag inte var jag var. Jag låg på en hård säng som troligen var gjord av skinn. Rummet jag befann mig i var troligen ett tält gjord av palmblad. På sängens högra sida stod det ett nattduksbord med en mugg som också verkade vara gjord av trä. Jag prövade den flytande vätskan som var i glaset. Det var för starkt för att vara vatten, men hade en svag, söt smak. Äcklat ställde jag tillbaka muggen på bordet och kollade på min vänstre sida. Det fanns en säng som såg ut som min, fast med en annan person i. Flickan var ung och såg liten ut. Hennes kropp var full av ärr och bar ett linne och ett par shorts. Det blonda håret var uppsatt i en hårt inbakad fläta som drog ut vartenda lilla sår eller drag i ansiktet. Plötsligt så slogs ögonen upp och avslöjade ett par ovanligt stora och intensivt gröna ögon. Genast så satte sig flickan upp och såg sig omkring skrämt. Ögonen fick syn på mig och flickan sa:
”Charlie!” och lät lättad. Hur visste hon vad jag hette? Vad hade hänt egentligen? Jag letade efter Chelsa med blicken.
”Känner du inte igen mig?” undrade främlingen. Jag skakade på huvudet. Flickans ögon blev arga, och dem skrämde mig.
”Charlie Terese Mendez, jag är din kompis! Kommer du inte ihåg mig!”
Allt kom tillbaka. Ånej…

ön charlie 3

Det var svårt att acceptera vad som hade hänt. Jag tänkte på alla människor som kunde ha dött, och en våg av ångest, panik och sorg kastades över mig. Lungorna slutade att fungera och jag kippade efter luft och tog tag i båtens kanter för att hålla mig fast vid verkligheten.
”Är du okej?” hörde jag Jake säga.
”Vågen”, mumlade och hoppades att Chelsa skulle komma ihåg mina attacker i fyran. Tack och lov så nickade hon och la hennes hand på min rygg.
”Hade ni någon som ni inte vet kom iväg ifrån båten?” undrade Savannah. Jag skakade på huvudet.
”Bra…” sa hon lite dystert.
”Har ni?” undrade jag lite försiktigt. Jake nickade.
”Våra föräldrar”, hans röst lät ostadig. ”och vår storasyster Hassel…”
”Okej”, sa jag plötsligt. ”Då vet vi det. Vad ska vi börja med?” Alla stirrade på mig.
”Wake up people! Vi måste överleva, eller hur?”

”Okej bossen”, sa Jake. ”Var ska vi ställa den här?”
”Vid palmerna där”, sa Chelsa och pekade mot två palmer som inte hade mycket till mellanrum. Vi stönade och släppte den oväntat tunga livbåten där vår slavdrivare beordrat oss.
”Bra, då skyddar vi båten från tidsvattnet”, sa Chelsa och såg nöjd ut. Jag la mig på rygg i sanden och pustade ut.
”En fråga”, sa Jake och bröt en snabb tystnad. ”Varför sätter vi inte den här saken i vattnet och åker hem?”
”Steget före dig”, svarade Chelsa snabbt. ”1: Vi vet bara att vi är någonstans i Atlanten och kommer dö på mindre en tre dagar. 2: Inga åror. Och 3: ser du inte hålen?” Plötsligt såg jag att de små prickarna på båtens undersida inte var smutts, utan hål…
”Glöm det jag sa”, sa Jake snabbt.
”Vad har vi för grejer med oss då?” sa Savannah och nickade mot Den röda kassen. Jag tog kassen och vände den uppochner.
”Ett stormkök, två knivar, våta tändstickor, fem våta färgpennor och tre blyertspennor, ett blött antekningsblock, två vattenflaskor, tre småburkar, en filt och ett tält”, räknade Chelsa upp.
”Ingen mat!” nästan skrek jag.
”Easy tiger!” flinade Chelsa och tog fram en låda ur livbåten. ”Här har vi tio konserver.” Jag andades ut, men var irriterad av att jag återigen blev idiotförklarad.
”Ett tält sa du?” sa Savannah. ”Ska vi sätta upp det eller?”
Ännu en klok unge. Idiot. Förklarad.
”Är det en vulkan eller?” sa Savannah senare när vi hade satt upp tältet. Jag såg mot berget som såg ut att ha en hel djungel runt det.
”Ärligt talat så vet jag inte, vi får kolla imorgon”, sa Chelsa och kisade mot solnedgången bredvid berget. ”Men jag vet en annan sak. Ditåt är nordväst!” hon pekade mot solnedgången. Plötsligt så sprang hon bort dit där vi hade lagt alla grejer för att torka. Hon kom tillbaka med blocket och en penna med sig. Hon ritade snabbt av det vi såg, placerade ut solen där den skulle vara och ritade dit vädersträck.
”Ta hand om den här”, sa hon och räckte blocket och pennan till mig. Jag orkade inte säga emot och tog sakerna.
”Hallå!” hörde vi Jake ropa borta vid tältet där han hade lyckats hitta en konserv som inte var möglig eller ruten. ”Det blir gulaschsoppa!” Jag, Savannah och Chelsa sprang bort till honom för att äntligen få äta. När vi var framme så såg vi krämen som såg långt ifrån inbjudande ut.
”Har du spett ut den med vatten eller mjölk?” undrade Chelsa. Jake såg förvirrad ut.
”Nej…”
”Jag hittar vatten och något mer att äta.” sa hon och började gå.
”Okej…” Jake nickade och såg lite ledsen ut.
”Jag följer med Chelsa, så hon får sällskap…” sa Savannah och sprang iväg efter vår allvetande drottning. Jag var lite sur på Chelsa just då, irriterad.
”Ska vi fixa det här då?” undrade jag och satte mig bredvid Jake.
”Okej”, sa han. ”Vad ska vi börja med?” Jag log.
”Vi börjar med stormköket.”

”Oh, vad gott det var”, sa Chelsa för tredje gången. Vi hade spett ut soppan med rent vatten som Savannah och Chelsa hade hittat i en bäck i så långt bort från strandlagunen som vi höll till i. Vi drack av vattnet ur vattenflaskorna som fanns i kassen. Men för att göra vattnet mer näringsfullt så tog vi lite av havsvattnet, lyckades får bort saltet, lägga det i en av de små burkarna och hälla i det mindre fräscha vattnat i vattenflaskorna. Också hade Savannah och Chelsa hittat stora blåbär och plockat med sig så mycket de kunde. Vi trodde att Lizzie inte skulle gilla den ganska starka maten, så hon fick bär med kryddiga växter över. Själva tog vi några av bären och sparade resten. Tyvärr hade konserven tagit slut, men vi hittade en till som troligen inte var rutten.
Efter maten var vi hur trötta som helst, ögonlocken kändes tunga som bly när vi föll i djup sömn i tältet, under fleecefilten.

Jag vaknade när klockan var kanske 01.00. Jag hade sovit med Chelsa på min vänstra sida och Savannah på det andra, men Savannah var inte där. Jag drog snabbt på mig min förstora skjorta och converse. Utanför tältet hörde jag nu andetag. Jag smög ut ur tältet och såg Savannah sitta ute i sanden och stirra på vattnet. Bredvid sig hade hon antekningsblocket som var fullt med antekningar. Hade hon snott det när jag sov? Jag visste inte.
”Hej…” sa jag försiktigt. ”Kunde du inte sova eller?” Savannah nickade.
”Jag saknar mamma, pappa och Hassel”, sa hon. ”Jag vill inte tänka på de men kan inte låta bli. Det är som när man ser på skräckfilm, man vill inte kolla, men man tycker det inte går…” Jag nickade, självklart förstod jag, men jag hade bara sett en skräckfilm i mitt liv och skulle aldrig göra det igen.
”Lova att vi ska komma här ifrån”, sa hon och såg på mig med de stora, gröna ögonen.
”Jag lovar”, svarade jag. Men jag var osäker på att jag skulle kunna klara av det löftet.
”Vad har du ritat?” undrade jag och tog upp blocket. Fakta fylldes på papprena. Savannah hade mätt av tidsvattnet, solen, klättrat upp på berget och ritat en karta, hittat en snabbare väg till vattnet, ritat upp idéer på hur vi skulle kunna förbättra tältets skydd och bekvämlighet, och tagit reda på att berget var en väldigt gammal vulkan, som inte kunde ha haft utbrott på hundra år. Jag bläddrade igenom sidorna tre gånger och var helt förstummad.
”Grått är för sten, grönt för djungel, beige för strand och blått för vatten… ”

Jag bevakar, och sen, en minut senare kommer ett nytt kapitel! Jättebra!

Bra

Tack för alla fina kommentarer ♥ Här kommer mitt favoritkapitel.


Minnen

”Ni tror alltså att jag har dödat er kamrat” fortsatte kvinnan som reste sig från sin tron och började gå fram och tillbaka i tältet. ”Varken jag eller mitt folk kan ha gjort det. Men, vi har tagit saker från er och spionerat på er och kidnappat en av er. Jag heter Anastacia och härskar över den här ön.”
Jag stod stilla en sekund och blinkade.
”Var det ni som tog Lizzie?” undrade Savannah. Anastacia log roat.
”Vad det hennes namn?” undrade hon. ”Underbar liten människa…” En lång tystnad följde. Det kändes bra att Lizzie var i goda händer, eller?










ön chelsa 4

Vi hade varit på ön i två veckor. Av någon anledning så tyckte inte Charlie att vi skulle gå upp på berget den där andra dagen. Men sedan kom det ut att Savannah hade gått upp på berget själv och räknat ut nästan allt vi behövt veta om ön. Förutom longituden och latituden. När jag sa det till henne så var hon lika som bär med ett frågetecken. Hon hade inte läst Den Hemliga Ön av Jules Verne?! Verne - min favoritförfattare – som jag började läsa i trean!
Hursomhelst, så döpte vi ön till Ön, och gjorde en flagga i blocket som såg ut ungefär såhär: vet inte











På Ön fylldes dagarna med vanor som att hitta bär, samla palmblad och försöka göra verktyg av sten, trä eller kåda. Vi använde palmbladen för att försöka bygga ett större tält.
”Jorden anropar Chelsa!” ropade Jake och jag vaknade ur min dagdröm.
”Vad?” sa jag och reste mig medan jag borstade bort den våta sanden från shortsen.
”Saker har försvunnit igen.”
”Vad?”
”Ja! Jag hade lyckats klättra upp i en palm och lämnat bären kvar på marken och när jag kom ner, poff! Borta”, sa Jake och såg på mig med sina gröna ögon.
”Ska vi kolla vid bäcken, för att vara säkra?” sa jag och suckade.

Vid bäcken satt Savannah och skrev i blocket om vad som hände på vår ö. När jag och Jake letat efter kassen med bär i en kvart, så gav vi upp.
”Var är Charlie?” undrade jag till sist.
”Hon sa att hon skulle bada”, svarade Savannah och tittade upp från blocket. Skulle hon? Varför?
”Tack”, sa jag och började springa mot stranden. Efter bara en minut så började jag känna mig trött och fick idéer om att börja jogga varje morgon, ön var ju väldigt liten, så jag skulle kunna upptäcka ön och få en bra kondis på samma gång!
Snart var jag vid lagunen som vi höll till vid. Jag fick se Charlie långt ut i vattnet där hon såg ut att försöka komma in på vatten-cirkus om den nu fanns. I sanden låg hennes kläder. Hon badade tydligen naken eftersom hennes shorts, skjorta, linne och converse låg i sanden. Eller? I högen av kläder fanns det varken trosor eller BH.
”Vad fan badar du i?” ropade jag ut till Charlie.
”Badkläder!” ropade hon tillbaka. Badkläder? Juste!
”Chelsa”, sa Charlie. ”Vid solnedgången så kommer båten stanna och man kan bada i vattnet. Ska vi sätta på badkläderna under våra vanliga kläder, så att vi kan komma tidigare än de flesta.”
Det betydde att jag också borde ha det. Två veckor och jag hade inte tänkt på det. Jag sparkade av mig sandalerna som vi hade lyckats göra på Ön, drog av mig det blåa linnet och mina shorts och sprang ut i vattnet. Snart fick vi se Savannah och Jake vid strandens kant.
”Hoppa i!” vrålade jag och Charlie till syskonen. Savannah sprang ut i vattnet direkt med kläderna på. Innan Jake kom i så kastade han ett öga på Lizzie som lekte med sanden och tidsvattnet. Sedan drog han av sig tröjan och sprang också han ut i vattnet.
Den dagen var den bästa dagen på Ön någonsin, jag skulle nog inte uppleva en bättre dag…

Jag vaknade och upptäckte att jag var ensam i det ovanligt ljusa tältet.
När jag gick ut ur tältet så fick jag se Jake och Savannah springa runt i skogsbrynen och på stranden som de letade efter något.
”Har du sett Lizzie?” undrade Savannah och kom fram till mig. Jag skakade på huvudet.
”Nej.” Savannah såg så leden ut så att jag sa:
”Var har ni letat?”
”Hela stranden, lagunen, tvåhundra meter ut i vattnet och den närmaste halvan av djungeln”, sa Jake. Jag tänkte en liten stund och kom på planen som skulle förändra alla våra liv.
”Vänta här!” sa jag och försvann in i tältet. Jag kom ut med allt som fanns i tältet, nerpackat i den röda kassen.
”Packa ner allt, också tältet. Vi ska leta på andra sidan ön.”

Vår djungel var fantastisk, full av färgglada blommor och frukter. Palmernas stora blad skapade en tunnel under den stekande solen som gav ljuset en magisk, grön nyans.
”Vänta!” ropade Charlie och alla stannade. ”Hörde ni också det?” Alla lyssnade intensivt. Då hörde det, ett barnskrik.
”Lizzie!” skrek Savannah och sprang mot det hållet ljudet kom ifrån, genom en buske.
Av någon andledning stod jag, Charlie och Jake kvar, ända tills vi hörde Savannahs skrik. Innan vi hann stoppa honom, hade Jake sprungit efter sin syster.
Jag och Charlie såg på varandra, och sprang efter syskonen Forsberg – igenom busken.
Det första jag fick se på andra sidan busken var Savannah, vettskrämd med flera otäcka sår över hela kroppen, i en muskulös, mager kvinnas armar. Linnet hon hade lånat som klänning ifrån kassen var sönderrivet. Mot hennes hals höll kvinnan en vass kniv med något rött och klibbigt på. Jake låg på marken med ett långt, djupt, sår över låret. Alla var stilla. Försiktigt såg jag på Charlie som inte släppte kvinnan med blicken. Den – uppenbarligen – våldsamma kvinnan röt till och satte kniven mot Savannahs hals. Plötsligt så fick jag syn på Jake som gled tyst men lite klumpigt mot kvinnan, han nickade mot oss som en signal. Han sparkade fram benet och fällde kvinnan, Charlie sprang fram och sparkade på kvinnan medan jag hjälpte bort Savannah.
”Är du okej?” undrade jag när jag fått henne lite avsides. Hon skakade på huvudet och så resten av kroppen. Jag ville gå in och hjälpa Charlie och Jake i deras – nu – slagsmål med kvinnan, men någon behövde se till Savannah. Slagsmålet blev vildare och vildare, Charlie sparkades mycket, medan Jake försökte komma åt kniven. Jag gav Savannah en filt och kramade om henne då jag fick se något blad palmerna, ett ansikte!
”Charlie!” skrek jag och pekade mot busken. Hon vände sig om och skrek:
”Chelsa!”
Plötsligt kände jag något i min mage, något som inte skulle vara där. I min mage satt en kniv, precis en som kvinnan hade, men den här hade ansiktet skjutit. Jag kunde inte kontrollera min kropp, som föll bakåt. Någonstans i fjärran hörde jag Charlies röst. Var det såhär det kändes att dö? Så mjukt? Utan smärta? Eller gjorde det så ont att jag inte kände något? Så sorgligt, jag tänker på fakta tillochmed i döden. Växande svarta prickar kom in i mitt synfält. Jag kippade efter luft och försökte stoppa hålen i synfältet. Det gick inte.
Allt… blev… svart…

VAD!?!?!?!?!?!

Förlåt, men jag känner inte att jag orkar bevaka denna fanfiction också. Jag bevakar typ 10000 fanfics (känns det som) och jag kan inte hålla isär handlingarna, jag orkar inte. Förlåt, men jag kan inte läsa längre, jag avbevakar.

Bevakar...