I'm Not Afraid[DVG][SV]
Forum > Fanfiction > Andra fandoms > I'm Not Afraid[DVG][SV]
| Användare | Inlägg |
|---|---|
Borttagen
|
Kapitel 2. Valceremonin.
”Kelly!” skriker Nadja, min lillasyster. ”Kelly, du lovade att gunga med mig!” ”Jag kommer!” ropar jag. ”Jag ska bara…” Men sen tystnar jag. Vad ska jag bara göra egentligen? Det vet jag inte säkert. Jag vill väl antagligen ha någon ursäkt. Men jag ställer mig upp och går ner till Nadja. Det var soligt ute och jag ryser vid tanken på att det finns en mörk framtid också. Nu vill jag bara vara som Nadja, tolv år, ung och oberoende av framtiden. Men allt det där har jag tänkt igenom så många gånger förut, så jag struntar i att fundera mer på det. ”Kom då!” ropar Nadja otåligt. ”Du lovade!” ”Jag är på väg, sötnos!” ropar jag till svar och springer nerför trappan. Kanske skulle det inte vara så svårt att välja ändå. Kanske skulle ödet bestämma min väg. Jag vet inte. Jag talar in mig själv att det kommer att bli bra, vad jag än väljer. Men nu väntar Nadja, så jag skyndar mig så mycket jag bara kan ut. ”Är du säker på att du kommer att välja De lärda?” frågar mamma osäkert. ”Det är ju ditt val, och pappa och jag har inte alls något emot att du stannar. Bara du inte väljer De osjälviska…” ”Jag vet mamma” suckar jag otåligt. ”God natt nu.” ”God natt” svarar mamma och kysser mig på kinden. Sen börjar hon sjunga. Den dör vackra sången som jag har hört sen jag låg i vaggan. Det finns en kraft som existerar För att det måste vara så Men hur man än på det funderar Så kan man ej förstå Det finns en god och o-ond styrka Som styr hela våran jord. Men att man måste kraften dyrka Är bara tomma ord. Jag lyssnar och mamma smeker min kind. ”Ta väl hand om dig” säger hon tröstande, och jag nickar. Kraften, och även ödet, leder mig på rätt väg. Det är jag säker på. Valceremonin har börjat. Jag andas tungt och försöker att minnas det jag har talat in mig hela morgonen. Ödet bestämmer, ödet väljer den rätta vägen. Trapporna känns otroligt långa, och mitt hjärta bultar. De andra noviserna verkar så självsäkra i mina ögon, men jag är säker på att det finns flera som är lika nervösa som jag. Den stora hallen där man väljer falang är större än jag trodde. Miljoner människor står radade bakom staketet runt alla falangernas tecken. Eld för De tappra, glas för De lärda och de övriga falang-tecknen. Jag sväljer och går med stora kliv till ledet med noviser. ”Aaron McGreen!” är det första namnet som ropas upp. En pojke från De tappra stegar fram ur ledet. Han ser väldigt självsäker ut. Han tar kniven, skär ett snitt och blodet droppar ner i De tappra. Jag applåderar lydigt och tänker på mitt lämplighetstest. Det visade Osjälvisk. Jag har ingen aning om vad jag ska välja. Jag tittar på nästa novis, Hannah Jason, som väljer De fridfulla. ”Isabelle Wick!” är det tredje namnet. En tjej från De lärda som jag har pratat ganska ofta med, stegar fram med osäkra kliv. Men hon tar lydigt kniven, och tvekar. Hon tittar bort, skär sig i armen och blodet droppar ner i De ärliga. Alla vill visst byta i dag, tänker jag och skrattar till. Men nästa novis, Jessica Star, från De osjälviska, stannar kvar. Hennes föräldrar ler mot henne när hon går därifrån. Jag sväljer. Nu är det K, och jag heter Kelly! Mitt hjärta bultar fortare och fortare, och jag är på väg att svimma när uppläsaren öppnar munnen. ”Kelly Andersen!” --- Ni som är nyfikna på låten som Kellys mamma sjöng, så är det melodin på versen i "Jag Vill Ha En Egen Måne", så ni kan ju sjunga med! 18 maj, 2014 15:17 |
|
HP_Maja
Elev 
|
18 maj, 2014 15:46 |
|
Ester Potter 04
Elev 
|
Undrar vad hon ska välja
18 maj, 2014 17:01 |
|
Saga Lovegood
Elev 
|
Mer, mer, MER!!!
Jättebra! »I solemnly swear that I am up to no good« 19 maj, 2014 06:48 |
|
Borttagen
|
Känn dig sååååå bevakad!
19 maj, 2014 07:02 |
|
Borttagen
|
Jag är ledsen för att det har dröjt, och för att detta är kort, jag är verkligen det. Men jag hoppas att läsningen är tyill ert nöje!
Kapitel 3. Det ovanliga beslutet. Jag andas djupt, och närmar mig sakta de fem sakerna, som ska representera de fem falangerna. Jag får kniven och min mamma nickar menande åt mig. Salen är nu full an förväntansfulla noviser som vill se vilken falang jag väljer. Jag tänker att familjen är viktigast, och går fram till De lärda. Jag tar kniven, sticker den i armen och det sipprar ner blod i… I sista stund ändrar jag mig. Jag väjer undan armen till De osjälviska, och det droppar blod ner i både De lärda och De osjälviska. Hela salen håller andan. De flesta viskar, eller pekar. Jag ser oroligt från Isabelle, till Mione, till mina föräldrar. Mamma nickar stolt. Hon tror att jag har valt De lärda. Pappa ser helt förbryllad ut. Jag gissar att han tänker på De osjälviska. Ledaren kommer fram till mig. Han ser strängt på mig, och jag håller andan. ”Vilken falang väljer du?”, frågar han, och ser på mig med ett pokerface. Jag ser tillbaka på samma sätt, men inom mig är jag oroligare än någonsin. Inför hela salen ska jag nu erkänna vilken falang jag ska ta. Alla stirrar, mamma kommer att gråta ihjäl sig när jag väljer De osjälviska… ”Jag väljer…”, börjar jag, men har ingen aning om vad jag ska fortsätta med. ”Nåå?”, säger ledaren, nästan argt. Jag försöker leta efter en sida i mig, som säger det rätta. Jag tänker på refrängen i sången mamma alltid sjöng: Du behöver inte välja Låt valet ditt bli rätt Alla andra spelar ingen roll Du kan leta inom dig Och genast få ett svar För ödet ditt har alltid din kontroll Sången säger att jag kan välja exakt vad jag vill. Att det inte spelar någon roll om mamma blir besviken. Jag kan välja det som känns bäst för mig! ”Jag tar…”, tvekar jag, och kastar en sista blick på mamma. ”De osjälviska.” Allt blir tyst. Inte en enda levande själ har blicken vänd mot något annat än mig. Jag tvingar mig själv att inte se på mamma, eller pappa. De är säkert ursinniga. ”Ja, men då så!”, säger ledaren osäkert. ”Ställ dig med de andra.” Jag ser in i mammas ögon en sekund, men vänder sedan bort blicken. Åh, den blicken glömmer jag aldrig. Inte arg, inte ledsen, hon såg snarare besviken, hjälplös ut. Men hon såg ändå uppmuntrande ut, som om hon gillar att jag tog mitt eget initiativ. Såklart tycker hon inte att De osjälviska var rätt initiativ, det syntes, men att jag bestämde själv. Jag skulle hellre ha velat att hon skrek åt mig, än ge mig en sådan blick. Alla noviser som valt De osjälviska skulle först möta en annan ledare. Jag kastar en blick på mina föräldrar, utan att se de i ögonen, och följer med de andra. 3 jul, 2014 10:30 |
|
HP_Maja
Elev
|
3 jul, 2014 12:50 |
|
Saga Lovegood
Elev
|
Jättebra!!
»I solemnly swear that I am up to no good« 3 jul, 2014 14:55 |
|
Ester Potter 04
Elev
|
Superbra!
6 jul, 2014 09:56 |
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen