-Divergent ff utan namn-

Tack så sjukt mycket att ni läser!!

Och, hehe om ni gillar den får ni gärna tagga fler kompisar


Del 2

Min familj har varit i Amity för generationer, och de passar in här så bra. Det gör inte jag.

Amity handlar om frid och vänlighet, någonting jag har svårt med. Visst, jag är snäll, men jag kan vara taskig. Jag skojar ofta med några vänner på skolan, och ibland tycker de att jag säger taskiga saker. Jag försöker ju inte vara taskig, men det liksom bara smiter ut. Jag gillar att skapa kaos. Ibland smiter jag ut mitt i natten med min bästa kompis Dan, och tillsammans klättrar vi högt upp i trädkronorna. Vi brukar sitta där och prata om allt möjligt. Ingen annan i Amity smiter ut på kvällarna, ingen bryter mot regler. Och allt tjafs om att alla måste vara glada, hela tiden. Snälla ni, ingen kan vara 100 % glad dag ut och dag in, och jag råkar bara vara lite tjurigare än en normal Amity tjej.

”Grethels, Jaycee” ropar någon från ett av rummen.
Jag ställer mig upp och går rak i ryggen fram till honom. Ingen få veta att jag är nervös, med betoning på ingen.
”Så, Jaycee. Vet du hur testet går till?” frågar han och hjälper mig upp på en stol. Jag skruvar på mig lite nervöst men rubbar inte en min.
”Uh… Man svarar på frågor?” Gissar jag helt spontant. Killen skrattar.
”Inte precis. Du kommer få ett serum, vilket skapar några få händelser inne i din hjärna. Du kommer tro att det är på riktigt.” Säger han och tar fram en flaska. Han räcker den till mig och jag dricker upp innehållet.

skitbra meeer nu snälla

Ny läsare! awesome!

Wow Azrabella.
Det här är ju minst lika bra som allt det andra du har skrivit. Jag blir alltid helt mållös av din talang. Och det har gått så lång tid sedan du senast skrev något jag läste att jag nästan glömt bort det.
Det här är toppenbra! Så bra att du fångat mig efter bara ett kapitel eller så. It's called talent, my friend ^__^
Fortsätt skriva. Jag vill veta hur hon reagerar på serumet! NUUUUUU!

Tack tack tack!
Jag skäms över att jag aldrig skriver
Hoppades att ni som läst min andra, ändå skulle vilja läsa den här.
Fin kommentar, skriver mer så jag kan lägga upp imorgon
Tack igen ;D

Du ska inte skämmas! Seriously, lägg av.
Vi älskar det du skriver om du älskar att skriva det du skriver, haha. (Kan den där meningen bli krångligare?)

*Kommenterar så du kan posta kapitlet*

Jättebra!
Jag är väl skyldig dig att läsa den här, du har ju läst min (och så är du ju en riktigt bra författare med!), så även om det blir långtråkigt (haha, att du ens tänker tanken), så kommer jag stanna på den här tråden!
Den här ff'n skaaaaaa avslutas. Trust me.

Tackar tackar! Hehe ;D

Tack! Och nej, du är inte skyldig mig någonting Bara att du lovar att uppdatera din berättelse

Hoppas alla får en trevlig fantastisk valborgs!

Del 3
Jag stänger ögonen och mörker omger mig.

Jag står i ett rum med spegelväggar, medan jag väntar på att något ska hända. I en av speglarna ser jag en tjej med solbränd hy, fräknar över näsan, chokladbrunt hår och mörka ögon stirra tillbaka på mig. Jag fingrar nervöst på flätan som pappa hjälpt mig med. Vad exakt var meningen att hända? I snurrar runt då plötsligt någon pratar. De låter som jag, men en annan version av mig. Som en klon.

”Välj klokt” säger rösten. Två bord dyker upp. Ett med en skarp kökskniv, i storleken av min underarm, och ett med en bit ost på. Jag vänder mig om och letar efter min klon, men hon är borta. Snabbt tänker jag efter. En kniv skulle jag kunna försvara mig med, men osten skulle jag bara… Kunna äta? Jag tar ett steg fram. Stadigt greppar jag tag runt kniven, och ett plötsligt morrande får mig att vända mig om.

Hunden kryper fram med tänderna fullt blottade. Även om jag inte vet så mycket om hundar, är jag ganska säker på att den kommer attackera. Mitt hjärta bankar hårt. Om jag valt osten kanske jag kunnat lugna ner hunden, men nu är mitt enda val att döda den. Min hjärna känns som den övergett mig helt, och det enda jag kommer fram till är att låta hunden attackera mig först. Den svarta pälsen återspeglas i alla speglar då den alldeles för snabbt kommer mot mig.
Hundens ben böjs, och samma ögonblick den hoppar hugger jag hjälplöst med kniven framför mig. Den träffar. Sjunker in i något mjukt. Det sista jag ser är hunden som sjunker ihop och ett isande skri som verkar som det kommer inifrån mitt huvud. Allt svartnar.

Scenen ändras och jag står på en buss. En man som får håret på mina armar att resa sig sitter på en plats bredvid och läser en tidning. Jag håller tag i ett handtag så jag inte ska falla, då bussen gör en snabb sväng. Mannen tittar, som jag fruktat, upp från tidningen. Han pekar på en bild på framsidan.
”Känner du igen honom?” Frågar han. Jag låtsas titta noga på bilden. Ovanför står texten Mördare med fet stil. Mannen på bilden känns bekant på något sett. Men ändå, tidningens innehavare är mer skräckinjagande. Mina instinkter säger åt mig att ljuga, så det är vad jag gör.
”Nope. Aldrig sätt honom förut” Säger jag nonchalant. Mannen reser sig upp med tidningen i ena handen.
”Lögnare.”

jag är så död efter det här kapitlet. Så fruktansvärt dränkt av din sjuka awesomeness.
Du skriver lika bra som Roth. Punkt.

Finner seriöst inga andra ord just nu. Är alldeles för upprymd och konstig i huvudet för att kunna formulera mig någolunda, haha.

Ge mig ett till kapitel snart, författare. Annars duu > ♥

Super!
Du är så braaa!!

Klart jag är skyldig dig nåt, vem tror du att jag är?