Mysterion ~ FF

Tack för att ni läser ^^♥
_________________________
Kapitel 2
Mörkret hade precis lagt sig över South Parks horisonter. Kenny flög upp ur sängen som ett kanonskott mot garderobs dörren. Garderoben saknade en dörr och kläder låg utslagna på golvet. Egentligen så var Kennys rum inget speciellt. Rummet hade gråa väggar och färg hade flagnat bort på vissa ställen. Han hade ett fönster med orange-bruna gardiner, ett par affischer och en box med värdesaker i, som pengar. Sedan var det bara en ljusblå säng och en spegel.
Fast, det var ju faktiskt Mysterions rum när man tänkte på det.
Kenny klädde på sig sin dräkt som låg längst nere i garderoben i en hemlig lucka.
Han vände sig om och kollade på sig i den spruckna spegeln.
Han hade en mörk lila kappa som täckte ansiktet och hade ett litet frågetecken på en spedal högst uppe, en svart mask för ögonen, en violett dräkt som hade ett grönt “M” på magen och det klassiska “kalsongerna på byxorna”.
Han skrattade lite åt sin halv töntiga dräkt och öppnade fönstret som löpte mot friheten.
“Dags att bekämpa lite brott”, sa han med sin tillgjorda grova röst.
Och så hoppade han ut ur fönstret för att sedan springa mot nattens farliga skuggor.

Anna satt hemma och gjorde den fåniga historie läxan. Hon trummade med pennan i bordet och stirrade uttråkat mot fönstret. Hon bestämde sig för att gå ut och ta lite frisk luft för att rensa tankarna. Hon klädde på sig sin blåa jacka och turkosa mössa för att sedan gå ut i den kalla luften.
Hon gick genom trädgården som var full av snö och huttrade av att kylan bet i hennes kinder som färgades rosen röda.
När hon gick ut ur trädgården kände hon någon krocka mot henne.
Hon trillade ner på marken med ryggen mot asfalten och ansikte mot ansikte till en total främling som på något sett såg.. Bekant ut. Det var dock svårt att se när den mörk lila kappan täckte ansiktet, dessutom en svart mask framför ögonen.
Personen reste sig raskt upp och pratade med en grov röst:
“Förlåt mig ma’m”
“V-vänta!”, hasplade hon ur sig och tog tag i personens arm innan hen sprang iväg.
Men personen verkade förberedd och tog fram fyrverkerier och tände eld på dem.
Anna skrek till och backa förskräckt när det smällde framför henne.
“VEM ÄR DU?!”, skrek hon och höll händerna framför ögonen.
“Jag är Mysterion, symbolen för den här staden”, svarade personen och sprang iväg.

Nej tack
Bevakar så mycket nu så det blir för mycket meddelanden, men tack ändå för taggningen

luna lovegood 21 c'x

great

Här kommer ett bara Mysterion aka Kenny kapitel c: Enyoy ~
__________________________________________________
Kapitel 3
Kenny böjde på sig och andades tungt när han stannade vid en lyktstolpe för att hämta andan.
Det blonda håret klibbade sig lite mot pannan och åkte irriterande in i ögonen.
Han ställde sig upp igen och föste undan håret. Han hade nog aldrig varit så nära på att bli avslöjad. Med en suck lutade han sig mot stolpen och dennes svaga ljus. Han kollade på klockan och beräknade att klockan var tjugo minuter över åtta. Han hade alltså sprungit i en kvart..
Kenny masserade tinningen en stund innan han började gå igen med lätt håll.
När han kollat runt snart alla kvarter kände han något tungt hoppa på hans rygg.
“Vad f*n?!”, svor han och försökte komma loss men en bekant röst skrattade bara.
“Nähä du, Mysterion!”, skrattade Cartman och gick av, bara för att ta tag i ‘Mysterions’ nu bundna händer.
“Släpp mig”, morrade ‘Mysterion’ med sin grova röst.
“Ne-hee”, flinade han och började gå med Kenny i släpe.
Som någon slags j*vla fånge, tänkte Kenny.
När dem gått en stund ryckte Kenny åt sig sina händer och sparkade Cartman på skrevet.
Cartman trillade ner på marken och svor en lång ramsa efter ‘Mysterion’ när han sprang iväg.

Kenny hoppade in genom fönstret till sin systers rum. Karen satte sig genast upp och tittade på ‘Mysterion’ eller som hon kallade ‘skyddsängel’ då hon inte var medveten om hans riktiga identidet.
Hennes ögon var röda och svullna och kudden blöt.
Karen kastade sig om hans hals och grät en skvätt.
“Allt är okej, Karen”, viskade ‘Mysterion’ och kramade henne tillbaka.
“Jag undrade just när du skulle komma, du brukar alltid göra det när jag är ledsen”, snyftade hon och torkade bort några tårar från det smutsiga ansiktet.
Kenny strök sin hand på hennes bruna hår och log mot henne.
“Du ska veta, att även om dina föräldrar inte alltid uppför sig så älskar dem dig jätte mycket, samma sak med dina bröder”, sa ‘Mysterion’ menande när hon väl lugnat ner sig.
“J-jag vet men.. Allt känns så himla hopplöst nu och Kenny - min bror - umgås med en fet, elak kille som alltid mobbar alla”
Kenny - och inte Mysterion - skrattade högt av hur hon beskrev Cartman. Men snart blev han allvarlig igen, då när han bar den här masken så behövde han vara Mysterion. Inte Kenny, och ingen annan för den delen.
“Allt kommer ordna sig”, lovade han och stoppade om henne. “För, du är aldrig ensam. Jag kommer alltid vara där”, och så försvann han ut i natten igen.

Awesome, du är jätteduktig på att skriav

Aww tack c:<

varsågod

mer

Hej ~ Jag vet att det gått en tid och får inga idéer, dessutom har jag tänkt starta en ny ff..
Så tänkte lägga ner den här.

Kram ~