Ögonsten

Genny1: Hihi tack ♥
LIA15: Här får du mer! :-)

Hhaha, blubb blubb blubb, taggar någon random person som jag sett i forumen;

VILL DU LÄSA Harry-Potter-Bokslukaren? :-)

Är på skrivarhumör, så jag skriver också ett kapitel.

( Jenny och jag har bestämt att vi ska publicera ett varsitt kapitel varje dag, men ja, idag blev det en prolog + två kapitel ).

Lama: Woho, kul att du läser!

♥ Kapitel 2. ♥
~ vecka 4.


Jag blev väldigt utskälld.
Hit och dit med att jag hade varit klantig och inte tänkt efter.
Men det visste jag ju redan.
Pappa ville självklart veta vem som var pappan till mitt barn.
Mitt barn.
Jag hade tittat ner på mina knän och mumlat hans namn.
Luke.
Han kom ursprungligen ifrån Australien, vilket gjorde att han pratade lite lustigt.
Han och jag hade träffats av en slump på den där festen, vi hade börjat prata och jag hade aldrig kunnat ana vart vi skulle sluta någonstans.
Han var charmig och hans leende var stort.
Magiskt.
Jag tittade drömmande upp i taket, tills min pappa röt till:
- Sophie!
Jag tittade på honom, och kände genast hur jag kom tillbaks till verkligheten.
Pappa suckade och frågade:
- Hur gammal är den här Luke?
Han betonade Lukes namn med avsmak.
Jag mumlade:
- Sjutton.
- Men usch, en sjuttonåring som sätter på småflickor! sa pappa upprört.
- Pappa, det skiljer bara ett år faktiskt...
Men min pappa hörde inte på.
Han satte händerna på sitt flintskalliga huvud och gnydde som en liten hund.
Jag hade gjort honom besviken.
Jävligt besviken.

På kvällen låg jag i min säng och tittade upp i taket. Allting kändes så overkligt.
Tänk att jag hade en levande varelse inuti mig.
Okej, kanske inte väldigt levande, det var ju inte direkt ett barn ännu.
Jag tänkte också på Luke.
Det var svårt att inte tänka på den där kvällen som det hade hänt. Han hade först givit mig komplimanger - han sa att han älskade mitt svarta spikraka hår, och att mina stora bruna ögon var fantastiska. Han hade sagt något i stil med att han kunde se en hel värld i mina ögon.
Sedan hade han kysst mig.
Mjukt, försiktigt, och jag hade kysst honom tillbaka. Jag hade inte planerat att hamna i sängkammaren.
Inte då.
Inte egentligen.

Det var då tanken slog mig - jag var ju tvungen att berätta för Luke.
Men när?
Han gick på ett annat gymnasium, och jag hade inte hans nummer.
Han hade ju faktiskt bara varit ett one night stand, så jag hade ju inte direkt bett om hans nummer.

Det var som om jag var tillbaka igen.
Jag hade först bara kikat lite på honom, fnissat lite.
Kelly, min kompis, hade knuffat mig mot Luke.
Jag hade druckit, och jag hade sluddrat lite.
Men jag hälsade på honom.
Och han hälsade tillbaka.
Sedan hade jag, klumpig som jag var, sagt vad jag tänkte:
- Du är så jävla snygg.
Luke såg inte särskilt förvånad ut.
Han hade säkert fått beröm förut.
Jag menar, vem älskar inte hans chokladbruna ögon och hans bruna, doftande hår?

Sen var vi där.
Han frågade om jag ville.
Jag sa ja.


Jag vaknade med ett ryck.
Jag slog upp ögonen och kände en rodnad som spred sig.
Att drömma förbjudna drömmar kändes fel.
De är ju faktiskt lite '' förbjudna ''.

Omr! Vill läsa mer!!!

Nja, med tanke på ratingen, nej. Men tack för taggningen, älskar att bli taggad!

Hörni, ni skriver superbra. Jag vill jättejättegärna läsa, så... MER NU ANNARS.....

Haha, skoja bara. Men mer nu!♥

Har läst första kapitlet nu. Ni båda skriver på ett bra sätt, som får läsaren att vilja ha mer, men en sak undrar jag.

"Mamma vill att jag ska göra abort, men det tänker jag inte göra.
Det är mord, att göra det, det är inte ditt val att välja, om någon skulle få leva eller inte"
Kapitel 1, första stycket.

Måste bara fråga om du som skriver har något emot abort?
Det vore mer.... Vad ska man kalla det... Jo, det vore mer professionellt om du skriver det neutralare, eftersom vissa kan ta en sådan sak på mycket större allvar än (kanske) dig. Att skriva att det är mord att göra abort kan kränka vissa mycket hårt, om de själva har varit med om att göra, till exempel, abort.

Jättebra! (Bevakade direkt efter du taggat mig, har bara inte hunnit kommentera )

Jenny är så seg på att svara, så jag gör det åt henne, hahah.

Men nej, Jenny har inget emot abort, och vi hade ingen direkt '' tanke '' bakom att folk skulle ta det väldigt allvarligt.
Vår karaktär har denna åsikt för att det ska kunna bli en story av det hela, men vi skulle kunna få det att låta lite bättre, om nu någon skulle bli upprörd över det vi har skrivit.

Sen om abort är ett mord eller inte kan man givetvis diskutera, vissa anser att det inte är ett mord eftersom det inte är en människa ännu, medans andra tycker att det är ett mord att inte låta ett barn födas.

Men, i vilket fall, jag ska kolla med Jenny så att hon kan redigera om lite :-)

Hihi, kul att du läser i alla fall! ♥

Majaluna Roligt att du tycker om det! :-)

fashion7 Tack! Ja, jag kommer redigare det, då jag har tid. :-)

mandragora Vad roligt att höra. :-)

Tack för era fina, kommentarer, men kommer ändra kapitel 1, någon gång då jag har tid, att göra det.

♥ Kapitel 3. ♥
~ vecka 4.

Jag gick i korridoren, och sökte efter Kelly, min bästa vän.
Jag såg henne vid sitt, skåp för att hämta hennes böcker, och jag gick upp till henne.
- Hej, sa jag och log mot henne.
- Hej, sa hon glatt.
Jag kollade på henne.
- Jag har något att berätta.
Hon kollade på mig, och nickade, så jag fortsatte.
- Du minns på festen? Hon nickade igen.
- Och du minns Luke, han söta, med det bruna håret, och de chokladbruna ögonen?
- Ja, hur ska man kunna glömma honom? Flinade hon.
- Mm, men i alla fall.
Jag tänkte bara att jag säger det rakt ut, istället för att dra hur det gick till, jag antar att hon redan vet.
- Jag är gravid, sa jag lågt.
Jag kollade på henne med en allvarlig blick, men hon började bara skratta.
- Bra skämt, på en måndags morgon, du gjorde min dag, skrattade hon.
- Kelly, jag är seriös, sa jag.
Hon granskade mig, och kollade om jag ljög, men det gjorde jag inte.
- Va, du kan inte?
Jag nickade.
- Så vad tänker du göra?
- Jag tänker behålla barnet, sa jag.
- Okej, men hur tog dina föräldrar det?
- Min pappa, tycker inte riktigt om att jag är med barn, men han stöttar mig, och det gör min mamma också.
Jag visste att Kelly var en förstående person, och att hon skulle stötta mig till vilket beslut jag än tar.
Hon nickade.
- Okej, det här kommer att bli så roligt, sa hon och hoppade uppochner som en liten skoltjej. Jag log mot henne.

Vi gick längst korridoren, och mot klassrummet, för att vänta på att lektionen skulle börja, vi hade engelska.

----

Okej, har ändrat om kapitel ett, så ni kan ju läsa om den delen om ni vill.

Mer snart? ♥