Romeo och Julius [FF]

Jättebra! Bevakar

Superbra!! ^^ *bevakar*

Okej, först av allt, FÖRLÅT MIG OMG!!! Jag har inte skrivit på typ nio månader tack vare typ allt i världen så här får ni alla mina förlåt i fina små paket!
För det andra, jag är inte duktig på att skriva så förvänta inte något bra och aa....
För det tredje, jag är förskräcklig på att uppdatera så det kan antingen dröja ett tag eller komma direkt.
Nu börjar kapitlet



Kapitel 2 - Romeo

"Grabbar, bara så att ni vet så ska jag ha en fest i kväll och alla är inbjudna!" Vrålade Brando ut över omklädningsrummet. Han fick mig att hoppa till lite lätt och avbryta nedpackandet av mina träningskläder då jag inte var beredd på det plötsliga meddelandet. Mercutio tittade roat på mig och fnissade lite lätt. Jag svarade med ett leende och fortsatte med att trycka ner mina träningskläder i väskan.
" Romeo, kan inte vi dra till den här festen!?" Frågade Mercutio med hopp i blicken.
" Orkar inte... Det har varit så mycket plugg på sistone, vill bara ha en lugn helg...." Svarade jag känslolöst.
" MEN KOM IGEN ROMEO!!! Vi går typ aldrig på fester längre....."
" Ja men fortfarande, orkar inte!" upprepade jag medan jag stängde väskan och slängde den över axeln.

Mercutio fortsatte försöka övertala mig en lång stund efter att vi lämnat omklädningsrummet, envishet var ju dock en av hans egenskaper.
" Romeo, jag lovar att du kommer att ångra dig om du inte går i kväll!! Det kommer att hända något bra och du kommer möta många nya människor!!" Envisades han.
"Ååå okej då!! Jag går väl då, blir du nöjd då??" svarade jag besegrat.
" YES!!! Hahaha visste att jag skulle få med mig dig!! Men du, vi sticker dit vid typ kvart i åtta eller något. Det blir väl bra?"
" Aa visst, jag bryr ju mig inte direkt...." Muttrade jag medan jag sparkade på en sten.
" Var inte så nu, Romeo! Vi kommer att ha det roligt! Men du vi syns om några timmar och ta på dig något snyggt." Svarade han och rullade iväg på sin skateboard.
" Sure sure!" Ropade jag efter honom.

När jag kom innanför dörren till vårt hus möttes jag av den skarpa doften av cigarettrök och alkohol. Jag gick längre in i huset och passerade köket och såg min mamma plocka glasbitar från golvet.
" Vad gjorde han den här gången?" frågade jag då jag skyndade mig fram till henne och började hjälpa henne plocka upp glaset. Hennes trötta ansikte tittade upp på mig och log ett plågat leende.
" Han blev irriterad över något som hade hänt på jobbet och kastade glaset i golvet när jag gav det till honom... Nu vet jag inte vart han är... Han stormade ut ur huset efter det." Svarade hon tyst. Jag tittade på henne och drog in henne i en kram.

Tre timmar senare var klockan tjugo i åtta och jag väntade på att Mercutio skulle komma och möta mig utanför huset. Jag såg honom komma åkande ner för gatan och vinkade åt honom.
" Du ser lika deprimerande ut som vanligt, fast lite finare." påpekade han och granskade mina kläder. Jag hade på mig en svart T-shirt med en svart kofta, ett silvrigt halsband, svarta chinos och mörkbruna kängor.
" Fast Cutio, du har ju också bara en lite finare version av din skejtarstil..." sa jag och pekade på hans svarta skjorta, vita T-shirt, inte lika håliga jeans som de vanliga, biljoner smycken och trasiga svarta converse. Han puttade till mig lite lätt, började gå långsamt och signalerade att jag skulle följa efter honom.

När vi kom fram till festen var allt redan i full gång och alla hade redan hunnit dricka en hel del. Vi roffade åt oss en stor variation av olika sorters alkohol och drack upp dom relativt snabbt.
Efter ungefär en och halv timme började det bli lite lulligt i huvudet och jag kände att jag behövde sätta mig ner. Det tog inte lång tid innan jag hittade en soffa och slängde mig ner i den. Det satt någon jämte mig men hade ingen aning om vem. Jag slängde en blick bara för att se vem det var men förväntade inte att mötas av en så snygg snubbe! Han hade blont hår som var relativt långt för att vara en kille och ett vackert ansikte. Jag visste inte om det var han eller alkoholen som fick mig att rodna.

I lajk it

Bevakar ofc cx

GAYSHIPS ARE YAYSHIPS!!
.

Awesome :'D ^^

Det här låter ju superintressant! Jag bevakar

Ja... Man får mycket att göra i ettan på gymnasiet, så känner mig så hemsk att jag inte skrivit på evigheter.... Men här kommer ett lååångt kapitel som jag faktiskt är nöjd över och jag hoppas ni också gillar det och palla läsa det xD




Kapitel 3 – Julius

Constantina och jag gick runt i huset och hon hälsade på alla möjliga människor. Jag som är lite mer socialt obekväm än henne gällande totala främlingar och okända miljöer, var däremot mycket tystare. De flesta hade blivit kraftig onyktra - jag ska inte påstå att jag ej var nära att tillhöra den gruppen - och var ofta väldigt pratglada också, men då lyckades alltid Constantina diskret ta oss därifrån då de pratglada för de mesta pratade nonsens och sluddrigt så det var bara jobbigt att samtala med dem för länge. Under tiden som hon hade artiga konversationer med okända personer så drack jag. Öl och olika drinkar. Jag blev mer och mer snurrig och glad, fast pinsamt glad. Jag orkade inte med att följa efter den pigga Constantina som förmodligen var den nyktraste personen i huset. Hon var för snabb för mitt snurriga huvud, så jag valde att sätta mig ner på en soffa och vila.
Det var en väldigt bekväm soffa och jag satt där en bra stund och gjorde inget speciellt, bara satt och log för mig själv över hur bekväm den var. Efter en stund kunde jag se i ögonvrån en skugga som satte sig jämte mig i soffan. Mitt onyktra jag blev ytterst nyfiken på att se om det var en människa, endast en skugga eller Liemannen så jag vände mig om och såg att det var det första alternativet. Människan ifråga var en kille i min ålder och han tittade på mig. Han var helt svartklädd med svart hår och han hade även lite mörkt smink runt sina ögon. Vet inte om det var på grund av hans smink eller något, men på nåt vis så var han... Snygg? Liksom snygg på sättet man som kille brukar tycka tjejer är snygga. Liksom... Attraktiv...
”Hej” sa han och och log ett sluddrigt leende. ”Eller jag menar... Tjena kexet står du... Jag menar... Sitter du här och smular? Haha”.
Jag började skratta åt honom. ”Nej, det gör jag faktiskt inte, soffan är för fin för att smula ner tycker jag...”
Killen började skratta. ”Kul där!”
”Vadå... Tycker du att soffan förtjänar att få massvis med smulor på sig? Den är ju extremt bekväm och fin, plus att detta är en annan persons soffa, tror inte dess ägare skulle bli så glad om jag skulle smula ner den och...”
”Jag heter Romeo” avbröt han och räckte fram sin hand. Jag tittade ner på den en stund och tog sedan tag i den och skakade den löst. Tiden om hur länge man brukar skaka hand tog slut, men trots det så satt vi där och höll i varandras högerhand. Hans hand var mjuk och hade ett kraftigt grepp. Vi hade lång ögonkontakt under tiden och Romeo log och jag kunde inte låta bli att le jag också. Romeo höjde sedan sina ögonbryn, så jag kunde se mer av hans ögon, log snett och sedan tittade han ner på våra händer, tittade upp på mig och började flina. ”Hur länge ska vi...?”
Jag släppte hans hand och öppnade min mun för att säga något men blev avbruten av Constantinas vackra stämma. ”Julius!” ropade hon.
Jag reste mig upp. ”Jag heter Julius, så du vet...” sa jag och vände mig sedan om och kramade Constantina som gick mot mig.
”Jag träffade någon som vill träffa dig... Och...” började hon och avbröt sig själv när hon såg Romeo. ”Oh, hejsan! Mitt namn är Constantina, vad heter du?”
”Romeo” mumlade han.
”Vad trevligt att råkas, men nu tar jag med mig Julius här och går... Ses!”
Hon drog med mig en liten bit bort.
”Okej, det är en person här som du känner som vill träffa dig, men först... Varför pratade du med honom?” sa hon och tittade dömande på mig.
”Vadå?” frågade jag sluddrigt.
”Lilla söta Julle... Hur många emosnubbar finns det som heter Romeo i Verona? Inte många. Vad jag vet finns det bara en. Romeo Montague. Du vet vad dina föräldrar tycker om honom och hans mamma. Jag håller faktiskt inte med dina föräldrar, men de tycker att Romeos mamma Anita är en skam för kyrkan, då hon fortfarande går till kyrkan och anser sig vara kristen trots att hon fick Romeo utanför äktenskapet, med en man hon inte ens hade något sorts förhållande med. Du få säga vad du vill, men jag tycker dina föräldrar är idioter gällande vissa saker och detta är definitivt en av dem. Du är ju väldigt onykter nu vilket betyder att jag kan berätta lite smått om mina tankar gällande dina föräldrar nu för du kommer förmodligen glömma det tills morgondagen. Men för din egen skull rekommenderar jag att du inte går och bli bästa polare med Romeo Montague för dina föräldrar kommer inte uppskatta det plus att han spelar fotboll och du anser ju själv att alla fotbollssnubbar är dryga” sa hon fort och suckade. Hon tog ett djupt andetag för att lugna ner den vaga irritationen hon hade börjat få när hon pratade om mina föräldrar, sedan fortsatte hon prata. ”Men ja, den här personen som vill träffa dig, det är Rosalinda. Du vet - ditt ex. Jag vet att du tröttnade på henne och hon kan vara lite småjobbig, men hon gillar fortfarande dig och din mamma pratade med mig innan vi gick och sa åt mig att om jag skulle träffa på Rosalinda så skulle jag se till att ni skulle kunna umgås... Dina föräldrar diggar ju Rosalinda och hennes familj... Men, vem vet – nya känslor kanske kommer till liv, eller så väcker ni liv i era gamla känslor för varandra! Så kom nu!”
Hon hade inte låtit mig tycka till om något och bara drog med mig. Jag kände hur obekväm jag blev ju närmare vi kom till det rödbruna, långa och lockiga håret som jag så väl kände igen. Det fanns ingen återvändo och när vi var framme så konstaterade Constantina detta klart och tydligt så Rosalinda vände sig om. Hennes mörka ögon sken och hennes smala mun vreds till ett charmigt leende där hon visade upp sina vita och perfekta tänder. Hon var riktigt vacker, lika vacker som förr men trots det så fick jag aldrig riktigt de känslorna för henne som hon kände för mig.
”Julius!” utbrast hon gällt och kramade mig. ”Så kul att se dig!”
”Kul att se dig också...” mumlade jag och försökte le mitt charmiga leende som tyvärr inte var lika charmigt då alkoholen påverkade min ansiktsmuskulatur.
”Ja, det hoppas jag verkligen för senaste gången vi träffades så var det verkligen inte kul att se dig och du verkade inte uppskatta mitt sällskap” började Rosalinda skrika. Jag fick en klump i magen. En av Rosalindas största talanger var att skapa drama. Hon var den okrönta dramadrottningen. När någonting inte går som skulle velat så gör hon allt för att få ändring på det och hennes hjälpmedel blir drama. Nu när hon var full så kunde inte dramat gå obemärkt förbi.”Ingen – jag menar det verkligen – ingen kille har någonsin gjort slut med mig förr! Sen kommer du där och krossar mitt hjärta, bara sådär! Jag fick gå till en trapets för jag mådde så dåligt...”
”Terapeut heter det...” sa jag.
”Sluta vara en sån besserweisser...!”
”Besserwisser heter det...”
”Sch!” fräste hon ut och höll fingret framför munnen. ”Var bara tyst nu och lyssna. Du krossade mitt hjärta så pappa fick köpa ett nytt till mig, så jag ha opererat mig och jag ha fått gå till en tra... Tera... En sån som hjälper en när man mår dåligt – och det var på grund av dig. Jag krossade en annan killes hjärta, som inte har råd med ett nytt, för att vara med dig och du svara med att krossa mitt? Usch!” skrek hon och tog sitt glas med vodka i och kastade vodkan i mitt ansikte.
”Aj!” utbrast jag.
”Nu vet han hur det känns!” sa hon till Constantina vars ansikte var en blandning av chock, skräck och skratt.
”Öh, Rosalinda, vad sägs som att du lugnar dig li...”
Rosalinda avbröt Constantina. ”Jag kan inte lugna mig! Vet du hur hemskt han behandlade mig? När jag fyllde år gav han mig bara ett halsband... Bara ett halsband! Inget mer! Och han ville inte ha sex på toaletten när vi besökte mina farföräldrar och sen ville han inte ge mig pengar till att köpa cigaretter för att han inte ville att jag skulle förstöra mina lungor... Liksom what!? Och sen...”
Jag kunde se hur plågad Constantina blev av att tvingas lyssna på Rosalindas klagomål, men jag kunde inte hjälpa henne ur situationen, för jag var tvungen att gå till toaletten och tvätta ansiktet för att få bort vodkan så jag kunde se ordentligt igen. När jag kom fram till toaletten så tvättade jag ansiktet och stirrade sedan in i spegeln. Mitt hår hade smått förstörts och jag gjorde mitt bästa till att fixa till det igen och resultatet blev hyfsat bra. Det här var ju ingen speciell kul fest hittills...
Jag gick ut från toaletten och kände att jag behövde något som kunde pigga upp mig. Jag såg mig om och min blick fastnade på ett bord med massvis med sötsaker. Jag gick fram till bordet och hade svårt att välja vad för slags bakelse jag skulle ta. Jag älskar alla sorts bakelser och sötsaker! Men till slut så valde jag att ta en stor jordgubbscupcake. Jag gick och satte mig ner vid en soffa och upptäckte då att det var samma soffa som innan då jag såg att Romeo satt i den, fast denna gång med en ölflaska i ena handen.
”Oh, hej igen...” sa jag och log ett vagt leende.
”Har inte vi träffats?” sa han sluddrigt och började fnissa åt sig själv. Han drack lite öl från flaskan och vände sig mot mig igen. ”Haha, förlåt, jag är lite ful... Eller jag menar full! Jag är inte ful, tycker jag inte... Mamma sa alltid till mig när jag va liten att jag va söt, men hon är i och för sig min mamma...”
”Du är inte ful, men full håller jag med om... Jag är också full...” sa jag.
”Vi är fulla men snygga!” sa han och log och ropade sedan till nån snubbe med håliga jeans, en vit t-shirt och en skjorta ”Vi är snygga och fulla, Mercutio! Haha!”
Killen som tydligen hette Mercutio visade tummen upp och flinade stort till Romeo och han flinade tillbaka. Konstigt nog så fick jag en klump i magen av att se dem flina åt varandra.
”Men Romeo, jag är fortfarande den snyggare!” ropade den där Mercutio tillbaka och slog sig stolt på sitt bröst.
”Ja, men jag är den fullare! Eller...”
”Ja, det vet du! Det är du alltid!”
”Äsch, tyst!” ropade Romeo och tog en stor klunk av ölen och vände sig mot mig ännu en gång. ”Det där var Mercutio, han är min så kallade vän” sa han och började skratta. ”Men varför ser du så dyster ut?”
Klumpen i magen försvann och jag suckade. ”Jag fick vodka kastat på mig innan...”
”What!? Varför?” frågade Romeo och stirrade på mig.
”Träffade på mitt dramatiska ex...”
Han blev genast också dyster och mumlade sluddrigt: ”Låter som något mitt ex också skulle kunna göra... Rosalinda heter hon, hon är helt... Ja, crazy typ... Vi var ihop ett tag men sedan gjorde hon slut med mig för att hon träffade nån annan och var en riktig bitch...” han tog en klunk av ölen. ”Jag ha fortfarande inte förlåtit henne över hur hon dåligt betedde sig mot mig och mot min mamma... Sedan så klagade hon alltid på att jag inte hade så mycket pengar och näh... Jag är glad att slippa henne nu, men det känns tomt utan henne... Men skulle nog ej bli så glad över att träffa på henne... Så... I know the feeling, bro!”
Jag fick en ny klump i magen och blev genast stel. Så Romeo var killen Rosalinda hade dumpat för att bli ihop med mig. Jag visste inte vad jag skulle säga så jag började stirra rakt fram och tog en tugga av cupcaken. Det stod en scen längre bort och ett band började uppträda där så alla gick mot scenen och jag tänkte ta chansen över att slippa denna obekväma situation genom att ansluta mig till klungan som ville se bandet. ”Oh, ett uppträde... Man kanske borde gå och kolla...” mumlade jag och reste mig upp. Jag tog ett steg, men hann inte ta ännu ett steg då Romeo reste sig upp, tog tag i min arm och stannade upp mig.
”Tror det är bäst att du tar bort glasyren från munnen först...” flinade han.
Jag försökte torka munnen, men råkade torka näsan istället. ”Men vad fan...” mumlade jag för mig själv.
Romeo log snett och tittade mig djupt i ögonen. ”Jag kan ta bort det åt dig...” sa han och lutade sig fram. Han lyfte upp sin hand för att torka bort glasyren, eller det var det jag trodde han hade i syfte. Istället satte han sin hand på min kind och jag fick gåshud. Jag var inte beredd på det. Det började pirra i magen av oro och nervositet. Jag såg hur Romeos ansikte närmade sig mitt och jag kände doften av alkohol. Jag hann inte reagera på något mer förrän hans läppar nuddade mina. Jag vet inte hur länge det höll på, men det jag märkte var att jag fick fjärilar i magen som i princip exploderade av entusiasm när Romeos tunga smög sig över mina läppar. Jag kände hur glasyren försvann och att kort därefter försvann Romeos läppar ifrån mina och han tittade på mig med ett flin. ”Nu är det borta, så nu kan du gå”.
Jag var i chock. Varför kände jag en saknad av Romeos läppar på mina? Och hade någon sett oss... Ha våra läppar nära varandras? Jag såg mig om och svaret på den sistnämnda frågan som gick runt i mitt huvud var: nej, ingen hade sett oss. Alla hade sin uppmärksamhet på bandet på scenen som spelade den engelska låten ”Love me like you do” med Ellie Goulding.
Jag tittade åter igen på Romeo som fortfarande hade ett flin på sina läppar, sedan tittade jag ner på min cupcake. Upp på Romeo och ner på cupcaken igen. Jag hörde hur den manliga sångaren sjöng med sin italienska accent ”What are you waiting for?” och rätt som det var så tryckte jag min cupcake mot min mun så jag fick glasyr överallt runt min mun och tittade sedan upp på Romeo.
”Jag tror jag har lite kvar”.
Romeo satte sina händer på mitt bakhuvud och pressade mitt huvud närmare hans. Jag satte mina armar bakom hans rygg, pressade honom mot mig så vi fick ännu mer kroppskontakt. Romeos tunga gick runt min mun så all min glasyr försvann. Han hade kvar sina läppar mot mina ett tag till vilket jag inte hade något emot, men han pressade sedan undan mitt huvud och log.
”Alltså gud vad du är kladdar ner dig... Har du inget bordsskick?” flinade han.
”Håll käften! Bättre än ditt i alla fall! Du kan ju inte ens hålla tungan i mun...” sa jag och innan jag hann tänka efter så flyttade jag upp mina händer till hans ansikte och denna gång så pressade jag mina läppar mot hans och denna gången satte Romeo sina händer på min rygg och drog mig tätt intill honom. Våra munnar betedde sig vildare ju oftare vi fick höra den manliga sångaren sjunga ”Love me like you do” och när han sjöng ”Touch me like yo do” blev Romeos händer vildare och jag kunde känna hur skrynklig min skjorta började bli, men jag brydde mig inte. Mitt onyktra jag ville bara vara i Romeos famn och jag sket i vad för konsekvenser min skjorta fick för det. Jag vet inte hur det gick till, men vi var tillbaka i soffan. Jag halvlåg i soffan och Romeo satt över mig och flyttade sina läppar ifrån mina och tittade på mig och började le igen.
”Är inte den där flugan obekväm? Själv trivs jag inte i denna koftan...” sa han och satte sig i soffan och började ta av sig koftan medan jag började ta av mig min fluga. Under tiden hörde jag hur bandet spelade outrot av låten och då genast förstod jag vad som precis hade hänt mellan mig och Romeo och jag blev helt stel.
”Nej, behåll koftan på!” sa jag.
Romeo kisade mot mig oförstående. ”Va?”
”Behåll koftan på, sa jag! Jag vet att det är varmt här inne, men...”
”Haha, ja, det gick väldigt hett till här inne...” sa han och flinade mot mig och jag kände hur mina kinder hettades till.
”Alltså jag tror jag måste gå...” sa jag och reste mig upp. Jag började gå och kände hur Romeos blick etsade sig fast i min ryggtavla och jag fick en klump i magen.
”Vänta!” hörde jag honom ropa och jag stannade upp. Han kom fram till mig och hade sin ölflaska i ena handen och sin mobil i den andra. Han tog en klunk av ölen och suckade sedan. ”Du, jag tror jag tappade mitt nummer, skulle jag kunna få ditt?” sa han och räckte fram sin mobil.
Jag tog emot mobilen och möttes av texten ”The pain never really goes away, you just learn how to live with it” som hans låsskärm. Jag lyckades hindra mig själv från att kommentera det och låste upp hans mobil då han inte hade något lås. Det jag möttes av sedan var en bild på en kvinna med brunt hår, gråa ögon och ett stort leende. I hennes famn hade hon en mörkhårig bebis med ett stort leende och en näsa jag kände igen. Jag tittade snabbt upp på Romeo som drack ur sin ölflaska och såg lite allmänt borta ut. Jag tittade ner på mobilen igen och såg att bebisen hade en likadan näsa som Romeo. Kvinnan på bilden kände jag också igen, det var Anita Montague, Romeos mamma. Det stämde det Constantina hade sagt. Romeo var just Romeo Montague och mina föräldrar, speciellt min mamma, hatade hans mamma. Trots att mina varningsklockor ringde högt i mitt huvud så tryckte jag ändå på kontakter och skrev in mitt nummer i Romeos mobil. Jag valde att inte skriva in mitt efternamn, för det skulle kanske skrämma honom. Då jag fått höra så mycket illa om familjen Montague kanske han skulle fått höra lika mycket illa saker om min familj, Capulet. Jag ville inte förstöra denna... Vänskap vi hade fått under denna kväll på grund av mitt efternamn.
Jag gav tillbaka hans mobil och han tog glatt emot den. Jag såg på honom att han tänkte säga något, men han blev avbruten av att hans kompis Mercutio kom och la armen om honom.
”Romeo! Asså jag såg precis en tjej med extremt snygga meloner...!”
”Du har aldrig varit förtjust i meloner, eller någon annan frukt eller grönsak för den delen...”
”Jag menar kanoner, du vet! Boobies!” sa Mercutio och skrattade stolt. ”Nu är hon ju på väg hit till och med...” sa han och pekade på nåt bakom mig.
Jag vände mig om och såg att Constantina gick åt vårt håll. Jag tittade på Mercutios finger och såg att det var just henne han pekade på.
”Vänta lite... Pekar du på Constan...?”
Jag hann inte avsluta min mening förrän Constantina var framme vid mig och gav mig en kram bakifrån. ”Lämna mig aldrig igen!” muttrade hon.
Jag vände mig om och gav henne en riktig kram. ”Vad är det?” frågade jag henne.
”Du lämnade mig själv med du-vet-vem i typ tio minuter... Hon snackade bara om dig eller gjorde drama av nån småsak... Fattar du hur hemskt det var!? Du är skyldig mig pizza för ett år eller nåt sånt...” sa hon och tystnade. ”Julius... Varför står du här med Romeo?” viskade hon sedan.
Jag avslutade den långa kramen med Constantina och vände mig om mot Romeo och Mercutio som fortfarande hade sin arm runt Romeos axlar. Mercutio såg förvirrad ut och flyttade sin blick från mig till Constantina.
”Är ni ihop?” frågade han lite pafft.
När frågan yttrade Mercutios läppar så blev Romeos ansikte genast ansträngt och gav mig en allvarlig blick. Jag fick lite panik men lugnade mig fort då Constantina brast ut i skratt.
”Herregud, nej! Julius och jag är bara bästa vänner. Vi ha känt varandra sen vi var små, vi är som klängiga syskon bara!” skrattade hon. ”Men jag tror jag måste ta med mig min lillebror hem...”
”Ska du redan gå?” frågade Mercutio och gick närmare Constantina. ”Jag tänkte att vi kunde prata lite?” log han.
Jag såg hur obekväm Constantina blev av situationen, så trots att jag kände att jag inte riktigt ville lämna festen så förstod jag att det var nog det bästa.
”Alltså, vi måste dra nu... Det var trevligt att råkas!” sa jag och min blick fastnade på Romeo som log ett besviket leende.
Constantina tog tag i min arm och drog med mig. ”Vi ses, grabbar!” ropade hon till Romeo och Mercutio och när vi var utomhus stannade hon upp. ”Du svarade inte på min fråga... Varför stod du där med Romeo?”
”Efter att jag hade sköljt bort vodkan så gick jag och började äta en cupcake och då träffade jag på honom och vi... Umgicks då, helt enkelt... Ingen av oss var intresserade av bandet som spelade så vi satt där och... Umgicks...!” sa jag och hörde hur flummigt och sluddrigt det lät.
”Aha, okej... Kul att du blivit vän med honom då, men jag vet inte vad din mamma skulle tycka om er vänskap men ja... Jag vet inte! Men va försiktig bara, för jag vet inte om jag kommer palla att ha dig som inneboende i mitt rum igen för att din mamma är besviken på dig som den gången du fick underkänt på en uppgift... Men du... Vad fan ha hänt med din skjorta?”
Jag fick ännu en gång en klump i magen och valde att strunta i frågan och mumlade bara: ”Vi tar och går hem...”
Vi gick förbi huset som var det enda emellan mitt och festens hus och gick in. När vi kom in så möttes vi av min mamma i morgonrock som stod i hallen. Mamma suckade när hon såg oss.
”Öh... Jag tror jag också ska ta och gå hem...” sa Constantina och log artigt mot min mamma.
”Vill du verkligen gå själv nu på natten?” frågade jag.
”Vad snäll du är, men jag tror jag klarar mig... Bor inte för långt bort och jag ta och låtsas parata i telefon så... Men ja... Hej då!” sa hon och log.
Hon gick ut i dörren och kvar var jag och min mamma. Jag lutade mig ner och började ta av mig skorna.
”Vet du hur mycket klockan är?” frågade mamma.
”Nej, men du får gärna berätta...”
”Halv två”.
”Jaha...”
”Jag förväntade dig att komma hem vid ett...”
Jag suckade djupt. ”Mamma... Det är en halvtimme senare än du hade hoppats och du sa aldrig klart och tydligt hur dags jag skulle vara hemma... Så det finns ingen anledning för dig att vara sur! Så kan jag få gå upp till mitt rum?”
Mamma himlade med ögonen. ”Du är rejält full, eller hur?”
”Vad få dig att tro det?”
”Du påbörjade att ta av dig skorna, men det du gjorde var att du tog av dig ena skon och strumpan och din andra fot är hälften utanför din sko och du känner dig redo att gå upp till ditt rum sådär?”
Jag tittade ner på mina fötter och såg att det mamma precis beskrev stämde. Jag böjde mig ner, satte på mig strumpan och tog av skon från den andra foten.
”Så, nu är det fixat, kan jag gå nu?”
”Julius, det är inte okej att du dricker sådär mycket! Och speciellt inte att du kommer hem så sent...”
”En halvtimme senare, mamma!”
”Men ändå! Inte acceptabelt... Jag hoppas att du sköter dig mer i framtiden... Det är sånt här dåligt beteende som påverkar dina betyg i en negativ anda...”
”Det var ett prov jag ej kände till i det svåraste ämnet... Det är det enda F jag någonsin fått, sluta med att upprepa detta! Nu går jag till mitt rum!” sa jag argt och började med stora steg gå upp för trappan.
”Du kan inte bli läkare med F...!” hörde jag mamma ropa efter mig innan jag stängde dörren till mitt rum. Jag suckade djupt. Ibland i princip hatar jag min mamma. Hon har alltid för hög press på mig. Jag klarar inte alltid av det.
Jag kände att jag behövde frisk luft för att lugna ner mig, så jag gick ut på min balkong. Jag märkte hur mina tankar flög iväg till festen och människorna jag träffade. Rosalinda – lika jobbig som vanligt – och Romeo...
Jag suckade djupt ännu en gång. Vad var det som egentligen hade hänt på festen? Vad var så speciellt med Romeo? Romeo Montague av alla...
Plötsligt kände jag en vag lukt av rök och jag gick närmare balkongkanten och tittade ner och såg glöden från en cigarett som var i munnen på en mörkhårig kille.

bra kapitel