The vampire diaries [SV]

Kapitel 3

Elena's POV

"Hej!"
Jag ler när jag öppnar dörren.
"Hej, Stefan.", säger jag.
"Ska du någonstans?", frågar han.
"Ja, faktiskt. Jag ska träffa min vän, Bonnie. Men om du vill kan du väl följa med?"
Han nickar som ett "okej, tack".
Jag tar min väska och går ut ur huset efter att jag har sagt hejdå till Jenna.

Caroline och Bonnie sitter på Mystic Grill och väntar på mig. Matt, min barndomsvän och ex-pojkvän sitter med dem.
Han ser avundsjukt på mig och Stefan. Jag försöker visa honom att vi inte är ihop. Men egentligen så bubblar det ju lite i magen när jag ser på honom.
Men Caroline ser på Stefan med förtjust fladdrande ögonlock.
"Ska du på skolfesten imorgon kväll?", frågar hon Stefan.
Han ser på mig med ett leende på läpparna.
"Ska du dit?", frågar han.
Bonnie ser att jag är förtjust i honom och vill att jag ska glömma om mina föräldrar ett ögonblick och svarar innan jag hinner öppna munnen:
"Ja, det ska hon."
Han nickar och tittar på mig igen.
"Då går jag också."

"Var är din dejt?", frågar Bonnie mig och räckar mig en flaska öl.
"Okej, för det första, jag borde inte dricka detta. För det andra, han är inte min dejt, och för det tredje, Stefan står borta vid Caroline."
Just då kommer han där ur tomma intet som han gjorde på kyrkogården.
"En öl?", frågar Bonnie honom och han tar emot den. Och så går han bort till några andra, efter att ha sagt hejdå och pratat skit om skolan med oss.

"Jag såg mörker när han rörde vid min hand, när jag gav honom flaskan.", säger Bonnie.
"Du är ju synsk, Bon! Det är väl uppenbart att det är därför?", skrattar jag.
"Elena, sluta. Det är inte roligt. Jag menar allvar!"
Jag slutar skratta.
"Prova på mig då.", ler jag.
Hon ler tillbaka, lite osäkert, men det är ett leende. Hon tar min hand, men släpper den sedan direkt.
"Elena. Jag såg en kråka, rök och en man."
Mina tankar förs genast tillbaks till kyrkogården.

"Det var här de dog. Mina föräldrar. Det var här vi körde över kanten och..."
"Är dina föräldrar också döda?", frågar Stefan.
Jag blir tyst och nickar.
"Fast jag vill helst inte prata om det."
"Jag ska kanske hämta något att dricka?", säger Stefan och går iväg.
Jag står där, helt ensam och hör bara ett gällt skrik. Var är Stefan!?


Stefan's POV

Ett skrik är det enda jag hör. Det där härliga skriket man hör när de är döende.
Damon...

Jag vill inte springa till platsen. Om personen blöder och fortfarande lever så är det ute med den. Jag kommer inte kunna motstå blodet och döda personen som ligger där.
"Hjälp!"
"Vi behöver hjälp!"
"Var är Stefan?"
Elena är med. Det verkar vara en person hon känner.
"Vicky"
Är inte det Vicky Donovan? Matt Donovan's storasyster?
"Hjälp! Hon är döende! Ring efter ambulans!"
Hon kommer nog inte vara vid liv i slutet av den här kvällen, stackarn. Men ävenfall jag står på hundratals meters avstånd så hör jag hjärtslag från henne. Hon lever och kanske klarar sig. Utan tvång, utan döden. Hon vet om vampyrer nu. Och snart kommer de lista ut vem vampyren är här i Mystic falls. Eller, nu kan man ju säga vampyrerna.

"Någon blev attackerad och det var inte jag!", ropar jag till min farbror, Zach.
"Vem var det?"
Jag blir tyst ett tag. Jag är inte riktigt säker på att jag ska säga vem det är och att jag har träffat personen.
"Det är Damon, Zach. Han är här, i Mystic Falls."


Caroline's POV

"Varför vill han inte ha mig?"
Jag ser på Elena och Bonnie.
"Jag menar, Elena. Du får alla killar. Hur?"
"Caroline. Det var kul att sitta på Mystic grill lite efter festen, men nu måste vi hem, alla tre.", säger Bonnie.
De båda reser sig upp, säger hejdå och går ut.
Och så ser jag den där svarthåriga killen tre bord bort. Han vinkar till mig att komma bort till honom.
Jag reser mig upp och sätter mig på stolen mitt emot killen.
"Hej, jag är Caroline.", ler jag.
"Jag heter Damon.", säger han.

_________________________________________

Sorry för kort kapitel, men jag hinner inte mer nu. Hoppas iaf att ni gillar det. Jag däremot är inte så nöjd, jag slarvade lite genom det. Men jag vill gärna gå vidare tills det händer något Ses i nästa inlägg eller kapitel!♥

Jättebra kapitel

Alla som tycker att jag är seg räcker upp en hand! Skönt att höra
Det har nu gått ca. 3-4 månader sedan jag uppdaterade och jag är så hemskt j*vla ledsen hörni
Jag har bara inte hunnit. Jag har suttit och gråtit när jag har tittat på säsongs-avslutningen av säsong 5 om och om och om igen!
Sedan hade jag tänkt tipsa läsarna här:
Har ni inte sett serien så kolla in den på Swefilmer där de har alla avsnitt (du behöver dock en användare för att se x antal av dem). Annars finns fram till säsong 4 på Dreamfilm och fram till 3:an på Netflix!
För mycket babbel, så nu kör vi Detta kapitlet blir däremot ganska kort.



Kapitel 4


Kära dagbok,
Hans glittrande ögon och fina leende är det enda jag ser när jag sluter mina ögon.
Men han är skum. Så fort han ser blod verkar det som om han är allergisk och han försvinner snabbt som attan.
För övrigt blir jag stum när jag ser på honom. Men jag kan inte glömma hur han såg ut på kyrkogården. Hans ögonvitor var röda och runt omkring hans ögon var det sprickor i huden, det såg ut som porslin. Jag måste ta reda på vad det är som händer.

Folk har däremot slutat att fråga hur jag mår hela tiden, vilket jag tycker är skönt. Jag mår bättre, visst gör jag, men det är jobbigt, det här med mina föräldrar, min lillebror som faktiskt håller på med droger, och min lite vilsna moster (som är jättesnäll och så, men ibland inte riktigt vet vad hon gör).
Jag biter ihop. Mitt liv kunde inte vara värre, det är bara en sak som kan hålla upp det; Stefan.


Utdrag från Elena Gilbert's dagbok, 03-09-09


Elena's POV

"Den här stretchingen är en plåga!", stönar Bonnie.
Jag bara skrattar åt henne.
Jag sträcker ut mina lårmuskler och, oturligt nog, tappar jag balansen och faller baklänges.
Nu är det Bonnie som skrattar åt mig. Och som om ingenting hade hänt reser jag mig upp.
"Förresten var är Caroline?", frågar jag plötsligt.
"Jag vet faktiskt inte.", svarar Bonnie.
Under loppet av 30 sekunder kör en svart volvo in på parkeringen. I bilen sitter Caroline i sin Cheerleader-uniform och solglasögon och en mörkhårig snygg kille.
"Vem är det?", viskar Bonnie.
"Det verkar som om hon fick tag på den andra Salvatore-brodern.", svarar jag.
Caroline hoppar ur passagerarsätet och ställer sig framför gruppen av lätt, sportklädda tjejer.
"Okej, cheerleaders vi ska gå igenom hela programmet till matchen och..."
Sedan slutade jag lyssna på henne.
Jag satt bara och hela tiden stirrade på Stefan när han spelade fotboll med skollaget.



Till: Caroline Forbes
Från: Elena Gilbert
Hej!
Du jag tror jag slutar i Cheerleadingen, jag har tappat lusten, tyvärr. Vi ses imorgon tjejen!♥

Ha det bra!
Elena

Jag tittar på orden och tänker att, ja, det känns rätt. Och så skickar jag det.


Jag går på eftermiddagen hem til Stefan.
Han har ett gammaldags, men vackert trähus, stort som en riktig villa.
Jag knackar på dörren som visar sig vara öppen.
Jag vet inte varför men jag går in, ser mig omkring och märker plötsligt att någon står bakom mig.
"Du måste vara Elena."
Jag vänder mig om och nickar försiktigt.
"Jag är ledsen att jag bara trängde mig på.", säger jag tyst och generat. "Jag sökte Stefan."
"Han är inte hemma just nu, men han kommer nog snart.", säger han. "Och just det, jag heter Damon, Stefans storebror."
Jag ler.
"Jag visste inte att han hade en bror.", ljög jag.
"Vi pratar inte så ofta.", förklarar Damon.
Vi står där i kanske fem minuter innan vi hör någon gå i dörren.
"Stefan vad bra att du kom.", flinar Damon.
"Jag tror att du borde gå, Elena.", säger Stefan.
Jag går ut genom dörren, öppnar munnen för att säga någonting, men dörren stängs och likaså min mun.

Verkar bra *bevakar* Läser senare

Är det någon som fortfarande bevakar?♥ Asså, förlåt om jag inte uppdaterar så ofta, men jag är inte så aktiv här längre. Ser ni detta så kan ni väl kommentera så att jag ser att ni är kvar? Märker jag att ingen bevakar så lägger jag kanske ner den här fanficen.
Men iaf, jag hoppas att ni är kvar och läser, LOVEUU♥

Jag är fortfarande kvar

Kapitel 5

Elena's POV

Kära dagbok,

Jag har börjat få känslor för honom. Det tror jag i alla fall.
Och, vänta lite. Det knackade på dörren...

Jag springer ner för trappan och ser att Jeremy redan har öppnat dörren.
"Ställ pizzorna där så hämtar jag pengarna. Kom in så länge."
Jag står kvar i dörren och tittar på killen som levererade våra pizzor.
Han har svart hår, bruna ögon, han är ganska lång och har en välbyggd kropp. Han ler mot mig och visar sina pärlvita tänder.
Jag ler tillbaka, vänder ryggen till och går in i mitt rum igen.


Senare på kvällen...

Jag står framför min spegel och plattar håret. Jag väntar på att Stefan ska komma och hämta mig. Vi ska bara till grillen tillsammans, inget mer.
Svich
Jag fryser till is. Vad var det? Det såg ut som en skugga ute i hallen utanför.
"Jeremy?"
Jag sticker ut huvudet genom dörren.
"Här borta."
Jag vänder mig om och skriker högt:
"Jeremy!"
Framför mig står pizza budet. Men han har inte längre bruna ögon, utan en blandning av kolsvarta och blodröda.
"Sccch...", viskar pizza budet.
Jag springer fram till min spegel och greppar tag i den varma platt tången.
När han springer mot mig sträcker jag fram kosmetik-föremålet jag har i handen och blundar. Jag öppnar ögonen när jag hör ett skrik.
På killens kind är det ett stort rött märke efter platt tången. Killen tittar mot dörren och snabbt som vinden försvinner han. Som om han var rädd.
När jag också kastar ett öga mot dörren står han där, Stefan.
"Tack och lov.", viskar jag samtidigt som jag slänger armarna om honom.
"Är du okej?", frågar han.
Jag bara nickar.

"Vad är det som händer? Du måste förklara."
"Jag kan inte. Jag får inte."
"Snälla. Det har hänt för mycket på senaste tiden. Jag menar, röda ögon, folk som dör, försvinnanden."
Stefan ser på mig.
Vi sitter ensamma vid ett bord på grillen.
"Okej. Har du någonsin trott på övernaturliga varelser?", frågar han.
"Ja, när jag var liten. Men inte på senate tiden. Hurså?", förklarar jag.
"För, Mystic Falls har börjat få inkräktare. Vampyrer.", säger han.
"Vad menar du? Menar du att du är en..?"
"Jag är en vampyr, Elena. Samma sak är min bror och pizza budet som jag jagade bort från ert hus."
Jag låter allting sjunka in. Allt faller på plats. Men det kan inte vara verkligt. Fast innerst inne tror jag starkt på honom. Jag litar på honom. Jag litar på Stefan, vampyren.
_________________________

Det fick bli ett kort kapitel för nu har jag andra saker att göra. Skolan börjar om fem dagar... Men vi ska får en ny klass, jag ska börja på högstadiet, osv så det kommer nog bli ganska kul Längtar ni till skolan? Iaf, ha det bra så länge så hörs vi! Och lycka till med skolstarten ♥