Det aktiva rollspelet (Privat)

Om det är ok så gärna c;

Jade står med sina händer knutna längs med sidorna av sin kropp, hennes ögon sveper från sida till sida av salen.
- Vad kan du berätta om De Fyra Systrarna? Frågar kungen mannen som står på knä några meter framför honom. Jade ser på alla i salen, söker efter minsta tecken på att något inte stämmer, men hon ser inget.
- Ja- jag vet bara att en av systrarna är ute och reser men hon skulle återvända inom två solnedgångar, Kung Móric. Säger Mannen med sin blick fäst på golvet framför sig.
- Det hjälper inte mig... mumlar kungen som svar och viftar sedan med sin hand. Två vakter går fram till mannen som reser sig från golvet, de följer honom ut ur den eleganta salen och porten stängs bakom dem.

Jade ser på Kungen som sitter på sin tron bara två meter från hennes sida.
- Kung Móric, får jag tala? Frågar hon samtidigt som hon bugar för kungen. Han ser på henne och nickar.
- Tack, jag tycker att vi borde tänka efter innan vi skickar nästa spiontrupp. Vi måste skicka dem när det är minst troligt att de upptäcks av Kung Eléus spioner och vakter, ers nåd. Säger hon och ser med allvarliga ögon på kungen. Detta var nämligen fjärde spiontruppen på två månader som blivit nästintill förintade av Kung Eléus vakter.

Kungen funderar ett tag men säger sedan,
- Jag förstår vad ni syftar på. Ni får skicka iväg nästa spiontrupp. Säger han och reser sig sedan från sin tron.
- Ja ers nåd. Säger Jade medan hon bugar för kungen och tar ett steg bakåt innan hon reser sig upp och går mot den lilla dörren vid sidan av salen. Hon öppnar dörren och lämnar salen bakom sig.

Vhaidra stod framför fönstret högst upp i Den Svarta Enhörningens torn. Det var ett fängelse för krigsfångar.

Det var det värsta i hela landet.

Många fångar överlevde som mest fem dagar. Det var smutsigt där och fångarna fick sällan mat. Vissa fick det inte alls, och om de ens gjorde det så hade maten redan möglat.

Den fånge som överlevt längst hade överlevt en och en halv vecka, men det berodde nog endast på att vakterna som hade ansvaret den tiden var förrädare. Som sedan efter att ha avslöjats själva fått sitta där och ruttna.

Vhaidra hade precis burat in en ny fånge. Det kändes bra att ge Uluas folk hämnd. Man fick även bra betalt för det.

Det blixtrade och dundrade därute. Det var ett tecken på att kung Móric ville henne något.

Stacy ställde sig i trappan upp till den Svarta Enhörningens torn. Hon brukade ofta gå upp dit och se till fångarna, se hur de långsamt tynade bort tills de endast bestod av ben, om de ens fortfarande levde då.
Så tänkte hon göra även den dagen, men hennes plan hade ändrats då hon hade behövt framföra ett meddelande från Kung Móric till en av hans tjänare.
Stacy slet blicken från trappan och vände på klacken. Hon fortsatte att gå genom de stora hallarna och de långa korridorerna för att leta efter personen som skulle ha meddelandet.

Hon sökte med blicken genom alla rum hon passerade, men såg inte personen hon var utsänd att leta efter.

Jade stänger dörren bakom sig, hon står i en liten korridor med väggar, golv och tack av sten. endast några få facklor lyser upp vägen, men hon behöver inte deras ljus, hon hittar i korridoren lika bra som hon hittar i sitt eget rum. hon vandrar genom mörkret och kommer fram till en tung dörr av ek, hon öppnar den och kommer in i ett strategirum.

Dörren stängs bakom henne och hon går fram till det stora, runda bordet som står mitt i rummet. där ligger kartor, hon börjar söka efter en ny väg att ta till det Ljusa Riket och Kung Eléus slott. Hon ser en lite väg som leder truppen av spioner över Eldbärget och genom Dödens dal för att sedan leda dem vidare till Skuggornas skog, efter det är det inte långt kvar till slottet. "Jag måste informera Kungen om detta, men först måste jag planera vilka jag ska skicka för ett sådant känsligt uppdrag..." tänker hon medan hon studerar kartorna.

Vhaidra tappade samtidigt lusten att stanna i denna röran. Efter att ha studerat de gröna blixtarna som kom från kungens borg så gick hon nerför trapporna.

Fångarnas skrik hade slutat. Denna omgången av fångar var mycket tystare än vanligt. Det berodde på att många fruktade Vhaidra eller var i chocktillstånd.

När Vhaidra kom ner kunde hon se en välbekant figur.

"Vad gör du här Stacy? Det är mitt skift att vakta fångarna idag", sa Vhaidra.

Stacy lutade sig mot väggen. "Jag letade efter dig", upplyste hon Vhaidra. "Kung Móric ville att jag skulle tala om för dig att det var någonting han behövde tala med dig om, vad det var har jag ingen som helst aning om. Fåglarna lär nog inte bli något större problem", sa Stacy och knäppte med fingrarna. Det fick fåglarna att vara helt stilla och inte ge ett ljud ifrån sig. "Du lär nog dock få problem om du inte går till kung Móric på en gång, det är jag ganska säker på."

Jade ser på kartorna en lång stund, det är inte förens hon får ont i ögonen som hon slutar. Hon går fram till den vackra dörren av svart glas och öppnar den, bakom dörren finns en balkong som vätter ut över havets blå vågor och vidare bort mot horisonten. Hon stiger ut och ser upp mot himlen som är täckt av grå, tunga, regnfyllda moln. Solen har inte synts till på väldigt länge, det är som om naturen vänt sig mot sig själ. Skogarna blir svarta och livlösa, gräset gult och torrt, vågorna är argsinta och slår in mot stranden av sten.

Hon färdas tillbaka i minnet, till dagen då hon blev vittne till sin mors plågsamma död. Minnena ger henne rysningar och hon känner hur hatet för den ljusa sidan pulserar inom henne. Hon slår ilsket med sin näve i räcket av svart sten som omringar balkongen, en blixt slår ner från himlen och förenas med ljudet av sten som spricker under en häxas ilska.

Jade ser ut över havet och viskar en tyst ed till sig själv,
- Jag ska hämnas på dig, jag ska plåga dig tills du ber om att bli dödad. Jag lovar, du ska dö vid min hand Allegra. Säger hon och tänker på sin moster, sin mors syster som är skälet till att hennes värld rasade.

"Då borde jag nog ge mig av Stacy", svarade Vhaidra artigt. "Men vem ska vakta fångarna...", funderade hon.

Tornets port öppnades och en figur med mörkblått hår och silvervitt skinn klev in. Han hade spetsiga öron och en gammal bok under armen.

Det var Ysuran som var en månalv. Han var högt respekterad bland kungens tjänare till skillnad från hon själv.

Vhaidra gav en blick mot Stacy och sedan gick hon.

"Ysuran, hej", hälsade Stacy, om än inte så trevligt. Hon tittade på fåglarna och övervägde om hon vågade lämna dem, men med en fingerpekning så fick hon dem att inte röra sig tills hon kom tillbaka. Stacy vände sig om och gick ikapp Vhadira.

"Jag följer med dig", sa hon och tittade tillbaka, "fåglarna kommer inte att röra sig om inte jag tillåter det."