The Eye Of An Eagle (SV)

Superbra!

När kommer nästa kapitel

Ska försöka skriva någonting idag, så förhoppningsvis kommer kapitlet ikväll, om jag tycker att det har blivit tillräckligt långt .

kan inte vänta mer när kommer nästa kapitel!!!

Braww joaa

Jaha, nu har det gått två dagar idiotus

ska lämna dig utan vatten i den subtropiska zonen

nu blev hon riktigt pepppad!

SHIT HERREGUD OMR F'LÅT
*skäms*
*skäms*
*skäms*
Okej, jag vet att jag antagligen inte har några läsare kvar, men i alla fall; Jag är seriöst riktigt ledsen över att det har tagit sån tid, och att när jag äntligen uppdaterar igen får ni bsra ett till kort kapitel... Men anyway, here we go:


Kapitel 2

Skolorna i Paris är många, eftersom varje grupp vill ha minst sju skolor i staden. Eas säger naturligtvis att de har skådat in i framtiden och sett stt att deras ungdomar kommer fördubblas i antal och därför behöver bättre undervisning och flera skollokaler. Såklart tror inte någon annan på dem, så Eas får bygga deras skolor själva. Just nu har de åtta skolor. Lumina har elva och Disputatio har tretton (anledningen till att vi har flera skolor än de andra grupperna har absolut ingenting att göra med att våra ledare hotade att anfalla Eas och Lumina om de inte gav oss rätten till fler undervisningslokaler).
Jag har inte sådär överflödigt med pengar. Visserligen för ungdomskollektiv bidrag från sin grupps ledare, och jag, Marcus och Maylinn har extrajobb tre dagar i veckan, men sammanlagt räcker pengarna inte till mer än maten och kläderna vi behöver, samt någon bok eller liknande en, två gånger i månaden.

Ibland blir jag riktigt förbannad på hur saker och ting är uppbyggda här. Jag blir förbannad på ledarna för grupperna, jag blir förbannad på avrättningarna när någon brutit mot lagen och jag blir förbannad på att jag själv är förbannad på Eas och Lumina. Men ingen kan låta bli att vara arg på de andra två grupperna. Vi har växt upp med att folk runt omkring oss hatar Eas och Lumina, och därför hatar vi dem också. Det är så det har varit, det är så det är, och det är så det alltid kommer att vara.
Jag blir lätt arg över småsaker, det har vsrit så ända sedan jag fick reda på att jag inte var i samma grupp som mina föräldrar. I ett år stängde jag in mig i ett skal och ville inte komma ut. Jag pratade inte med någon, fick dåliga betyg i skolan och åt minimalt med mat. Mina rumskompisar var otroligt irriterade på mig, och till slut gick det så långt att Maylinn slog till mig. Om det hade varit vilken annan person som helst så hade jag inte reagerat, men det var Maylinn som slog mig, Maylinn som aldrig slog någon, Maylinn som aldrig tröttnade på något, Maylinn som...ja, ni fattar. Efter den händelsen kom jag ut ur skalet, och jag kröp aldrig tillbaka igen. Jag har aldrig varit den sociala typen, men jag började i alla fall svara på tilltal igen, mina betyg höjdes och jag började äta igen. Jag står i tacksamhetsskuld till Maylinn, vilket jag aldrig har sagt till någon, eftersom det låter smått konstigt att säga någonting sådant om en flicka som slog till en eftersom hon tappade tålamodet.
Båda mina föräldrar är i gruppen Eas. Eller i alla fall de personer jag kallar mina föräldrar. Min biologiska mamma är ju som sagt inte samma person som kvinnan jag trodde var min biologiska mamma. Antagligen var min riktiga mamma i Disputatio eftersom det är Disputatios egenskaper jag har ärvt av henne.
Jag vet att jag redan har beskrivit hur Lava, Maylinn, Marcus och Tim ser ut, men mitt utseende återstår.
Jag har chokladbrunt, smålockigt, midjelångt hår, smaragdgröna, stora ögon, blek hy och höga kindben. Jag är ganska kort och smal, och alla tror att jag är mycket yngre än jag egentligen är. Till och med mina vänner som har kännt mig flera år glömmer ibland bort att jag är i ungefär deras ålder.

Mitt, Lavas, Maylinns, Marcus's och Tims hus ser mer ut som en stuga. "Stugan" är röd med vita knutar, ett typiskt utseende för ett hus. Det är enkelt att se vad folk som går förbi och tittar på huset tänker; "I den där stugan måste det leva ett gammalt gift par som ville leva ett lugnt liv efter att de gick i pension". Det är ett utmärkt exemplar på hur människor dömer personer efter hur de bor, vad de äter, hur de ser ut och vad de har för familj. Kort sagt: människorna i Paris dömer oss så fort de ser oss komma. Jag menar, vad kan vara mer misstänksamt än ett par udda ungsr som bor tillsammans i ett kollektiv eftersom deras föräldrar lever i en annan grupp?

Än en gång, jag är ledsen att det tog flera månader att lägga upp ett nytt kapitel. Men vad tyckte ni om kapitlet? Ge gärna konstruktiv kritik!

Brava!

Thanx^^