Den Andra Alice i Underlandet

Här kommer första kapitlet!
Jag kan medge att början kan vara liiiite obehaglig för vissa, men annars så tror jag inte att det är någon fara att läsa den.

Kapitel 1: Ner genom kaninhålet

Tre timmar tidigare…
Den vita kaninen sprang fort på gräsplätten så det var väldigt svårt att hinna med den.
I sista ögonblicket innan den försvann så kunde man se att den sprang in i en mörk granskog nerför kullen. Det enda som var lite underligt, var att denna gången var det inte Alice som sprang efter kaninen.

Det var två barn, en elvaårig pojke som hette Stewie. Han hade kort blont hår och han hade gröna ögon.
Men istället för att bära den blåa klänningen med förklädet, som Alice gjorde i berättelsen så hade han en blå tröja och vita shorts.
Den andra var en tolvårig flicka som hette Lucy. Hon hade axellångt mörkbrunt hår och bruna ögon.
Hon hade röd kofta och röda shorts.

De följde efter kaninen in genom skogen.
Just när de klev in genom skogen så började mörkret utanför och skräcken spred sig.
”Vi kanske borde vända om”, sa Stewie lite osäkert och såg sig omkring. Skogen var riktigt spöklik och såg ut att vara tagen ur en skräckfilm. ”Okej”, sa Lucy och de båda började gå mot utgången… då ett tjockt träd föll om kull framför ingången.

”Tror du att du kan ta dig upp”? Frågade Stewie. ”Åh, nej, jag tror inte det, jag brukar vara bra på att klättra, men detta trädet är lite svårt att klättra upp på”, sa Lucy, då hon kämpade för att ta sig upp , utan framgång.
Det gick inte att ta sig över, det fanns inga andra utgångar, det enda som fanns inne i skogen var en lång rak stig som ledde ner till en mycket liten mörk svart grotta som ledde neråt.
De hade onda aningar men närmade sig långsamt grottan.

”Den här grottan får mig att tänka på Alice i Underlandet… fast om det skulle vara Alice i Underlandet så hade väl inte vi varit här, ingen av oss heter ju Alice”, sa Stewie och satte sig ner på huk och började undersöka grottan.
Men den var för mörk för att man skulle se någonting inuti så han sträckte in huvudet av nyfikenhet, sedan vågade han krypa in helt.
”Stewie, borde du inte komma ut snart? Det ser smutsigt ut därinne”, sa Lucy.
”Okej, sa Stewie och började backa långsamt. Men precis när fötterna kom utanför grottan så började det kännas som att marken var helt borta. Det var som att den aldrig hade varit där för att nu plötsligt föll Stewie ner helt okontrollerat.
”AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA”!
Lucy reagerade då. Trots skräcken av vad som kunde finnas därnere så tog hon till allt mod hon kunde bära och kastade sig fort in i grottan och föll.

Fallet kändes som att det varade i flera timmar.
Lucy började snart tycka att det kändes som att det aldrig skulle sluta.
Hon visste varken om Stewie fortfarande föll eller hade nått marken där under, för att hon kunde inte höra eller se honom.
Nutid…
Lucy hade ramlat ner i ett fuktigt, kallt cirkelformat mörkt rum med vit och svart rutigt golv och mörka väggar. Rummet var inte särskilt stort, men inte trångt heller.
Runt hela rummet fanns det dörrar i alla formar, de var olåsta, men allt hon kunde hitta var döda kroppar inuti dem. Många barn hade visst varit där före henne.
”Lever du Stewie”? Frågade hon. Hon såg sig omkring. Sedan såg hon att Stewie satt och höll i en liten bronsnyckel.
”Vart tror du att vi är”? Frågade Lucy förvånat.
”Fråga henne”, sa Stewie lugnt och pekade mot ett skelett med svart hår, blå klänning och vitt förkläde. Lucy insåg då att det var Alice, och nu befann de sig i ’Rummet med de många dörrarna’.

”Åh, vad läskigt! Tror du att de dog för att de aldrig listade ut hur man tog sig ut”? Frågade Lucy. ”Jag vet inte”, svarade Stewie.

I mitten av rummet så fanns det ett glasbord med tre ben där en flaska med en slags vätska stod. I berättelsen stod det ju att en av utvägarna hade med den mystiska flaskan att göra, men samtidigt blev man ju fundersam, för att berättelsen hade ändrats när man väl såg det i verkligheten, vad man läst så var det inte heller meningen att Alice skulle vara död.
Man kunde lätt missta allting för att vara en mardröm, men det var mycket verkligare än någon dröm man någonsin kunnat drömma.

Det var verklighet.
Eftersom att det i vilket fall inte skulle löna sig att vänta på räddningen så gick Lucy fram till glasbordet och tog upp flaskan och läste etiketten på den som var fastknuten runt korken på flaskan.
Man förväntade sig att det skulle stå ”DRICK MIG” som det gjorde i boken, men tyvärr stod det något annat.
”DRICK INTE! INNEHÅLLER GIFT!” Läste hon.
Det var skrivet i blod.
Kanske det var dödsorsaken? I vilket fall så ville någon förhindra någon annan att råka ut för samma öde genom att skriva det i blod.

Fast när man tänkte efter så hade drycken lika gärna kunnat vara som i boken och att någon bara försökte förhindra andra att hitta ingången till Underlandet.

Bredvid flaskan så stod det också en liten ask med kakor inuti. De hade glasyr på sig, precis som boken sa, men precis som drycken så stod det inte ”DRICK” eller i detta fallet ”ÄT MIG” utan det stod ”ÄT INTE! INNEHÅLLER GIFT!”
”Senast jag läste boken så var ingången en mycket liten dörr nära glasbordet”, sa Lucy då hon inte kunde se dörren någonstans.

”Öh, Lucy, jag tror att jag vet var dörren finns”, svarade Stewie och pekade upp.

Sedan kollade Lucy upp.
Dörren var tre meter upp i luften. ”Men hur tar man sig upp dit”, sa hon. ”Man måste både vara väldigt liten, men ändå lång för att nå upp”.
Det var en omöjlig åtgärd.

Fast sen när Lucy kollade på flaskan så, om man slet av tråden från etiketten och på något sätt lyckades göra tråden längre så skulle hon kunna fästa fast tråden vid dörren och klättra sig upp.

Hon berättade om sin teori för Stewie. Han höll med.

Han testade att ta loss tråden och smutsa ner tråden med smulor från kakorna.
Som tur nog så fungerade det.

Lucy gick sedan fram till glasbordet och drack en klunk från drycken.

”Vad gör du? Du kommer ju dö”! Utbrast Stewie och sprang fram för att stoppa henne.
”Men i vilket fall, vare sig man krymper… eller dör… så är det bättre att det innehåller gift istället för att man blir fast i rummet i all evighet”, sa Lucy.

Hon krympte först en halv meter, sedan 10 centimeter till, sedan 10 centimeter till, och just när man trodde att det slutat så krympte hon ännu mer.
När hon bara var 10 centimeter lång, så slutade det äntligen.
”Åh, vad tur! Jag dog inte”, sa Lucy glatt.
”Okej, men om jag nu överlever kakorna så borde väl jag nå upp till dörren där jag kan fästa tråden”, sa Stewie sedan.

Han åt först en bit av en vaniljkaka och började växa lagom lång för att kunna nå upp till dörren där han kunde fästa fast tråden, den lilla bronsnyckeln passade perfekt i låset och dörren öppnades. Då började Lucy klättra upp och klättrade in genom dörröppningen.
” Stewie! Du bara måste se vad som finns härinne”! Sa Lucy chockerat.

Sedan drack Stewie lite ur drycken som var i flaskan.
Den smakade faktiskt lite som en slags hallonsaft, fast den var inte så god eftersom att om den hade haft ett ”Bäst före” datum så skulle det nog ha gått ut för några år sedan.
Han krympte mycket, och till sist var Stewie bara några centimeter lång och klättrade upp han med, och sen stirrade han som paralyserat när han väl fick se vad som fanns innanför dörren.

Jättebra! Lite läskigt med kroppar och sånt, själv hade jag nog blivit livrädd haha

Faktiskt jag också!
Men det är tur att de hittade ut ur det läskiga rummet i alla fall! Jag tror faktiskt inte att det dröjer länge förrän kapitel 2 kommer ut, eftersom att kapitel 1-3 är färdigskrivna, det enda som var problemet var att jag inte kom på något passande namn till huvudpersonerna.
(Medan jag skrev så hette de mitt och Fortunias riktiga namn eftersom att jag kom på början på berättelsen tillsammans med henne)

Okej, om du kommenterar igen Sofia Albuslover så lägger jag upp kap 2.

Jag ska läsa strax ♥^^

Tack för att du gav en kommentar!
Nu kommer kap 2 ^^!

Kapitel 2: Den Vita Kaninen

När han kom ut så stod han på den vackraste äng han någonsin sett.
Himlen var i en vacker turkos färg, gräset var detsamma som vanligt, men växterna såsom, träden, buskarna och blommorna hade förvandlats till godis. Träden var av polkagrisar eller choklad, buskarna var av mint, blommorna var någon sockerblandning och en bit bort kunde man se ett vackert vattenfall med choklad istället för vatten.

”Åh! Vilket paradis!” Sa Stewie när han såg det. ”’Visst är det”, sa Lucy och började äta av växterna. Stewie gjorde detsamma och sprang sedan fram till ett vattenfall med choklad istället för vatten och började dricka choklad tills han fick ont i magen.

Då plötsligt kaninen dök upp bakom honom.

Han bar den blåa klassiska kavajen, den fluffiga vita pälsen och silverfickuret som symboliserade hans stressade själ.
”Du borde inte vara här! Hjärter Dams arméer brukar gå genom denna vägen varje kväll för att döda såna som kommer från er värld. Senaste gången som människor lyckats ta sig in så har deras önskningar varit att rädda landet från henne”, sa kaninen med nervös röst.
Stewie och Lucy stirrade bara konstigt på honom.
”WOW! EN PRATANDE KANIN”! Sa Lucy förvånat och gick fram och började klappa honom. ”Uff! Vad är detta för fasoner”? Sa han och gjorde en gest för misstyckande.

”Ni måste ursäkta min vän Lucy, det känns bara så konstigt att höra kaniner prata eftersom att det inte är något vi ser i min vardag, men i vilket fall så verkar allting möjligt efter att ha ramlat nerför ett hål i marken som jag antar är ditt kaninhål”, sa Stewie.

”Jag föredrar att bli kallad Oswald och ja, det är mitt kaninhål, det är för att det var jag som skapade denna världen, men problemet var att när jag skapade världen så råkade jag skapa henne, som så småningom, tänk dig ett slags virus som stänger ner immunförsvaret, ungefär så var det när hon stal min värld”, sa kaninen.

”WOW! Men i vilket fall så tycker jag att det låter som en vettig idé att försöka rädda landet från henne”, sa Lucy.
Oswald ryckte till.
”NEJ! Alla som har försökt, har DÖTT! Du får inte begå samma misstag, det går inte att göra någonting”, sa han mycket allvarligt.
”Ja, men kan du säga vad vi borde göra då, vi kan ju precis inte komma ut härifrån heller, så vi måste ju göra någon nytta härnere”, sa Lucy.
”Åh, är du helt säker… för många andra före dig har tagit på sig det uppdraget… utan framgång, men om ni är helt säkra…”, sa Oswald innan han avbröts.
”… det är vi”, svarade Lucy.
”… så är det bäst att vi skyndar oss hem till mitt hus innan skymningen, när det har mörknat så kommer det vara fullt av hennes soldater strömmandes hit för att leta efter fler barn som ramlat ner genom min håla”, sa Oswald.

Solen började långsamt gå ner.

”Vi borde sätta fart nu”, sa han och skuttade iväg uppför en kulle med vackra polkagristräd runtom, med en stig uppför kullen som istället för småsten var prydd med runda muffinsmulor.
Om man hoppade högt uppe på kullen så kunde man ibland nå molnen, och de var till och med greppbara eftersom att de bestod av sockervadd.
Lucy blev frestad och slet loss en bit från ett moln och började äta på det.
”Mm, det smakar jättegott”, sa hon. Oswald gjorde en ännu mer stressad min. ”Nej, nej, nej! Kom nu! Vi har inte tid med såna dumheter!” Sa han och drog bort henne.
”DUMHETER?” Sa Lucy sedan förolämpat men följde efter kaninen.

Medan de gick så frågade Stewie allvarligt Lucy.
”Var du verkligen tvungen att anmäla oss till ett hjältemodigt uppdrag som vi nog inte kommer klara”? Frågade Stewie och darrade. Han kände sig faktiskt inte så hjältemodig just nu.
”Men Stewie, om vi inte gör någonting bra härnere så betyder det bara att vi föll ner förgäves, och jag vill inte tro att vi gjorde det i onödan, och samtidigt så tjänar man alltid något på att göra goda gärningar, men man inser det inte alltid”, sa Lucy.

Stewie förstod då att Lucy förmodligen hade rätt.

En halvtimme senare nådde de en gräsplätt som var fylld av stora stenar och flyttblock. ”Flytta stenen med den röda markeringen på till vänster så kan du se att den står exakt ovanpå en tunnel, den tunneln är en hemlig ingång till mitt hus”, sa kaninen.
Stenen var mycket stor, tung och det tog mycket på krafterna bara att flytta den två centimeter, men så lyckades de få det överstökat.

De båda två kröp ner i den trånga tunneln. Den var mörk lång och fuktig, men inte likadan som den andra tunneln som fick en att falla flera mil, så det dröjde inte länge förrän man kom upp under en lönngång som var dold under en matta i vardagsrummet.

Anledningen till att kaninen inte gick den vanliga vägen, var för att Hjärter Dam hade satt pris på hans huvud och hennes soldater bevakade hans hus dygnet runt. Han berättade också att han aldrig kunde tända ljus, använda sig av elektricitet eller ens stå upp inomhus. Man fick krypa på golvet för att inte bli upptäckt i fönstren eller för att föra oväsen.
Hjärter Dams undersåtar hade så bra hörsel att de till och med kunde höra en myggas vingslag.

”Vad hemskt liv du har, om jag var du skulle jag inte vilja stanna kvar, varför bor du ens här om du kan bo ovan jord”, sa Stewie.
”Det vill jag inte heller, men tala lägre! Alla har inte den turen att kunna ta sig härifrån och jag vill att det fortfarande ska innehålla all den glädje den hade när jag skapade det. Jag hör inte hemma i ditt land, så det är bättre att försöka bli kvitt Hjärter Dam än att fly från henne”, viskade Oswald.
”Åh, jag förstår, men hur ska vi kunna lyckas med det”? Frågade Stewie.
”Åh, jag har verkligen ingen aning”, sa Oswald. ”Jag minns att Alice och jag hade en idé om att ifall vi fick tag på Hjärter Dams amulett så skulle jag kunna få tillbaka mina krafter och befria Underlandet från henne”, sa kaninen.

”När jag föddes, så var jag mycket mer speciell än de andra kaninerna i min flock, så efter att jag skapade mitt rike, så skapade jag även Hjärter Dam som kunde hålla mig sällskap, men hon hette ju såklart inte Hjärter Dam då. Jag döpte henne till Victoria Hearthy eftersom att hon var lika kärleksfull som drottningen i England och var mycket artig mot landets invånare, jag gav henne då en amulett som jag gjorde av min magi som kunde ge henne halva min kraft eftersom att vi var så bra vänner, eftersom att båda halsbanden var formade som halvor från ett hjärta så fick hon sedan titeln Hjärter Dam”, sa kaninen innan han tog ett långt andetag.

”Men sen då en dag då vi höll på att klättra i ett träd så ramlade hon från tio meters höjd och var nära att dö, men jag lyckades få henne att överleva, trots hennes hårda huvudskador, men hon var aldrig densamma efter olyckan”.
Snart stal hon även min del av krafterna och började befalla djuren att göra hemska gärningar och blev snart även Underlandets diktator. Allt hopp verkade förlorat då hon satte igång ett stort inbördeskrig mot de som inte lydde henne”, sa Oswald innan han fortsatte.

”Då allt hopp var förlorat, så föll Alice ner från himlen. Hon fångade snart mitt intresse och hon var lika intresserad som jag var, och vi blev snart bra vänner. Hon liknade Victoria Hearthy på pricken, hon hade Victorias varma leende och var lika nyfiken på saker och ting som henne, och visade mig att hon var Underlandets räddare i nöden.”
”Så vi gjorde en plan om att bryta oss in i Hjärter Dams slott för att stjäla hennes amulett, ända tills Alice blev upptäckt av Hjärter Dams förtrollade kortsoldater när vi precis hade nått drottningens sovrum, men efter att vi upptäcktes så ändrade Hjärter Dam sina åsikter angående vad som var säkert eller inte, och gömde amuletten sedan någonstans i slottet och avrättade Alice för att sedan använda hennes kropp som ett sätt att avskräcka folk utomlands att komma in i Underlandet”, sa kaninen och snyftade eftersom att han kände skuldkänslor efter att lyckats fly men att Alice dog.

Så det var därför det stod att det var giftigt... Hjärter dam ville inte ha fler barn från ovanjorden i sitt rike. Vad hemskt att Alice dog... Hoppas att de kan rädda underlandet

*bevakar*
har inte läst allt än men jättebra skrivet spännande också

Förlåt att jag inte kommenterat men glömde bevaka...
Ja, jag har alltid varit glömsk.
Men nu bevakar jag och ser fram emot nästa kapitel!

jag längtar till nästa kapitlet, men sa sa du inte att tredje kapitlet var färdigskrivet?