Under Körsbärsträdet

Jättebra!

AWESOME! Jag hittade den nyss och jag bara: Elementen Författaren har bästa smaken!

xD Haha, nej, men bevakar! :3

Hahah åååh vad kul att ni gillar! Makes me soooo happy Här har ni Kapitel 3!!


Kapitel 3
Vad händer?!

"...Syllivan?! Vad... är... det här..., ska inte du vara typ stendöd?" Jag var alldeles chockad, VI HADE JU BEGRAVT GUMMAN FÖR 6 ÅR SEN!!! Hade jag somnat i soffan eller något, var det här bara en (sjuk) dröm?
"Det är inte en dröm, sötnos, Trädet gav mig livet tillbaka! Tyvärr... så sprack det i två delar... du kommer nog inte kunna få några fler krafter är jag rädd..." Sa Syllivan utan sorg. Jag blev lite rädd, det här var inte kvinnan jag kände från förut, det här var någon annan...

Syllivan såg hur chockad jag blev, och dirigerade mig till min soffa. Hon vräkte ner mitt fotoalbum, men jag märkte inte det. Hon gick ut i köket för att koka te, vilket visade än mer på att det inte var Sylivan; Syllivan som jag kände, hade sådana besvär med knäna, att hon bara kunde hasa fram. Denna kvinna gick med spänst i bena. När hon kom tillbaka hade hon med sig doftsalt i en burk. Hon satte sig lätt ner i en fåtölj, och förklarade att hennes mun var vidöppen när hon kom upp ur Trädet, så hon hade fått i sig många bär, och lite av saven, vilket gjorde att hon hade väldigt många krafter nu, och blev yngre hela tiden. Jag såg att det stämde, hon hade börjat få två till tre slingor med brunt hår. Hon hade också färre rynkor. Jag var för omtöcknad av luktsaltet, så jag poängterade inte att vi mottagare bara klarar av ett bär var femte år, och att det måste vara samma. Jag började få tunnelseende, en försenad reaktion på chocken när hon dök upp på min tröskel, med regnet piskande bakom sig.

Jag vaknade till Syllivans ansikte, och den lila flaskan med luktsalt. Hon stoppade in den under min näsa, och plötsligt var det inte konstigt att Syllivan var här. Det hörde till vardagen att döda gummor kom hit.

Om man hade sett min själ som en rosa, päronformad massa, och luktsaltet som en mörklila gas, skulle man sett hur gasen tog sig in genom min näsa, upp till min hjärna. Där skulle den lagt sig som en hinna över mina minnen, korrigera lite där. Sen skulle man se hur den tog sig in i blodomloppet, och ner till hjärtat. Där skulle den lägga sig över mina hjärtkamrar, lugna mitt skenande hjärta, till en lugn nivå. Sedan skulle den åka vidare till mina lungor, lägga sig som sot i dem. Och det är där våra själar sitter. I den högra lungan sitter den, den päronformade saken, som är VI. Röken lade sig över den, sedan gled den in i den. Den snurrade runt därinne, och fick andra saker att snurra runt, hamna ur balans. Det första som hamnade ur balans var min rädsla. Nu var jag inte rädd för saker mer, och att inte vara rädd kan verka härligt, men det är farligt. Då är man inte rädd för vapen, bilar, tåg, bomber, så man kan lätt bli skadad. Om man inte får instruktioner om hur man ska göra. Det var det Syllivan hade blivit nu, min instruktör.

"Lilla gumman då, kom, sätt dig i badrummet, vi måste fixa ditt sår, tänka sig, du lyckades hamna rakt på ditt fotoalbum, rakt på kanten, kom sätt dig, jag ska bara hämta en handduk..." Syllivan babblade på, men jag tog inte in något. Hon kom tillbaka med en snaggare, ett mörkgrönt shampoo (när hade jag köpt det?...) och en blodröd, parfymerad frottéhandduk. Hon började med att snagga mitt redan ganska korta hår på vänster sida, där jag fått ett sår. Hon sköljde såret, hade på alsolsprit, och lät det torka in. När det torkat tvättade hon mitt hår med det gröna shampoot, sköljde ur det och torkade med den röda handduken. Shampoots häxkraft tog sig ner genom hårrötterna, och färgade håret mörkt rödlila på samma gång. Det tog sig ner till min själ det med, och fick luktsaltsröken att snurra snabbare. Den gröna shampoogeggan lade sig som en tung slöja över utsidan av själen, och färgade den grön. Parfymen på handduken tog sig också ner till själen, och triggade också igång röken. Den började bli som en tornado, och satte snurr på mitt samvete och min känsla för rätt och fel. Parfymen lade sig tillrätta i min hjärna, över mina minnen, så jag började minnas mindre och mindre. Men jag märkte ju inget av det, eftersom jag svimmat igen.

Mitt undermedvetna kämpade med att få mig att vakna, men jag ville sova bara lite till. Så jag gjorde det. Jag började andas djupare och regelbundnare, och andades samtidigt in mer av luktsaltet som Syllivan ställt bredvid min kudde. Men det visste inte jag. Jag snusade på som ingenting.

Jag hade så ont. Syllivan hade tagit nästan alla körsbär, och ätit upp de. Hon kunde göra det eftersom hon varit begraven nära mig. Sedan hade hon hämtat en yxa, och kluvit mig mitt itu så långt hon kunde nå. Jag hade skyddat bilden av Zorro, och Ediths Körsbär så gott jag kunde, och hon hade inte märkt det. Jag kände att det var dags att träda fram. Jag började med att använda mina egna krafter för att läka mitt hem, det vackra Trädet. Sedan drog jag in mitt medvetande från grenarna, och samlade de i yttersta spetsen av en ytlig rot. Jag grävde ett hål med Jord, och samlade mitt medvetande. Jag skapade mig en kvinnlig kropp med hjälp av några blommor. Det lustiga med Trädet var att det kunde vara körsbär OCH blommor på samma gång. Det skulle ta några dar, men snart skulle jag ha en fullt fungerande kropp. Då skulle jag skynda mig att rädda Edith. Syllivan hade lämnat en liten del av sitt medvetande i mig, så jag kunde se vad hon gjorde. "Jag kommer Edith"

AWESOME! Gillar det starkt :3

Den är mycket bra ;3

Yay! ^.^ Det är så kul att ni gillar den! Det blir nog ett nytt kapitel imorgon eller om två dagar, ska ut och shoppa med mina vänner imorgon

Nononono!!!

Du är så bra på att skriva att jag typ gråter... snälla, låt inte Syllivian ta över Edith! Trodde hon var snäll...

Love this story!

Aaaaaaaaaw thx! Kapitel kommer ikväll hoppas jag! Om det är något särskilt ni vill att jag tar med i historien så är det bara att skriva här eller uggla mig

Jättebra!