Makten - HP-fanfiction

Jättebra!^^♥ Ingen kriktik behövs här ♥

Hoppas Rose och Jack klarar sig!!

EDIT; Ska skiva en bättre kommentar nät jag är inte inne på Mobilen ♥

:o I NEED TO REED! More! MORE! MORE!!MORE!!! MOOOOORE!!!! fast... "Försöker tänka ut nåt sätt att komma ut ur det" Hermione och Ron lever väl? Det borde typ vara ledare för motståndsrörelsen... Och Luna? TIPS: Låt Jack och Rose träffa dem!

Du kommer få se... Men tack så mycket för tipset! ^^
Här kommer nästa kapitel, som förhoppningsvis är lite längre
---

Kapitel 3
Stegen stannade upp, och Rose tog sig långsamt upp från den sittande position som hon var i, och gav mig en skräckslagen blick. Både hon och jag visste vad som väntade där utanför dörren till godsvagnen vi satt i. Båda av oss visste vad som väntade utanför tågdörren.

Ett svagt klickande ljud hördes plötsligt och solljus strömmade in när dörren plötsligt slogs upp. Utan att tänka före tog jag tag i Rose och rusade kvickt iväg till ett av de skuggiga hörnen, längsmed samma vägg som den numera öppna utgången. Två personer kom inspringande, med en varsin stav redo i sina händer. De satte igång att smyga omkring med ryggarna vända mot oss, men med synen på deras hår så kunde jag vara nästan helt säker på att det var en man och en kvinna; den ena hade ganska kort, orangefärgat hår och den andra hade långt, lockigt och gyllenbrunt.

Jag riktade blicken mot Rose, som stod precis bredvid mig, och formade med läpparna ordet "Dörren". Hon skickade en frågande blick mot mig och verkade inte förstå vad jag menat, så med min hand i hennes tippade jag fram mot utgången ur vagnen utan ett ljud. Men de andra var ett steg före.
- Lamslå! hörde jag ett rop bakifrån och jag kunde känna hur alla delar av kroppen frös till, inklusive de delar jag inte ens visste fanns.
Tillsammans med Rose i handen föll jag ner på rygg på det hårda trägolvet, och till min förvåning fick jag äntligen se ansiktet på en av våra angripare. Och det var just det som förvånade mig, för dödsätare visade aldrig sina ansikten utan bar endast förskräckliga masker dygnet runt. Alltså kunde inte det här vara någon av dem.

Killen som jag sett håret på bakifrån, satte sig ner på huk bredvid mig och tittade länge ner i mina ögon med sitt fräkniga ansikte, utan att säga något. Tillslut bröt han tystnaden:
– Eh... Hermione? sa han och riktade blicken uppåt.
– Jaa, Ron? hördes en annan röst.
Den orangehåriga killen, som tydligen hette Ron, riktade blicken ner mot mig igen.
– Jag tror faktiskt inte att det här är några dödsätare... snarare mugglare.
Tjejen med lockigt hår, Hermione, gick fram mot mig och böjde ner sitt huvud så att hon kunde se mitt ansikte. Hon lät sedan blicken vandra vidare över mina kläder, mot Rose som låg lam bredvid mig, och till sist tillbaks på Ron igen.
- Du har nog rätt, sa hon och bet sig i läppen.
Hon drog fram sin trollstav, riktade den mot mig och sa med ett par lätta ord:
– Renervate!

En uppfriskande känsla flödade igenom min kropp, och jag kunde känna hur varenda liten muskel, varenda liten nerv, vaknade till liv igen. Jag öppnade munnen för att säga någonting, men stängde den sedan igen. Det var så många frågor som kretsade runt i mitt huvud just nu att jag inte visste vilken jag skulle välja.
– Det är okej, jag förstår att inte du förstår någonting, sa Ron och log mot mig. Vi trodde bara att ni var ett par av Ni-vet-vems anhängare, dödsätarna. Men ni vet ju såklart inte någonting om honom eller hans dödsä...
Jag avbröt honom, och sa lite snabbt tillbaks:
– Efter att ha sett tusentals och fler tusentals av människor dö, så jo, då vet man exakt vilka de är. Vi är inte längre några okunniga "mugglare" som inte vet någonting om er eller er magivärld.
Ron tittade chockat på mig. Han hade antagligen inte förväntat sig ett sådant svar från någon som jag: En mugglarpojke vid 12 års ålder.

Ron väntade en stund och verkade fundera på vad han skulle säga, men sträckte sedan ut en hand mot mig.
– Jag är Ronald Weasley, men du behöver bara kalla mig för Ron. Tjejen här heter Hermione Granger, sa han och pekade uppåt mot Hermione som just nu höll på att väcka Rose.
Ron hängde kvar med blicken på henne, och han hade förälskelse i blicken, det kunde jag se. Efter en stund tittade han tillslut på mig:
– Vart var vi nu igen? Just det, vi är båda två medlemmar och ordförande i S.T.H.M.N.V.V som står för Samlingen för trollkarlar och häxor som är mot Ni-Vet-Vem.
Jag skakade osäkert Rons hand, och tog mig sedan upp på fötter.

Hermione gick fram till mig med Rose bredvid sig, och även hon log och skakade min hand.
– Ursäkta för det där vi gjorde... hon tittade generat bort.
- Det är okej. Men jag förstår fortfarande inte vilka ni är, sa jag.
Hermione fnissade till lite och tittade in i mina ögon.
– Vi kan förklara på vägen, sa hon och pekade ut genom dörröppningen, mot de sönderfallna husområdet som låg utanför.

Bakom mig avbröts vi plötsligt av ett kleggigt ljud, som om någon trampat i bajs. Och det var det som hänt också, för borta i ett av vagnens hörn stod Ron, med sin ena sko i något brunt.
– Vad i... Är det här tigerbajs?

HAAHAHA DÄT FICK DU VAD DU RONALD!!!!!♥ xD

Jättebra! Jag pustade utbär jag såg att det bara var Romione där ♥

Jag LÄNGTAR PÅ FORTSÄTTNING, för jag vimlets vad de ska göra nu! ♥

Men jag undrar en sak: Var inte Jack 12 år? Hade jag för mig bara då.... x)

Tror inte jag har skrivit någonting om det tidigare... xD Men, vad tycker du han passar bäst som, 12 eller 15? x)

12! ^^♥♥♥♥♥♥♥♥

Okidoki, då är han 12 nu...

3...2...1
HÄRMED VIGER VI JACK NÅGONTINGSON TILL 12-ÅRSÅLDERN xD C:

Haha! xD GRATTIS JACK!

Dumt att jag har slut på tummar, annars skulle du fått en till... ♥

Nu kommer äntligen ett till kapitel! Trevlig läsning ^^
---

Kapitel 4
Vi vandrande fram i en by, eller rättare sagt en förre-detta by. Husen som var helt hopfallna, förstördes antagligen för flera år sedan men med tanke på de små träfllisorna och dammet som fortfarande flög runt i luften så kunde lika gärna fienden varit här för bara någon timme sedan.

– Hogsmeade... sa Hermione med sorgset där hon gick bredvid mig.
Jag tittade frågande på henne, och sedan ner på Rose, som verkade förstå minst lika mycket som mig.
– Åh just det... Den här byn kallades en gång för Hogsmeade, den enda trollkarlsbyn som fanns i Storbrittannien, sa hon.
Ron fortsatte hennes mening:
– Japp. Under tiden då vi gick på Hogwarts, alltså magiskolan som ligger här i närheten, så fick vi ofta gå hit under julloven. Många minnen har man härifrån... Tre kvastar, sa han och pekade på ett litet sönderfallet hus med skylten Tre Kvastar liggandes mellan träplankorna på marken, kvar som den enda kvarlämnade delen av hur affären en gång sett ut.

Vi gick vidare bland stugorna under en lång tystnad, när jag tillslut frågade:
– Så... En lite närmare förklaring den här gången, vilka är ni egentligen och hur kommer det sig att det var just ni som hittade oss där inne i tågvagnen istället för en av dödsätarna egentligen?
Hermione tittade med en allvarlig blick på mig.
– Vi är två av de få goda trollkarlarna och häxorna som finns kvar i världen. Ni mugglare vet inte så mycket om trollkarlsvärlden som fanns innan Voldemort kom till makten, men på den tiden fanns iallafall Hogwarts skola för häxkonster och trolldom, en magi-skola där både jag och Ron gick med vår kompis... Harry... Harry potter. För ett par år sedan, när Voldemort hade blivit som starkast, tog han sig till Hogwarts och började kriga mot oss, med ett mål att döda Harry, något som han längtat efter att göra flera, flera år. Och han lyckades med det...

Hon tittade ner mot marken, och jag kunde se hennes ögon vattnas lite lätt. Även Ron verkade fälla en liten tår nerför kinden. Den där Harry hade nog varit en väldigt god vän till de båda två, och antagligen en stor fiende till Voldemort. Harry Potter... Jag hade hört hans namn någon gång förut, men kunde inte minnas när och var någonstans. Hermione tittade upp igen:

– Och hur vi lyckades med det där i tåget... Det var vi som styrde tåget hela tiden förstår du. Lång historia det där, vi var på jakt efter Voldemort och så mötte vi på några dödsätare vid...
Ron avbröt henne plötsligt genom att peta på ett litet ruckel till hus. Han gick fram och knuffade bort ett par plankor. Under plankorna fanns ett djupt hål, med en stege hängandes ner: En underjordisk gång.
– Damerna först, sa Ron och hånlog åt Hermione och Rose.

– Ron, Hermione!! Ni förstår inte hur oroliga vi har varit! ropade en rödhårig tjej när vi kom ut ur den underjordiska gången vi precis vandrat igenom.
Hon hoppade upp och kramade om de båda två, och lät sedan blicken glida vidare på mig och Rose. Hon log.
– Åh, välkomna ni också...! sa hon och viskade sedan diskret åt Ron ("Varför tog du med dig mugglare hit egentligen?" .
Jag borstade bort lite jord från tröjan och såg mig sedan omkring. Vi befann oss i en sal, en stor, gammal och lite sönderfallen sal. Tecken på att fienden hade varit här också syntes på sina ställen.

Ron vände sig mot oss och sa:
– Välkomna till Hogwarts, S.T.H.M.N.V.V's såkallade "högkvarter".
Innan jag hunnit svara hördes ett ilande högt skrik.

WOW! BRAAAAAAA! Nooo! IS HARRYS DEAD?!
I HATE U VOLDEMORT, I HATE, HATE HATE YOU!!!!!


JÄTTEBRA KAPITEL, som alltid! ♥