(Drarry) Lycklig och förvånad

När jag kommer på nånting. :<

Hihi
Bara det blit mer så blir jag glad!

4. I dina ögon

Draco knuffade ned Harry från sin säng. Han drog fram sin stav (..nej pervos, inte den staven) och riktade den mot den mörkhåriga pojken. Harry letade desperat efter sin stav, men hittade den inte. Antagligen var den bland hans egna kläder. Han suckade och hoppades verkligen att ingen skulle komma in nu. Han var tillräckligt retad av folket i Slytherin. Han behövde verkligen inte mer hat.
"Malfoy.. Gör inget du kommer ångra nu.", sa Harry lugnt och ställde sig upp.
Men Draco fortsatte att peka på Harry med sin stav, hans ansikte var helt neutralt.
"Jag vet att du..", började Harry.
"Du vet ingenting om mig!", avbröt Draco med hög röst.
"Du är dryg och patetisk, precis som din far. Så mycket vet jag i alla fall. Men han måste vara stolt, nu när du kan springa hans små ärenden."
Det såg ut som att Draco skulle bryta ihop. Hans kalla fasad bara rann av, och han sjunk ned i sin säng.
"Gå då, gå och berätta för Dumbledore.", sa han irriterat.
Han pratade så tyst, så tyst. Harry hörde knappt vad han sa. Det blev en ännu konstigare stämning. Nu borde han ju antagligen dra därifrån, skynda sig till Dumbledore och berätta om Malfoy. Han kom då ihåg hur han var klädd och brast ut i skratt.
"Vad är det som är så kul, Potter?", fräste Malfoy och tittade upp. Det verkade som inte han heller hade tänkt på Harrys nya kläder, men ett flin dök upp på hans läppar. "Pansy har snyggare ben i alla fall."
Harry himlade med ögonen, men kunde inte låta bli att le. "Jo, ja. Jag håller nog med."

"Varför är du kvar?", frågade Draco efter en stunds tystnad.
"Jag vet inte.", svarade Harry. Fast det var inte helt sant. Han gillade att vara där, med han. Och det skrämde honom. Han ville fråga om märket, om Voldemort, om Lucius. Han ville fråga om så mycket.
"Är du stolt över den där?", frågade Harry till sist.
"..den där? Menar du min..?", Draco kollade undrande på honom.
Harrys ansikte flammade upp.
"Nejnej alltså märket.", sa han snabbt.
Draco kom ihåg sin fars ord. Bär den med stolthet. Men helt ärligt hade han bara burit den med skam, för han var så äckligt feg.
Han skakade på huvudet och lät fingrarna smeka täcket.
"Nej, jag är inte stolt över den. Kan du gå nu?", sa han trött.
"En sista fråga bara.", sa Harry.
"Vad?"
Harry kliade sig i nacken.
"Jo eh, jag skulle inte kunna få låna ett par byxor eller så?", mumlade han.
"Jag som tycker att du passar bra som transa.", sa Draco och flinade smått.
Men han gick ändå mot den lilla byrån och drog ut den sista lådan. Han tog ut ett par gamla, ganska slitna byxor och räckte fram dom. Men han kunde inte släppa taget om dom. Det var inte för att han var fäst vid byxorna, nejnej. Det var för att han var fast. I dom där förbannade vackra ögonen.
Sedan hände något som ingen av dom någonsin skulle kunna tro, i för sig hade den senaste timmen varit väldigt skum i allmänhet, men Draco blev förvånad över sig själv. För han stod plötsligt där, med sina läppar mot Harrys. Och fan vad han älskade det.
~
Nu blev jag faktiskt ganska nöjd, haha. Men antagligen för att det blev smått misstolkat. Jag gillar misstolkningar.
Men whatevah. Mer? ^-^

Jätte bra kapitel! Det här är ju riktigt spännande!

"(..nej pervos, inte den staven)"

Meen vad menar du, jaag skulle aaldrig tänka såå... *mycket oskyldig min*

Haha, nej men det var ett verkligen superbra kapitel c:♥

5. Det står en ängel vid min säng

"Vad gör du?", mumlade Harry när Draco drog honom mot sin säng.
"Jag vet inte.", svarade Draco och slog sig ned i sängen tillsammans med Harry.
Harry drog av sig dom väldigt obekväma kläderna, det tog lite tid då dom även var väldigt tighta och Draco kunde inte låta bli att skratta åt honom.
"Vart är Pansy egentligen?", frågade han och tittade på Harry, eller rättare sagt, på Harrys bara, muskulösa överkropp.
Harry ryckte på axlarna.
"Hermione har väl låst in henne någonstans. Saknar du henne eller?", sa han med ett litet flin.
"Nejnej, verkligen inte. Det är så lugnt och skönt utan henne.", sa Draco och skrattade till. "Men alltså, varför förvandlade du inte bara dig själv till mig istället, så kunde du hur enkelt som helst titta på min underarm?", fortsatte han.
Harry funderade. Han hade aldrig tänkt på det.
"Jag vet faktiskt inte, det här var Hermiones idé."
Draco sa inget mer, men det såg ut som att han satt och funderade på något. Harry sneglade på honom.
"Jag kanske borde gå.", sa Harry och började dra på sig byxorna Draco hade lånat ut.
"Va? Ehm, ja.", Draco tittade upp och log blygt. Det riktigt lyste om den mörkhåriga pojken.
"Men.. vi hörs väl.", sa Harry och började gå.
"Gör vi?", utbrast Draco dumt.
"Ja, du vet, vi går på samma skola.", flinade Harry och vände sig om.
"Juste.", mumlade Draco med ett lätt rodnad på kinderna.
Rodnaden fick honom att se väldigt söt ut. Det passade på dom bleka kinderna.
"Du verkar helt snurrig, du kanske behöver vila.", sa Harry, fortfarande med ett flin på läpparna innan han lämnade rummet.
Draco bara tittade efter honom och undrade vad som precis hade hänt. Pansy hade legat i hans säng. Nej förresten, det var ju inte Pansy. Det var Harry. Harry Potter hade legat i hans säng. Harry Potter hade fått låna ett par byxor. Harry Potter hade på sig dom byxorna nu. Han hade kysst Harry Potter. Han, Draco Malfoy, hade kysst Harry Potter.
Tänk om detta kom ut? Han bet sig i läppen och kollade mot den tomma ytan bredvid sig, där Harry hade suttit. Harry Potter. Han skrattade till. Det var faktiskt ganska trevligt att ha honom här. Stört. Det borde inte kännas så bra. Men det gjorde det. Han kände sig lugn. Han var.. glad. Tänk att Harry Potter av alla människor gjorde honom glad. Han la sig ned på rygg och tittade upp i taket. Tankarna bara virvlade runt i huvudet. Det här var en mycket, mycket konstig kväll.

DET ÄR SÅ BRAA I CANT EVEN♥

JÄTTE BRA!
Nu måste jag få veta fortsättningen!

6. Det var som om jag plötsligt förstod vad jag saknat, en frukost med dig och ditt nyduschade hår

"Men berätta nu Harry, vad hände egentligen igår?", frågade Hermione och tog en tugga av sin macka.
Eleverna hade fått tillåtelse att sitta ute och äta frukost, då det var så längesedan det var så fint väder.
"Jag-", började Harry.
"Malfhå glof på deff, Hawy.", avbröt Ron som hade hela munnen full av ägg.
"Ursäkta?", Hermione kollade undrande på honom.
Ron svalde och sa om det han försökte få fram.
"Malfoy glor på dig, Harry."
Harry följde Rons blick. Och jodå, visst stod Draco och stirrade som en idiot. Men han tittade genast bort när Harry mötte hans blick.
"Jag går och kollar vad han vill.", sa Harry tyst och började gå.
Han var glad över att slippa svara på Hermiones fråga. Han visste knappt själv vad som hade hänt igår.
"Harry? Du glömde din stav.", sa Hermione.
"Varför skulle jag behöva min stav? Vi ska ju bara prata.", sa Harry som om han skulle gå och prata med en kär gammal vän.
Hermione kollade fundersamt på Harrys ryggtavla.

"Malfoy.", Harry försökte låta så irriterad som möjligt, men det var svårt. Var han tvungen att se så förbannat lugn och snygg ut?
"Potter.", svarade Draco och flinade.
Kollaintepåhansläpparkollaintepåhansläpparkollainte- Fan vad fin han är. Harry fnissade nervöst och rodnade svagt.
Draco kollade bara roat på honom.
"Ville du nånting eller?", frågade Draco och drog en hand genom sitt hår.
"Jag tänkte faktiskt fråga dig samma sak.", svarade Harry.
"Jaså?"
"Du borde lära dig att glo lite mer diskret.", sa Harry och flinade smått.
Draco himlade med ögonen. Var det meningen att dom skulle låtsas som om det där igår aldrig hade hänt?
"Alltså.. det där igår..", sa Harry plötsligt, som om han läst Dracos tankar.
"Ja?"
"Varför.. varför eh, kysste du mig?", frågade han tyst och försiktigt.
"Det var väl knappast en kyss. Mer en puss.", mumlade Draco.
"Men varför?", frågade Harry.
Draco ryckte på axlarna och mumlade något.
"Va?", Harry tittade undrande på honom.
"Jag vet inte. Jag vet inte varför jag gjorde det. Jag vet inte vad som hände. Men det betydde ingenting, det fattar du va? Jag vara bara trött och.. förvirrad."
Harry stelnade till. "Men det betydde ingenting" Han slöt ögonen för en sekund och blängde sedan på honom.
"Självklart förstår jag det. Att det inte betydde nånting alltså. Men.. hej då, då."
Draco följde honom med blicken, han såg så sårad ut där han gick. Klart han var sårad. Men vad skulle han säga då, att han plötsligt hade blivit intresserad av honom? Nej. Han skulle aldrig få veta. Ingen skulle någonsin få veta.
Han märkte att Harry fortfarande bar hans byxor, dom passade bra. Bättre än vad dom hade gjort på Draco. Han suckade för sig själv. Fan vad komplicerat allt skulle vara då.

Skit bra!
Seriöst, blir för sjutton beroende av det här fanfictionet.